onsdag 31 mars 2010

Och så träningen


Milla skrev idag ett något frustrerat inlägg om att inte kunna träna, och också Ingmariehar det struligt med löpningen just nu. Jag delar mina fina vänners frustration fullständigt. Det är segt när man inte kan träna som vanligt. Jag har redan tidigare bestämt att mars inte räknas; visst - det har blivit närmare 15 mils löpning, men det har varit en riktig skitmånad på många sätt. Skada, förkylning och järnbrist - cheers!

Man tycker ju att april bara måste bli bättre, men nu är ju inte förutsättningarna heller på topp. Skadan är fortfarande väldigt märkbar, och jag har fått strikta restriktioner på löpningen av läkaren. Han tyckte tydligen inte att jag bör springa 10 mil i veckan, och jag vill verkligen återhämta mig så fort som det bara är möjligt, så jag är lydig. Det samma gäller skadan; talade med expert-David i söndags, och han sa att jag inte skulle förivra mig trots att det börjar kännas bättre. Men annars så; jo, och bilen går bra.

Det är alltså som det är, och jag får försöka göra det bästa av situationen. Såhär tränar jag nu: På något sätt är transportlöpningen viktig för mig, både psykiskt och fysiskt. Jag gillar fräschhetskänslan som morgonluften ger, och jag gillar också att få släppa allt jobb-relaterat när jag slinker ner i tightsen på kvällen. Tills vidare försöker jag känna efter så gott jag bara kan vad som känns rätt (logiskt då; skulle jag gå efter vad jag tycker att jag orkar skulle det ju vara andra bullar), och vad som är lämplig mängd träning, och jag har gjort så att jag joggar en bit på vägen till jobbet på morgonen och en bit, oftast bara någon km på hemvägen och åker buss/t-bana resten. Det blir således pass på ca 5 km och kortare. Visst har jag känslan av att det är ganska onödigt att ens byta om för att jogga 2.5 km, men nu är det som det är.

Jag får lov att fortsätta enligt detta mönster, säkerligen några veckor till. Inte precis den optimala vårträningen, men jag kan ju i alla fall springa lite. Jag är jätte glad över det lilla!

Foto: Privat. För första gången på över ett år äger jag ett SL-kort. Det matchar i alla fall med en av mina löparjackor.

måndag 29 mars 2010

Fullöpare?

Läste precis ett inlägg "Finträning vs. fulträning" hos Sara. Ett mycket intressant inlägg. Det handlar om tankar på vad som anses som fin träning, och vad som inte är det. Att träna i viktminskningssyfte anses kanske i en tävlingslöpares ögon vara lite dirty, medan jagandet av sekunder är fint.


Jag tycker att det är coolt, och då fint, när folk tränar för att bli starka, för att bli uthålliga, för att bli snabba, och att träna för att gå ner i vikt borde väl kunna ses som jämförbart med detta; alla dessa innebär ju starka mål, och den som jobbar målmedvetet mot ett mål är beundransvärd i mina ögon.

Jag har ibland kännt en viss press för att jag inte haft starka mål för min löpning. Som jag skrivit många gånger tidigare, har jag valt att lägga en större press på mig själv i andra delar av mitt liv, och löpningen ska då vara en fri zon (även om jag ändå har vissa mål jag gärna uppfyller med löpningen, men inte gräver ner mig om jag misslyckas med det). Om man då bara springer för att man tycker att det är roligt, och för att man ska må bra; är man då fullöpare?

Trött?

Har man järnbrist/ anemi borde trötthet vara ett tydligt tecken. De flesta upptäcker bristen på detta sätt, genom att vardagen blir tung. Så har det inte varit för mig. Jag har inte tyckt att jag varit speciellt trött, i alla fall inte så att det slagit mig att något inte skulle stå rätt till. När jag anstränger mig för att tänka efter, hittar jag dock några tecken. Att träningspassen ibland varit tunga kanske inte enbart varit moddens och isens fel, utan också det att jag varit trött. Också det att jag ibland satt mig ner en stund för att pusta i omklädningsrummet på jobbet innan jag börjat byta om och springa hem känns såhär i efterhand som ett tecken på trötthet, och inte, som jag tänkt, att jobbet vissa dagar dragit musten ur mig.


Anemin har ju utvecklats under en längre tid, vilket gjort att jag vant mig vid sämre blodvärden, och vant mig vid tröttheten och därför inte observerat att den kommit smygande. Läskigt värre.

En sak som förvånar mig något är laktattesten som jag gjorde i februari. Jag hade garanterat redan då järnbrist, och presterade ändå förvånansvärt bra; med järnbrist följer ju att musklerna inte får syre transporterat till sig, vilket borde ha gett mjölksyra i blodet lättare.

