måndag 31 januari 2011

Ospännande

Känner mig ganska ospännande. Springer på med standardpass, transportlöpning, lite hopp och skutt, trösklar nu som då, styrketräning t.o.m. på regelbunden basis. För det mesta kutar jag runt utan klocka, utan pulsmätare, utan GPS. Min träning måttligt intressant för övriga känns det som.

Det blir inte mer spännande än att jag i morse sprang omkring 7 km, och ikväll en mil. Gjorde coreövningar framför nyheterna, och den aktiviteten avslutade januari som träningsmånad. En månad som för övrigt varit väldigt bra träningsmässigt. Så bra att jag nästan inte vill att den ska ta slut.

Får väl piffa till med ett filmtips: The Bothersome Man, eller Den brysomme mannen; en norsk film. Inte en humörupplyftande story, men en sevärd och tänkvärd film men en slags nordisk touch.

söndag 30 januari 2011

Sympatispringa

Med start igår och målgång idag sprang man i Esbo 24-timmars. Både Karin och Carinauppmanade till sympatispringande samtidigt som de tuffa i Esbo snurrade runt på en 390 meter lång bana i betong. Jag offrade mig såklart. Att mitt och mitt sällskaps löppass ägde rum i vackert solsken, lagom temperatur och varade strax över timmen gjorde ju att det inte direkt kändes som om offerhatten var på. Den tog jag ändå fram på slutet då vi avslutade passet med att smita in på en kiosk för att köpa lite fika. Någon måste ju offra sig. Idag sympativilar jag, och ska senare ikväll se till att sympatistretcha.   


Foto: Privat. Så kan det gå när en ytterst sympatisk lustlöpare går in i en studio...

fredag 28 januari 2011

Fredagsträning

Den bästa träningen är inte "den träning som blir av" som det så klämkäckt heter. Den bästa träningen är faktiskt fredagsträningen. Supersällskap (och då menar jag inte mig själv) på alla mina pass, rosiga kinder av den isande vinden och av tempolöpningen. Kort och gott. Vi tar helg på det.


Foto: Privat. Börjar förresten vara sugen på att köpa nya skor snart; kanske man kunde ta en titt då det verkar som om en del nya modeller kommit ut nu.
De bästa skorna är absolut de som finns i ens egen garderob.

torsdag 27 januari 2011

Det är ljust nu!

Har ni märkt att det blir ljust tidigare och tidigare varje morgon? I morse var det till och med så ljust att jag blev förvånad. Redan vid halv 8 när jag var färdigsnorkkad var det klart och nästan dagsljus. Sen att jag vid den tiden gick in, och gick ut igen när det blivit bäckmörkt är väl något jag får leva med.
Den som trodde att istiden var över kan väl dock tänka om. I mina trakter är det ändå acceptabelt; annat verkar det vara med andra delar av landet. Jonna säger i alla fall att det är snorkallt i Leksand. Nog om vädret.
Finns annat viktigt. Som att jag har grym träningsvärk i rygg och överlag i sidorna efter att ha fått pippi på joystickrotationer när jag är på gymmet. Tack för tipset Madde. Numera är jag medveten om att jag har en rygg. Det är torsdag och det är lyx (lyxigt i sig var det iofs. med morgonljuset), men mycket vill ha mer. En kväll som inleddes med ett transportpass med tempoinslag och som fortsatte tillsammans med nygamla vänner- det är lyx.

Januari 2011

Ospännande

Känner mig ganska ospännande. Springer på med standardpass, transportlöpning, lite hopp och skutt, trösklar nu som då, styrketräning t.o.m. på regelbunden basis. För det mesta kutar jag runt utan klocka, utan pulsmätare, utan GPS. Min träning måttligt intressant för övriga känns det som.

Det blir inte mer spännande än att jag i morse sprang omkring 7 km, och ikväll en mil. Gjorde coreövningar framför nyheterna, och den aktiviteten avslutade januari som träningsmånad. En månad som för övrigt varit väldigt bra träningsmässigt. Så bra att jag nästan inte vill att den ska ta slut.

Får väl piffa till med ett filmtips: The Bothersome Man, eller Den brysomme mannen; en norsk film. Inte en humörupplyftande story, men en sevärd och tänkvärd film men en slags nordisk touch.


