torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År 2010!

Förra året önskade jag gott nytt med denna Snorkkis bild. I år blir det denna:


2009 var ett bra år, och avslutades i träningsväg med ett distanspass på 15 km i bästa Trollsällskap, och en nyfikenhet på att testa detta. Blir 2010 hälften så bra som detta år varit är jag nöjd. Avslutar på samma sätt som senaste år: Välkommen ett bra träningsår 2010!

Året som gick

Det hör väl till att man skall skriva en liten årskrönika över det gångna året. Jag vet egentligen inte om jag ser årsskiftet som någon brytpunkt, har inga speciella nyårslöften uppmålade, och känner inte att jag behöver någon nystart på det nya året. (Och länkarna som är ljusare kan man alltså klicka på.)

2009 var ändå året som spann vidare på det faktum att jag på riktigt öppnade ögonen för löpningen 2008. 2009 sprang jag mitt första, och även mitt tredje marathon, mitt första och andra ultralopp.

Uppsala monster tour finns inte med på min lista, så det får bli ett foto från det i stället.

Största prestationen under året var nog min debut-mara i mars. Utan större förväntningar på tid, och utan att veta vad som väntade, kom jag i mål på tiden 4.06; en tid som skulle visa sig vara en ganska svår tid att slå i kommande lopp.

Största upplevelsen under året var tveklöst 12h ultran i Trollhättan. Hela grejen; resan, uppladdningen, peppningen, ultra-vännerna, soluppgången, den totala urladdningen, smärtan i varje steg, svindeln efteråt - oslagbar upplevelse.

Största besvikelsen under året var Kungsholmen runt, min enda halv-mara under året. Jag hade höga förväntningar inför loppet, och alla förutsättningar att komma under min måltid på 1.45. Loppet var tungt, jag kände aldrig glädje i löpningen, missade mitt mål med flera minuter, och bestämde mig för att det är långt jag ska springa. I ren ilska sprang jag 8 km hem från loppet.

Största glädjen ur träningssynvinkel är alla de löppass jag tuggat av under året. Pass som jag kommer ihåg lite extra är Olgorna, ökenlöpningen i Arizona och passet som "marathon runner" i Miami, första ordentliga passet utan smärtor, evighetsintervallerna sista dagen på semestern, och de många fina morgonpassen, och även de som utförts nästan i sömnen. Det är träningen som ger en otrolig kick, det är den som ger välmående och välbefinnande - att jag i medeltal sprungit 14.8 km/ dag under året är inte resultatet av galna ultralopp eller halv-marathon. Nej, det är den vardagliga träningen. Det är den jag värdesätter högst.

Löpning bland kaktusar i Arizona

Efter några miles löpning; framme vid stranden i Boca, Florida

onsdag 30 december 2009

Trollet och Snorkkis goes tant

Sen det började snöa för ca. två veckor sen, har jag hela tiden trott att vintern inte kommer att vara långvarig, och att jag således skulle klara mig med mina vanliga löparskor hela vintern. Alternativet skulle ha varit att ta fram orienteringsskorna som har bra dubbar, men eftersom de är väldigt precis i storleken, och för att få bästa passformen brukar jag dränka skorna i vatten eller trampa några minuter i ett vattenfyllt dike (ja, orienterare sysslar med sånt), kändes det alternativet inte speciellt lockande med tanke på att det är omkring -10 grader. Efter att ha slirat runt, och igår och idag faktiskt varit smått rädd att halka som rådjur på is, gjorde jag slag i saken och köpte broddar som en liten nyårspresent till Trollet och mig.


Fick tillfälle att använda dem på hemvägen idag, och är verkligen nöjd med funktionen. Speciellt i uppförsbackarna fick man väldigt bra grepp, och även på plan mark var de bra. I nerförsbackar får man ändå vara lite försiktig, men broddarna gjorde att också backarna kändes säkrare.

Jag är ändå lite skeptisk till hur bra kvalitet broddarna har, och tror inte att de kommer att hålla speciellt länge, men servar de mig minst en vecka tycker jag att de är värda sitt pris. Dagens hemfärd kändes i alla fall betydligt mer säker, och så flyttar dessutom fotgängare på sig när de hör att man kommer kraffsande med sina dubbar. Men - var fanns alla tanter med broddar? Fr.o.m. nu heter de "coola löpar-broddar"; vare sig det är Snorkkar eller tanter som använder dem.

Och något helt annat: Jag hörde ryktesvägen att pappa varit och införskaffat kolfiberstavar, och att hade väl vallade längdskidor bara att ställa sig på och åka iväg. Min lilla groda kan bli en oätbar elefant.

Transportprojekt 3(3)

Sista delen av transportprojektet. Jag tror faktiskt att jag lyckats få hem det mesta. I den stora väskan som ligger kvar på mitt arbetsrum finns senaste numret av Runners (som jag redan läst typ två gånger) pyjamasbyxor, och en stickad tröja. Idag fick jag hem en fleecetröja, ett par jeans, ett par långkallingar och några tunna tröjor. Ett litet problem dock: mina två vinterjackor hänger kvar på jobbet; en ganska dålig timing med tanke på att det faktiskt är -10 grader, och inte kommer att bli varmare under helgen. En jacka har jag ju oftast hängande där för uteluncher och möten/ shopping på stan. Jag får väl helt enkelt röra mig i löparkläder/ skidkläder om jag skall vara utomhus, eller kanske gräva fram en annan vinterjacka i förrådet.

Dagens skörd. Och hoppsan; är det inte en påse från en löparbutik där också?

Transportprojekt 2(3)

Igår var det alltså del två av transportprojektet. I väskan på jobbet fanns bl.a. mina skidskor som jag gärna skulle ha tillhanda under helgen ifall det blir tillfälle för längdskidor. De skorna var ett ganska klart val att packa ner idag. Skor tar ganska mycket rum i min lilla ryggsäck märkte jag. Det är bara att göra det bästa av den situationen, och packa in grejer i skorna; bl.a. lite smycken, och varma strumpor klämdes ner i skaften. Ytterligare fick ett par byxor och två tröjor rum i väskan.

Skidskorna hemma!

Bara en möjlighet kvar att få hem packningen; ska jag månne få med allt ikväll?

tisdag 29 december 2009

Transportprojekt 1(3)

Jag håller som bäst på med ett transportprojekt i bästa Snorkkis anda. Tidigt i måndags när jag kom tillbaka från julledigheten i Finland, åkte jag direkt från Arlanda till jobbet. Eftersom jag hade springkläderna i resväskan, tyckte jag att jag lika gärna kunde springa hem efter arbetsdagens slut. Problemet var dock packningen jag hade med från julfirandet.

Här gällde det att lägga upp en projektplan. Jag hade en del grejer som jag gärna ville ha hem innan nyårshelgen + en del annat. Jag hade tre dagar till förfogande, så tre * min lilla löparrygga skulle det bli.

Det gällde alltså att packa klokt. Igår fick följande plats i väskan: En burk innehållandes: ett par strumpbyxor, en pyjamaströja, tandborste, tandtråd, två påsar tuggummi, en sked, en blomma att lägga i håret, ett par strumpor (craft, som tomten hade), en Stockhom marathon startplats (också av tomten), och div. andra kuvertformade julklappar, pass, en påse med euron. Ytterligare fick en lite smutstvätt och en klänning jag gärna ville ha hem till nyår plats.

Min rymliga lilla låda - ser ni marathon startplatsen?

2 dagar kvar att få hem resten av det viktigaste. I nästa inlägg kommer fortsättningen på projektet.

Tip tap löpning

Går från tomtejoggande till tip-tap-löpning

Jag vet att julen egentligen börjar vara över, men det hindrar inte mig från att trippa vidare med tip-tap steg när jag springer. Det är liksom lite svårt att undvika.

Igår var det +3 grader och lätt regn när vi sprang hemåt på kvällen. Man fick vara aktsam för att inte slira omkull på grund av det hala och sliriga underlaget. Det plaskade ordentligt om fötterna, och jag trodde nästan att det skulle börja växa ut simfenor på fötterna. Trollet mumlade något om akvarium i ena skon; han skulle visa mig det då vi kom hem, men det föll visst i glömska.

I morse visade termometern på -9 grader. Från gårdagens regn och slask fanns tydliga spår i form av skarpt underlag och igen väldigt halt på många ställen. Igen fick jag springa med tip tap steg, och det gick ändå förvånansvärt bra, men näst intill omöjligt att göra något mer avancerat av passet. Under dagen gissar jag att isen hade polerats riktigt glansig och fin, för på hemvägen var det halkigt värre.

Ta det riktigt lugnt i halkan vänner!

måndag 28 december 2009

Julträning och vila

Julen gick som vanligt förbi i en rasande fart, med mycket snö, mängder med god julmat och mycket socialiserande med de nära. Det blev väldigt mycket vila från träningen, bara några korta springpass och ett pass längdåkning.

