tisdag 31 augusti 2010

Klämmer det sista

Och det första också för den delen. Av sensommaren. Av dagen.
För det mesta handlar löpningen för mig om mycket annat än själva träningen. Visst är passen i sig viktiga, men ibland är det inte så viktigt. Effekten av passen av ringa betydelse. Känslan allt. Idag är det en sådan dag, och dagens två transportpass har varit sådana pass.
När endorfiner inte är det som eftersträvas, dock välkomna, inte ens tankar på att benen som är småstela av träningsvärk från igår ska behöva trycka på eller rulla av sig självt. När inte faktumet att man flåsar eller inte har någon betydelse, när man nästan inte lägger märke till om man springer rätt väg eller baklänges. När man bara är i sina löparskor. Idag var det bara vi. Vi njöt av en morgon som var småkylig och solig. En sen eftermiddag som skvallrade om att det faktiskt nästan är sommar ännu. När man liksom kan klämma det sista utan att ens klämma. 
Ja, och så avslutade jag det hela med 20 burpees. Bara för att.


Foto: Privat. När man tittar upp

måndag 30 augusti 2010

Teemppo!

ropade alla i kör på studentfesterna när vi tyckte att snapsglaset stått stilla för länge. "Tempo" upprepade jag gång på gång för mig själv under dagens fartlekspass.
Jag behövde inga hjälpmedel för att komma åt kaffekoppen i morse. Och bra var väl det, för jag undvek även en potentiell huvudvärk. Däremot fick jag ihop ett rätt lyckat styrkepass hemma.
Tänkte för omväxlingsskull också beskriva dagens andra löppass. Förra veckan ignorerade jag tempo fullständigt, kände inte att jag hade lust med det. Idag hade jag däremot extra spring i benen, och bestämde mig för att springa fartlek på hemvägen. Ett traditionellt, strukturerat intervallpass kräver lite mer planering, och ställer krav på vägen man springer, men fartlek tycker jag funkar lite var som.

Joggade först upp, och när jag kom till första motlutet som börjar med några trappavsatser, tickade jag igång benen och första ökningen blev omkring 3 minuter. All motlut. All pleasure. Tänkte Tempo. Joggade på utför, och medan det ännu lutade svagt nerför körde jag igång nästa. Främst plant, lite kringelkrokar, hade lite svårt att få benen att rulla som jag ville, men kändes ändå okej. Ganska bra sätt att få benen att känna på fart. Kort joggvila emellan innan två kortare intervaller. Här hade jag väl ungefär fått nog, och just därför bestämde jag mig för att köra ungefär lika många tempoökningar till. Tempo var det.

Några minuters joggande och sen en 4 minutare. Om jag precis innan hade nog, hade jag här mer än nog. Konstaterade att tempo nog var djävulens gåva till löpningen. Drog ett backdrag och fick upp humöret igen. Ett backdrag till och humöret ännu bättre. Tänkte Tempo. Benen gjorde det de skulle. Sista ökningen gick bra för att jag visste att det var den sista. Och som alltid när man rastat benen med tempo, och i huvudet får kruxa av ett sådant pass - då är man nöjd. Men, jag tror jag passar på detdär med snapsen.


Foto: Privat. Redan här, en minut efter att jag avslutade sista ökningen, hade jag tydligen glömt detdär med djävulen och tempo.

söndag 29 augusti 2010

Vätskerygga för kaffet i morrn?

