torsdag 30 september 2010

Rutin i o-rutin

Hemma igen, zombifierad som börjar vara en del av konceptet. Återhämtar mig och laddar för att förhoppningsvis kunna få till något längre pass fram mot helgen, och kämpar för att få så mycket rutin som möjligt i vardagen. En ganska knepig utmaning, men en utmaning som jag tänker anta.
Kommande månaden/ månaderna kommer att vara på vildare sidan. Mycket resor vilket innebär sena kvällar, tidiga mornar, flygresor och generellt kaos från ett rutinperspektiv.
I allmänhet har jag, när jag varit på tjänsteresor, vilat från löpningen. Jag har tänkt att jag behöver mer sömn när jag är ute på vift, och att det naturligt kommit in behövliga vilodagar från träningen. Tror fortfarande att jag behöver mera sömn, men det jag också tror att är väldigt viktigt är att få in en typ av rutin. Eller en slags fast punkt i o-rutinen. Ska försöka så långt det bara går att få in löppass under mina resor. Jag vet ju att jag är betydligt mera alert om jag får springa av mig lite, och får i alla fall en liten dos med frisk luft. Vi får väl se hur det går. 
Det som jag vet att går (eller springer), är att återgå till transportlöpningsrutiner utan desto större ansträngning. TGIH med I:et betydelsen I'm, och H:et med betydelsen hel. Idag och igår har jag fått njuta av soliga, men kylslagna löppass - lyckligt ovetande om det trafikkaos som råder i huvudstaden. Tåls att upprepa: TGIH!


Foto: Privat. En något suddig bild på mig och Buckingham Palace. Passar samtidigt på att göra lite internationell marknadsföring för ett svenskt märke...

tisdag 28 september 2010

The Mall

Skrev tidigare att jag hade lite unfinished business springandes. En tur upp och ner för The Mall, alltså slutspurten på London Marathon.
När jag för lite över en timme sedan stack iväg ut för att vakna till, var min plan att jag när jag skulle komma tillbaka, skulle skriva lite om var jag sprungit, om mina tankar att en gång springa London Marathon, om hur jag låtsades smälta in i vänstertrafiken genom att diskret kolla höger-vänster-höger-vänster och ändå hajja till när bilarna kom från den sidan jag var säker på att de inte skulle komma från. Samtidigt funderade jag på hurudan kaffe jag skulle beställa, vilka skor jag skulle ta på när jag skulle gå till den plats jag ska vara på idag och om jag skulle checka ut express-vägen eller gå till receptionen.
Ganska snabbt fick jag dock total tunghäfta. Jag hade känt mig lite trött när jag gick ut. Ja, jag tyckte till och med lite synd om mig själv. Sprang förbi uteliggare och skämdes med ens över att jag klagade. Nerkurade låg de på parkbänkarna, några vid ingångar till butiker. Två tjejer, något yngre än mig befann sig vid samma parkbänk där jag såg dem igår kväll. Den ena gjorde gympaövningar; tror det var för att hålla/ få upp värmen. Fick en klump i halsen, och tänkte på hur lyckligt lottad jag kände mig. Män och kvinnor som kom halvspringandes i kostym, andra joggare, cyklister. Världen är bra märklig, tänkte jag. Människor, öden, tankar, livet.
Bilder som jag tog på löprundorna igår får jag ladda upp en annan dag; de känns liksom lite avlägsna nu, och dessutom har jag ju tunghäfta. Någon spännande kaffe blev det inte heller. När jag plötsligt stod på cafét och skulle beställa hade jag inte tänkt ut nåt, och det jag fick fram var "filtercoffee with milk please".