En av julhelgens absoluta höjdpunkter var jul annandagens joggingtur med mamma och pappa. Jag slängde fram förslaget att de skulle komma med en sväng, och efter lite tvekan var de båda fullständigt på idén att springa. De har båda väldigt bra grundkondition, så det var inga problem, men de har hållit paus från att springa i några år. Det blev en lugn och fin runda, ganska blåsig och omkring -10 grader. Igår var det lite stela ben i fabriken, men det kommer garanterat att bli mer löpning för dessa tuffingar!

Jag själv höll mig till skidspåret, och lät backhopparna ta hand om hoppbackarna.

Igår gjorde jag dessutom säsongs debut på längdskidor. Jag hade laddat mentalt mer eller mindre hela dagen; något jag inte i vanliga fall gör - jag tar mig liksom överlag bara ut och kör. Men igår var det lite mera spännande. Förra säsongen hann jag med omkring 20 mil på skidor, 10 på två dagar i Orsa, Grönklitt, och 10 i muminparadiset. Då irriterade min skada mig fortfarande, och tekniken fick ge vika. Igår var det inga hinder; bara att staka på. Ett riktigt bra pass, med tekniken som ändå sitter där. Som jag befarade skulle armstyrkan vara i minsta laget, vilket var fallet, men det gick ändå bra. Efter ca. 15 km kände jag min dock så pass nerkyld att jag avslutade passet, och det visade sig vara -17 grader; inte konstigt att fingrarna blev stela.

Lite mörk och dålig bild, men kolla in frosten på kragen. Burrr.

Julveckan har varit ganska mycket av en vilovecka, men med några pass som fungerat som extra balsam för själen. Att tomtejogga, springa med föräldrarna (55+ år), och åka lite längdskidor och känna att man har kvar touchen. Bättre "vila" får man leta efter.

lördag 26 december 2009

En groda på julbordet

-Och nej, inte en ätbar sådan.

Ibland händer det att det slinker ut en groda. Man säger saker som man inte menar. Igår medans julbordet avnjöts råkade jag förivra mig, och nu har jag lovat något jag inte tänkt mig. Lovat är lovat, och nu får jag stå mitt kast. Ödet ligger inte i min hand; det får pappa ta hand om.

Grodan gäller detta (klicka på länken).
Pappa tycker att mamma ska delta. Mamma vill bara delta om pappa också är med. Jag lovade i misstag att jag också deltar om dom båda deltar. Så nu är det i stort sett upp till pappa.

BotniaVasan är alltså ett lopp på 53 km, och fungerar som seedinglopp till Vasaloppet. Det ordnades första gången 2006, då jag gjorde en mini-comeback i skidspåret och deltog. Jag kom i mål på plats 9 av 145 damer, och var antagligen i bättre form än jag varit under min "aktiva" tävlingskarriär. Om jag jämför formen 2006 med idag, skiljer det ganska mycket. Nu har jag betydligt bättre uthållighet och bättre kondition, men jag saknar väldigt mycket av den styrka jag då hade i armar, rygg och axlar, och är nog långt ifrån den längdåkningsform jag hade 2006. Då ägnade jag också hela julledigheten till skidspåret, och tog också en vecka i januari då jag enbart tränade på snö.

Idag tyckte jag att det var för kyligt att åka till skidspåret då det var -15 grader och blåsigt. Däremot tyckte jag att vädret inte var något hinder för en tidig springrunda; jag är tydligen mer anpassad som löpare idag, medan jag 2006 nog var mer längdåkare.

Nu håller jag bara tummarna för att pappa ska hålla sig förnuftig nog, och inte anmäla sig till loppet. I annat fall får jag äta upp min groda, och jag känner mig inte sådär jätte sugen.

torsdag 24 december 2009

Tomten är nog löpare

Man kan tydligen kategorisera sig löpare om man springer på julafton. Tomten måste vara löpare; för han springer ju som ett tok på julafton. Jag har också tomtesprungit denna morgon, enligt deal med Miss Agda och Petra i tomteutstyrsel. Mörkt, lite virvlande snö, drygt nio minusgrader, magiskt och mysigt. Jag förstår tomten.


En riktigt God Jul till mina härliga läsare!

Tomte-Snorkkis

tisdag 22 december 2009

Inspirationstips

Vill ni ha lite extra marathon inspiration, gå gärna in på Petras marathon blogg på SvD, där hon ställt några frågor till Ingmarie Nilsson. Petra är ju med i den marathongrupp/ nätverk på fem tjejer som jag också är med i, och Ingmarie kommer att ge oss i gruppen lite inspiration under våren. Hon är också aktiv bloggare, och aktiv att kommentera och ge bra tips och råd "nätvägen"; en sann inspirationskälla och en imponerande idrottskvinna.

måndag 21 december 2009

Slirigt med tekniken

Senaste veckans träningspass var väldigt karaktäriserade av snöigt underlag. Det var slirigt, halkigt, ibland drivor och allmänt knepigt underlag för att springa. Jag som inte gillar att springa på löpband, eller jag kan inte göra det över huvudtaget, sprang ändå utomhus och fick njuta av det fina vintervädret, men hade även utmaningen att tackla underlaget.

Att slirigheten ger extra träning är ingen överdrift. Det kan t.ex. Trollet intyga. I morse när han klev upp ur sängen var det på ganska stela vader. I vanliga fall borde ett pass på 15 km inte ha orsakat desto större påföljder för honom, men efter gårdagens pass fick han ett litet extra minne. Att förra veckans mängd känns lite mer än vanligt i benen även för mig är inte heller någon större förvåning. Det var tungt att springa hela veckan, och musklerna fick verkligen jobba extra.

Idag fortsatte jag slirandet såhär.

Det var ändå en annan sak jag skulle komma till. Löpteknik. Senaste veckans pass utfördes med antagligen världens sämsta teknik. Benen frångår sin naturliga raka linje för att i stället såsa omkring som rådjursben. Lite mera flaxande helt enkelt, och däremellan en del trippande.

Förra veckan hade Daniel skrivit om sin teknik, och hur han förbättrat den, och jag blev extra motiverad att tänka på tekniken. Det experimentet var kört redan innan jag sprungit mitt första pass i måndags. Att tänka på teknik har enligt mig varit otänkbart; det har mer varit fråga om "överlevnadsteknik" eller "ta-sig-framåt teknik". Att ha dubbskor kan antagligen göra det aningen mindre slirigt, men jag tror inte att de revolutionerar problemet helt.

Kan du hålla ihop tekniken när ni springer på slirigt underlag?

söndag 20 december 2009

Lappat med snö

I morse när jag vaknade kände jag mig verkligt ur form springmässigt. Ursprungligen var det meningen att jag skulle springa långpass med Karin, men eftersom hon råkat dra på sig en förkylning hade jag istället preliminärt bokat in mig på ett pass tillsammans med Mia, Ingmarie och Staffan, men avbokade detta.

Istället dealade jag till mig Trollsällskap, och jag förberedde honom på att jag var osäker på både tempo och distans, men vi tog sikte på 20 km och omkr. 6 minuters tempo. Vi lyckades passa in passet exakt mellan snöbyarna; 10 minuter innan vi gav oss ut var det fluffiga snöflingor som kom ner, för att bli uppehåll, och sista biten innan vi kom hem började fluffigheterna komma flygande igen.

En liten vilopaus efter snöpasset

Jag hade hjärnan inställd på att det skulle kännas segt, men fick mig en positiv överraskning. Lite tung i kroppen, men ändå njutbart att springa. Hela rundan som vi sprang var det enormt slirigt och mycket snö, och slirigt. Vader och benen i övrigt får verkligen slita, och det var näst intill omöjligt att hålla det tänkta tempot. Vi kände oss nöjda efter 15 km, och det känns som om benen faktiskt fick sig en omgång som är jämförbart med ett betydligt längre pass.

Vi funderade en del kring pulsen, farten och ansträngningsnivån när man springer i snö. Enligt Trollets beräkning var tempot omkring 40 sek/ km långsammare vid konstant puls under första delen av dagens pass, och mot slutet misstänker jag att det diffade ännu mer. Jämför man att springa i skog och asfalt eller på flackt eller backigt är det ju också väldigt stor skillnad.

Mitt pannben var kanske inte helt krossat ändå; kanske var det bara en liten bula som Sofia föreslog. Ett ganska tungt men bra pass med bästaste sällskapet i ett härligt vinterlandskap, sånt lappar ihop eventuella sprickor i pannbenet.

lördag 19 december 2009

Med krossat pannben

Lite motsträvigt, lite för mätt, lite för mysigt inne, men ändå med en vilja att springa en sväng. Vadan denna olustiga känsla vet jag inte. Ibland har man helt enkelt inte lust, trots att man dragit på sig de 10 lagren med kläder och tagit sig ut. Den tänkta milen blev betydligt kortare. Istället sitter jag och drömmer om långpass, som förhoppningsvis skall läka mitt krossade pannben.