Om man nu vill se något vackert i denna kråksång, så har de flesta som haft anemi av löparna i min närhet fått en känsla av att vara bloddopad när värdena åter är på en bra nivå, och att få upp nivåerna går relativt snabbt (med förutsättningen att det bara är fråga om järnbrist). Jag går helt enkelt och hoppas på att det att jag senaste veckorna tränat betydligt mindre, och kommer att fortsätta så några veckor till, kan kompenseras med att jag får en boost av de stigande blodvärdena.

Men, jag har fortfarande svårt att acceptera att jag inte märkt att jag hade så taskiga värden.

söndag 28 mars 2010

Klickar det

så klickar det. Så är det bara. Asics Noosa må vara snygga, men det är dessa, DS Trainer, som gifter sig med mina fötter.

Foto: Privat. Ännu vita och fina, och ack så sköna.

Har precis sprungit/ joggat in helgen med ett lugnt, ganska kort pass. Höft/ ljumsk läget är så att det i början av passet kändes ganska stelt, och jag trodde att det inte skulle bli längre än ett par hundra meter. Efter ca 1 km släppte det dock, och jag kunde springa på nästan obehindrat. Också nu efteråt känns det väldigt bra, får se hur det känns senare under dagen.

Jag kunde gott ha fortsatt mitt löppass om jag gått på känsla, men nu gick jag på förnuft och ordern om att hålla träningen nere. Lycklig över det pass jag kunde springa i mina rosa-lila doijor på bar asfalt, och med en klar vårluft i lungorna.


torsdag 25 mars 2010

Anemi

För snart tre veckor sedan mätte jag, helt av en slump, mitt hb-värde. Hoppsan, dethär bör du nog kolla upp vidare omgående sa damen som tog provet. Värdet var under hundra, och jag som hade gått till mätningen med tankarna på de fina broccolibuketter jag äter, och på allvar trodde jag att jag liksom tidigare då jag mätt, skulle vara i närheten av ett blodvärde där jag nästan skulle klassas som dopad.

Något skakad tog jag mig vidare till akutmottagningen, träffade läkaren enligt löpandeband principen, och efter ett blodprov där det verkade som om alla värden var åt skogen, kom jag ut, fullständigt chockad, snyftandes med en remiss till grundligare anemiutredning snarast, och hb-värde på 87; så pass lågt att det inte var lönt att lägga in behandling med järntabletter, utan utredningen var prio 1. Och jag som inte ens tänkt tanken att jag varit trött eller svag.

Senaste veckorna har det då blivit en rad besök till provtagningar, läkare, inte precis det roligaste som finns, men jag vill ju gärna veta vad det är som är fel. Status nu är att det antagligen "bara" är en allvarlig järnbrist, som kan behandlas med järntabletter, men det är också någon annan skit i kroppen, troligen inflammationen i höften/ ljumsken, samt förkylningen som jag dragits med, som behöver utredas, och tills vidare ska jag ta det betydligt lugnare med träningen, inte några 10 mils veckor.

Jag sticker inte under stolen med att det känns trist. Det känns förbannat skit. Att ha en skada så att man inte kan springa är en sak, och redan det känns dåligt, men när det gäller ens allmäntillstånd går man liksom över till en annan dimension. Man vill ju vara frisk.

När jag då för två veckor sen haltade omkring, hade fått reda på att jag hade anemi, och dessutom fick en rejäl förkylning, kunde jag inte annat än skratta över min eländighet. Livet kan göra ganska hastiga vändningar. Från att ha ansett mig själv vara noggrann med att känna efter i kroppen, och ha en stark tro på att jag kan det, kändes det som om jag fick en ordentlig törn, och det känns lite som om kroppen lurar mig, trots att jag försöker att inte lura kroppen.

Det är aldrig roligt att skriva om krämpor, speciellt inte i en blog som jag försöker använda som instrument för att motivera andra och motivera mig själv. Ändå vill jag berätta, eftersom jag tycker att detta är viktigt och ett problem som är otroligt vanligt bland löpare, främst tjejer. Jag kommer inom någon dag att skriva lite mer om ämnet; varför jag, som äter både mina biffar och mina grönsaker drabbats, hur det kan komma sig att jag inte märkt av signalerna och vad som händer nu.