Nu tror jag mig ha kommit på varför det inte fungerar sådär super bra med hemmaträning för mig: Man har ingen att spänna sina muskler för.
Jag har samlat på mig en del träningsutrustning hemma. Med en gymmatta, hantlar, träningsboll och den egna kroppsvikten kommer man ganska långt. Under sommaren har jag inte varit på gymmet en enda gång, men ett par gånger i veckan gör jag styrkeövningar hemma. I torsdags var jag första gången på två-tre månader på gymmet. Ett effektivt pass där jag liksom startade där jag slutade förra gången jag var på gymmet. Torsdagskvällen förgylldes av en huvudvärk som jag kände kom från axlarna, och spänning i musklerna. Träningsvärken har inte varit fullständigt nådig, men det är ändå sånt man kan ta. Huvudvärken hoppar man gärna över. Jag har varit med om samma sak tidigare när jag kört ett tuffare styrkepass, eller om jag gjort många ovana övningar.
Dealade till mig hemmamassage, och fick då frågan "Men varför tog du i så då? Man kanske ska ta det lite lugnt när man inte gymmat på ett tag." Utan att tänka efter svarade jag helt ärligt "Men det var ju så många andra där på gymmet. Klart man måste ta i då." I samma stund stannade jag till av förvåning. Sa jag detdär? Så visste jag inte att jag tänkte. Jag trodde ju att jag inte brydde mig om de andra. Men tydligen vill jag ha någon att spänna musklerna för, eller vad det nu var som gjorde att jag tyckte att jag behövde ta i.
Har såklart varit ute och visat upp mitt löpsteg också i dagarna. Idag ett otroligt skönt distanspass på 100 minuter med kort stopp för att kolla på cyklande triathleter. Det märks att det är höst i luften och lätt att andas.
Och för att det inte ska verka som om jag verkligen behöver folk som ser på när jag ska träna styrka, tänker jag nu träna ett hemmapass med målet att armarna blir spagetti, magmusklerna gör sig påminda om/när jag skrattar i morgon, och jag önskar att jag hade en vätskerygga med slang för kaffet när jag ska sträcka fram handen för att ta tag i kaffekoppen. Give it a try.

fredag 27 augusti 2010

Längre från kanten

Under ganska lång tid har jag rört mig rätt nära kanten. Är man nära den är det enkelt att tippa över. Man behöver inte sjunka så djupt ner i diket, men lite svängar ner i plurret är lätt hänt. Äntligen börjar jag (peppar peppar) känna mig ganska torrskodd, ja till och med så att jag närmar mig ryggen på vägen. Det är jag glad för. Det är rätt så läskigt där på kanten.
Tar ett steg tillbaka. Pratar vi om toppidrott handlar det så gott som alltid om att balansera på kanten. Hålla sig på rätt sida om sträcket. Pressa kroppen till det maximala vad den klarar av. Fast det är på en helt annan nivå, tror jag att många av motionärerna/ elitmotionärerna/ träningstokarna ständigt rör sig väldigt nära kanten. Nära för var gränsen går för vad kroppen klarar av. Trots att vi tränar i en helt annan skala än eliten, kan våra kroppar utsättas för samma påfrestning. Vi har inte samma grundträning bakom oss, inte samma möjligheter att återhämta oss efter träningen (har jag lagt märke till nu efter en vecka tillbaka i de vanliga rutinerna), så därför balanserar vi gärna också på dendär samma läskiga kanten.
Problemet med kanten är att den är förbaskat skör, samtidigt som den är lockande och motiverande. När man känner ett bra flow vill man gärna fortsätta träna på. Det finns inte mycket som slår känslan av när man får kroppen att göra något man inte trodde vara möjligt, när man fixar det ena tuffa eller långa passet efter det andra. Mindre roligt blir det när man börjar slira på branten. Skador, överträning, och allt möjligt annat.
På den kanten balanserar så gott som all elit. Det är så man får ut max av sin potential. Bara man inte tippar över alltså. För att prestera sitt yttersta, vare sig man är motionär som tränar för tävling eller för att det bara är roligt, krävs kantkänningen. Jag tenderar för det mesta att bli lite för ivrig i allt jag gör. Det är lätt att vilja för mycket. Efter vinterns/ vårens slirande i branten med skador på skador och järnbristen lade jag in en tid med lallande. Jag har fortsatt med lite tuffare träning efter det, men ändå mer på vägens rygg än mot diket. På ryggen presterar man inte max, men i alla fall jag gläds så in i tusingen av att vara där just nu, så jag försöker att stanna kvar ett tag. Kanten finns alltid där ifall man vill nosa på den. 



Foto: Privat. Balanserar...

27 augusti 2010

Att balansera på kanten

onsdag 25 augusti 2010

Jag mörkade

Får be om ursäkt. När jag publicerade detta inlägg mörkade jag hur naglarna såg ut på riktigt. Två veckor senare tappade jag en nagel på en tå på högerfoten (sånt som man kan skryta med när man umgås i rätt kretsar). Nu är naglarna på tårna närmast stortån igen något medtagna. Dags att ta fram lacket igen kanske? Och fortsätta mörkandet.
Idag hade jag planer på att springa stege på hemvägen. Fick inspiration till det frånDaniel igår. Efter närmare tio timmar på jobb (använder "never waste a good mood"även där), gav jag mig själv steg-ledigt trots allt, och avslutade dagen som jag startat den med ett lugnt pass. Stegen får vänta till en annan dag, medan jag idag bara boostade mig själv med syre i en regntung kväll och med blåprydda fötter.