Tillfälligt krossat

Skidspår?

Med det snöväder det varit de senaste dagarna, är det näst intill omöjligt att låta bli att tänka på längdåkning. Jag kom på att jag tom. har min utrustning i förrådet efter skidresan förra vintern. Så det är bara att damma av skidorna, leta fram skidskorna och ja... ett skidspår skulle ju underlätta.

I morse medan det fortfarande var mörkt och de flesta hade släckta lampor, sprang vi en kort runda i jakten på skidspår, men utan resultat.

Jag har tidigare år hört att folk brukar skida på golfbanan vid Årstafältet. Någon som kan bekräfta detta? Eller finns det risk att man i så fall får fiender i form av Tiger Woods fans? Hur ser det ut längs elljus slingan i Kärrtorp? Kan man få sig några stavtag där? Eller mot Sickla, Nacka hållet? Hellasgården skall väl vara ganska bra, men det känns som ett lite för stort projekt att ta sig dit (ja, jag är lat, men man blir lätt det som löpare då det är så enkelt att bara starta passet utanför dörren; dessutom kräver jag välpreparerade spår - har jag växt upp med silversked i handen med något, är det i såfall välpistade spår). Tips på spår mottagest ödmjukast!

För övrigt kan meddelas att den otacksamma j... till hare ännu inte hämtat sin morot.

fredag 18 december 2009

Ett år!

Idag firar bloggen 1 år. I det skede jag började blogga hade jag en skada i baklåret som uppkommit på grund av överbelastning, och för aggressivt introducerande av intervaller och mängd. Det var rent ut sagt skittråkigt att vara skadad. För att mätta min träningsabstinens läste jag en massa bloggar, och kom på att jag själv också ville skriva. Mitt första inlägg kan ni läsa här, och jag skickar ett TACK till Sara som var den första att kommentera i min blog; det gjorde mig väldigt glad.

Av skadeperioden lärde jag mig väldigt mycket, speciellt hur viktigt det är att lyssna på kroppen, och ha en balans på belastningen. Ännu viktigare var att jag märkte hur otroligt viktig löpningen var, och hur mycket den är jag.

Behind the scen. Från denna vrå har de allra flesta inläggen genererats. Efter en dag på jobbet, två träningspass, med en kopp varm choklad på bordet, och världens bästa Troll som stryker omkring är livet ganska bra.

Detta år av bloggande har gett mig mer än jag kunnat önska. Träningsinspiration, mod att delta i tävlingar (ja, man måste ha lite mod för att ställa sig på startlinjen på ett 12 h natt-ultra). Framförallt har jag fått en massa vänner. Fina bekantskaper som jag vet kommer att hålla länge. Speciellt kommer jag ihåg festen som Linnéa gänget höll efter Stockholm marathon. Bloggar-tätheten var ganska signifikant med tanke på att detta ju inte var ett specifikt blogg-event.

För att fira ettårsdagen festade jag idag till det med förutom den vanliga transportlöpningen, ett styrkepass innan lunchen. Att käka med kniv och gaffel efteråt var lite väl ansträngande, så idag åt jag lunch "the American way", alltså med bara gaffeln.
Jag fortsätter blogga, fortsätter springa, läsa andra bloggar och hoppas att ni (både andra bloggare, och icke bloggare) har lust att fortsätta läsa hos Snorkkis.

Pepparkaksmuesli

Egentligen tänkte jag i rubriken skriva "Julsnask för hästar", men så ändrade jag mig, och blev till folk.

Tidigare i veckan surfade jag fram ett recept på pepparkaksmuesli hos Jenna. Trots att klockan redan passerat läggdags, ställde jag mig i köket och började fixa med en sats. Jag saknade en del av ingredienserna, eller rättare sagt, större delen av ingredienserna, så det blev en egen variant på det hela.

Vid gräddning av mueslin kunde vi njuta av en underbar pepparkaksdoft som spred sig i bostaden, och när man äntligen kunde smaka utan att det fräste när man slängde in en musliklump i munnen, kunde vi enas om att detta blir årets jul-lyx.

Eftersom jag då gjorde bara en liten sats, och både jag och någon annan i hushållet tydligen tycker om att gå och snaska på detta, fick jag igår kväll ställa mig och göra en ny omgång; denna gång en dubbel sats, och enligt mitt eget konstruerat recept:

14 dl havregryn
75 gr. smält smör eller olja
1 dl vatten
1 dl brunt socker
2-3 msk vanligt socker (eller honung för de som gillar det)
1 tsk ingefära
1 tsk nejlika
2 tsk kardemumma
1 msk kanel
1 dl russin

Blanda allt förutom russinen och bred ut på en plåt. Söndra klumparna eller låt dem vara hela enligt önskemål (kan ju vara gott med klumpar om man har mueslin som snask). Grädda i 170 grader, ca. 15-20 minuter. Blanda i russinen när du tar ut plåten. Låt stå och lägg den svala mueslin på burk. För att piffa till mueslin ytterligare kunde det vara gott med hackade nötter eller torkade tranbär i, eller andra juliga frukter.


Testa gärna! Och varför inte göra och lägga i lite snygga glasburkar och ge som julklapp? Här kommer vi att smaska på mueslin, både till frukost och som allmänt snask, ungefär som hästar som smaskar på havre. Det kan tom. vara så att pepparkaksdegens vara eller icke vara är i farozonen.

Och nu har det blivit ännu värre med min inställsamhet- förutom att jag mutade kollegorna med bullar och sprang i drivorna, lade vi igår ut morötter åt en hare som satt och såg så frusen ut. Kommer det en häst förbi, har jag i alla fall lite muesli att förse den med.

torsdag 17 december 2009

Låt mig ta drivan

Hela halva dagen har jag sett stora snöflingor komma förbi fönstret, ibland dalande, mest yrande. Började dagen med ett löppass i snöyran; ett ganska behagligt pass trots att jag blev varnad att det enligt väderprognosen "feels like" -14 grader. Det kunde iofs. bero på att det var medvind.

Hemvägen hade var lite mer intressant. Det hela började med att jag hörde ett förfasligt ylande från Kungsan, så jag bestämde mig för att springa via och kolla vad som var på gång. Fick se Idol-Erik sjunga Higher, och fick lite laddning inför att springa hem. Ordentligt slirigt och mycket snö på vägarna.

Snart hemma efter att ha kollat Idol-Erik och hoppat i drivor

Det slog mig hur alla såg ut att ogilla vädret där de gick, och skulle man möta någon var det ett evigt parerande. Med några centimeter snö, förvandlas ganska stor del till Bambi på hal is. Av någon anledning tyckte jag lite synd om alla dessa som såg så pinade ut av att vara ute (det finns ju undantag också; t.ex. alla barn + föräldrar med pulkor - där ser man lycka över snön). Bestämde mig i alla fall för att försöka göra livet lite lättare för dessa, och tog beslut på att jag alltid skulle hoppa ur vägen när jag mötte någon, så att de fick gå där det var upptrampat.

Det var ganska intressant att se hur folk reagerar när man på 20 meters avstånd hoppar ut i snödrivan och springer som en älg i snön för att de inte ska få snö om byxbenen. Cyklisterna tar jag verkligen av mig hatten för. De uppskattade tydligen att jag tog drivan. Andra tyckte antagligen att det var helt fair att jag som ju var ut av fri vilja hoppade i drivan, vissa noterade det inte, och några såg faktiskt glada och tacksamma ut. I alla fall kostade det inte mig något att ta drivan.

Undrar om det egentligen är något slags samvete som gnager såhär innan jul. Igår hade jag med bullar till mina kolleger (har inte hänt de senaste två åren), och idag tog jag drivan.

onsdag 16 december 2009

Löpartröja

I samarbete med Supplystation fortsätter testandet av löparkläder. Tidigare i höst testade jag ett par vår/ höst tights. Mina åsikter om dem kan ni läsa här. De har använts flitigt under oktober och november och är riktigt sköna. Nu har turen kommit till en långärmad löpartröja (underställströja). Här fick jag hjälp av min kompanjon och triathlet. Hans omdöme och kommentarer följer:

"Har under den senaste tiden haft nöjet att testköra en långärmad tröja av märket RaceReady Coolmax från supplystation och tänkte ta tillfället i akt att dela med mig av upplevelsen nu när temat denna vecka verkar vara kläder.

Tröjan jag testat är svart och av ett lätt, lite stretchigt, material. Den känns lite tjockare än mina andra underställströjor, men paradoxalt nog lättare. Jag gillar speciellt att den har en liten krage, vilket är toppen när det yr snö där ute. Den är också, som underställströjor brukar vara, tillräckligt lång där bak för att man inte skall frysa i skarven.


Tröjan är skön och materialet känns bra mot kroppen. Däremot så kliade den på ryggen något förfärligt de första gångerna jag var ute och sprang, men det fixade sig efter första tvätten.