måndag 27 september 2010

Lördagsrave och söndagspannkaka

På lördagskvällen sprang jag ett av de bästa pass jag sprungit på länge. Det började skymma och var extremt höstigt när jag gav mig ut. Musik i öronen, ganska ovanligt; gillar i allmänhet att inte ha musik, men nu var den väldigt peppande.
Under första kilometern funderade jag lite på vad jag skulle göra med mitt pass: Backintervaller? Nja, hade inte lust att springa på ett och samma ställe. Trösklar? Nä, tyckte att jag borde ha pulsklocka för det. Fartlek? Nej då borde man hålla igen emellanåt. I stället bestämde jag mig för att springa på bara som jag tyckte, ösa på lite. Vart efter nya låtar spelade blev jag boostad – Yes – denhär är bra, nu öser jag på. Nästa låt igen – yey, denhär har jag inte hört på länge, nu drar jag på. Efter åtta kilometer hade tempot stigit rätt mycket och jag var rätt… nöjd.
Söndagens träning blev mest till pannkaka, men sådant kan man inte stressa över. Istället för att få springa ett kvällspass eller ta ett styrkepass satt jag och väntade på försenade flyg, och när jag kom fram och var incheckad på hotellet i London där jag befinner mig nu, var det inte så mycket mer än att lägga sig ner raklång och hoppas på att det skulle vara tillräckligt ljust så att jag vågade mig på en morgonrunda vid sextiden. Återkommer gällande den rundan, och den som förhoppningsvis ligger framför mig nu. Lite unfinished business som måste springas först.

fredag 24 september 2010

Förväntningar och sömnkonto

I onsdags när jag efter en och en halv veckas löpvila skulle starta dagen med ett transportpass hade jag antagligen för högflygande förväntningar. Jag hade ju sett framför mig hur jag flög fram som en gasell med pigga ben och ett leende på läpparna. På nåt sätt blev jag bara så väldigt förvånad när jag kände mig som ett kylskåp (dock ett relativt smidigt sådant) men med ben som kändes som om de var stela som tandpetare. Det är intressant det där med förväntningar och sedan den upplevda känslan. Ibland stämmer de inte överens. På onsdag eftermiddag hade förväntningarna justerats neråt och känslan uppåt, så då var löpningen okej igen - kanske var det styrkepasset innan som gjorde det.
Igår var det total vila. Från löpning i alla fall. På de 20 timmarna jag var vaken hann jag med fyra flygresor, fyra länder och fem flygplatser. Försökte bånga Zlatan också, men med det gick jag igen bet.



Foto: Privat. Tidningstiteln jag alltid letar efter när jag går in i en tidningsbutik. Här blev det inget köp dock. Men titeln förstår jag.
I morse hade löpningen den önskade effekten att jag gick från en zombie med sömnbrist till relativt alert på 45 minuter, och senare på dagen från jobb-uppspeedad till fredags-loj på 90 minuter. Över 2 mil fick jag på köpet.
Något Lidingölopp blir det som ni kanske förstått inte; däremot tänker jag betala tillbaka delar av min sömnskuld. Till skillnad från då jag var 19, behöver jag tydligen numera sova igen när jag snålat med sovandet några nätter. Men när jag var 19 sprang jag ju inte heller 2.5 mil på fredagar. Det måste vara det. Helt klart. 

tisdag 21 september 2010

Healing hos naprapaten

Efter helgen cyklande märkte jag en klar förbättring i mitt onda under knäet. Träningen gjorde säkert så att cirkulationen kom igång i musklerna på allvar, och läkningen kunde ske effektivare. Igår kände jag av ontet ganska lite, och hade då tid till naprapaten.
Jag meddelade genast jag kom in att jag förväntade mig healing-effekter till följd av besöket/ behandlingen. Det är nämligen sådana effekter jag sett efter tidigare besök hos Stefan. Han lovade göra så gott han kunde.
Identifierade stelhet i bäcken och i rumpmusklerna. Annars var jag mjuk som en ballerina sa han. Lite knaxande i ryggen, och det ska förhoppningsvis göra så att samma problem inte återkommer.
Gällande smärtan under knäet, var det inte en inflammerad slemsäck som jag själv trott, utan det var en muskel/ muskelfäste som var irriterat/ inflammerat. För att skynda på läkningen körde vi först en ultraljudsbehandling. "Vad är dethär för apparat?" frågade jag. "Lugn" sa Stefan. "Jag kommer nog att köra med stötvågen också". Igen drog han skämtet om att det skulle kännas ungefär som en hårdare massage. Gillar den humorn. Jag vred mig av smärta. Ett slags Kinesplåster innehållandes liniment på gjorde att jag omgav mig av en ganska stark doft resten av dagen. 
Såhär långt är jag inte besviken på Stötvågs-Stefans healing-effekt för fem öre. Irritationen i muskeln kändes ju inte heller igår så mycket, men idag är det så gott som helt borta. Om jag koncentrerar mig riktigt på att känna efter, känns det när jag går på skarpt golv i högklackat.
I morgon ska jag alltså springa igen. Då jag tänker på det börjar benen sprattla av sig självt.


