fredag 29 april 2011

Fredagsfiness

22 km löpning fördelade på tre pass, varav ett tempopass, i perfekt väder och med lätta fötter. Garderoben snart fylld med nytvättade träningskläder. En promenad sista biten hem, fredagsmiddag som precis ska tillverkas. En sommar som ligger för fötterna.
Fredagsfiness.


Foto: Privat. Nöjd att jag hittade hem idag. Inte så lätt alla gånger.
Foto: Privat. Och väl hemma vårstädning hos springskorna. Lokaliserade dessa färgsprakande sulor. Så går det när man ersätter vanliga sulorna med inlägg.

torsdag 28 april 2011

Dethär med skor

Löpning är enkelt, det är billigt. Man behöver bara ett par skor och så är man klar.Sure!
Jag har senaste halvåret haft skobekymmer. Ett delikat bekymmer för en löparskonörd. Tidigare har jag sprungit uteslutande med Asics skor. DS Trainers det självklara valet som favoritsko, och några andra Asics modeller som andra, tredje,... par.
Förra hösten började jag ibland springa med Adidas Adizero Boston som jag under sommaren hade haft som promenadskor (och använt när hälsenorna var paj och jag inte fick in fötterna i andra skor). Under vintern sprang jag fler och fler pass i Adizero paret, och jag tyckte att de hade ett bättre grepp på is och halt underlag än vad Asics hade. Min egen teori säger att skotillverkarna har olika typer av gummi i sulorna, och Adidas blandning behåller greppet bättre i minusgrader.
När jag sprang maran för snart tre veckor sedan föll skovalet på Adizero paret, och jag fötterna klarade sig utan några problem. Tidigare har jag tänkt att inga andra skor än DS Trainers ska ta mig genom ett lopp utan blåsor osv. Ja, jag skulle ha kunnat tänka mig att sova med mina DS Trainers.
Nu börjar Adizero paret vara i behov av förnyelse. Jag varvar dem med några andra par (bl.a. två par DS Trainers), och försöker spara på dem och använda dem mer som "finsko". För några veckor sedan fick jag ett par Adizero Aegis från Adidas. Samma storlek, skulle motsvara Boston, något lättare, men njaä. Jag är inte riktigt hemma där. Aegis sitter inte på långa vägar lika bra som Adizero Boston på foten; de är flaxigare, och på nåt sätt inte lika smooth. Känns inte heller som att de kommer att bli perfekt på foten efter att de är insprungna.
Ja, ni ser ju. Dilemma, dilemma. Nu funderar jag på att leta upp ett lager med förra årets Adizero Boston modell och köpa på mig 2-3 par; någon som vet var man kan få tag på dessa?
Dethär med skor och löpning är inte så lätt...


Foto: Privat. Adizero Aegis i rosa och Adizero Boston i svart. Same same, but different.

onsdag 27 april 2011

Partyaccessoar

Igår shoppade jag loss i en partybutik. Med mig hem följde ett vätskesystem till min löparrygga. Har länge tänkt att jag skulle köpa ett system då jag inte gillar att springa med vätskebälte; tycker det klämmer på magen och är allmänt icke-najs.
Vätskesystemet passar i min nuvarande rygga, men jag funderar på att också köpa en ny väska då jag inte är helt nöjd med den jag har; den knager på nacken och jag har för mig ett en rygga som är som en hel väst är skönare. Fanns ingen som jag gillade på partybutiken (Addnature), så jag får leta vidare.
Tror att vätskesystemet kommer att komma väl till pass under sommarens längre pass och eventuella vandringar. Tills vidare nöjer jag mig med att ha ryggan med vätskesystemet på när jag sitter i soffan. Funkar fint det med. Är det party så är det!