Jag vet inte om det beror på att den är lite för stor för mig, men det tar en stund innan man fått upp värmen. Däremot har jag inte ännu haft för varmt. Har testat tröjan i allt från +10 till -5 och efter de första 2 kilometrarna så har den hållit värmebalansen mycket bra. Jag har inte ännu hunnit med några långpass (det är främst transportlöpningen på 6 km morgon och kväll som varit teststräckan), men jag kan tänka mig att den fortsätter att hålla bra värmebalans även under längre sträckor.

Överlag så har tröjan snabbt blivit min favorit och jag kan varmt rekommendera den. Tröjan är dock väldigt stor i storleken, så vid ett eventuellt köp rekommenderas en liten storlek."

tisdag 15 december 2009

Utan mina män

Senaste veckorna har jag varit lite bortskämd med att ha Troll-sällskap under mina transportsträckor. Idag fick jag springa hem själv, och det kändes lite trist. Kom att tänka på det jag läst om Miss Agdas fartlekspass igår, och också ett pass av min andra marathon-kompis Petra, och Andréas planer och bestämde mig för att jag skulle köra fartlek på vägen hem. Saknade då man # 2, Mr. Miles som låg hemma, men bestämde mig ändå för att springa fartlek på känsla.

Bara jag kom ut genom dörren anade jag oråd. Snön var vass som knivar och på marken var det sliprigt som tusan. Det var en stark motvind som jag visste skulle ligga på hela vägen hem (borde jag ju ha räknat ut i förväg, då det var medvind i morse). Det var bara att bita ihop och springa iväg, lite fartlek skulle jag väl få till.

Ganska sådär ogemytligt med piskande snö.

Första kilometrarna var allt annat än angenäma, och jag avled ca. två gånger av att jag fick snöflingor i ögonen. Efter att ha lämnat Skeppsbron blev vägen tydligen lite mer civiliserad och man fick faktiskt lite grepp under skorna. Kunde trycka på med lite fart, men det var ändå ganska svårt att kunna springa ordentligt. Resten av vägen hem drog jag på där det gick, och tog det lugnare när väglaget krävde det.

Hey - det tog mig faktiskt 45 minuter av slit i snöyra att fixa denna klump-ögonfrans make-up. Så säg inget.

Inte så mycket till fart i fartleken, däremot fick en och annan benmuskel jobba lite extra, och det är väl alltid nåt och i brist på mina två män fick det bli en date med Kung Bore.

Underställ

Angående detta inlägg, fick jag ett mail av en läsare som vill ha tips på underställ. Jag har flera omgångar av detta Bagheera set. Kan beställas här.

måndag 14 december 2009

Avkoppling och inspiration

Hur gör en löpare när han/ hon ska koppla av? Ikväll är mitt svar att ta en inspirerande tidning, sätta sig bekvämt i soffhörnet, och bara njuta. Tänka tillbaka på den isande vinden som bokstavligen bet i kinderna på hemvägen. Samtidigt bollar jag lite busigheter och smider planer med denna inspirerande tjej.

Att sätta sig ner med ett nummer Runners är aldrig fel

Hur gör man för att koppla av och tänka på annat än jobb under arbetsdagen? Idag fick jag en avkopplande och inspirerande lunchträff med härliga Åsa; en bättre paus på dagen kan man inte tänka sig.

Vad är Ditt bästa tips på avkoppling en vardag?

söndag 13 december 2009

Klädsel för vinterlöpning

Många tycker det är svårt att veta hur man ska klä sig om man ska springa utomhus under vinterhalvåret. Jag som inte gillar löpband brukar springa utomhus året om, och med rätt klädsel får man inte känslan av att det är för kallt, eller att man befinner sig inne i en plastpåse (som man lätt får känslan av om man klär sig allt för varmt).

Beroende på vilken temperatur och vind det är brukar jag bestämma hur mina lager med kläder ser ut.

På benen har jag så gott som alltid vintertights. De fungerar väldigt bra för temperaturer omkring +7 till -7 grader. Blir det kallare än så har jag gärna ett par långkallingar under. Vintertights tillverkas av många olika märken, och trots att de är lite dyrare än vanliga tights, är de verkligen värt kostnaden. Mina vintertights har vindstopper tyg på framsidan av låren, och håller på det sättet både vatten och vind ute.


På fötterna har jag vanliga springstrumpor. Jag tycker inte att det är ett problem att man börjar frysa om fötterna när man springer, men är du frusen - ta dubbla lager strumpor, och se till att de har ordentligt långt skaft så att det inte blir mellanskarv.

På huvudet har jag oftast en buff. Öronen är mest utsatta och då är buffen utmärkt. Annars fungerar ju en vanlig tunn mössa eller en löparmössa bra. På händerna har jag vanliga tunna stickade vantar. Är det några minusgrader, eller ännu kallare har jag ett par längdskidhandskar som jag använder.

Överkroppen är kanske den svåraste biten, men också den som är lättast att anpassa tycker jag. På vintern springer jag alltid med en underställströja. Att ha ett par bra underställsomgångar är viktigt tycker jag.


Är det några plusgrader har jag gärna en jacka som inte är jätte tät, och då tycker jag att en vanlig sommar springjacka fungerar bra ovanpå underställströjan. Är det lite kallare eller blåsigt har jag gärna en mera tät jacka, som naturligt är lite tjockare, detsamma gäller om det regnar/ snöar. Jag tycker att det är viktigt att ha en riktig löparjacka, eftersom de är anpassade just efter rörelser man har då man springer, och reglerar värmen lämpligt. Av någon anledning tycker jag att det inte fungerar att springa i min längdåkningsdräkt, likadant som det inte passar att åka skidor i mina springkläder. Går temperaturen ner mot -5 kan man dra på en extra funktions t-skjorta mellan underställströjan och jackan, och blir det ännu kallare vill man kanske ha dubbla lager underställ. En tunn halsduk har jag nästan alltid, eftersom jag inte gillar när det "blåser in" runt halsen.


Jag har för tillfället inga speciella vinter springskor när jag springer, främst för att senaste vintrarna varit ganska snälla, och antalet dagar det varit halka eller mycket snö har varit ganska begränsat, men bor man där det är mera vintrigt än i Stockholmsområdet tror jag att vinter-löparskor inte är någon dum ide' - man vill ju inte gärna halka.

Det finns inget dåligt väder, eller hur? (Eller som maken precis uttryckte det: Det finns inget bra väder, bara bra kläder)

Anmälningsdax Gax

För er som har lust att springa 246 km (153 miles) i Skåne i augusti, öppnar anmälningen till GAX Trans Scania idag. Cut-off tiden är 60 timmar. Det är dock en urvalsprocess man bör gå igenom för att kvala in, deltagarantalet är begränsat till ganska få, och före start bör man ha genomfört ett 24h lopp eller 100 miles, men det har man ju tid på sig att fixa under våren/ sommaren eller hur?

Och nej, jag tänker inte skicka in anmälan. Inte i år i alla fall. Däremot vet jag att några av mina ultra bästisar (bl.a. denna donna och ev. denna hunk) hängt på anmälningsknappen, redo att submitta idag.

lördag 12 december 2009

Återhämtning

Det här med återhämtning tycker jag är mycket intressant. Våra kroppar är ganska otroliga för vad de kan ta, och hur de bygger upp sig efter nerbrytning, och hur de anpassar sig. Min kropp har nog vant sig vid att få den träningsdos jag ger den, och för det mesta är vi kompisar kroppen och jag.

Vanligtvis springer jag omkring 10 mil per vecka; ibland 8 och ibland 11. Oftast består löpningen av transportlöpningen på veckodagarna, där jag bakar in ett intervallpass en gång + ett långpass på helgen. På vardagar blir det då två pass per dag, kanske 4 av 5 dagar. Anta att jag i oftast springer 7.5 km per transportpass (+några gånger någon extra km); i genomsnitt 17 km/ dag. Det låter mycket, men det känns verkligen inte jätte mycket. Hur fungerar då återhämtningen?

Snöööö!!!!!! Snorkkis likes!

Jag tror starkt på att man genom att dela upp mängden på fler pass, kan få en snabbare återhämtning. Eftersom jag delar upp mina 17 km på två pass, hinner jag återhämta mig mellan passen. Många ultra-löpare kör med upplägget att träna endera flera pass/ dag, eller långpass dagarna efter varandra för att få kroppen att tro att man kör riktiga mastodontpass, men ändå ger möjligheten till en snabbare återhämtning. Visst behövs riktiga långpass och totalvila ibland; men det brukar jag ta hand om på helgen.

Tänk i stället att jag skulle dela upp de 10 milen på 5 pass. För enkelhetens skull 20 km på samtliga, 5 dagar i veckan. Det tror jag faktiskt inte att jag skulle klara av; det skulle bli för tufft för återhämtningen.

Så, vad är då meningen med mängden? Tja, det har väl inget vettigt svar på, förutom då att jag vill ha en kropp som är ultra anpassad. Dessutom tycker jag att det är otroligt häftigt hur det fungerar med återhämtning.