Foto: Privat. Löpar-design.

tisdag 24 augusti 2010

Naket, Primal och Colting

Jag har tidigare skrivit en del om Primal Blueprint konceptet. Med det syftar jag på livsstilen och inte enbart på kosten. Jag tilltalas av konceptet, så även den övriga delen av min familj.
För någon vecka sedan skrev Ulrika i sin blog att hon gjort Coltingpannkakorna som är väldigt hypade bland träningsbloggarna. Hon trodde att hon var sist i spacen att göra pannkakorna, men jag fick krypa till kors och erkänna att jag inte heller testat dem, och fick samtidigt tummen ur för att göra ett försök.
Senaste veckorna har det blivit väldigt mycket pannkakor, eller främst våfflor då jag kommit på att det för med sig betydligt mindre stek os. Verkligen supergoda! Jag har även experimenterat med receptet lite.
Grundreceptet är superenkelt (vet inte om detta är Coltings' originalrecept eller om det ser ut på annat sätt, men detta har jag använt): 1 banan, 2 msk jordnötssmör(detta mixas till en smet), 5-6 ägg vispas i. Klart. Jag har ibland bytt ut jordnötssmöret mot kokosflingor, funkar även det, och vill man ha naturella våfflor/ pannkakor kan man utesluta båda. Gott blir det också med kardemumma eller kanel i smeten.
Äter man dessa ska man tydligen se bra ut naken. Och vem vill inte det?


Foto: Privat. Mmmm...
Primal livsstilen sköljer alltså över vårt hushåll. Ibland önskar man nästan att man inte bodde så centralt när ens sällskap klättrar i träd som en apa, gör Grok-hangs, hoppar på stenar i skogen, lyfter trädgrenar. Men... man klagar väl inte när sällskapet vill se bra ut naken.



Foto: Privat. Out and play! (Fast helst inte naken).

24 augusti 2010

Nakenchock

måndag 23 augusti 2010

Älska syften

Rationalitet tar ganska ofta över hand för mig. Likaså syften. Jag tycker om att göra saker med ett rationellt syfte. Semestern tjänade sitt syfte. Efter fyra veckors ledighet känner jag mig supertaggad för jobb; ja, jag har lite lättare att tagga upp mig för sådana saker än för att springa max. Att springa är ju ett nöje, och då gör jag som jag vill, men har jag ett rationellt syfte med löppasset känner jag mig extra nöjd.
Som att springa till jobbet. Perfekt för att vakna till, för att tagga till och för att komma från punkt a till punkt b. För att sedan njuta av sena eftermiddagens sol, organisera hjärnan, och ta sig från punkt b via punkt c till punkt a. Och i morgon gör jag likadant, fast då hoppar jag kanske över punkt c. Kommer nog inte att tröttna.


Foto: Privat. Löpning med syfte...

lördag 21 augusti 2010

Halvtidsproffs

Fortsatte min proffsdag igår med ytterligare pass. Jag följer förra årets tradition med en häftigare träningsdag sista semesterdagen (detta gjorde jag förra året). En cykelrunda, som egentligen inte räknas som träning, utan mer som övningskörning, och pulsmätaren som jag tog på bara av nyfikenhetsskäl visade en medelpuls på 107 under timmen jag var ute. Gissar att jag hade högre medelpuls när jag pumpade däcken på cykeln innan jag gav mig ut. Man ska ju tydligen göra det, men jag har inte riktigt fått in rätta knixen och ligger över pumpen med hela min kroppstyngd. I övrigt fokuserar jag mest på att få snurret i benen när jag cyklar; att hålla upp kadensen helt enkelt, eller ja, inte så enkelt för mina Baribie-segben.
En ytterligare joggingrunda på kvällen fick avsluta dagen. Det passet var inte speciellt lyckat måste jag erkänna. Benen var pigga men jag hade ätit allt för nära på vilket gjorde att det inte var allt för behagligt att springa. Efter en sådan träningsdag känner jag att det ska bli rätt skönt att sätta sig ner på jobbet på måndag. Det var ju liksom lite meningen med gårdagens träningsdag. Nästa gång jag tänker träna 4+ timmar får bli i slutet av nästa semester om ett år.
Till skillnad från proffsen, som antagligen skulle ha tävling idag, eller köra ungefär lika mycket träning idag som igår, tar jag det lugnt idag. Fikade med vännen Milla halva förmiddagen, promenerade runt lite på Långholmen och lyssnar nu på regnet som smattrar utanför samtidigt som vi kör Mad Man marathon. Kan man måntro vara halvtidsproffs?