Foto: Privat. Camelbak vätskesystemet som kommer att få följa med på långa löppass och cykelpass. Nu får det bli hur varmt som helst!

tisdag 26 april 2011

Att imponeras

Igår tyckte jag man kunde lägga märke till extra många vätskebältslöpande typer som var ute och sprang. Väldigt fint tempo höll de flesta dessutom. Jag blev nästan nervös över att se alla. Det tenderar jag att bli trots att jag 1) redan när denna observation gjordes hade varit ut på löppass och 2)  inte egentligen har några närliggande mål.
Jag är inte speciellt imponerad av min egen löpning. Att mangla, som idag, två pass på en dag, och totalt 2 mils löpning, ser jag som ganska soft leverne. Då jag ser andra som synbart sprungit långpass, springer tempo osv. blir jag stum av beundran. Jag imponeras. Tycker de verkar så målmedvetna. 
Dessa funderingar är kanske inte så konstiga med tanke på mina egna tudelade tankar. Jag beskriver mig som lustlöpare trots att jag ibland kan få infall att tänka i banor "hur bra kunde jag prestera om jag faktiskt satsade"? Om jag tränade enligt riktigt upplägg, om jag maximerade nyttan av den träning jag gör?
Oftast får det stanna vid den tanken. Jag fortsätter imponeras, inspireras av dom som kommer omspringande med ett målmedvetet steg. Ibland är jag kanske också en sådan som kan imponera och inspirera andra att spurta lite extra.

söndag 24 april 2011

Back on

Kan vara väldigt behövligt med avbrott från nät, bloggande, finska riksdagsval, fb, funbeat och DI några dagar. Jag har varit på en veckas semester; solat, simmat, tränat, ätit, sovit, umgåtts, läst böcker, smaskat glass, sprungit i sand, traskat i berg, och haft det riktigt skönt.
Gissar att jag var tämligen utvilad i morse, för innan klockan 9 hade vi väckt våra racers från vintersömnen och gjort dem klara för en cykeltur. Fick bli en ganska kort premiärtur; men ett bra pass för att få känna på cyklingen igen. Skönt, men ännu finns mer att önska då det gäller sopningen av vägarna.
En stund efter cyklingen kunde jag bara konstatera att det vore kriminellt att inte springa en sådan fin dag som idag. Trots att mina vader var stela som tusan och övre delen av rumpan rejält öm efter en sextimmars bergsvandring i fredags, var det väldigt skönt med ett lugnt pass i "de vanliga" trakterna igen.

Tillbaka, och nu välkomnar vi en träningsvår som ska få vad den tål!




Foto: Privat. För den som tror att jag loggat ut för att lata mig... Gran Canaria anyone?

fredag 15 april 2011

Vila - Yes box

Karpade upp mig till idag. Sprang faktiskt också några steg - för att hinna på t-banan som jag precis tajmade. Tillräckligt med pulshöjande aktivitet. Springa och spänning i ett.
Fortsätter vila från den riktiga löpningen en dag till eller två, till dess:


Foto: Privat. Det börjar vara riktigt glassväder snart va?

torsdag 14 april 2011

Bakslag

Från bakis till bakslag. Tidigare i veckan gällande våren. Den tog liksom semester. Blåsipporna som gav mig ett stort leende i måndags, bestämde sig de kommande dagarna för att sova lite till.
Igår blev det ett bakslag också för mig. På vägen hem började jag känna mig risig och efter dusch gick jag raka vägen till sängs. Idag har jag rört mig främst mellan sängen och soffan. Nu är det väldigt länge sedan jag varit förkyld, så jag får helt enkelt gilla läget, vila, sova. Mitt supporterteam har det inte lätt. Först en lördag ute i ett blåsigt Vällingby och nu en något ynklig fru.
Det är inte första gången som jag drar på mig förkylningssymptom efter ett lopp. Trist, ja visst, men samtidigt tror jag att jag kunnat undvika många förkylningar tack vare min träning och mitt vistande utomhus.
Våren gjorde ju comeback ganska starkt idag. Hoppas jag också kan göra en lika snabb comeback.