Idag är vi lite extra kompisar kroppen och jag, t.o.m. till den grad att jag blev förvånad. På förmiddagen sprang jag iväg in till Odenplan för att träffa "5 starka" och ett gäng andra bloggare. Första etappen var alltså omkring 8 km. Det blev en paus på ca. en timme innan jag fortsatte passet med ytterligare 10 km. Jag var betydligt piggare efter dessa 18 km, än jag brukar vara efter 18 km i ett. Under kvällen blev det ännu ett pass; mest för att jag tyckte det var så mysigt med snö. Ytterligare 9 km, och dagens resultat 27 km. Och jag känner mig betydligt mindre sliten än efter ett 27 km.s pass. Hur det är med träningseffekten om man jämför etapper och i ett vet jag inte - jag är ju fortfarande bara mest fascinerad av kroppens återhämtning!

5 starka tjejer

Vi är fem tjejer som har startat igång ett litet marathonnätverk. Miss Agda är initiativtagare till denna idé, och idag hade vi vår första träff. Med i nätverket är förutom jag själv och Miss Agda, även kändisarna Petra och Tessan, och Ruth. Vi är alla fem ganska olika, och har olika förutsättningar, och detta gör det hela väldigt spännande. Vi är alla i bra fysisk form, men på olika sätt. Miss Agdas trumfkort tror jag är hennes styrka och muskelkapacitet, Tessan har väldigt bra kondition, men inte fullständigt löpfokuserad, Ruthie verkar vara väldigt mångsidig och snabb, Petra är den som verkligen ger 100% tills det kommer blodsmak i munnen och jag själv är långsam, men kan springa några dygn i sträck om det så krävs.

Fem starka och marathonsugna tjejer

Syftet med nätverket är att vi ska motivera varandra, och bygga kontakter utåt så att vi även får lite extern coaching och träna något pass tillsammans. Vissa av oss har Stockholm marathon som det stora målet, andra har andra visioner med löpträningen. Under vintern och våren kommer ni att få läsa om vad vi sysslar med i vår grupp.

Det vi alla har gemensamt är att vi är motiverade, och framförallt starka!

fredag 11 december 2009

Fredag

Jag brukar alltid se till att njuta av varje dag, och göra det bästa möjliga av varje stund. Att kunna njuta av vardagen är väldigt viktigt; att ha en bra balans mellan jobb, träning och övrig fritid, och göra sånt man trivs med - varje dag. Denhär veckan har varit ett litet undantag. Redan i tisdags började jag längta till fredag - inte riktigt i enlighet med mina principer, men allt har känts lite segare och mera kompakt än vanligt.

Nu är det äntligen fredag, så himla skönt. Piffade till dagen redan från morgonen genom att ta på mig röda strumpor. Efter arbetsdagens slut fick jag springa hem med snöflingor virvlandes runt öronen, inte så många, men dock. När jag kom hem var det levande ljus i badrummet; ganska inbjudande för en varm dusch.

De röda strumporna passade perfekt med mina springskor, men jag tyckte att det redan var tillräckligt magstarkt med strumporna, så jag körde med vanliga svarta skor :) .

Nu finns det en riktig finsk morotslåda i ugnen, pepparkakssäsongen inleddes igår, 55 k + är avverkade under veckan, och mer ska det förhoppningsvis bli, och det är Idolfinal på tv ikväll, och eftersom jag hejar på båda är jag redan vinnare. Underbara fredag.

torsdag 10 december 2009

Så var det styrkan då

Alla mina försök att få in styrketräning har misslyckats, förutom utmaningen om att köra sommar-anti-ostbågs-core. Den gick faktiskt bra. För någon månad tillbaka bestämde jag att jag skulle träna två styrkepass i veckan. Det gick däremot käpprätt åt skogen. Jag har helt och hållet tappat suget att gå på gym, eller om det är det, att det är för roligt att springa.

För de som varit uppmärksamma gav jag mig själv ett ultimatum förra veckan när jag shoppade min nya löparjacka: Denna vecka + nästa vecka skulle det bli minst 2 timmars styrka/ vecka (+ slutet på förra veckan då det räckte med 1). Idag är det torsdag. Jag har tränat 15 minuter styrka, det på hotellrummet när jag var i London. Varför jag fortfarande sitter med rumpan i soffan vet jag inte; jag hamnade liksom här efter att jag kommit ur duschen efter löpningen hem.

Nu är det jag som ålar ner på golvet, tar fram hantlar, pilatesboll, och gym-matta. Det är inte ens någon ursäkt att jag fick en shot med svinisvaccin idag.

onsdag 9 december 2009

Röd-grön gubbe

Igår skrev jag att tusingarna tog mest på flåset, och att benen inte klagade speciellt mycket. Jo, tjena! Det får jag sota för idag. I morse - då jag egentligen kände mig som en klubbad säl, men ändå tog mig iväg springandes, var benen väldigt stela. Lyckades glömma stelheten, antagligen för att jag var lite i nattmössan, tills jag hade stannat vid ett rödljus ungefär halvvägs. Där lämnade jag liksom helt att stå.

Tog ett bra tag innan det blev grön gubbe, och då det blev grönt stod jag fortfarande kvar. Jag kom mig helt enkelt inte iväg; benen hade inte alls lust att starta upp sig igen. Stod kvar så länge att gröningen började blinka, då jag äntligen tjuppade iväg. Fram kom jag i alla fall, och också hem igen, och det verkar faktiskt som om dagen i klackskor mjukat upp benen.

Tror mina tankar och drömmar var nånstans här när jag fysiskt luffsade iväg i morse.

Varför man inte kommer ihåg att stretcha efter intervallpass vet jag inte. Hur ska jag måntro komma ihåg den icke-magiska känslan av styltben till nästa gång?

tisdag 8 december 2009

Som tusan, för tusan

Från det att jag steg ut ur taxin och tills jag skulle ringa in på ett konferenssamtal hade jag exakt 80 minuter. Här är det snabba puckar som gäller tänkte jag, och på 5 röda låg mina jobbkläder i en hög på golvet, och jag var löparklädd. På flyget tidigare idag satt jag och bläddrade i en Runners World, och bestämde mig för att springa tusingar. Urk, blä, usch. Jag verkligen ogillar intervaller, så det var med blandade känslor jag gav mig iväg.

I det upplägg jag kollade på i RW, var det miles man skulle springa, men jag tyckte tusingar skulle passa bra; tusingar har jag ju kört några gånger, och de är effektiva de rackarna. I RW upplägget var farten "tempo", vilket betydde ungefär den fart man skulle hålla som tävlingsfart på en halvmara. Jag beslöt att ca. 5 minuters tempo skulle vara lämpligt, och hade som plan att springa 5 tusingar, och med uppvärmning, vila mellan och nedvarvning, skulle jag hinna hem, duscha och vara redo för samtalet.

RW upplägget; jag körde i stället tusingar.

Joggade först ca. 2 km, och kände mig mjuk och bra i kroppen. Första tusingen gick på 4.50, alltså lite snabbare än jag tänkt. Löpsteget var inte helt bekvämt, men det lossnade till andra som gick på 4.59. Här fruktade jag lite hur jag skulle kunna köra tre till. Bet ihop och sprang tredje på 4.55. Mellan tredje och fjärde tusingen hade jag en några minuter längre joggvila, och sprang fjärde på 4.45 (men då var det ganska bra nerförsbacke). Under femte fick jag håll, och efter 800 m., gav jag upp, men kompenserade med två kortare koordinationslopp när hållet gett med sig.

Oftast brukar det vara benen som börjar klaga och blir trötta, men idag var det faktiskt flåset det kändes mer på. De är verkligen inte roliga de här tusingarna, och egentligen går det ju emot min träningsfilosofi att träna sånt som inte är roligt, men jag sitter ändå här och funderar över när jag ska köra nästa omgång med tusingar. Då tror jag att jag ska sikta på 4.50 tempo. Lite flås skadar väl inte.

Man är väl inte mer än bloggare

Var bara tvungen att ta ett foto på min gingerbread latte när jag i morse satt på Starbucks. Lite klyschig får man väl vara ibland, eller om det är de sviktande karraktärsdragen som även jag besitter. Att starta dagen med en pepparkakslatte var väl ok, och jag myser lite extra vid tanken tillbaka på tiden då vi bodde i USA; helst startar jag ändå dagen med en löptur i ett juligt Stockholm.


Och nu finns det en påse med julkaffebönor hemma i snorkbo. Den som vill komma förbi på kaffe och lussebullar får hojta till.

söndag 6 december 2009

Långpanna #2

Idag var det egentligen inte alls meningen att jag skulle springa långt, sprang ju långpass igår, men så blev det 33 km bara sådär.