Nu får jag helt enkelt utgå från de förutsättningar som finns gällande träningen (även om det sucks!). Jag kommer den närmsta tiden inte att komma med några stordåd gällande träningen, inte några häftiga evighets-löparpass. Ni är ändå, om ni vill, välkomna att följa med min träning med de nya förutsättningarna; och snart är jag förhoppningsvis tillbaka 110%.

måndag 22 mars 2010

Olga och jag

Av någon anledning associerar jag Adidas kläder med ryska idrottare, kanske främst längdåkare, men även med skidskyttar av samtliga nationaliteter. Jag har aldrig tidigare haft löparkläder från Adidas, med undantag för någon t-shirt, men nu har jag glädjen att dra på mig full mundering av Adidas löparutstyrsel: Tights, t-shirt, löparjacka och löparskor. Löparskorna tycker jag att ska bli väldigt intressanta att testa, eftersom jag, som de som följer min blog vet, är helt och hållet frälst av mina Asics. Skorna, Adizero Boston kommer jag att skriva mer om när jag sprungit med dem några pass.


Kläderna ger mig en speciell känsla. Inte vilken känsla som helst, utan ett behov att springa Olgor. När jag väl är helare och igång för att springa snabbt igen kommer jag att vara urfarlig (och förstås ursnygg) i mina Adidas tights. Vänta bara Olga!


söndag 21 mars 2010

Perspektiv


Jag undrar varför jag inte vill vara 100 meters löpare, utan 100 kilometers löpare. Idag har jag nämligen sprungit 100 meter, utan att det tog tag i tårkanalerna och utan att jag tog mig fram som en anka. Det kom några bra vibbar genom luften och jag bestämde att jag skulle lufta både tightsen och löparskorna. På med full löparmundering och ut i snöyran. Ett "pass" på 12 minuter där jag mest promenerade men även joggade, och kände på asfalt under skorna. Får man bli lycklig av att kunna springa 100 meter? Ljumsken/ höften är ett kapitel för sig, och behöver nog ännu vila från löpning, men löpningen gav en bra känsla i kroppen. Det är dethär jag ska göra.

12 minuters passet avslutades såklart enligt rutin. Kläderna upphängda på tork, Snorkkisen i duschen, sen plats i soffan men en stor kopp varm choklad. Det gäller att inte förlora löparhoppet. Om ben och kropp uppför sig de kommande dagarna, har jag lovat belöning i form av joggingtur i en förhoppningsvis, vårig Hyde Park i slutet av veckan.

Och ja, varför inte 100 meters löpare om jag ändå inte bryr mig speciellt mycket om tävlingsprestationer. Valet av 100 km måste helt enkelt vara för att man inte får stanna och äta chips om man springer 100 meter; det får man om man väljer det andra alternativet.

fredag 19 mars 2010

Fredags-hopp

I början av veckan fick jag ett mail av Sirpa, som läst om min problemljumske/ höft, och vars man är expert på nerv-problematik. De skulle vara på naprapatkonferens i Stockholm i dagarna. Sirpa frågade om jag ville komma till konferensen/ mässan som demo-patient, varvid David skulle se om han kunde hitta vad som är fel med min lårmuskel/ ljumske/ höft och om någon nerv är i kläm i det partiet.


Så idag var det dags. Åkte ut till Infra City och möttes av en sprudlande glad Sirpa, och en lika glad David. Jag beskrev mina symptom, och de verkade stämma överens med hur det känns en nerv är i kläm. Jag blir alltid så imponerad av sådana som kan sina saker så bra; bara genom min beskrivning i ord, kunde David lägga finger på vad som troligen var/ år problemet, och han visste direkt mellan vilka kotor i ryggen det skulle kännas ömt när han tryckte. Sådant är häftigt för en sån som mig som tänker på en rygg som en ryggtavla, och inte vad som finns bakom.

Några knax senare var jag klar, och nu blir det alternativ träning några dagar, innan jag förhoppningsvis kan börja springa igen. Känslan/ ontet i ljumsken är ju fortfarande det samma, men det känns ändå som om spänningen eller trycket i höften och nedre ryggen lättat. Skönt! Nu hoppas jag att ont-ontet ska ge med sig också.

Och tänk att det finns människor som erbjuder "främmande" hjälp bara sådär. Tack!

torsdag 18 mars 2010

Mars excluded

Jag har bestämt att mars inte räknas. Pilutta er som tränar flitigt; det räknas ändå inte.