Foto: Privat.

måndag 20 september 2010

240 minuter Silvio

Det blev helgens saldo på cykel. Min racer har alltså fått namnet Silvio. Han var på väg att börja heta Håkan, men sen viskade han till mig att han inte alls var Håkan, utan Silvio.
När jag skulle testa cykeln innan jag köpte den fick jag höra att man helt enkelt skulle känna efter hur den kändes, och man liksom skulle veta om det var rätt. Då var jag nog ganska osäker på hur det skulle kännas, jag fick ju mest koncentrera mig på att klara av att stanna, växla, men nu vet jag. Silvio är rätt för mig och jag känner mig hemma på cykeln.
För att bli bra på att cykla krävs det, om jag har uppfattat rätt, betydligt längre period av hård träning än det gör för att bli en ok löpare. Nu har jag ju inga ambitioner på att delta i motionslopp på cykel, utan jag vill mest ha cyklingen som alternativ träning till löpning. Det hindrar dock inte det att jag vill bättre på att cykla. Jag vill först och främst få in en bättre teknik så att jag får ut mer av själva cykelpassen. Få in ett bra tramp i benen, kunna dra på. Nu begränsar mig tekniken och styrkan i musklerna man behöver när man cyklar, och jag har svårt att köra på ordentligt och få upp pulsen. Några genvägar tror jag inte att det finns, utan det är nog bara att cykla så mycket som möjligt, och hoppas att det rätta trampet kommer till benen.
En liten utmaning har jag för höstcyklingen. Har tänkt att jag på en dag nu under hösten ska cykla en hundring. Det gör ju de flesta i en handvändning, men jag har ännu inte cyklat längre än 7 mil på samma dag. Den största osäkerheten, förutom att vädret kan ställa till det, jag kan få punkka och dylikt, är att min rumpa inte är härdad nog. Dock har jag märkt att detta problem är rätt lätt att träna bort, så det ska inte få sätta stopp.   
Idag var det också dags för naprapatbesök. Mer om det i morgon, men kan avslöja att jag siktar på att springa igen på onsdag. Yipppiyayey!


Foto: Privat.

söndag 19 september 2010

Never ever Träna förkyld

"Du får gärna använda mig som skräckexempel i din blogg - skriv att dom never ever ska träna med förkylningssymptom - då kan det gå som för mig" sa maken till mig härom veckan. Då kände jag inte riktigt för att skriva om det, men nu när han börjar vara återställd delar jag med mig. Så träna aldrig förkyld.
Så till skräckexemplet: För några veckor sedan hade maken en seg förkylning. Han vilade någon vecka, och när det var dags för Stockholm triathlon som han anmält sig till kände han att det ändå inte var läge att ställa sig på startlinjen. Han var inte helt hundra. Så han startade inte. Istället stack han på kvällen iväg på simmträning, och då han kom hem var han totalt utslagen. Förkylningen kom tillbaka tänkte vi, inte mer med det. Veckan efter när jag var på väg hem, springande mitt på Västerbron ringde han och sa att han varit till vårdcentralen och därifrån blev skickad till akuten för smärtor i hjärtat. Jag ändrade färdriktning och sprang till Södersjukhuset, och vi fick tillbringa kvällen där. Man har ju läst om hjärtmuskelinflammationer och hur allvarligt utfall sådana saker kan ha. Diverse prover och undersökningar senare kunde det konstateras att det antagligen var en inflammation i hjärtsäcken. Några veckors total vila och ett recept utskrivet.
Suck av lättnad, men ändå en känsla av osäkerhet. Sköter man inte en hjärtsäcksinflammation kan det resultera i en hjärtmuskelinflammation eller att vätska samlas kring hjärtat.
Några veckor med så lite rörelse som möjligt, och andfåddhet och pulstoppar av att gå till och från tunnelbanan, och med stickningar kring hjärtat. Det skulle man gärna vara utan. Härav också min förlorade lust att springa Uppsala-ultran.  
Nu känner han sig återhämtad och igår hade jag igen min racerkompanjon med på ett cykeltur. Ett lördagsnöje som slår det mesta. Lycka och tacksamhet; till och med över det faktum att det igen är någon som gör anspråk på mina återhämtningsdrycker som jag ibland drar hem men som bara blir kvar i kylen.
Inte för att jag är er morsa - men träna för tusan aldrig med förkylningssymptom!