Igår kväll när jag satt och mumsade lussekatter, lyckades Staffan via chatten övertala mig att komma med på Linnéa långpasset idag förmiddag. Jag blev dessutom lovad att Milla skulle komma med; en liten extra orsak att haka på.

Möttes vid Zinken, och vi var ett 10-tal långpass sugna löpare, redo att ta sig an det smått sliskiga vädret. Eftersom vi hade planerat in en runda på 20 km, tyckte jag att jag väl kunde jogga till Zinken, så jag hade 4 km i bagaget när vi startade. Sprang via Långholmen, Kungsholmen, Essingeöarna, Gröndahl, Hägersten, Älvsjö och sen var det lite fnurr på orienteringsförmågan, så vi hamnade lite snett, och vår planerade 20 km närmade sig i stället 25. Första 15 gick mer eller mindre av sig självt, vi hade väldigt trevligt och det var nog inte många tysta sekunder under hela passet. Mot slutet började benen bli verkligt stumma, och jag beredd att hoppa på första bästa transportmedel som kunde ta mig hem.

Efter att ha passerat ca. 25 km tillsammans (29 för mig), sprang vi åt olika håll för att ta oss hem. Jag skulle jogga en bit för att få ihop till 30, och sen hoppa på bussen. 50 meter innan jag kommer till bussen börjar jag promenera, och gräva i fickorna för att få fram min SL remsa. Pschhhh låter bussen och kör iväg. 8 minuter till nästa. Jag visade båda mina långfinger åt bussen i smyg, rabblade några svordomar till busschaffisen som åkte iväg. 8 minuter hade jag inte lust att stå ute och vänta, då skulle jag konverteras till isbit, så jag fick snopet lägga ner SL remsan i fickan och på ganska stela ben luffsa de 3 kilometrarna hem. Men oj så bra det känns nu, och så roligt det var att springa med Milla och Staffan!

Nu är det bara 30 minuter styrka som saknas för veckan; det fixar jag framför tv:n ikväll. Då ska jag också se till att stretcha ordentligt; det känns det som om benen behöver. Dagens långpass som egentligen inte var planerat passade egentligen in väldigt bra, eftersom jag i morgon åker till London, och då blir det vila från löpningen. Soffan känns ganska skön just nu, men har du sådär 3,5 timme extra någon söndag - ta ett långpass.

lördag 5 december 2009

Långpass med Miles

Efter några veckors paus från långpassandet var det idag dags för en långpanna. Mr. Miles (min Garmin heter så; egentligen döpte jag makens Garmin till det, men tyckte att namnet var så bra så jag snodde tillbaka det) har legat i garderoben orörd i flera veckor, och jag tyckte att det t.o.m. var lite spännande att ta på sig pulsbandet och klockan igen. Då jag transportlöper har jag oftast inte klockan eftersom jag vet hur långt det är.

Ja, och så har jag ju fixat till Snorkkis bullar också. Maken har plötsligt fått en massa ärenden till köket. (Tyckte att en bild på bullarna var lite trevligare än en bild på Miles.)

Första 5 km hade hag sällskap av maken som skulle på spinning, men efter det var det Mr. Miles och jag. Och så min nya jacka förstås. Första femman gick i riktigt bra tempo, och jag kände att det var lite kul att springa snabbare än ett vanligt långpass. Pinnade på, och passerade milen (vilket visade sig vara 10.5 när jag laddade in passet) på 55 min. Bestämde mig för att försöka hålla samma tempo i 10 km till, och efter 20 km skulle jag varva ner lite. Pulsen höll sig på nästan konstant 149-150; vanligen brukar jag ha 140-143 på långpassen, då med ca. 35 sekunder långsammare km-tid. Passerade 20 km på ca. 1.50, varefter jag promenerade och joggade lite om vartannat sista kilometrarna via butiken (för att köpa potatis) och hem.

Hela passet kändes bra, och jag var förvånad att pulsen ändå var så pass låg trots att farten var betydligt högre än vanligt. En ganska angenäm tur vi hade Mr. Miles och jag.

Fräser runt


Mamma skickade ett nyfiket mail och undrade vad som fanns i påsen. Det var alltså denna Nike jacka att fräsa omkring i. Färgen är helt och hållet min smak, och jackan verkar ha smarta funktioner. Idag har jag rastat jackan i form av ett långpass. Mer om det senare. Nu är det matlagning som gäller, så det är väl lika bra att sluta åla på golvet.

fredag 4 december 2009

SL med ultimatum

Kommer ni ihåg dethär? Under förra vintern och våren höll jag noggrann koll på när jag borde ha köpt nya SL kort ifall jag inte skulle ha transportlöpt. När sommaren kom föll detta lite i glömska, främst för att jag tyckte att det då minsann inte var motiverat för någon med under 10 km till jobbet att ha ett SL kort.

Nu tänkte jag ta upp SL tänket igen, och jag kan inte komma att tänka på någon bättre tydning av SL än att det betyder "shoppa löparkläder". "Spring långt" på en stark andra plats. Jag börjar dock med ett litet undantag - jag började helt enkelt med att shoppa, och räknar idag som dag ett. Nu är det 30 dagar tills nästa gång det skulle vara dags för ett SL kort.

Håll till godo. Tids nog avslöjar jag vad som finns i påsen. Under tiden kan man ju alltid spekulera.

Men, här kommer haken. Det är så att jag sällan köper grejer jag inte behöver. Får jag ett infall att shoppa något av impuls (vilket är mycket sällan), tycker jag att den impulsen är värd att lyssna på. Idag var något av en sådan dag. Jag var helt enkelt tvungen. Därför bestämde jag mig för att lägga på ett ultimatum som hake såhär i efterhand. Ultimatumet säger att jag ska bevisa för mig själv att jag faktiskt gjort rätt för mig, och jag ska under de kommande 2 veckorna träna mer styrka än vanligt. 2 timmar i veckan tänkte jag mig; ja det är kanske lite i de flestas öron, men för tillfället är jag urusel på styrkan. Denna vecka ska jag hinna med minst 1 timme. Klarar jag inte av detta får mitt nyförvärv ligga i skåpet tills jag bevisat att jag kan uppföra mig. Ja, jag sparar t.o.m påsen och lägger tillbaka skönheten i påsen om så krävs. Smakar det så kostar det. Så det så.

För att nämna lite träning också, så kan jag idag igen konstatera att kvällspasset på fredagen är något att hänga i julgranen, om man nu har en sådan.

torsdag 3 december 2009

Fick ett mail

Jag vet inte vad Staffan syftar till med detta mail, men antar att jag inte bör ligga på sofflocket resten av året. Ultra-GAX-NMT Staffan borde skapa en profil någonstans så att man skulle ha nåt att länka till, alt. börja blogga.

Mail från Staffan:
(Det handlar alltså om kompislista på Funbeat.)

"Det finns en funktion där man kan se hur många timmer sina kompisar har gjort under året eller senaste veckan.
Du har hela tiden legat på topp i listan men nu har jag även blivet vän med Kompis X, hon tränar som en tok :=)

Nu leder du med 29486min vs 28807(Kompis X) har en Kompis Y som tränar hon ligger hack i häll med 26629min, inte för att det är en tävling men....... "

Staffan - DU är en otrolig inspiration och sprider sådan träningsvärme! (Och så ska jag dra fram ett äss ur rockärmen och registrera två veckors träning i Thailand på Funbeat också; de passen finns nu bara antecknade på baksidan av ett kassakvitto som ligger i plastfickan med "viktiga resedokument".)

onsdag 2 december 2009

Tack och förlåt

Mina favoriter måste pensioneras. De har varit mig trogna i vått och torrt senaste tre kvartalen, men nu har de absolut ingen dämpning kvar.

Förlåt - Men ni är faktiskt helt utslitna, och jag känner mig lite övergiven och vilse

Mina DS Trainers sprang mitt första marathon tillsammans med mig under vårvintern. Då var de sprillans nya. Sen dess har dom förutom faktiskt 100-tals mil, sprungit två marathon till, en halv mara, halva 12 h ultran och en 5-milare. Jag har varvat med mina Asics Speedstars, Kaynanos, Asics 2130, ja t.o.m. ett par identiska DS-Trainers, men dessa har alltid varit favoritparet. Skorna som ger den bästa löparkänslan. Nu får jag helt enkelt övergå till det nyare paret DS-Trainers (ja, de är exakt samma modell och färg); misstänker att de också har favoritpotential, bara att jag inte riktigt gett dem en ärlig chans ännu.

tisdag 1 december 2009

Upp(spelt) ur jorden

I går kväll packade jag väskan för att igen kunna springa till jobbet. När jag vaknade kändes det ändå inte som att jag var i så pass bra form, så jag bestämde mig i stället för att cykla. Gårdagens tunnelbana resande hade jag inte någon lust att upprepa. Inte för det att det är sliskigt på tunnelbanan, utan mer för att man går miste om så mycket. Jag vill ju inspektera julbelysningen och få lite frisk luft. Sitta gör jag så mycket annars, och se på folk behöver jag inte åka tunnelbana för att göra. Upp ur jorden alltså.