Sympatispringa

Med start igår och målgång idag sprang man i Esbo 24-timmars. Både Karin och Carinauppmanade till sympatispringande samtidigt som de tuffa i Esbo snurrade runt på en 390 meter lång bana i betong. Jag offrade mig såklart. Att mitt och mitt sällskaps löppass ägde rum i vackert solsken, lagom temperatur och varade strax över timmen gjorde ju att det inte direkt kändes som om offerhatten var på. Den tog jag ändå fram på slutet då vi avslutade passet med att smita in på en kiosk för att köpa lite fika. Någon måste ju offra sig. Idag sympativilar jag, och ska senare ikväll se till att sympatistretcha.

Foto: Privat. Så kan det gå när en ytterst sympatisk lustlöpare går in i en studio...


Fredagsträning

Den bästa träningen är inte "den träning som blir av" som det så klämkäckt heter. Den bästa träningen är faktiskt fredagsträningen. Supersällskap (och då menar jag inte mig själv) på alla mina pass, rosiga kinder av den isande vinden och av tempolöpningen. Kort och gott. Vi tar helg på det.

Foto: Privat. Börjar förresten vara sugen på att köpa nya skor snart; kanske man kunde ta en titt då det verkar som om en del nya modeller kommit ut nu.

De bästa skorna är absolut de som finns i ens egen garderob.


Det är ljust nu!

Har ni märkt att det blir ljust tidigare och tidigare varje morgon? I morse var det till och med så ljust att jag blev förvånad. Redan vid halv 8 när jag var färdigsnorkkad var det klart och nästan dagsljus. Sen att jag vid den tiden gick in, och gick ut igen när det blivit bäckmörkt är väl något jag får leva med.

Den som trodde att istiden var över kan väl dock tänka om. I mina trakter är det ändå acceptabelt; annat verkar det vara med andra delar av landet. Jonna säger i alla fall att det är snorkallt i Leksand. Nog om vädret.

Finns annat viktigt. Som att jag har grym träningsvärk i rygg och överlag i sidorna efter att ha fått pippi på joystickrotationer när jag är på gymmet. Tack för tipset Madde. Numera är jag medveten om att jag har en rygg. Det är torsdag och det är lyx (lyxigt i sig var det iofs. med morgonljuset), men mycket vill ha mer. En kväll som inleddes med ett transportpass med tempoinslag och som fortsatte tillsammans med nygamla vänner - det är lyx.


Borde blogga in action

Ibland tänker jag att man verkligen borde blogga live. In action liksom. Mitt under ett pass när man inte ännu glömt att det var jobbigt, att benen kändes som bly och att det enbart är för att man ska ta sig från punkt a till punkt b som man fortsätter. Efteråt är man ju nästan alltid väldigt uppåt, och trots att det känts tungt under själva passet, vägs det upp av alla endorfiner och all bra känsla som ger sig till känna efteråt.

I morse hade jag inte precis "the träningspass of the year". Av någon anledning kändes det som om under- och överkroppen levde totalt o-synkade. Benen var pigga medan överkroppen var trött och seg. Konstig kombo. Vass snöyra gjorde att det inte kändes roligare än vanligt. Skulle nästan ha haft lust ätt sätta mig ner och blogga om att jag precis var mitt i ett jobbigt pass. Helt frivilligt packade jag sedan ihop mina träningskläder och tog t-banan hem. Nu ser jag fram emot att springa i morgon bitti igen, minnet är ju som bekant kort. Kanske var det trots allt bra att jag inte livebloggade i morse.

Foto: Privat. Golvad?



Så in i kaklet förnuftigt

Senaste veckors träning har gått bra. Kroppen har svarat bra, och det har blivit både kvalitetspass, långpass, och transportpass som har funkat fint. Kilometertuggande när det är som bäst, och ett tillstånd som gör så att jag gärna vill tugga i mig mer och mer.

Jag flyter med för att det känns bra och är hög på min egen träning, hög på känslan att jag kan.

Det flytet vill man gärna hålla kvar, och jag har (äntligen; eller om det är tillfälligt) lärt mig att det är då man måste ta det lite lugnt. Inte köra så in i kaklet. Vila trots att man inte tycker att man behöver, och puffa undan tankar som "ja, men jag tränar ju alltid så lågintensivt, ja, men jag känner efter noggrant, ja, men vilodagen kan jag ta sen, ja, men nu har jag ju en perfekt lucka för träning".