Foto: Privat. Nu var ju dessa inte blåa, men fina ändå

tisdag 12 april 2011

Marabakis

I söndags fick jag känna på den riktiga mara-bakis känslan. Direkt efter ett lopp brukar jag inte vara speciellt hungrig; tvärtom har jag ofta svårt att få i mig mat i den utsträckning jag borde. Natten eller dagen efter slår det å andra sidan till. Hungrig utan någon båtten. I söndags åt vi årets största biffar som tidig middag. Jag trodde jag skulle spricka vid sista tuggan. En timme senare gick jag skytteltrafik tur-retur kylskåpet igen. En timme senare fick vi traska iväg till butiken för att köpa glass. Inget konstigt med att man är bakis och kräver energi efter ett lopp, det hör liksom till efter en kraftansträngning.
Mentalt är jag oftast rätt off innan ett lopp. I slutet av förra veckan t.ex. hade jag tänkt skriva om min tänkta taktik osv., men jag hade ingen lust. Hade inte heller lust att prata med folk om att jag skulle springa. Vaddå, ett marathon är väl inte det mest märkvärdiga. Dessutom tyckte jag att det var tortyr att vila. Ett lugnt pass onsdag morgon, sen totalvila torsdag-fredag; levde utan endorfinboostar från träning, och med något slags överskott i energi som pyrde under skalet och ackumulerades.
Att vila efter ett lopp tycker jag också är jobbigt. Onödigt på nåt sätt, och absolut nödvändigt ändå. Igår och idag har jag sprungit väldigt lugnt, för att få cirkulation i musklerna och för att få en snabbare återhämtning. Immunförsvaret är till viss grad försvagat, liksom musklerna som säkert är mer mottagliga för bristningar och därför försöker jag ta det lugnt.

Marabakishet är inte helt lätt att hantera...


Foto: Jannes foto-team. Post-målgång i lördags. Tur att han också hade ett eget påklädningsteam; annars skulle han nog blivit nerkyld. Jag hade också ett extremt bra supporterteam - Tack för det <3

måndag 11 april 2011

Snorkkare

Förra året skrev jag en artikel om transportlöpning - snorkkning. Den finns nu på nätet, ni kan läsa den här (klicka). En miniserie med fyra delar finns också på min gamla blog; länkar till del 1del 2del 3 och del 4. 
Fast detdär med att tvätta kläderna och lägga dem i en plastpåse är inte min idé... det avsnittet var det någon påhittig på redaktionen som lade till :)


Foto: Privat
Såja - Packa väskan nu!

Gubbrejset

Jag är inte så mycket till feministkämpe, men idag blev jag faktiskt bitter. Stockholm Marathon är tydligen ett Gubbrejs. Bara gubbar på framsidan av broschyren som följde med startbeviset, bara gubbar på mittenuppslaget (inget ont om gubbarna i sig, utan mer bildvalet). Jag ska alltså springa ett lopp för gubbar. Ett par tusen andra tjejer också.

Hoppas att de som valt ut bilderna skäms. Fram för mer rosa naglar!


Foto: Privat. Om huvudet skulle ha varit med på bilden skulle jag ha visat en morrande grimas också...

söndag 10 april 2011

Vällingby marathon

Först - Ett stort tack till alla grattisar och kommentarer! Nästan så att jag blir malligare och malligare...
Sprang mitt första marathon i Vällingby för två år sedan. Nu dags igen. Kände mig som vanligt rätt opepp innan starten. Det gör jag nästan alltid. När vi skulle gå ut genom dörren hemma två timmar innan starten hade jag inte ens tänkt ut vilka skor jag skulle springa med. Vågade ändå mig på att springa med Adizero Boston; första gången jag sprungit marathon i annat än DS-Trainers, och det var ett val som funkade perfekt. För första gången sprang jag också utan pulsband. Saknade det inte, men gps skulle jag inte ha velat vara utan. När jag sen stod med nummerlappen fastnålad på startlinjen tillsammans med Janne och ett 200-tal övriga löpare kom tävlingslusten fram. Som den brukar göra.

Hade dealat lite med Janne innan loppet angående tempo; han skulle gå ut i 5.20 tempo (haha!), och försöka hålla jämt tempo hela vägen. Jag gissade att jag skulle behöva starta med en något snabbare fart för att ha någon minut till godo under andra halvan. Mentalt var det bra att ha en "kompis" som siktade på ungefär samma tid, och det kändes som om vi till viss del drog varann trots att vi inte sprang jämsides.