fredag 20 augusti 2010

Proffslevernet

Börjar vara över. För i princip skulle man ju kunna leva lite som proffs på semestern. Planera allt kring träningen för att optimera resultatet. Nja, inte riktigt min stil (och kanske inte fullständigt i linje med min talang heller), och som proffs kan man inte riktigt ge sig ut bara för att lalla runt. Mera fokusering, tuffa pass, och diverse förpliktelser.
Dock uppskattar jag verkligen när man kan träna när man är på topp, och inte behöver spara det krutet till annat. Att sova ut, äta frukost i lugn och ro, känna hur springet i benen kommer smygande, för att sen i lugn och ro klä på sig och sticka ut. Precis vad jag gjorde idag. Ett långpass på fredag förmiddag tyckte jag passade bra efter gårdagens löpvila; racern fick å andra sidan rulla en sväng. Först en sväng i reservatet och sen något mera urban omgivning. Märker att jag blir lite otålig när jag springer i terräng och det går allt för långsamt, men försöker slå bort sådana tankar och inte tänka på km-tider. Terränglöpning biter verkligt bra i benen.
Efter ett 2.5 timmes pass tänkte jag nu fixa bra återhämtningsmat, stretcha... ja ni vet, sånt som man gör som proffs.


Foto: Privat. Återhämtning när den är som bäst.

onsdag 18 augusti 2010

Något turkost i hallen

Hoppsan. Gick visst och blev med racer. Märkte redan igår att det höll på att gå till skogs när jag var sugen på att cykla, och detta inte som någon effekt av att jag av någon anledningen inte kunde springa. Idag "råkade" jag på blocket få syn på en racer i min storlek, till ett okej pris. Saken förvärrades ju inte av att den var min favoritfärg och att måtten verkade passa mig. Av en händelse står cykeln nu i hallen.

Foto: Privat. Hum... cykel nummer tre i min ägo. Jag som säger att jag inte gillar att cykla.
Har inte ens en gång testat en racer tidigare, så det var lite spännande att cykla hem den, men det gick rätt bra ändå (förutom att jag fick ont i rumpan de nya cykelbyxorna till trots). Bara att ta det lugnt och ha respekt för kurvor. Löpning har det också blivit idag. För vad är man för transportlöpare om man inte springer iväg för att spana cyklar? 12 km på lätt-lätta ben. Sånt gillas.

tisdag 17 augusti 2010

Punkkarunda

Dethär med cykling är spännande har jag märkt. När man ger sig ut på löptur är det liksom rätt straight forward. Man gör det man tänkt, ibland känns det som man tänkt, ibland blir man lite överraskad men det är ändå på ett ungefär vad man tänkt. Att cykla är mera gambling, och i och med att man kommer sig iväg längre bort får man upptäcka och klura ut var cykelvänliga vägar finns.
Idag lyckades jag lura med mig sällskap ut på cykeltur. Ut till Saltsjöbaden var det tänkt. Halvvägs hade jag plötsligt tappat bort mitt sällskap. Punkka. Fixande och trixande, ny innerslang. Redan då hade himlen öppnat sig och regnet stod som spön i backen. Jag tyckte mest synd om de i huset bredvid där i stod som precis hade tuttat på grillen. Verkade brinna dåligt.
Ventilen på nya slangen kollapsade. Ringa taxi? Någon taxi som vill ta en blöt cyklist + racer ombord? Jag cyklar ju med vanliga springskor, så jag erbjöd mig att gå/ springa, och punkkacykeln fick bogseras hem. Så blött som det var, kunde jag nästan känna att jag tog simningen samtidigt. På vägen kom vi passande nog förbi några cykelaffärer. På första fick vi med oss två nya innerslangar, spanade på Fixies, vidare ut i regnet och in i nästa cykelshop. Hittade ett par cykelbyxor så nu behöver jag inte låna pants när jag cyklar. Kom på att jag gillar cykelbutiker. Där får dyka upp genomblöt, cykla ända in, och parkera på insidan. Likadant som att man inte känner sig udda när man kommer inspringande till en löparbutik i springskor. Eller med Fivefingers till närbutiken.