Foto: Privat. Något helt annat: Efter att ha ätit franska macaroons tidigare i veckan var jag tvungen att testa att göra egna. Här är (eller var - dessa är uppätna nu) resultatet. Inte så primal och inte så snygga kanske; nästa gång ska jag försöka göra dem plattare, men goda så det förslår är de.

Never ever Träna förkyld

Skräckexempel...

torsdag 16 september 2010

Are you a sailor?

No! I'm a runner - svarade jag per automatik en man som stod bakom mig i kön på ett café när jag skulle köpa mig lite kvällsmat för en stund sedan. Har väl vissa aningar om att mitt svar inte riktigt var svar på frågan. Ungefär som att få frågan "Vilken är din favoritfärg" och svara "Jag har en katt". Alla nordbor som den frågvisa mannen träffat var tydligen seglar-typer. Jag är mer löpartyp - det svaret han fick kom i alla fall från hjärtat.
Jag vet dock inte hur mycket löpare jag är just idag. Befinner mig i Monaco (det var därför jag skulle hålla utkik efter Paula Radcliffe, som enligt Ingmarie bor här ibland; och för den delen en massa andra sportstjärnor som lyckats håva in en slant eller två). I vanliga vardagen lider jag väldigt mycket när jag inte kan springa. Har jag tillräckligt mycket annat på agendan glömmer jag nästan bort att jag också gärna skulle springa ett pass. Så har det varit nu, även om jag såhär på kvällskvisten känner att det känns lite tomt. Ett par set med styrkeövningar på hotellrummet rätade till hållningen en aning men gav väl inte dendär endorfinkicken.
Jag tror att jag tog mig vatten över huvudet med att leta fram en startplats till Lidingöloppet. Känner igen dethär med skadekänningar och nu vill jag se till att mota Olle i grind. Vi får väl se hur det blir. Om det är klokt av mig eller inte att vila från löpningen nu vet jag inte. Kanske börja segla? Men jag är ju ändå a runner.

onsdag 15 september 2010

Medan det är varmt

Järnet alltså. Då gäller det att smida. I och för sig är vädret också varmt. +25 eller där omkring där jag befinner mig. Ute i alla fall. Inomhus gör airconditioningen nästan så att jag går sönder. Efter förra årets Lidingölopp då jag var totalt krämig i hela kroppen, stopplade i trängseln, var jetlaggad, sa jag att jag inte skulle springa loppet igen. Nu har jag ändrat mig. Något bristfällig taiming med tanke på att loppet varit fullt redan en tid. Jagar runt efter en startplats och hoppas på napp.
Hoppas också på att under-knä-slemmisen ska läka, för idag är den inte fullständigt nådig. Det skulle göra en potentiell start nästa lördag behagligare. Men det tänker vi inte på nu, för nu smider vi för fullt.
Löpvila ännu idag. Främst för att kvällen ägnades åt annat, och det första jag gjorde när jag fick egentid ikväll var att äta middag. Lite besvärlig trafik och tight schema har gjort att jag inte fått i mig någon lunch. Det händer inte ofta som tur är, för utan lunch är det soppatorsk på nolltid. Speciellt om jag ska träna. På macaroons står man sig inte så länge - men varför har ingen sagt att de är så goda förut för?
På med klänning och mest diskreta springskorna. Lyckades inte bånga Paula, hon ska tydligen bo här, men jag kanske får fler chanser.

måndag 13 september 2010

Cyklar... harkel...

Ni som läst här ett tag vet att jag har en något vacklande motivation när det gäller cykling. Jag har gjort många försök att ändra på det. Senast med inköp av en racer.Liknande händelse förekom också för 1.5 år sedan.
Racercyklingen har faktiskt överträffat mina förväntningar. Det är verkligen skitkul. Men omständligt och tidskrävande. Och det är ju inte löpning. Såklart. Dessutom har jag en större tendens att vara gjord av socker när jag cyklar än når jag springer. Då jag cyklar stör regnet nämligen. Jag har cyklat några längre pass med racern, som jag dock inte skrivit om här. Man vill ju inte att falska rykten om triathlon ska börja cirkulera.  
Nu har jag inte cyklat på två veckor. Förrän idag. Det finns några möjliga orsaker till varför jag kan komma mig för att cykla:

1) Löpvila innan tävling. Kan vara cykelorsak sådär 3-4 dagar/ år.
2) Galen träningsvärk/ totalt möra ben från tävling. Cykelorsak max 3 dagar/ år.
3) Ny-cykel-tvång. När man känner att man måste använda sin nyinköpta cykel. Selektivt under två veckors tid efter ett cykelinköp. 
4) Extremt förnuftig träningssyn som resulterar i variation. Händer ca. 2-3 dagar/ år.

