Långpass med Miles

Efter några veckors paus från långpassandet var det idag dags för en långpanna. Mr. Miles (min Garmin heter så; egentligen döpte jag makens Garmin till det, men tyckte att namnet var så bra så jag snodde tillbaka det) har legat i garderoben orörd i flera veckor, och jag tyckte att det t.o.m. var lite spännande att ta på sig pulsbandet och klockan igen. Då jag transportlöper har jag oftast inte klockan eftersom jag vet hur långt det är.

Ja, och så har jag ju fixat till Snorkkis bullar också. Maken har plötsligt fått en massa ärenden till köket. (Tyckte att en bild på bullarna var lite trevligare än en bild på Miles.)

Första 5 km hade hag sällskap av maken som skulle på spinning, men efter det var det Mr. Miles och jag. Och så min nya jacka förstås. Första femman gick i riktigt bra tempo, och jag kände att det var lite kul att springa snabbare än ett vanligt långpass. Pinnade på, och passerade milen (vilket visade sig vara 10.5 när jag laddade in passet) på 55 min. Bestämde mig för att försöka hålla samma tempo i 10 km till, och efter 20 km skulle jag varva ner lite. Pulsen höll sig på nästan konstant 149-150; vanligen brukar jag ha 140-143 på långpassen, då med ca. 35 sekunder långsammare km-tid. Passerade 20 km på ca. 1.50, varefter jag promenerade och joggade lite om vartannat sista kilometrarna via butiken (för att köpa potatis) och hem.

Hela passet kändes bra, och jag var förvånad att pulsen ändå var så pass låg trots att farten var betydligt högre än vanligt. En ganska angenäm tur vi hade Mr. Miles och jag.