Från första januari till sista februari betade jag av 950 för det mesta njutbara kilometrar. Sen gick det åt skogen på många sätt. Under senaste veckorna har jag fått ganska många antydningar till att det är just mängden löpning som är orsaken till att jag nu sitter i skogen. Jag hävdar bångstyrigt att det inte är så. Snedvridningen i höften må jag ha fått då jag sprang, men jag kan också ha fått den när som helst annars när jag halkat till. Förkylningen är jag ganska säker på att jag plockat upp på t-banan (ja, jag är bitter för att jag måste åka t-bana) eller på flyget förra veckan, och en tredje krämpa, som jag tar upp nångång senare, är inte träningens fel. Maken tröstade mig precis genom att säga "men tänk var många förkylningar och krämpor du sluppit senaste åren just för att du sprungit. Han vet hur han får extra poäng såhär efter många år tillsammans.

Måste ändå säga att jag haft väldigt tur att krämporna kom just nu, för mars räknas ju ändå inte, typ. Dessutom fick jag njuta av alla dagar med -20, den eviga snöyran och modden. Slå det med marsvädret!

onsdag 17 mars 2010

Forts. på lopp och deff

Senaste två dagarna har jag kört någon slags oplanerad deff. På grund av min förkylning tappade jag i söndags allt som har med smaksinnet att göra. Ingen doft och ingen smak. Fy fasiken vad trist. Igår på lunchen kunde jag inte tänka några andra tankar än "tänk om det här smakar riktigt illa; tänk om det är gammalt"; jag skulle inte i ätandets stund märkt någonting. Med tanke på återhämtningen från förkylningen, och kurrandet i magen, har jag ändå ätit, men inte mer än nödvändigt. I morse kom smak och doftsinne smygande tillbaka. Tack för det! Tänk att man är så beroende av dessa sinnen, och att man känner att livet är trist för att man inte känner kaffedoften på morgonen. Två dagars deff räckte bra; så har man ju det avklarat också.


Igår skrev jag ett inlägg gällande lopp som jag planerar att springa detta år. Nu är jag nyfiken på Er: Vad har ni inplanerat? Eller lägger ni in lopp vartefter? Frossa i lopp eller inte bry sig speciellt om tävlingar?

Och så är jag också lite nyfiken på om någon varit på ultrakväll på Runner's Store ikväll?Karin och jag hade tankar på att komma dit och snörvla och hosta bland alla löpare, men kom fram till att vi kanske förblir mer populära om vi avstår :).

tisdag 16 mars 2010

Drömmar om lopp

Efter mitt besök i London, fortsatte jag en sväng till Finland för att hälsa på "hemma". Denna gång blev det inget löppass tillsammans med mamma och pappa som senast jag var där; däremot har vi planerat in lite tokigheter tillsammans. Jag är tokig - och de hänger med, alltså är de också tokiga. Mitt i sommaren ska vi förhoppningsvis göra detta tillsammans, något jag ser mycket fram emot. Men nix, jag berättar inte vad; men det handlar om ultralöpning.


Trots att jag försöker ta löpningen som den kommer, är jag en riktig kontrollfreak med att planera det mesta annat. För att jag ska kunna planera det andra; semester, resor osv. känner jag nu att jag behöver planera sommarens lopp i alla fall på ett ungefär.

Det blir inte så många lopp för min del, men jag har några som jag gärna springer; och igen är jag hemlighetsmakare och berättar inte vilka (SM undantaget). Förutom Stockholm marathon, blir det antagligen ytterligare ett marathon, och tre ultralopp; troligen 2 st. 5-milare och då det skumma evenemanget jag skrev om tidigare. Trollhättan 12h som jag tidigare nästan lagt in i kalendern som självklart, kommer jag förmodligen att avstå i alla fall.

Fem lopp lätt utspridda känns ganska lagom, och har förhoppningsvis inte för stor inverkan på vår/ sommar/ höstlöpningen; ja, det låter kanske fel i en tävlingslöpares öron, men för min del handlar det faktiskt om att maximera glädjen av och tiden förden vardagliga löpningen, och få in något lopp som motivationskick, och som omväxling och upplevelse.

Nu gäller det bara att hoppas på att man har någon form att komma med också när det närmar sig lopp. Jag är inte bara ur form; jag saknar den helt och hållet. Tur att man kan drömma om lopp under tiden!

måndag 15 mars 2010

Om bara...

Jag fortsätter slösa radikalt på det underbara vårvintervädret. Det är skandal att inte kunna springa nu. Min hjärna skulle också behöva några ordentliga löppass. Jag tenderar ibland att låta huvudet gå på högvarv när jag springer, och brukar kunna sortera tankarna på bästa möjliga sätt då, och lösa problem. Så hur gör man när man inte kan springa?