Vällingby-banan var ca. 10.5 km, och den skulle rundas fyra gånger. Första varvet gick lätt, och milen passerades på 50 minuter prick. Någonstans där fick jag en liten svacka, och jag kände mig slut. Kom mig ur svackan efter någon kilometer och det började flyta på med mindre ansträngning igen. Precis innan andra varvningen åt jag en halv energibar, för att vid varvningen få skölja ner allt med vatten. Tur var det att jag hade med egen energi för det serverades inget annat än vatten och sportdryck. (Tycker faktiskt det var i snålaste laget... visst var det ett fint gäng funktionärer, och bra arrangemang, men för 350 spänn tycker jag att man i alla fall kunde ha bjussat på cola, någon bar eller liknande; cola brukar vara rena dynamitdrycken för mig som inte klarar av sportdrycken).

Halvmaran klockade jag på 1.48. Kändes stabilt. Tredje varvet flöt på bra, benen kändes fräscha, inget ont. Efter 30 km vet jag att benen brukar kunna börja gnälla, men denna gång höll dom sig i schack. Inför sista varvningen tryckte jag upp andra halvan av energibaren i hjärnan (hade tänkt spara en bit ifall jag skulle behöva få en extra kick mot andra hälften av sista varvet, men åt i misstag upp hela halvan). Vatten på vid varvningen och ut på sista varvet.

Insåg här att jag skulle fixa 3.45, men plötsligt kändes 3.40 som en ännu häftigare tid att slå. Sista varvet gick huvudet på högvarv och gjorde beräkningar hit och dit om vilket tempo jag skulle vara tvungen att hålla för att komma in på 3.39. Med sju kilometer kvar började det kännas jobbigt. Benen fortfarande okej, och jag behövde inte sänka steget som jag nästan alltid brukar få göra sista sträckan på marathon. I stället kände jag mig så fruktansvärt trött i kroppen i övrigt. Ryggen, axlar, handsledar.

Med ca. tre kilometer kvar sprang jag om några tonårskillar, och den ena frågade den andra "Va ere råm hållär på me?" Svarade för mig själv "Dom springer marathon och dom e tamefan helt puckade i huvudet". Här funderade jag också ut att jag faktiskt skulle ha varit beredd att betala en miljon eller så för att få en minut när jag skulle få stå stilla utan att det skulle räknas med i sluttiden.

Med en km kvar gissade jag att 3.40 skulle vara omöjligt, men sprang ändå på fullt, max, allt jag kunde in i mål. Nöjd som tusan med min (inofficiella) tid på 3.40.49 (5.12/km). Fick äntligen stå stilla en stund och pusta ut och småsnacka med Janne som kom i mål precis efter mig och också klämde till med personbästa - Grattis!. Efter att ha fått i mig vatten, bananer och en energibar kunde jag faktiskt gå omkring helt normalt, utan att ha ont, utan att vara död i benen.

Idag känner jag mig hyfsat återhämtad; eller som jag svarade maken när han frågade hur benen kändes "nästan så att det känns bättre i benen nu än innan gårdagens marathon". (Ibland är det okej att överdriva en gnutta.)

Skönt att laddningsveckan är över. Rena rama plågan att tävlingsvila.

lördag 9 april 2011

3.40.49

Sub 3.45 - check!
Sub 3.44
Sub 3.43
Sub 3.42
Sub 3.41

Enligt min Garmin blev min sluttid i dagens Vällingby marathon 3.40.49. Det störstaprestationsmålet för min löpning i år (att fixa sub 3.45) krossades och mitt tidigare mara-PB med dryga 10 minuter. Jag är så in i tusingen nöjd. Gick på max hela loppet igenom och det höll. Rätt roligt var det också största delen av loppet. Bara sista 6-7 kilometrarna som jag tänkte hat-tankar om löpning. Tar lördagskväll på det.