Igår fick jag lite motvilligt erkänna för mig själv att en vilodag nog var på sin plats. Jag bokade motsträvigt av ett pass med en kompis som jag hade sett fram emot. Njöt av vilodagen, yogade, och kände mig allmänt förnuftig.

Måtte denna förnuftighet hålla i sig.

Och som fotnot kan jag tillägga att löpningen för mig till 80% är ett "varje dag är en fest" koncept, 20% målfokus. Då är det också 80%s fokus på att upprätthålla denna fest med så lite baksmälla som möjligt. Sen får alla hålla för sig själva sina åsikter om den synen och brist på utveckling resultatmässigt som den synen ger. Någon dag snart ska jag berätta om 20%en.

Foto: Privat. Tänk fest; fast med löpardoijor.


Mitt liv som Hellner

Ibland börjar mitt forna längdåkningshjärta (tävlade i längdåkning tills jag var 17-18) slå extra. Jag hade ganska nog av den sporten när jag slutade, och var rätt lat i några år innan jag började träna löpning igen; då med en annan syn på min egen träning.

Till längdåkningshjärtat då - det aktiverades big time när jag ser/ läser om "Mitt liv som Hellner". Beskrivning från svt: Vad händer när en "vanlig" person får leva som en elitidrottsman? Det ska vi ta reda på i Mitt liv som Hellner. Artisten och programledaren Erik Segerstedt ska under sju veckors tid träna och leva som längdskidåkaren Marcus Hellner. Erik tränas av en av Sveriges främsta skidåkare genom tiderna - Per Elofsson.

Jag vet att Therese kommer att följa serien. Kommer jag med! Första avsnittet finns här!

Foto: Skärmdump svt.se


Lördagsgöra

Vad är lördagsgöra om inte långpass? Idag såg vi till att ge oss ut så länge solen visade sig. En sväng runt hela halva stan i princip vilket resulterade i nästan två timmars löpning. Första timmen gick lätt, men efter ca. 80 minuter började det kännas lite småtungt. Vi kom underfund med att det antagligen är så att man skulle behöva vätskepåfyllning om man ska springa längre än så, för vätskebrist kan göra så att man börjar känna sig trött. Skärpningspotential! Ändå ett lagom pass för att man ska orka med lite andra saker under resten av dagen.

Igår hade jag förresten en ganska jobbig dag - tre gånger dusch. Ja, det blir så om man ska träna tre, dock relativt korta pass, men jobbar däremellan. Av någon anledning anser jag själva byta-om-andet och fixa-till-andet som det mest energikrävande. Träningen går mer av sig själv (har ju såklart att göra med att jag inte späker mig fullständigt när jag tränar, utan tar det ganska piano).

Som tur är har jag varit extra snygg på mina senaste löppass. Det tackar jag Craft för.

Foto: Privat. Jacka och tights från Craft. Smidigare jacka får man leta efter.


Torsdag de luxe

Jag brukar noggrant lyssna på stressdoktorn när han besöker Nyhetsmorgon vissa helger. Många bra tips har han gett, och jag har även implementerat en del.

När det var på tapeten vid årets början att nästa extra ledighet låter vänta på sig till påsken, gav stressdoktorn tipset att lyxa till torsdagar. Han använde inte uttrycket lyxa till tror jag, men något liknande. Lyxar man till torsdagen, känns den lite speciell, och man har den som en liten extra energigivare.

Idag lyxade jag till det redan från morgonen. Sprang iväg hemifrån lite tidigare än vanligt för att få spendera några minuter extra i bastun. Under dagen unnade jag mig extra gott kaffe och på vägen hem hade jag en dejt inplanerad, vilket gjorde att jag hade springsällskap. Min dejt visste dessutom en bra väg hem som inte hade mer än ett par hundra meters skridskobana, resten bar mark. Snacka om att det är Torsdag de luxe.

Foto: Privat. En blomma på Ängsö några somrar tillbaka. Ja, varför inte? Det är ju torsdag.


Trösklat

Senaste veckorna har jag försökt dra upp tempot lite på mina kvällspass. Jag har lallat omkring alldeles tillräckligt, så jag kände att det var på tiden att trycka på gaspedalen. Ibland. Konditionsmässigt trodde jag inte att det skulle vara något problem, utan tänkte att det var benen som inte riktigt haft tempot i sig. Jag får lov att revidera.