Foto: Privat. Jag ser och lär :)

17 augusti

Punkkarunda

måndag 16 augusti 2010

Kallas semester

I min värld. Semester borde väl erbjuda möjlighet att träna bättre än någonsin, vila däremellan, träna igen. Denna semester har inte sett ut riktigt så. I stället finns det i kalendern fler dagar med totalvila än det funnits på länge. Om det är för att jag varit/ är lat, eller haft för mycket annat roligt på agendan eller om jag rent av insett vikten av att vila låter jag vara osagt.
Idag har det dock varit en semesterdag av rang. På förmiddagen hade jag planerat ett långpass på omkring 30 km, eller 3 timmar. Det som skulle komma emot först. Första 10 gick sådär, lite segt, men piggnade upp mig lite när jag sprang i Nackareservaten en bit. Lätt att slukas upp av omgivningen där. Andra milen i medvind, lätt och med bra studs i benen. Sen började det sega till sig igen, och jag tappade motivationen; inte att kroppen blev särledes trött, men jag själv fick nog av mig själv som sällskap, typ. Hade lite kohandel med mig själv och bestämde att det skulle få räcka med 25. Att springa tretimmars pass själv kan ibland vara skönt, men idag blev det tråkigt. 2 mil gick bra, sista halvmilen plågade jag mig själv. Alltid nåt.
I början av sommaren hade jag planer på att cykla en del under sommaren. Det har inte blivit av då jag fick knäkänningar i juni som antagligen kom från cyklingen. Jag har jobbat en del på att stärka lårmusklerna så att knäet skall vara mer balanserat; enligt naprapaten var det det som var problemet, och känningarna runt knäskålen har hållit sig borta. Idag fick jag ett plötsligt infall att jag skulle ge mig ut på ett cykelpass. Letade likt en råtta i en vinkad soptunna fram ett par cykelbyxor i tvättkorgen, och trampade iväg. Har en runda på ganska precis 3 mil som jag också cyklat tidigare som jag tycker är bra. Lagom backigt, bra väg, och inte många ställen där man måste stanna. Dessutom känns 3 mil som en bra runda med tanke på punkka-risken. Aldrig mer än 15 km hem ifall nåt händer, och 15 km kan man ta sig gående med en måttlig mängd tandagnislan. Cykligen var idag roligare än jag hade föreställt mig, kunde dra på bra (för att vara jag).
En bra semesterdag alltså. Lite styrka och stetch på det bara.
Men först måste jag gå och köpa en ny tandborste. Min fick sätta livet till i morse när jag skulle skrubba upp pulsbältet. Känns som om det vore trevligt med en ny till kvällen.   
Och förresten - Imponerande tempo i utförslöpningen igår M.Q.!


Foto: Privat. Ja, man blir lite trött på sig själv som sällskap ibland.

söndag 15 augusti 2010

Tusingar och midnattsrunda

Igår morgon malde tanken som jag skrivit i fredagens inlägg på bloggen. Att jag lyssnar främst på humöret när jag bestämmer vad jag ska springa. Enligt humöret hade jag lust med distans, men efter en vilodag tyckte jag egentligen att intervaller kunde vara på sin plats. Kroppen och benen kändes pigga, och jag fick faktiskt vinklat in humöret på att det skulle smaka bra just med intervaller. Tusingar bestämde jag. Lagom äckligt, lagom sugande, lagom flåsnivå.
Värmde upp, eller ja, inte för att uppvärmning behövdes, det var ju inte precis kyligt. Bestämde att det skulle bli fem tusingar i ca. 5-tempo. Jag tycker det värsta med tusingarna är att jag har svårt att få detdär rätta rullet i benen när jag springer i det tempot. T.ex. så sprang jag största delen av förra veckans marathon i 5.15-tempo, och då går det fint, men när jag kapar 15 sekunder på kilometertiden blir det körigare. Mer träning i högre tempo ett enkelt recept såklart. Första fyra tusingarna gick i 5-tempo, den sista av dessa fick jag kämpa på rätt bra eftersom det var en del uppförsbackar. Femte rullade på bra och var över 20 sekunder snabbare. Avslutade med två backdrag där pulsen stack iväg.
Egentligen vet jag att jag har kapacitet att springa tusingar snabbare än såhär, men jag resonerar mer att det är bättre att de blir av och att jag tycker att de i alla fall är lite trevliga, än att jag pressar mig till något jag aldrig vill göra igen. Med känslan jag hade igår skulle jag faktiskt kunna tänka mig att köra intervaller igen, och jobba på att få benen att hänga med i ett snabbare tempo.
På min "önskelista" över träningspass för semestern hade jag antecknat "Löprunda vid midnatt". När passar det bättre att få till det än när Midnattsloppet invaderade Södermalm? Under de tre senaste veckorna då jag haft semester, har jag sprungit bara ett pass / träningsdag. I vanliga fall blir det ju två kortare när jag springer till/ från jobbet. Igår fick det bli en andra runda, och då alltså på kvällskvisten. Mysigt, tropiskt, och en härlig stämning. Kände härliga rysningar när jag hörde klappet från tusentals löparskor mot asfalten, och blev nästan lite sugen på att också springa ett millopp. Kanske då inte med förmiddagstusingar i benen... för de kändes. 