Efter lunch började jag få en liten hoppande känsla i mig. Jag märkte att jag äntligen kunnat skruva upp farten jag rör mig med i korridoren, och igen smått förargat mig på folk som är i vägen då de går för långsamt; ja, jag började helt enkelt känna igen mig själv.

Som av en händelse hade jag cyklat med kläder som också passade att springa i, och jag tänkte - varför inte? Cykeln mår lika bra i garaget på jobbet, och pallar jag inte att springa, hoppar jag på tunnelbanan. Till och med jag prioriterar att bli frisk fram om att vara envis i detta läge.

Sista timmen jag jobbade försökte jag vara så snabb som möjligt så att jag skulle få ge mig iväg hem, samtidigt som jag var lite nervös. Hur kan man vara så uppspelt för ett löppass? Kalla mig en larvig om ni vill. Men det kändes trots att jag sprungit så gott som varje dag under semestern ändå som jättelänge sen jag sprang "vanligt".

Redan de första stegen kändes konstigt lätta, och jag konstaterade att det antagligen var för att jag senaste veckorna sprungit på sant, och nu var tillbaka på den kära asfalten; jag är ju liksom Mia en asfaltballerina.

Tog det överlag ganska lugnt, och njöt och kände efter noggrant i kroppen hur det kändes. I morgon får jag nog snöra på mig skorna på morgonen också; en riktig vardag alltså med transport ovanpå jorden. En vardag som jag gillar!

måndag 30 november 2009

Konstateranden

- Att springa i sand är enormt bra träning för vaderna.
- Värme drar ner prestationsmöjligheter signifikant.
- Löpning + snorkling + hotellfrukost på det är ganska bra start på dagen.
- Teoretiskt skulle man ha mycket tid att träna när man har semester.
- Teori och verklighet stämmer inte alltid överens.
- Löpning är en mycket praktisk sport; bara att ta med sig vart man än åker.
- Massage ett par gånger i veckan skulle vara ganska najs.
- Phuket marathon är inget jag drömmer om.
- Löpare är löpare är löpare överallt.
- Att resa med bästa träningskompisen är inte fel; även om kompisen övergav mig på morgonrundorna efter några dagar.


Off topic kan jag konstatera att jag är väldigt tacksam att jag så sällan är sjuk, för det är verkligen inte kul. Nu börjar jag ändå känna ett träningssug, tom. det har varit borta ett par dagar, men snart!

lördag 28 november 2009

Awesome och 10 saker

Till min förtjusning såg jag att jag fått awarden "I think you are an awesome girl" av Anna och Bureborn. Tack!

http://piggelina.se/blogg/bilder/10sakerommig_7AE5/awardbloggnov09_61814642.jpg

Awarden innehåller också en liten utmaning; att skriva 10 saker om mig själv + att skicka den vidare. Jag har ju hur många awesome blogg-kompisar som helst, även boys, men det verkar som om utmaningen redan snurrat ett tag. Jag skickar den ändå vidare till Jenny - en awesome girl.

10 saker om mig:

1. Jag tillbringar allt för mycket tid med datorn i knät. Ibland bara koncentrerar jag mig på datorn, ibland ser jag på tv samtidigt, ibland äter jag t.o.m med datorn i knäet.

2. Jag är doktor, dock inte en som hjälper människor, utan i ett helt annat ämne.

3. Jag är dålig på finska. Jag växte upp i Finland, har läst finska i skolan 14 år, men är långt ifrån tvåspråkig. Det var mycket roligare att se på Storstad och Rederiet på tv än de finska motsvarigheterna. Idag känner jag mig dock lite extra finsk efter att ha sett världscups tävling i Nordisk kombination.

4. Jag är egentligen en ganska social person, men har ändå av någon orsak alltid levt ganska asocialt.

5. Ibland har jag undrat om jag är född i fel generation. Jag gillar nämligen att plocka bär, sticka och virka. Problemet är dock att jag inte vet vad jag ska med virkade grejer till; inredningsmässigt är jag något mer modern.

6. Jag har bott ett år i USA; Connecticut och New York. Detta år gjorde att jag växte mycket som person, och från att ha varit väldigt medgörlig började jag stå på mig (kanske inte uppskattas av alla, men för mig har det varit viktigt).

7. Jag vill gärna tro väl om alla människor, men har en människa en gång fått mig att förlora förtroendet för honom/henne skall det mycket till för att jag ska återfå förtroende för personen igen. Det har nog aldrig hänt faktiskt.

8. När jag var liten envisades jag med att ha upp julprydnaderna i mitt rum fram till påsk; tyckte det var så mysigt med julbelysningen. Kanske något jag borde börja envisas med igen?

9. Jag måste se effektivitet i det jag gör. Har man koll, kan man göra saker effektivt. Tiden det tar att hålla ordning på saker o ting vinner man igen flera gånger om genom att man kan vara effektiv.

10. Jag har inte ätit godis på 17 år. Inget konstigt med det, godis ingår liksom inte i sortimentet för vad man kan äta i min värld. Ungefär som spik. Hur ofta är man sugen på spik?

fredag 27 november 2009

Snorklat - Vad annars?

Jag total-loggade ut från nätet, bytte klackarna mot Fivefingers, transportlöpningen mot strandlöpning, jobb mot snorkling och sänkte promenadfarten från de vanliga 120 till max 50. Tack för alla omtänksamma kommentarer om var jag hållit hus - nu får jag bara erkänna att jag gjorde en fräckis och åkte på semester till Thailand (vilket iofs. var bokat redan i februari).


Lite träningsupdatering och konstaterande från semestern kommer senare. Nu har jag tyvärr total däckats av något slags virus; så går det när man stoltserar med att man undviker förkylningar som transportlöpare.

onsdag 11 november 2009

Snorkkis tackar ödmjukast

Ett stort tack till er alla, både nya och "stammisar", som gett er till känna och skrivit kommentarer på min förfrågan till er om vem ni är. Det har varit väldigt intressant att läsa alla kommentarer, och jag hoppas att ni fortsätter läsa och kommentera och ge mig inspiration. Jag tror nämligen att vi alla har nåt att lära av varandra.

Ifall det är någon ytterligare som vill berätta vem ni är; skriv gärna en kommentar till detta inlägg.

Tack!

Och när jag ändå är farten att hänvisa till gamla inlägg, vill jag tipsa om den mini-serie som jag skrev om transportlöpning. Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 .

tisdag 10 november 2009

Mjölksyra - oh yeah!

Jag springer oftast i ett sådant tempo att jag aldrig drar på mig mjölksyra. Ur utvecklings- och prestations - synvinkel har jag förstått att detta inte är optimalt. Genom att dra på sig mjölksyra förbättras musklernas kapacitet, kommer inte ihåg exakt hur det låg till nu, men jag har för mig att marathonlöpare på elitnivå ofta drar typ koordinationslopp innan starten på ett marathon för att få någon slags syra funktion igång; under loppet undviks dock mjölksyran.

Att jag inte pressar på så bra att jag får mjölksyra är ju förstås bra i sammanhanget ultra eller marathon, då man gärna inte drar på sig stumma, mjölksyriga muskler, men under träning eller typ ett millopp (vilket jag iofs inte springer) skulle lite syra få sippra fram.

I morse kände jag dock av mjölksyra i benen på något konstigt sätt. Jag kom iväg lite senare än jag tänkt mig, varvid jag fick dra upp tempot lite. Redan vid första trafikljuset jag stannade vid, efter ca. 2.5 km, kände jag att det fanns nåt i benen som var väldigt likt mjölksyra. Vid nästa stop, ca. 1 km senare hade jag samma känsla igen. Benen tog inte slut eller så, men det kändes som om de skulle ha blivit stumma om jag fortsatt springa i ett högt tempo. Skumt.

Jag tyckte att mjölksyre upplevelsen var lite intressant, och min forskarbakgrund gjorde att jag ville veta mer. Inte om hur mjölksyra fungerar generellt, utan hur mjölksyran i mina ben kom fram idag, och om det var tillfälligt eller var resultat av farten. Forskarhjärnan sa alltså inte att jag borde testa detta vetenskapligt, utan helt och hållet ett biased sample med mig själv som testperson.

Jag såg till att få ett ordentligt mellanmål på eftermiddagen för att inte vara låg på energi när jag slutade jobba, och skulle springa hem. Uppvärmning - vad är det? Jag hade hjärnan programmerad att längta efter mjölksyra, och drog upp farten. Första kilometrarna flöt det på ganska bra, fick in ett ok löpsteg trots att jag ökade farten, klämde på lite extra i uppförsbackar, men det var ändå mest att jag flåsade ordentligt och märkte att pulsen gick upp ordentligt. Ingen mjölksyra ännu. Tänkte backar. Det måste springas i backar. Lade det stora hoppet på Västerbron. Där om inte tidigare skulle jag få känna på mjölksyran.