Vad jag har gjort är alltså att jag har dragit upp tempot rejält på vissa delar av hemvägen. Eftersom det varit bra underlag och barmarkskänning under första ca. tre kilometrarna är det där som dessa tröskelliknande fenomen fått utspela sig. Det har känts bra i själva tröskelögonblicken. Benen har varit med; lite som om de kommit ut på grönbete, flåset har funkat fint. Det som förvånat mig är att jag resten av vägen hem ibland varit som en trasa, och ofta promenerat sista kilometern hem för att jag känt mig trött.

Det tar alltså på att springa fort. (Rocketscience!) Springa-fort-uthålligheten behöver tränas upp, och jag får fortsätta att springa mina trösklar. De är effektiva de rackarna.

Idag har jag även hunnit med ett kort styrkepass där jag både hoppade rep som Sarapåminde om, och så gjorde jag en för mig helt ny övning: joystickrotationer som Maddeförevisade. Inga trösklar på vägen hem efter det.

Maj gadd - jag skriver som om jag skulle gilla trösklar och gymmande!




Ultra-Finland-Economist

För någon kväll sedan bläddrade jag i upplagan av The Economist "The World in 2011" (detta var så klart innan senaste numret av Runners World dykt upp). I en del av tidningen går man igenom olika länders ekonomiska utveckling och prognoser för det kommande året. Kurvor som faktiskt intresserar mig minst lika mycket som pulskurvor.

För vissa länder fanns också en notering på intressanta saker som sker i landet. För Finland fanns denna notering:

To watch!

Gillar både Finland och The Economist lite extra när jag läser sådant. För de intresserade kan jag meddela att prognosen för Finland 2011 ser stabil ut. GDP tillväxt på 1.6% och inflation på 1.5%.

Angående Endurance tycker jag att det bara verkar mer och mer tilldragande för varje år, och jag vet att bl.a. Johanna och Lisse kommer att vara där. Förra året noterade jag också loppet på bloggen; då för uttrycket "vomiting is also possible during the race", och nu är det Economist-kopplingen. Är det ett tecken på att jag själv ska hänga på låset till anmälningssajten när anmälan för nästa år öppnar?


Fett halt

Nu tror ni säkert att jag stått i stretchposition hela helgen. Det har jag inte gjort kan jag meddela. Inte heller har jag tränat speciellt mycket. I lördags tog jag en sväng springandes, men ganska snabbt kom jag på att jag hellre ville sysselsätta mig med andra saker. Sagt och gjort - ibland är det skönt att vara lustlöpare. I lördags firade vi dessutom Karin som fyllde klassbyte. En fest där ultra och triathlon diskussioner gick heta. Mycket roligt. Ett antal gånger roligare än att stå i stretchposition.

Mindre behärskade positioner kan man väl säga att man fick ta till idag. Fett halt på vissa ställen, fett mycket barmark på andra ställen. Jag fick mina broddar till-lyxade i morse innan jag sprang iväg, och hade alltså en färsk, väldigt pigg pigg under vardera fot. Maken fixade och jag tänkte ojoj, han är verkligen kär i mig när han fixar mina broddar en måndag morgon, detta är kärlek. Hans kommentar när de tillfixade broddarna var klara "så det inte går som förra vintern" vittnar eventuellt om andra drivkrafter. Kan väl hända att jag beklagade mig en gång eller två över isen som antagligen var boven till min höftsnedvridning förra vintern.

Hur som helst. Fett bra träningsdag med två transportpass och ett gympass. Dags för stretch.


Superstretch

Fick frågan om hur jag stretchar rumpan. Nedan följer mina absolut bästa stretchövningar. Först alltså rumpan:

Och sedan min favoritstretch.

För ytterligare effekt, ta tag i foten och dra den uppåt. Testa - enjoy!

Dagens hopp och skutt blev höga knälyft.


Dagens

Hopp och skutt blev en extra sväng upp och nerför en trappavsats. Tur att jag dessutom yogat idag och att jag har världens bästa stretchövning för rumpan så mycket jag jag skuttar.

Foto: Privat. Var så snabb nerför så det blev alldeles suddigt.