Så finns det ännu en orsak: Harkel harkel.

5) Skador/ känningar. Resten av cykeldagarna. 

Denna punkt (5) kan jag allokera dagens cyklande till. Redan förra veckan kände jag något konstigt på smalbenet upp vid knäet. Alltså inte i själva knä, men på nåt sätt i benhinnorna högt upp vid knä; ankfot eller något liknande smickrande kallas det tror jag. Misstänker att en slemsäck är irriterad där, och behöver vila. Det gör inte jätte ont, och det störde inte desto mer i lördags när jag sprang, bara att jag kände att det var något. Har också känt att höft/ bäcken varit styvt, och jag är ganska säker på att det är någon låsning som behöver knäckas upp. Naprapat tid bokad, dock först till nästa måndag. Under tiden får jag försöka få slemsäcken att läka, och varva med cykling.
Istället för att morra på själva cyklingen har jag nu märkt att jag lärt mig se cyklingen som ett bra alternativ. En dag ska jag även cykla vid andra tillfällen än då någon av punkterna ovan uppfylls. Förr eller senare.

söndag 12 september 2010

Efter Stockholm halvmarathon

Först: Ett stort tack för alla fina kommentarer! Värmer otroligt - ja, nästan så att det ersätter bastu som muskeluppmjukare!
Sen: Det blev visst tävling igår i alla fall. Berättelse följer:
Starten igår gick ju vid fyra, så innan jag drog iväg till Kungsträdgården hann jag med frukost, fika, lunch, fika igen, och så en espresso precis innan jag gick ut genom dörren. Väl framme hade jag förmånen att tillsammans med ett gäng Linnéalöpare och bloggare ladda; träffade bl.a. Sirpa och David (som jag har att tacka för att jag faktiskt kan springa - han hjälpte ju till att fixa mina skador i vintras), CoynthaJanne med söt fru, Therese som kom och hälsade, och Tobias som var fokuserad. Vet inte om man kan kalla det att ladda när man före-lopp-diskuterar. Mest går väl alltid sånt försnack ut på att snacka ner sig själv och sin egen form. Kommer inte ihåg vem det var som frågade mig angående formen, men mitt svar var: Ja, formen är det inte något fel på. Den fysiska formen är rätt bra faktiskt, men den psykiska är ganska taskig.
Jag startade ju i grupp E, och lyckades positionera mig bra vid själva starten. Det flöt på bra i starten, men det flytet försvann nästan omedelbart, och totalt sett under loppet var det förfärligt trångt. Folk gick mitt på vägen, och något "fil-system" tillämpades inte. Det blev väldigt mycket kryssande, nitande, parerande hela vägen.


Foto: Privat. En minut innan start. Lugn? Dags att vakna. 

Väl iväg kändes det ändå bara lätt. Tänkte att jag håller det tempo som känns skönt, och sen får jag väl slå av på takten. Sirpa kom jämsides och sa "Det här är inte 2 timmars tempo va?" Nja, kanske inte, men det kändes nästan så. Första 5 km gick på ganska precis 25 minuter, och milen på 50. Flöt på bra, och nu började jag för första gången tänka tider, och funderade att jag kanske ändå skulle satsa lite. Takten kändes lagom så jag körde på. Sprang om där jag kunde (här skulle det vara roligt att se antalet omsprungna, antalet som sprungit om, osv - sådan statistik kommer jag ihåg att de har på Lidingöloppet). Första loppet i mitt liv som jag känner att jag faktiskt passerat löpare konstant.

Avsnittet 10 till 17 km har jag inga speciella minnen av. Business as usual. Drack vatten vid bara två tillfällen under loppet - tyckte det var onödigt trångt att svänga in för att ta dryck, tur för mig att det inte var varmare. Hade tänkt roffa åt mig en energy-bar där det skulle finnas, men missade nog den station. Sista 4-5 kilometrarna fick jag ändå ta fram min finska sisu och kämpa för att hålla mig omkring 5-minuters tempo, och kunde konstatera att jag just då tyckte att det var rätt ok att det inte var längre än en halvmara. Sprang sista km i 4.30 tempo, och passerade mållinjen med mycket ork kvar, och pigga ben. Bytte några ord med Micke, skålade i kaffe och bulle med David, och lopp-eftersnackade snabbt med Carina och Peter från Linnéa, och ett par andra typer. Tog upp en svettig telefon från bakfickan och slog en signal för att ge instruktioner om middagsgrytan som skulle in i ugnen, svepte en Pepsi, hällde i mig påsen med mandlar, och åkte hem.