fredag 13 augusti 2010

Never waste good mood

Man behöver väl inte ta till någon rocket science för att konstatera att jag tränar efter humöret. Oftast, ja nästan alltid, finns lusten där. I alla fall när det kommer till att springa vanliga distanspass. För diverse intervaller, styrkepass och dylikt är mitt humör inte lika bra anpassat. Eller, jo, ibland kan jag också ha humör för det.
Problem blir det ju när man i stället för att lyssna på kroppen, lyssnar på humöret, då de inte alltid säger samma sak (tidsschemat säger ju alltid ännu en tredje sak, men det är en annan femma). Har jag humör för att springa tempopass, gör jag oftast det för att huvudet vill, inte nödvändigtvis kroppen. Har jag humör för att ta en luffsarrunda, gör jag det, trots att ett intervallpass eller långpass borde genomföras. Ja,"Never waste good legs" bryter jag mot titt som tätt. Humöret styr hellre, och det blir mer "Never waste good mood". Jag försöker att bli lite duktigare på att vila när kroppen behöver vila och återhämtning, men det är ännu inte min starka sida. Likaså skulle jag behöva sparka mig själv i rumpan och träna de tuffa passen när jag känner att kroppen kan ta det.
Dagens vila kan kategoriseras "Waste good legs. Not in the mood". Det bästa med att vila just när man inte har lust att träna, är att man brukar samla på sig extra träningslust till nästa dag. Vi får väl se om det stämmer. Om så är fallet tänker jag i alla fall inte "waste the good mood".


Foto: Privat. Wasting good legs. Inte rätt humör. För löpning alltså. Däremot in the mood för en massa annat.

13 augusti

Snorkkis wasting good legs

torsdag 12 augusti 2010

Peace, Love...

and DS Trainers. Citerat Jesper, men ett uttryck som hand i handske för mig. Så klart var det ett par sådana jag slog till på igår. Någon testrunda skulle egentligen inte behövas. Jag vet att de sitter som de ska utan att ens testa. Ändå fick det igår bli en mellanmjölksrunda på 15 km. Bara för att. Närmare 15 blev det idag också, men då körde vi grädde i stället för mjölk. Löpning till sjön för mig, cykel för maken. Halvslumrande på bryggan för mig, crawlande för maken. Picnic, kaffe, och så samma sak igen fast tvärtom. Crawlande. Springa/ cykla. Grädde alltså.


Foto: Privat. Ja, ni fattar.

onsdag 11 augusti 2010

Tröttnar man?

I lördags när jag närmade mig mål på marathonet och fick dendär lyckoklumpen i halsen av att tårarna var på väg som jag fått varje gång jag närmat mig ett marathonmål, undrade jag om man någonsin tröttnar på den känslan, eller slutar känna så. Blir man mätt? I min bok är fortfarande ett marathonlopp en sådan prestation att jag känner mig stolt när jag tar mig i mål, och så lycklig att jag blir nästan gråfärdig.
Liknande funderingar hade jag idag när jag gick ut från Runners Store, lite fattigare, men ett par löparskor rikare. Försvinner någonsin dendär spralliga känslan man har när man går med en påse med sprillans nya favoritskor i handen?
Har väl shoppat betydligt fler skopar än vad antalet marathon målgångar är, men det är något speciellt med båda. Ännu råkar jag ut för sprallighets och gråfärdighetskänslan. Ikväll ska de blå släppas ut på testrunda.