Ljumskproblemet, som jag nu misstänker är någon nerv som är i kläm i lårmuskeln, är jäkligare än den varit tidigare, en förkylning som gör att jag känner mig som om jag lever inne i en bubbla med bommull i huvudet irriterar, och lite andra tråkiga moment gnager. Om bara jag kunde få springa lite...


fredag 12 mars 2010

En halv Sara

Igår läste jag hastigt på Saras blog om hennes träningsplan med att köra 100 upprepningar av några övningar, med löpning emellan. Jag hade precis checkat in på hotellet, hade 50 minuter till godo innan jag skulle befinna mig på en middag.

Inspekterade heltäckningsmattan, drog av det mesta av outfiten och satte igång. Övningarna jag bestämde mig för var: Upphopp, utfallssteg, armhävningar (dessa tre snodde jag av Sara), och lade till sneda situps, höftlyft, dips och spänsthopp. Någon löpning emellan blev det inte för min del, utan jag körde övning på övning i ett rullande schema. Upptäckte redan efter två varv med 10 upprepningar per övning per omgång, att övningarna var ganska baklårskrävande. Några 100 reps per övning fick jag inte ihop på mina 30 minutrar, men däremot 40-50 per övning. Shaun skulle ha varit stolt (eller förfasad över mina elefant-hopp). Får man bara en extra motivationskick är det inte så svårt att komma sig för att genomföra. 30 minuter efter avslutat pass kunde jag greppa ett glas med fördrinks-juice; nyduschad och nytränad. Redo för representativt mingel.


tisdag 9 mars 2010

Naprapat och Power Plate

Idag har jag varit på naprapatbesök för min ljumske. Det kan tyckas aningen nervöst att uppsöka hjälp redan efter knappa 2 veckor med känningar, men efter den skada jag drogs med förra året, då jag först gick med skadan i någon vecka, sedan besökte ortoped, och några veckor senare igen en ny ortoped, som skickade mig till naprapat, tyckte jag att jag hade allt att vinna på ett besök. Ingmarie rekommenderade PA påHärnösands Ryggklinik, som finns i anslutning till PowerPlate Center i Stockholm.


Diagnosen som jag fick var att höften var ordentligt snedvriden, antagligen av att jag halkat och blivit sned (kommer inte ihåg att jag halkat och vridit mig vid något speciellt tillfälle, men ändå mycket möjligt att jag gjort det om man tänker på vilket underlag man rört sig senaste månaderna). Ett antal nålar i höftpartiet och rumpan, lite knaxande och inte precis någon spa-behandling, order om löpvila någon dag nu efter behandlingen, men sen ska det bara vara att köra igen, dock lugnt i början.

Nu håller jag tummarna för att jag ska komma undan med detta; jag hade ju redan målat upp skräckscenarion med månaderlånga löpförbud. För er som såg Solsidan i fredags, kan jag meddela att jag hade starka medkänslor för den haltande labradoren; den kanske också borde besöka PA.

Efter naprapatbesöket fick jag äntligen testa på PowerPlate med Ingmarie. Vi körde ett ganska lugnt program eftersom jag ju precis varit på behandling. Väldigt annorlunda träning än vanlig styrketräning, och jag känner att åtminstone baklåren fått sig en ordentlig omgång. Fler PowerPlate pass tänker jag absolut testa framöver!

Lustigt nog hade Bureborn naprapattid efter mig; roligt när man träffar på blogg-vänner som man tycker att man känner, men ändå inte. Vi hann diskutera det ena och det andra, och jag fick trevligt sällskap till t-banan sen; man tackar!

Trots att ett naprapatbesök kanske i sig inte är världens trevligaste, känns det nu riktigt bra; PA verkade väldigt kunnig (och ordinerade inget längre löpförbud; yey!), och så fick jag ju träffa två hjärtligt spralliga tjejer på köpet :) .

Te?

Nej, jag extraknäcker inte som flygvärdinna, utan det gäller te och långpass. För några veckor sedan läste jag på Tobias' blog att han hade haft te i vätskebältet under långpasset. Jag blev lite nyfiken på detta; och nu var jag ändå in på te-spåret från föregående inlägg, och dessutom åker jag till London på torsdag; så vad passar bättre te?


Jag har nästan alltid vatten med när jag springer långpass, och någon gång har jag haft sportdryck för att testa hur kroppen och magen gillar det inför ett lopp, eller så har jag stannat och köpt en cola om jag tyckt att energin har börjat ta slut. Oftast är mina långpass ändå så pass korta, att jag klarar mig med vatten.

Det är många som blir sugna på kaffe när dom springer långt, och vid målgången på de långlopp jag sprungit har det ofta serverats kaffe till de kaffe-törstiga löparna. Jag är i vanliga fall en riktig kaffe-tratt, och dricker kaffe så att det räcker till och blir över, men i samband med löpning passar det mig inte. Jag får en viss avsmak för kaffe då, medan cola går bra att dricka.