Och som mamma hade skrivit i ett mail när de sett att jag gått i mål efter att de hade följt mig under loppet via nätet: "Det var ett fint träningspass det där". Tur att man i efterhand kan bestämma att det ändå var tävling.

Här följer lite statistik:

Puls och tempo. Enligt mitt eget spår sprang jag 22.1 km... gjorde jag säkert med tanke på allt sick-sackande.


Mellantider. Ganska ospännande faktiskt. Känner mig stabil.

lördag 11 september 2010

Nu skäms jag lite

Ända fram till det att startskottet gick idag var jag fast besluten om att jag skulle springa halvmaran på omkring två timmar (ja, Kalle - jag menade faktiskt det jag sa). Ta det lugnt, njuta, kika på folk osv. Men så gick startskottet. Det händer något med mig när ett startskott går.
Hur som helst. Jag skäms nästan när jag skriver att att jag persade med 4 minuter, och kom i mål på 1.45 (nånting), och inte ens var särledes trött när jag kom i mål - jag hann ändå njuta. Tänkte inte ens tanken mjölksyra under loppet. Det gick så jäkla lätt idag, så jag var liksom bara tvungen. Jag får helt enkelt ta det att jag får skämmas lite.


Foto: Privat. Meedaaalj! Ja, eller medaljen kom ju inte med här, men i alla fall banden. 
Mer om loppet i morgon. Då hoppas jag i alla fall att jag har träningsvärk.

Kunde inte...

Stå emot.

fredag 10 september 2010

Inför Stockholm halvmarathon

Planen fram till lunchtid idag var att jag skulle springa Stockholm halvmarathon i morgon tillsammans med mina RW kollegor Karin och Jojje samtidigt skulle vi göra en film om loppet. Vi skulle alltså ta det rätt lugnt, stanna för filmpauser, prata med folk, och springa runt på sisådär 2.20.
Mina springkollegor gjorde båda kloka beslut i att avstå; Karin med trötta ben sedan måndagens Ö till Ö, och Jojje har en förkylning. Då var det jag kvar. Filmkameran kommer inte med och jag får göra vad jag vill med morgondagens startplats.
Förutsättningarna följande: Startar i startgrupp E, eftersom vi ju siktade på en ganska långsam tid. De senaste fem dagarnas löpning summerar i 65 km. Benen är inte superfräsha, men som Karin sa när jag träffade henne tidigare idag "Men starten är rätt sent va? Om du sprang i morse, hinner du ju vila i ett och ett halvt dygn". Nu känns det dumt att jag tränat så mycket senaste vecka, men tanken var ju att springa morgondagens lopp i väldigt lugn takt.
Mitt pers på halvmaran, av de två jag sprungit, ligger på 1.49. I augusti när jag sprang marathon, sprang jag första halvan på 1.50. Jag tror att jag skulle ha potential att springa på omkring 1.45 om jag skulle maxa. Det kommer jag inte att göra i morgon. Jag hade planerat att ta det lugnt och njuta av loppet, stämningen och att springa, och det kommer jag att försöka göra. Något snabbare än 2.20 ska det dock bli.Kanske nåt i stilen med 2 timmar.
Att jag tar loppet i morgon som ett rent nöje innebär att jag slipper tankarna påpreloppdepp. Det är skönt.
I morgon kommer jag att vara klädd i svart If Linnéa tröja, kjol och långa strumpor och startar i startgrupp E. Om någon ser mig får ni jätte gärna komma och säga hej! Nu ska jag glass-ladda. Det funkar alltid.


Foto: Privat. Och så lite stretch också.