Hopp och skutt

I flera bemärkelser. Först: Idag var det knepigt att springa. Ett vitt, lätt täcke av snö på en annars isig och knögglig yta. Tungan rätt i mun för att inte landa snett. Hur lätt skulle det inte vara att få en vrickning nu. Lite hopp och skutt för att parera underlaget.

En annan typ av skutt: En mera självvald sak. Från och med dagens hemtransport ska jag lägga in något annorlunda moment i mina löppass. I varenda kvällspass faktiskt. Det kan vara lite vad som helst. 20 utfallssteg, 200 meter baklängeslöpning, x-hopp eller burpees på slutet eller några steg med höga knälyft. För någon vecka sedan då det var nysnö och mjuka drivor, rullade vi oss nerför en liten sluttning. Det skulle också ha räknats. Var dessutom våldsamt roligt trots att jackärmarna blev packade med snö; ja det var snö mest överallt. Mera hopp och skutt i vardagen helt enkelt.

Idag hoppade jag upp för sista backen i skate stil med händerna på ryggen. Innan det hade jag rygg på en annan löpare ett par kilometer. Jag skulle egentligen ha haft lust att springa långsammare, men eftersom vi sprang och snackade fick jag helt enkelt hänga med. Mycket praktiskt med harar. På tal om hopp och skutt.

För någon dag sedan undrade jag hur länge det var till sommaren. Jag fick många bra svar. Karin skrev att det nog var hundra år. Tror att hon kan ha rätt. Sommar brukar det väl vara ungefär en gång vart tvåhundrade år, och det var nog ca. hundra år sedan senast.

Idag har jag en ny undran: Finns det någon - Någon - som inte tycker att pepparkaksdeg är vansinnigt gott? Har funderat ända sedan innan jul och kan fortfarande inte tänka mig att så skulle vara fallet.

Foto: Privat. Dessa degbitar klarade sig förvånansvärt länge. Blev t.o.m. utbakade till pepparkakor.







Vinterteknik

Jag har sedan i höstas koncentrerat mig en del på löptekniken. Jag har försökt att springa med kortare steg, och till viss del försöka få bort dendär flaxigheten i steget som jag förstått att många tjejer har. Ett kortare, mindre dunsande steg är mer ekonomiskt, och sliter mindre.

Snö har faktiskt varit bra i denna inlärningsprocess. Det är lättare, ja nästan en förutsättning för att ta sig framåt, att springa med kortare steg; lite mer trippande. Is har ungefär samma effekt, fast då spänner i alla fall jag mina ben mer, och steget är kanske inte så naturligt då.

När det har varit snö och modd har jag haft svårt att ens tänka tanken på att dra upp tempot. Det har liksom inte gått. Idag var det på vissa ställen bar mark, eller i alla fall skarpt. Jag tänkte passa på att springa några tempoökningar på hemvägen för att känna på. Men oj vad svårt det var med de korta stegen plötsligt. Jag har inte alls frekvensen i benen, och när jag nu inte kunde handskas med tempot genom att sträcka ut benen blev det haffsigt. Men det var ändå skönt att kunna dra på lite.

En enkel handlingsplan skapades omedvetet i huvudet: Lägg in intervaller lite här och där; tempoökningar eller korta spurter typ i varje pass. Kliv upp på löpbandet och dra upp tempot.

Hjaa, vi får väl se hur det blir med förverkligandet. Känns ju bra att det i alla fall finns förbättringspotential.

Har ni frekvensen och tekniken som ni vill ha den?

Foto: Privat. Dagen till ära premiär för broddar. Så mycket till piggar finns inte kvar från fjolårets nötande (gammal bild... där var skorna också vitare), men de funkade ändå.


Aldrig för sent att ge upp

Alla har vi väl ibland de där riktigt sega, jobbiga passen. För att använda ren svenska: riktiga skitpass. Lika tråkigt är det varje gång, och man skulle ju så klart önska att alla pass skulle gå som man planerar. Ok, underlaget kan ställa till det, man kan vara lite trött ibland, eller inte riktigt på humör för ett bra pass. Förutsättningarna var inget som var något hinder för mig idag. Vägarna var väl efter omständigheterna bra plogade, lagom temperatur, lätt snöyra, och jag hade till och med målat naglarna.