Foto: Privat. Sprallighet i en liten påse.

tisdag 10 augusti 2010

Så kravlöst, Så prestigelöst, Så avslappnande, Så vackert, Så energigivande. Så var känslan idag. Benen bara lite, lite trötta efter helgens marathon, men efter att ha tagit en runda igår, igen stretchat, känner jag mig nästan återhämtad.
Kvällens runda sprang jag med härliga Sirpa. I smyg kollade jag in hennes snygga löpteknik, försökte sträcka på mig och göra likadant. Vet inte om jag lyckades. Lyckades i alla fall med att njuta fullt ut av varje steg.


 Foto: Privat. Så fin sommarkväll.
Foto: Privat. Så snygg man blir när man springer en mil på 55 minuter.
Foto: Privat. Så fin skymning.

söndag 8 augusti 2010

Marabakis

Idag har jag en typisk marathonbaksmälla. Knappt hade jag hunnit äta upp frukosten i morse innan jag var hungrig igen. Så har det fortsatt under dagen, och det är så jag oftast fungerar efter ett lopp. Direkt efter tävlingen är jag inte mer hungrig än normalt, utan äter mest för att jag borde och för att återhämtningen ska komma igång. Dagen efter däremot, då är det käk som gäller.
Oförskämt fräsh känner jag mig också i kroppen. Efter Stockholm marathon i juni kommer jag ihåg att jag hade svårt att sova på natten efter för att det värkte i ben och här och var och inte bara pga. skador. Nu hade jag inte känningar över huvudtaget och har inte haft några problem att traska runt på diverse möbel-/ inredningsvaruhus hela dagen. Något stel i baklåren, men efter en ordentlig stretch nu på eftermiddagen känns det bra. I morgon tänker jag springa lite lätt igen. Kommer ihåg att jag hade samma känsla förra året - Stockholm marathon var slitigt för benen, likadant med Lidingöloppet då jag hade tegelstenar i låren en vecka efteråt, men då var jag också fräsh i benen efter Månkarbo. Ka

Här (Månkarbo IFs hemsida) kan man se bilder från gårdagens lopp. Min spurt kommer av någon anledning först.



Foto: Privat. Jag må se något skeptisk ut med min buckla i näven, men jag var nog egentligen glad. Vi finnar slösar ju inte med ansiktsuttryck...

lördag 7 augusti 2010

Månkarbo marathon

Jag tror aldrig att jag känt mig så otaggad för ett lopp som jag gjorde idag. Ingen lust att tävla, absolut anti att pressa mig på något sätt. Skulle det inte ha varit för att vi planerat in loppet i agendan, och saker omkring det, samt det att jag vilat rejält senaste 1.5 veckan, skulle jag ha dragit mig ur. Väl framme och på startlinjen kom jag på andra tankar. Att vara lite modig. Gå ut lite hårdare och se hur länge det skulle hålla. Det visade sig hålla rätt så bra och det var först på sista varvet av sex på den sju kilometer långa banan som det kändes tufft och jag helst av allt ville börja gå eller sätta mig ner vid vägrenen.
Första varvet tog jag rygg på tre Team Skavsåret killar, men det gick aningens för fort, då deras tempo skulle ge omkring 3.40 i sluttid, och det är på tok för snabbt för mig. I 35 km sprang jag således fullständigt solo. Ganska tungt att springa ensam, men jag storgillar trots allt sololöpning.
3.51 blev tiden i mål, pers med fyra minuter, och en andraplats totalt bland damerna, först i dam-senior. Inte speciellt sliten, inte några krämpor, inte en känsla av att ha maxat (för det gjorde jag inte, men det finns nog inte mycket mer kapacitet), men en känsla att jag verkligen gjorde ett bra lopp. Ibland kan det löna sig att vara lite modig. Ibland kan det t.o.m. löna sig att göra saker man inte inte är helt taggad för. Nu känns det faktiskt rätt så najs, och 3.51 kommer jag inte att slå i första taget.