Inför Stockholm halvmarathon

I morgon blir det träningstävling i city!

torsdag 9 september 2010

Pågående kamp

Just nu pågår det en kamp om tanketid i mitt huvud. Mina blogginlägg brukar vanligtvis formulera sig i huvudet under tiden jag springer, och väl hemma är det liksom ganska lätt att tömma skallen på det jag vill få fram.
Senaste veckorna har dessa tankar fått föra en kamp med andra, främst jobbrelaterade tankar om utrymme och tid. När jag är upp i varv och inspirerad till 100, som det just nu känns gällande jobb, kan jag njuta av de tankarna lika mycket som om jag springer och tänker upplägg för pass, hurudant långpass jag vill springa på helgen eller vad jag ska skriva i bloggen.
Någonstans i denna tankekrock kommer jag att tänka på vad det ena gör för det andra. Vad gör löpningen för min karriär (icke-sportslig), och vad gör karriären för löpningen, och var kan jag dra synergier mellan dessa? Och det känns väldigt enkelt på något sätt. Jag gillar att tänka. Talesättet "tänk inte - det e bara å kör" passar inte riktigt in på mig. Jag tänker bra, jag tänker fritt när jag springer. Jag tar mig utanför boxen.
Skulle jag inte springa (eller ha något annat stort intresse) skulle jag lätt halka in på att lägga ännu mera energi på mitt jobb, och det tror jag i ärlighetens namn inte skulle göra mig mer produktiv, snarare tvärtom. Skulle jag inte ha ett jobb som ger mig en ganska stor intellektuell utmaning, skulle jag inte heller ha behovet av löpningen till den grad jag har idag.
Vart vill jag då komma? Jo, kampen behöver inte vara negativ. Kamp kan också betyda balans. För mycket av en sak kan innebära ingen kamp alls, medan två konkurrerande komponenter kan ge en jämvikt.
Min kalender på funbeat skvallrar om att jag tänkt (läs sprungit) en del hittills denna vecka. Det har flutit på bra. Nu borde jag också få in TV-tittande på schemat. För när man ser på TV kan man stretcha, dra några set med styrkeövningar och bålövningar. Tror jag hoppar över tänkandet där.
Förresten. Tänkte att vi kunde ta en lek här på tal om tankar. Om ni är game får ni komma med förslag på vad som ska finnas i bubblan. Bästa förslaget vinner ära och berömmelse.


Tankekampen

Om tiden...

tisdag 7 september 2010

Preloppdepp

Läste precis ett inlägg hos Therese om opepp eller preloppdepp. Känner igen mig själv väldigt mycket just nu. Träningspass är superkul. För det känner jag mig motiverad, njuter, har tränat mer kvalitet än jag tidigare gjort, t.ex. i morse slängde jag in två trösklar. De liksom bara kom. Men tanken på lopp gör mig fullständigt avtrubbad. Inget sug, inget driv. Sorry. Motivationssvacka är kanske inte rätt ord, för jag har ju motivation för det primära. Alltså att träna. Men det där extra känns bara som extra tjafs.
Under sommaren har jag för mig själv haft som morot att jag ska springa 100 km i Uppsala i mitten av september. Jag vet redan nu att det inte blir någon 100 km.Jag tror att jag skulle klara det, men jag har inte lust. Det känns nästan som att man borde vara sugen för att ställa upp i ett sådant lopp. Inte heller är jag beredd att offra den tid av återhämtning en sådan prestation skulle kräva av mig, och jag är framförallt inte beredd att riskera att dra på mig skador. För att döda det jag har lust med, med något jag inte har lust med känns bara puckat.
Men om någon ser till detdär suget. Skicka det gärna hitåt!

söndag 5 september 2010

Stoppa pressarna

Jag har varit på Indoor Walking och en sväng till Norrland. På träningsklass. Ni vet, ett gäng som står på stillastående maskiner och tjoar och pushar varandra. Och följer slaviskt vad instruktören säger. Och jag rycktes med, det var faktiskt roligt. Jag har inte gått på klasser på sisådär fem år, och då var det pump och box; armarna skulle ju trimmas till för att passa bra i en armlös brudklänning.
Emil, som jag har hört att är en grym instruktör (och som jag bara sprungit med tidigare) hade bjudit in till två klasser idag. Indoor Walking och RPM spinning. Norrland var temat, och vi skulle klättra upp för fjäll och traska i myrar med våra cross-trainer liknande mackapärer. Lår- och rumpmusklerna fick jobba på väldigt bra, det tackar jag för i mitt jobb med att stärka lårmuskulaturen. Överkroppen fick också vara med, och längdåkar-jaget taggade till på den idén. Nu fick jag med mig lite inspiration att köra mer varierat på cross-trainern på gymmet när jag värmer upp. Tack Emil för ett bra pass och kul att se er andra härliga bloggare!
Ändå kan jag väl konstatera att dethär med inneträning inte är min bit kaka. När jag efter passet fick dra på skorna och ryggsäck och springa iväg hemåt, kändes det som att jag på riktigt släpptes fri...
Såja, nu får pressarna startas igen.

lördag 4 september 2010

Varför så olustig?