Hade tänkt mig ett pass på omkring två timmar eller ca. 2 mil. Första 12 kilometrarna gick ganska lätt. Sprang på i 6-minuters tempo och det kändes behagligt. Men där sa det liksom stopp. Började må illa, hade nog ätit lite väl nära på, och tänkte att jag promenerar en bit. Joggade och promenerade om vart annat. Efter 15 km började jag dividera fram hur långt jag skulle ha till närmsta buss/ t-bana, men tänkte ändå att jag inte ville ge upp. Fortsatte med jogg/ promenerandet ett par kilometer till, och hade för länge sen hoppat över detdär att se glad ut åt alla jag mötte. Brydde mig inte ens om att flytta blicken.

När Garmin visade 17 km, och att de sista 5 tagit mig mer än 40 minuter tog jag till handduken, kastade in den, och konstaterade att det aldrig är för sent att ge upp. Stannade av klockan, tog till och med av den och la den i fickan, och promenerade de sista kilometrarna hem. Kan väl säga att det inte blev någon smygstyrkaidag.

Anneli skrev igår om hur hon kände sig som en gnällig löpare; idag går jag också med i hennes klubb. Man måste väl ha de där skitpassen eller perioder när det känns segt, för att uppskatta när det flyter på bra.

Med 7 mil de senaste tre dagarna tänker jag ordinera mig själv vila imorgon, om nu inte någon oförutsedd boost från ovan uppenbarar sig.

Foto: Privat. Förresten - någon som vet hur länge det är till sommar?


Smygstyrka

Jag har börjat träna styrka i smyg. Mest i smyg för mig själv, för jag vet att jag har lite svårt för att komma mig för och då får man ta till knep. Smygstyrkan funkar bäst när det är minusgrader. Smällkallt ännu bättre.

Har ett par hantlar i hallen vid skorna. I hallen brukar också träningskläderna förvaras. Jag har kommit på att det är väldigt smidigt att riva av några set med hantelövningar på väg in i duschen. Av med skorna, mössa och vantar. Set ett med hantelövningar. När det bränner lagom i armarna och jag vill vila drar jag av mig ett lager med kläder. Set två. Nästa lager med kläder (=vila). Set tre. Och så kör man så tills man är klar för dusch. Perfekt också om det är två som kommer in från träningspasset, vilket ofta är fallet här. Ena kan köra hantelövningar i hallen i väntan på en ledig dusch.

För mig fungerar konceptet bara på kvällarna efter löpningen. På mornarna känns bara det att klä på sig träningskläderna som ett styrkepass i sig. Jag lyckas i alla fall lura mig själv med smygstyrkan.

Foto: Privat. Eller så får morgonstyrkan bestå av att lyfta skeden och kaffekoppen till munnen.


En trettondag

På senaste tiden, eller ja, typ senaste halvåret har jag haft svårt att motivera mig för ordentliga långpass. Det har blivit ett och annat pass på 2 mil, men inte mer än så. Igår såg jag att Carina planerade att köra långpass de kommande fyra dagarna och jag frågade om jag fick göra sällskap på det första. Tre mil hade Carina tänkt sig, och jag hade väl tänkt hänga på sålänge allt kändes bra, men ville gärna köra hela sträckan.

Första 1,5 milen kändes som om de swischade förbi. Vi babblade på, trampade modd i lagom takt, och hade tagit oss runt halva Söder och ut på Djurgården. Där kom snöovädret i kapp och högg tidvis rejält i ögonen. Tillbaka in mot slottet och runt andra halvan av Söder. Fram till 23-24 km kändes det rätt lätt, men där började det gå tungt. Sista kilometrarna var lite extra moddiga, eller det handlade mer eller mindre om obanad snölöpning, och jag kände att benen började känna sig väldigt nöjda. En extra krok och vi fick ihop våra 3 mil. Hemma stannade klockan på 32 km och 4 timmar prick (hade trott att jag skulle vara tvungen att springa en extra sväng för att få ihop 4 timmar, men sista kilometern gick så långsamt så det blev 4 på direkten). Lugnt tempo men vi fick slita på ganska bra där i snön. Supernöjd med med passet - byggde både benmuskler, pannben, och så var det ju de där mitokondrierna. All pleasure dessutom med så trevligt sällskap.

Samlade på mig en massa ultrainspiration av Carina idag, så nu ska jag surfa ultra! En trettondag med fyra timmars löpning. Hur bra är inte det?

Foto: Privat. Ultra-Carina på Djurgården. Innan snön börjar yra.