Foto: Privat. Slutspurt i ett väldigt blåsigt Vällingby

onsdag 6 april 2011

Fettkuddsmardröm

Hade en ruskigt läskig mardröm en natt. Känsliga läsare bör antagligen inte fortsätta läsa... Min dröm handlade i alla fall om mina fossingar. Jag har dåligt fyllda fettkuddar, eller vad de nu heter, under mina fötter (och det verkar inte vara så hög korrelation med fett på kroppen i övrigt, så man kan inte direkt fylla på fettet genom att typ käka mer glass). Mina dåligt fyllda trampdynor orsakar i regel inget problem, förutom att jag kanske inte är särledes förtjust i att gå barfota på skarpa golv, föredrar att ha löparstrumpor som är lite tjockare, men jag tror inte att jag skulle tänka på dessa fettkuddar om jag inte var löpare.
Men till drömmen. Där hade kuddarna kajkat helt. De var liksom helt borta, och jag sprang enbart på mina ben i fötterna. Känslan ungefär som när jag hade problem med hälsenorna förra våren/ sommaren och trodde att jag hade drabbats av hälsporre, men den känslan var under hela foten. Ryser när jag tänker på det. Som tur var detta bara en dröm, men jag kände mig extra tacksam i morse när jag steg upp och tog de första stegen utan att ha ont.
Mardrömmen antagligen inte bara dragen ur luften. Läste om problemet med hälsporre på funbeat någon dag sedan och inspekterade en bild på hur det ser ut inne i foten när man har hälsporre. Ser inte så gosigt ut.
Någon av er som haft löparmardrömmar av diverse slag?
Och nu bör känsliga definitivt se åt ett annat håll.


Foto: Privat. Snorkkis goes Dexter. Vem skulle inte få mardrömmar av detta? Min fot förra sommaren för övrigt.

måndag 4 april 2011

Färdigskränat

Man ska tydligen inte skräna och mopsa upp sig över att man känner sig mer eller mindre oberörd efter en träningsvecka med både bra kvalitet och mängd. Idag fick jag ta smällen. Seg i benen som om musklerna skulle ha varit tuggummi. Det är alltså farligt att vila.

Däremot var det underbart vackert vårväder idag på eftermiddagen. Det kompenserar tuggummit. Någon annan som passade på i värmen, och till och med började fundera på vid vilken temperatur det faktiskt blir för varmt att springa?



Foto: Privat. Yep - nu börjar man tina upp

7. Favoritövning

Punkt 7 på listan. Favoritövning. Och jag förbjuder mig själv att skriva att det är ett springsteg. Kan egentligen inte påstå att jag har några riktiga favoritövningar då det kommer till styrka. Visst, jag är lite småkär i övningar som ger mig extrem träningsvärk, men favoritstyrkeövningar, nja, inte riktigt där ännu.
Övningar som jag verkligen gillar är ändå core och pilatesövningar som jag brukar köra hemma på vardagsrumsgolvet. Sneda situps, rullande sälar och allt möjligt som sträcker på ryggen, och gör så att man undviker att börja se ut som en ostbåge, och samtidigt stretchar löparben.


Foto: Privat. Hit the floor.

lördag 2 april 2011

Synd att klaga

Veckans sista pass precis avslutat. En bra träningsvecka och jag tycker egentligen att jag borde känna mig lite nertränad. Hur jag än kände efter under dagens 15 kilometers pass, kunde jag inte känna några antydningar. Men man blir väl inte nertränad på en vecka, och förra veckan återhämtade jag mig antagligen bra från föregående veckas hårdkörning. Men det vore ju synd att klaga. Så - jag vilar och håller käften.

Någon löpning i kjol lär det alltså inte bli i helgen. Långt ifrån +17 nu. Men igen, synd att klaga. Bättre löparväder kan det inte vara.


Foto: Privat. Ingen kjol i sikte. Däremot tights och t-skjorta från Craft. Strumpor likaså. Med R och L på så att man säkert inte ska springa till skogs. Hantlarna är från en snubbe vi mötte på en bakgata bakom Strandbergsmuseet några somrar sedan.

fredag 1 april 2011

Mars included

I mitten av mars förra året skrev jag att mars inte räknades som träningsmånad (läs pilutta-inlägget här)Micke påminde mig om detta för någon dag sedan; tack för påpekandet. Det jag glömde att skriva förra året var att mars enbart exkluderas de åren som julafton infaller på en fredag samma år som Stockholm är Europas miljöhuvudstad. I år räknas således mars.
April började bra. Fortsätter det i samma spår kommer jag innan månadens slut att ha sprungit över 650 km och tränat 90 pass. Ja, och antagligen har jag då också fått några stressfrakturer, tvångstankar gällande löpning, och sönderduschad hud. Det ska vi inte riskera.
Rihanna får liksom förra året piffa till marsfunderingarna. Hade tänkt mig den färskaste singeln S&M men den innehåller tydligen text som inte passar alla, så det får i stället bli denna. Helg på det!