När jag sprang upp för trapporna från Rålis till bron fick jag de första känningarna. Sprang på bra över bron, men tappade koncentrationen något då det var blåsigt som tusan på bron. Lite plan löpning på det, och så tog jag en extra omväg för att få springa uppför äckelbackens systerbacke. Inte ofta som man blir sur när man kommer till toppen på en backe och ska börja springa nerför, och inte alltid som jag tar omvägar för att få springa backe. Men jag fick min lilla dos mjölksyra.

Lite skum kanske man är om man drar ut på löptur med inställningen "ge mig mjölksyra"; vill inte de flesta springa så fort som möjligt UTAN att dra på sig syra. Någon ska ju vara tvärtom, och vill jag en gång få mjölksyra, får jag väl göra det som krävs - springa fort, springa uppför. Något som jag ju gör allt för sällan. Men - idag hade jag lust.

Det var nu musklerna skulle vara redo för en marathonstart? Eh, kanske nästa gång.

måndag 9 november 2009

Enkelt tänkande och lathet

Trots att jag skulle ha kunnat ta mitt sedvanliga långpass i lördags, valde jag istället att bara ta en 10 km:s runda för att sedan mysa hemma, och gå på stan med några kompisar. Ren lathet alltså. Igår hade jag också lite tankar på långpass, men valde att i stället ta två kortare pass; ett på förmiddagen då jag igen tog en 10 km:s runda, och sprang de första 5 i snabbare tempo, och i slutet av passet fick in några serier löpskolning. Jag hade riktigt mycket energi i kroppen, och man märker ju tydligt att det blir effektivare pass när man sovit ut ordentligt, ätit ordentlig frukost osv. Mot kvällen fick det bli ett andra pass på ca. 8 km, i lagom tempo, och med några set med hantelövningar och core-övningar efter det. För lat för långpass, men nöjd ändå.

Efter en svag öppning på förra veckan, med måndag-tisdag som var väldigt lugna träningsmässigt, känner jag att jag kom igen ganska starkt på slutet av veckan.

Tummen upp blev betyget på kvällens transportlöpning. (Och oj vad lång tumme jag ser ut att ha).

Denna vecka har inletts med vanlig transportlöpning. På hemvägen nyss kunde jag inte låta bli att ta en extra sväng för att få njuta av både att springa och av stan lite extra. Jag har för tillfället någon slags löjligt romantisk inställning till att springa i Stockholm. Jag förstår mig inte alls på två typer av människor just nu: 1) Såna som inte springer. 2) Såna som inte vill bo i Stockholm. Ja, så enkel är jag i mitt tänkande just nu.

söndag 8 november 2009

Hälsosamt - Eller?

Ingmarie skrev ett inlägg om träningsmängd, vad som är ok i andras ögon osv. Klockrent inlägg tycker jag, och det satte mina tankar i rullning. Vad är ok, och vem bestämmer vad som är ok?

Mängdmässigt tränar jag väldigt mycket. Oftast ligger jag på en träningsmängd som överstiger 10 timmar i veckan, och de som följer min blog vet att det handlar mest om löpning, men också lite cykling och styrka nu som då. Många skulle nog tycka att detta är allt för mycket; kanske inte träningstokar som bloggar/ läser bloggar, men övriga. 10 timmar i veckan kan väl inte vara hälsosamt? Eller?

Att sitta 8-9 timmar på jobbet varje dag, att sitta i bilen 2 timmar om dagen och efter det ännu sitta 3 timmar framför tv/ dator/ i fotöljen och läsa på kvällen - det däremot är ok. Hälsosamt? Eller?

Att träna 10 timmar i veckan tycker inte jag är mycket. Och jo - jag tycker att det är hälsosamt för mig, och jag tänker fortsätta stå på mig med att jag tycker att det är för roligt för att låta bli.

fredag 6 november 2009

Vem är Du?

Jag får massor med inspiration från er läsare som kommenterar inläggen, och även av att se statistiken som säger att det dagliga besökarantalet på bloggen är ganska stort. Det är dock bara någon % som lämnar spår efter sig i form av kommentarer. Nu är jag lite nyfiken - Vem är ni som besöker min blog? Lämna gärna en liten kommentar till detta inlägg - både du som brukar kommentera, och du som oftast kommer hit som läsare: Vem är du? T.ex. ålder, kön, ort, vad/ om du tränar. Har du lust, så skriv också gärna varför du läser min blog och vad du skulle vilja läsa mer om.

Här vänder jag ryggen till under en promenad på Bahamas 2006. Vänd er om och visa lite mer än ryggen - jag är ju nyfiken på er!

I väntan på kommentarer från mina fina läsare, myser jag ner i soffan en stund, nyduschad, nysprungen och för första gången på länge riktigt avslappnad. Det är helg, och jag ska snart ställa mig och göra pannkakor.

torsdag 5 november 2009

Höst-/ vår- tights

Jag håller som bäst på att testa lite löparkläder i samarbete med Supplystation. Jag har under några löppass senaste veckan testat ett par RaceReady LD (Long Distance) tights. De är anpassade för långdistanslöpare eftersom de har en massa fickor inbyggda där man kan förvara t.ex. energy bars, gels, liten vattenflaska osv. Tightsen är av lite tjockare material än vanliga sommartights, men är inte lika tjocka som vintertightsen. Ett mellanting helt enkelt.


Vad jag tyckte om tightsen:

Jag har tidigare klagat på att mina tights alltid är för korta för mina långa ben. Dessa är faktiskt tillräckligt långa i benen, och har en bra resår nere vid vristen som gör att de inte åker upp. Byxorna har väldigt hög midja, något jag tycker är bra på tights som man ska använda under de kallare månaderna. Att ha mellanskarv är inte alls roligt när det är kyligt, men dessa får mer än godkänt på den punkten. De har inte heller några sömmar som eventuellt kunde irritera under lägre pass.

Materialet är alltså lite tjockare än vanliga tights och tunnare än vintertights. Jag tror att det är många som tycker att det är lite svårt att veta hur man ska klä sig under hösten, och dessa tights är ett bra alternativ när det blivit lite kyligare. Jag skulle gissa att de kommer att vara behagliga ner till ca. +2 grader. Blir det under 2-3 grader, tror jag att lite tjockare vintertights kan vara skönare.

Finessen med tightsen är de många fickorna som finns inbyggda utanpå bakdelen. Dessutom finns det en liten nyckelficka på insidan. Fickorna på bakdelen passar väldigt bra för energybars, och småsaker man behöver ha med. De saker som jag vill få med mig när jag transportlöper och inte har ryggsäck, dvs. mobil och plånbok passar även in i fickorna. Dock är fickorna helt öppna, och jag känner ibland att det finns en risk att mobilen ska hoppa ut.


Jag hade tightsen när jag turistjoggade i Prag i veckan, och för ett sådant ändamål var tightsen verkligen bra. Jag kunde ha plånbok och mobil i fickorna och hade dessutom en karta behändigt att dra fram när jag behövde den. Skulle jag haft digikamera med, skulle den också ha passat i en av fickorna.

Tightsen är kanske inte de absolut snyggaste jag sett. Mina är blåa, och ett par svarta kunde kanske kännas lite mer neutrala. Fickorna som alltså sitter på utsidan är inte super snygga, men de uppfyller sin funktion, och det är huvudsaken. Iofs. skulle jag ha önskat att någon av fickorna skulle ha gått att stänga helt med t.ex. dragkedja, men jag tänkte eventuellt sy in ett tarra-fäste som gör att jag kan "låsa" in saker i en ficka.

Överlag får tightsen gott betyg. Jag kommer absolut att använda dem under höst och vår, både vid transportlöpning och långpass. Jag tycker också att det skulle vara lite spännande att testa dem vid längdåkning, men då kanske med ett par kallingar under. Tummen upp för god funktion, men ett litet minus för fashion aspekten.

onsdag 4 november 2009

Skosnöre

Idag när jag kom hem hittade jag dessa högar med nytvättade träningskläder bl.a. Mycket lyxigare kan det inte bli. Eller jo, om den som fixat tvätten också vore här, men det är bara en tidsfråga. Jag passade på att gotta mig lite i de nytvättade träningskläderna och tog en lite längre springtur; ca. 13 km i regn, snö och hagel.



I morse blev det också en sightseeingtur joggandes. Sprang lite, stannade och fotade lite, kollade lite skyltfönster, vilket man med fördel gör samtidigt som man springer.


Träffade bl.a. på detta. Det verkar nästan som om jag var ute och letade något att förvirra hjärnan med, men så var ju inte fallet (skor hängda på det sättet brukar väl vara tecken på att det finns sådana ämnen i närheten). Det jag kunde dra som slutsats av dessa skor, var att det i alla fall inte var triathleter som varit i farten. De har ju sådana smarta gummibands-skosnören och att slänga upp skorna på detta sätt skulle vara lite knepigt.