Efter ett träningspass avnjuter jag gärna en kopp varm choklad; men det hör liksom till efter passet och återhämtningen; precis som Victor förespråkar.

Då återstår te. Vad kan te erbjuda som inte vatten kan? Tycker man om te, kan det fungera som en faktor som gör att man faktiskt kommer sig för att dricka, och vad är väl bättre än att man får njutbar drickapaus? Eller en bra koffeinkick? Har man socker i teet så kan det förstås fungera som energipåfyllnad liksom sportdryck, men på kortare pass behövs det för de flesta inte.

Är det någon som testat te som vätska under långpassen och har några argument varför te skulle vara bra?

söndag 7 mars 2010

Poletten har trillat ner

Den glädje som jag idag ser i löpningen, är en känsla som växt fram de senaste åren. Min syn på vad träning är för mig har förändrats ganska radikalt. Från att ha haft en väldigt prestationsinriktad syn, har jag övergått till att se löpning som en väldigt positiv komponent i mitt liv, och en komponent som ger mig energi, och inte är en martyr-sysselsättning. Men detta har också inneburit att jag ibland tränat oförnuftigt.


Min "nya" inställning petar nog den ena och den andra i ögat. Jag förstår att en del andra inte förstår; liksom jag inte alltid förstår andra. Det handlar inte om att ha rätt eller fel inställning. Verkligen inte. Skulle alla ha min inställning skulle det inte finnas någon elit-idrott, och var skulle min idrott vara om inte eliten fanns? Vissa ser maxprestationer som maxglädje, och jag beundrar sådana idrottare.

Bland dem som inte alltid förstått min nya syn finns mina släktingar. Min pappa har många gånger, lite på skämt dock, påstått att jag borde söka hjälp eftersom jag njuter för mycket när jag tränar och om jag tävlar. Rätt har han antagligen - i det fallet att lyckan av en prestation är större än den lycka jag får av den vardagliga träningen. Brorsan har nog inte heller förstått hur jag prioriterar att träna 500+ timmar i året, bara för att det är roligt.

När jag började blogga för ca 1.5 år sedan, gjorde jag detta ganska anonymt, och ingen av mina släktingar eller icke-träningstokiga vänner visste om att jag bloggade. Maken försökte få mig att avslöja mig eftersom han tyckte att de också borde få läsa och inspireras, men jag ville ha det lite för mig själv. Efter att jag sprungit min 12h ultra i somras, och berättade om loppet för släktingarna, tyckte de förstås att det jag sysslade med var ganska sjukt; en förståelig reaktion av såna som aldrig hört talas om begreppet ultra tidigare. Dom förstod inte att jag kunde se lycka i löpningen på det sätt jag gjorde. Då valde jag att avslöja adressen till min blogg - kanske skulle de då förstå vilken glädje jag såg i det. Och det gick fram.

Olika åsikter och olika syn får man ju alltid ha, och då det gäller min bror har jag trott att vår inställning alltid skulle vara olika. Han fokuserar mer på prestation, jag fokuserar på upplevelse.

Just nu sliter han i Vasaloppsspåret. När vi konverserade i veckan började han svamla något om att njuta, softa, uppleva stämningen, och det är första gången jag hört något liknande från honom. Men jag tror inte att han bara kommer att softa och uppleva stämningen; det gör man inte så lätt om man har planer på att komma i mål på under 5 timmar. I alla fall förstår vi varann, och respekterar varandras inställning. Det känns som om poletten trillat ner. Se nu för tusan till att fixa sub-5!

lördag 6 mars 2010

Tack Linda

I morse skrev Linda en i välmening, halv-arg kommentar till gårdagens inlägg. Ändå stod jag vid dörren kl 9, redo för ett löppass i solen. Ett kort pass hade jag tänkt mig, max en mil. Lindas kommentar om löpares tjurighet gnagade och eftersom jag är vän med Linda på funbeat visste jag att hon minsann skulle se om jag ändå kutat idag, och hon vet också att jag är världs-usel på dethär att vila.

Jag lyssnade på vilo-rådet, blev snusförnuftig, och stannade Garmin på 2 km, och gick in till butiken och köpte glass i stället. Nu ska jag sätta mig bekvämt med läsplattan, och fördjupa mig i Primal Blueprint; undrar när jag kommer till avsnittet där supereffekterna av glass förklaras. Nån måtta på redigheten får det väl vara.

fredag 5 mars 2010

Snackas lopp och så lite kohandel

I höstas efter sista loppet kände jag ett visst vemod. Trots att jag egentligen inte gillar att springa lopp; visst, det ger en motivationskick, det är roligt, men allt omkring med förberedelser och återhämtning (=vila) gillar jag inte, så tyckte jag att det var trist att säsongen var över. En del har säkert deltagit i lopp under vintern också, med eller utan skidor, men för min egen del har det varit paus.