Lördagar har ofta varit mina långpassdagar. Innan klockan slagit 12 har jag ofta avverkat ett minst 2 mils pass. Senaste halvåret har det varit lite till och från med detta. Ibland har det blivit långpass andra dagar, ibland inget långpass på grund av skador, ibland har andra aktiviteter prioriterats.
Igår sprang jag flera korta pass, totalt blev det ca. 22 km, varav 7 km tempo, och jag hade tänkt att springbenen skulle få vila idag. Vila är ju som vi vet, kanske den viktigaste träningen. Ändå känner jag mig olustig på något konstigt sätt. Jag är lite nöjd över mig själv för att jag vilar, samtidigt som jag tycker att jag borde sticka ut och njuta av den fina dagen. Och det gör man bäst springandes.
Andra sätt att göra av med energi och myror i byxorna har jag redan försökt mig på idag. Att palla äpplen fungerade rätt bra. Så även myspromenad och fika.
Men jag fortsätter att undra: Varför njuter man inte av vilan till 100?



Foto: Privat.

fredag 3 september 2010

Fredagstips

Tidigare i veckan såg jag på en föreläsning med Rune Larsson som finns på UR Play. Ni hittar den här. Mycket intressant och underhållande.

Extra roligt tycker jag att ett skämt om ett 100 km:s lopp som Rune drog var. Han sa något i stil med "det var 10 varv på en 10 kilometers bana". Och skratt hördes från publiken. Tydligen får det att man springer 10 varv på samma bana folk att dra på smilbanden. Jag som inte tyckte att det var särledes märkvärdigt att springa närmare 80 varv på den bana jag sprang det 12-timmars lopp förra sommaren.

Kolla på Rune - han har humor!

Fredagen har i övrigt erbjudit springa-duscha-jobba-springa tempo-duscha-jobba-springa-duscha. Evighetsintervaller i mini-format. Sådana fredagar gillas starkt.


Foto: Privat. Denna bild har väl egentligen inget att göra med något här. Men om man ser på den verkar det som om hösten brukar vara rätt så trevlig. På nåt sätt.

Fredagstips

Varför inte Rune en fredagskväll?

torsdag 2 september 2010

Mine?

För någon vecka sedan läste jag på funbeat-forumet om en kille som varit ut på långpass, och när han kom hem igen efter passet och kollade ner på sina fötter, såg han att han hade haft skor från olika skopar på höger- och vänsterfoten. Hur lyckas man med det, tänkte jag. Idag kände jag mig ungefär i samma kategori.
När jag kommer till jobbet på morgonen, lämnar jag ibland mina springskor på en skohylla. Det gjorde jag i morse. När jag skulle springa hem ikväll blev jag lite konfunderad. Jag stod framför skohyllan och kunde inte se mina skor. Knasigt, tänkte jag. Var lade jag egentligen skorna i morse? Mina "vanliga" Asics doijor. Knappast så att någon skulle vara intresserad att nalla ett par halvt utslitna, smutsiga skor som dessutom hade en rosa sula och en svart. Den svarta det ortopediska inlägget som jag harmades lite över att jag tappat. Fick syn på ett par svarta Adidzero Boston. Inte för att jag kom ihåg det, men kanske var det de jag sprang med på morgonen? Såg visst ut som mina knutar på skosnörena, och tänkte att det kanske ändå var mine.
Halvt nyfiket inspekterade jag skoparken när jag kom hem, och mycket riktigt fanns alla mina Asics par där, medan det faktiskt saknades ett par Adizero. Tur var det, för jag hade varit ganska så olycklig om jag skulle ha haft på mitt samvete att jag stulit någon annans löpskor.
Eftersom dethär är september månads första inlägg kan jag konstatera att augusti var en ganska bra träningsmånad. 360 km löpning och en del cykling, och ett PB på maran.


Foto: Privat. Och rätt sköna är de faktiskt. Måste väl vara mina.