Foto: Privat. Jag, vinnaren Agneta, och Miranda som tog hem tredje platsen. Här fotograferas vi för Marathonlöparen.
Foto: Privat. Tyckte det såg lite lustigt ut med trötta löpare som hittat en rad med stolar fyra meter förbi mållinjen.   

fredag 6 augusti 2010

Deppig eller nöjd?

Efter maran i juni då jag fixade en tid som jag inte förväntade mig, men som jag kämpade emot hela förra sommaren, har jag kännt mig ganska omotiverad att tänka på tävlingar och lopp. Vissa skulle kanske säga att det var en post-mara depp, eller post-sub-4-depp. Jag har sett det mer som ett lugn att på riktigt bli kvitt alla krämpor, och i stället njuta av att träna utan att tänka på eventuella lopp. Jag har ändå känt mig lite fattig för att jag inte sprungit något ultra på hela året. Det är ändå det som jag brinner för. Inte lika starkt som för vardagslöpningen men ändå.
Även om ett lopp lyfter motivationen, sänker det i fråga om njutbar träning. Ibland har jag ändå funderat på om det är så att jag tappat stinget och rentav blivit lite bekväm när jag inte kommit mig för att springa något lopp. En annan del av hjärnan (den förnuftiga) säger att jag varit klok och äntligen tagit mig tid att ta hand om mig själv. Jag vill ju kunna springa hela livet, och det kan jag inte om jag gräver en grop av krämpor för mig själv, och om jag börjar se löpning som en prestationsgrej. Nix, löpningen ska för mig vara det fina intresset, min fritidspassion, det som ger energi och inte det som tar.
Det må vara som det är. I morgon tänker jag nåla fast en nummer på den svarta Linnéa-skjortan och ställa mig på startlinjen till ett lopp som dessutom hade den snyggaste anmälningssidan. Gissa min förvåning när jag såg mitt eget nylle pryda anmälningsformuläret (som iofs. är stängt nu utan att jag ens anmält mig). Ut på banan, ut för att ha kul, ut för att springa marathon.


Foto: Privat. Såhär sugen på att springa lopp är jag ändå inte får jag erkänna. Kanske det kommer.

torsdag 5 augusti 2010

Semestertankar II

Skrev ju att de skulle dyka upp - tankarna:


Foto: Privat. Påtagliga. Onödigt att ignorera.

onsdag 4 augusti 2010

Semestertankar

Har befunnit mig aningens off då det gäller träning och bloggande senaste vecka. Några slutsatser/tankar dock:
- Vänner, nära och kära ger mängder med energi. Vitargo har inte en chans.
- Springer man mer sällan orkar man springa fortare, samtidigt som man blir lite seg. Hur går det ihop?
- Ju mer bullar, kakor och blåbärspaj man äter, desto godare blir det. Mmmmm.
- Stretchar man inte på en vecka blir man rätt stel, trots att man badar bastu.
- FiveFIngerspromenad i träskmark och över kalhyggen fungerar fint.
- Som svettig är man ytterst attraktiv i skogen. Hur har jag kunnat glömma flugornas närvaro från min orienteringskarriär?
- 32 grader Celsius är varmt, men är solen på väg ner kan man springa ändå.
- Gör man inte bålövningar på en vecka lyckas man t.o.m. glömma bort att man borde. Inte en tanke på att ha dåligt samvete.
Så småningom börjar de riktiga tankarna dyka upp, och löparfilosofierna kan börja snurra igen.

Semestertankar


Har befunnit mig aningens off då det gäller träning och bloggande senaste vecka. Några slutsatser/tankar dock:

- Vänner, nära och kära ger mängder med energi. Vitargo har inte en chans.
- Springer man mer sällan orkar man springa fortare, samtidigt som man blir lite seg. Hur går det ihop?
- Ju mer bullar, kakor och blåbärspaj man äter, desto godare blir det. Mmmmm.
- Stretchar man inte på en vecka blir man rätt stel, trots att man badar bastu.
- FiveFIngerspromenad i träskmark och över kalhyggen fungerar fint.
- Som svettig är man ytterst attraktiv i skogen. Hur har jag kunnat glömma flugornas närvaro från min orienteringskarriär?
- 32 grader Celsius är varmt, men är solen på väg ner kan man springa ändå.
- Gör man inte bålövningar på en vecka lyckas man t.o.m. glömma bort att man borde. Inte en tanke på att ha dåligt samvete.

Så småningom börjar de riktiga tankarna dyka upp, och löparfilosofierna kan börja snurra igen.