Nu plötsligt börjar lopp-temperaturen stiga. Det börjar snackas Premiärmilar, TEC och Skövde. Skövde 6h nästa helg skulle egentligen ha varit mitt första lopp för i år, men då andra saker kom emellan får jag suga på premiär-karamellen ett tag till. Med den irriterande känsla jag har i ljumsken nu skulle jag ändå inte ha vågat springa, men jag saknar ändå ett klassiskt 6h lopp i mitt löpar-CV, något som måste åtgärdas snart. Hur som helst, ifall jag skulle ha varit anmäld till Skövde, skulle jag säkert ha tyckt att det var det mest idiotiska jag kommit på för den helgen, men efteråt brukar det ju kännas bra.

När en del börjar förbereda sig för årets första lopp, förbereder andra sig för att komma igång med löpträningen efter vinteruppehåll. Toppa formen, komma igång, eller fortsätta nöta? Det sista låter lockande i mina öron.

Själv landade jag precis i soffan efter att ha hållit på med avancerad kohandel men mig själv på hemvägen. Spring tre lyktstolp-mellanrum, gå ett, spring två, spring två till, gå ett osv. Känningen i ljumsken gör det väldigt tungt att springa. Trots att jag försöker slappna av och ha ett så naturligt löpsteg som möjligt, känner jag ändå att jag springer annorlunda och är då rädd att belasta andra delar för mycket, t.ex. höften blir väldigt trött. Helgen blir ko-lugn på löparfronten.

Foto: Privat. Ko-handlerskan jag träffade på hemvägen.

torsdag 4 mars 2010

Tog tag i träningskragen

Det kan faktiskt bli roligare; speciellt då man får en massa peppande kommentarer från er - tack! (Och lilla mamma - jag är nog glad i alla fall :) ). Kom på lite trevliga träningsrelaterade saker. Jag tar fokus på grejer; prylar, kläder. Sådant piggar alltid upp.


Först och främst: Pilatesbollen har fått ett namn efter fem år i min ägo. Den heterRysken. Rysken själv var den som började göra en Snork när han transporttränade. Rysken och Snorkkis har väldigt olika träningsfilosofier. När jag tränar på bollen ska jag ta i lite mera; Rysken är ingen soft-boll.

Sedan: Rosa. Nalle Puh säger att man inte kan vara ledsen om man har en ballong. Rosa har väl ungefär samma effekt. Jag har rosa Röhnisch-strumpor som matchar med rosa, otroligt sköna underpants (sorry, dem får ni inte se mig bära på foto - riktigt så roligt ska vi inte ha); det tackar jag Röhnisch och Milla för (Milla har fixat så att vi marathon-skönheter fått dessa rosa mjukisar.)

Dessutom har brorsan uppgett att han är i ytterst god form inför helgens Vasalopp.

onsdag 3 mars 2010

Springer bara 7

Idag känner jag mig som en riktig tråklöpare och tråkbloggare. Ena ljumsken är tråkig, ena lilltån är tråkig; Snorkkis är en tråk-snork.


Jag har inga 5-mils pass i shorts att rapportera, inte några 8-milare en vardag, inte någralöpbandsintervaller, svängiga aerobics-pass, mjölksyrespäckade spinningpass eller själs-balanserande och återhämtande yogapass.

Hur kul är det att skriva om två transportlöpningspass på dryga 7 km vardera, i spottstyver fart för att få igång cirkulationen i musklerna och ordentlig genomblödning, för att förhoppningsvis få icke-klagande ljumske snart; tån har jag slutat smöra för redan en tid tillbaka. Inga planer på varken trösklar, burpees eller långpass, ingen löparresa inbokad.

Nej, det blir faktiskt inte roligare än såhär. Inte idag i alla fall.

Foto: Privat. En halv-tråkig vinkning från mig till Er.


tisdag 2 mars 2010

Asics GT-2150

Senaste veckorna har jag sprungit de flesta av mina pass med Asics GT-2150 som jag fick för utvärdering från Asics. För två år sedan hade jag ett par GT-2130, alltså en föregångare till dessa, som jag var mycket nöjd med. Mina förväntningar på skon var att den skulle ligga någonstans mitt emellan Kayanon och DS-Trainern som jag i huvudsak tränat med det senaste året.


Enligt beskrivning, är Asics GT-2150 modellen en stabil sko med bra komfort, och uppföljaren i GT-2000 serien som passar såväl kortare distanser, som riktigt långa. Modellen ger ett visst pronationsstöd. Jämfört med förra året är årets modell 10 gram lättare.

Mina initiala förväntningar om att den skulle vara en mix av Kayanon och Trainern stämmer ganska långt. Den är inte lika smidig som Trainern, men inte fullt lika massiv som Kayanon. När man lägger ner fötterna i skorna känns det verkligen att det är en riktig komfort sko, och en sko som har dämpning för att tugga ordentligt med mil. Jag är rätt så plattfotad, och ett pronationsstöd som denna modell har passar mig (jag pronerar dock inte så mycket att jag behöver speciella inlägg i skorna enligt naprapaten).

Skulle jag bara köpa ett par springskor per år, eller vartannat år, skulle denna modell vara en stark kandidat. Då jag hade mina 2130, var det enda löparskorna jag sprang med, och med dem gjorde jag allt från att tugga ordentligt med km, springa intervaller, springa millopp, ett 3 km terräng race, och ett halvmarathon, och tyckte att de fungerade bra i alla lägen. Modellen känns också mycket slitstark, och jag tror att denna har en betydligt längre livslängd än min favoritsko DS-Trainern.

När man ska köpa nya springskor och inte är så erfaren, är det att rekommendera att ta hjälp av personalen på butiken, som kan hjälpa till med en analys av löpsteget, kan ge rekommendationer, och ge råd huruvida du behöver en pronationssko eller inte. Jag har alltid köpt mina skor på Runner's Store, och fått mycket professionell hjälp där, men även på LöpLabbet, och övriga sportaffärer, t.ex. Stadium kan man få bra hjälp.

måndag 1 mars 2010

Om kost - Primal

Kosten är ju väldigt viktig när man tränar mycket. Jag har så gott som aldrig skrivit något om kost i bloggen, trots att jag är väldigt intresserad av kost, kostens påverkan och framför allt god mat. Orsaken att jag inte skrivit om kost är att jag tror att det finns många andra som kan ämnet betydligt bättre och alla människor är också olika, och har fullständigt olika behov av näring, och samma kost passar omöjligt alla.


Tränar man mycket behöver man bra energi, och näringsämnen som gör att kroppen kan återhämta sig och så att immunförsvaret är starkt, och energi så att man orkar träna. Uppfattningen att man automatiskt kan äta vad som helst för att man springer 10 mil i veckan vet jag inte var den kommer ifrån. För så är det ju verkligen inte.

Jag är inte speciellt strikt i min kost, men jag har ett spår som jag följer ganska starkt när jag gör mat: Använd sådant som är ingredienser och inte sådant som har ingredienser. Det låter ganska simpelt, men det har egentligen en väldigt stor betydelse. Halvfabrikat kommer aldrig in i vårt kök, inte heller take-away (det har hänt en gång senaste två åren); lunch äter jag dock ute varje dag, men ser till att det oftast blir en ganska bra sådan; dagens lasagne innehållandes några saltkar, och smakförstärkare är inte riktigt min melodi. Glass - ja, där gör jag undantag.

Jag tycker att det är ett relativt enkelt sätt att undvika tillsatsämnen och behålla näringsämnen genom att man gör allt från grunden, att man bakar sitt eget bröd, gör sina egna hamburgare osv. Och godare blir det också.

Jag håller som bäst på att fördjupa mig i Primal Living, och läser en bok om det. Primal living syftar egentligen till hela livsstilen och hur vi i dagens samhälle stressar upp oss och lever ett liv som våra kroppar inte är anpassade till; intressant visst, men kanske lite väl extrema tankar för min smak. Men det finns riktiga guldkorn i denna livsstil, och detta tilltalar mig. Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men lovar att återkomma då jag har något som jag tycker är speciellt intressant. Jag tror att det som Jonas Colting förespråkar ligger relativt nära detta, (men jag har inte läst hans böcker så jag är inte helt hundra, men författaren refererar till Colting i sin blog).

Kosten som förespråkas i Primal Living är, för mig, glädjande nog väldigt nära det kost som jag tycker är bra och som jag redan äter. Det som skiljer är att man enligt Primal borde undvika grains; något som jag äter ganska mycket av, och antagligen kommer att fortsätta med, men att vara lite mer uppmärksam vad gäller processerade ingredienser är inte dumt; det är alltså ingen diet, utan helt enkelt ett sätt att leva och må bra. Jag fortsätter fördjupa mig i Primal Living; om ni är intresserade att läsa finns mängder med material på denna blog: Mark´s Daily Apple.