Foto: Privat. Sofie efter att snön som började yra smält.


Fastan - årets första snackis?

Kostfrågor väcker alltid människors intresse. Kost är i allmänhet ett väldigt laddat diskussionsämne, och min bestämda åsikt för mig själv är att jag inte ska ge råd till någon annan då det gäller kost; inte heller träning för den delen. Jag är inte utbildad för det, och har bara kunskapen om vad som händer med mig när jag tränar si och så eller äter si och så.

Efter att jag igår hade skrivit om Coltings "Den nakna hälsan" igår skrev flera kommentarer om fastan som förespråkas. Även Karin har skrivit lite om fastan, och ocksåÅsa. Fastan är också något som Primal-Mark skriver en del om och rekommenderar.

Colting beskriver bakgrunden till fastan i att man kan "dopa" sin kropp genom att fasta. Hormonet hGH utsöndras förutom vid fasta t.ex. första timmarna av sömnen. Colting föreslår en fasta på 24 eller 36 timmar; kommer inte ihåg vad Primal-Mark skrev, men har för mig att Colting följer Marks upplägg ganska långt.

Vad är då mina tankar om fastan? Jag tror inte att det är dumt alls. Tvärtom. Inte främst för att dopa sig själv eller tappa vikt utan mer för att lära kroppen att ta av reserver som finns på våra kroppar och för att komma ifrån att slava under kolhydrater. Fast jag själv inte har så mycket extra hull, har jag säkert långt över 10 kg fett på kroppen - en bra reserv bara kroppen fattar hur den ska använda det; och det måste man lära den. En annan tanke som jag har är att många faktiskt är slav under de snabba kolhydraterna och mer eller mindre kräver att få klämma i sig en macka innan man ens kan då i duschen efter ett träningspass. Jag själv t.ex. vet att jag är rätt bunden vid att äta mina vanliga tider: frukost-lunch-middag och några mellanmål. Om det är bara en väldigt ingrodd vana eller om kroppen faktiskt kräver det vet jag inte.

Jag har dock inte några tankar på att testa fastan trots att jag tror på själva idén. På mina morgonpass springer jag ibland utan att ha ätit och på något sätt tror jag att man lär kroppen att ta från reserverna då; går lite i perioder; ibland är jag hungrig när jag vaknar och då brukar jag plocka i mig nåt; men ibland räcker det med en kaffe, för att efter passet äta frukosten.

Men som sagt: Om inte bara för att komma åt hGH hormonet, tror jag att fastan kan vara bra för personer vars tankar ständigt kretsar kring mat, och få bort detta fokus. Däremot tror jag att personer som har ett okomplicerat förhållande till mat gör lika klokt i att låta bli att testa fastan; kan bara leda till ett onödigt fokuserande. Skulle man utföra fastan så ofta som förespråkas, alltså gärna en gång i veckan borde man säkert göra en ganska stor justering i kosten i övrigt för att inte få i sig för lite energi.

Jag förutspår att fastan kommer att vara en het snackis under första kvartalet av detta år. Blir intressant.




Den nakna hälsan

För några veckor sedan var jag på boksignering och ett kort föredrag av Jonas Colting. Köpte med mig ett paket med både Coltings kokbok och den nya boken "Den Nakna Hälsan", och låtsades se förvånad ut när den andra i hushållet på julafton öppnade paket innehållandes två nakna böcker. Mycket uppskattat eftersom vi båda gillar och till viss del anammar "Primal" konceptet.

Jag har nu läst nästan hela boken (i smyg; det var ju inte min julklapp) och känner mig nästan löjligt medhållande i många saker som Colting skriver. Denna bok fokuserar mer på löpning/ triathlon/ träning och kost medan "The Primal Blueprint" har ett mer livstäckande fokus. Primal-Mark skriver väldigt amerikaniserat medan Naken-Jonas är Svensk-debatterande.

Om folk skulle läsa, förstå, eller följa bara en bråkdel av vad dessa snubbar skriver tror åtminstone jag att många skulle få en hälsosammare både ut- och insida.

Träningsåret såklart startat. Det har ju faktiskt gått hela tre dagar. Löpning flera gånger, yogande, massagande, styrka, rullande i snön och stretch; allt förutom löpningen kan väl tidsenligt sammanfattas som gymnastiserande.

Foto: Privat. Naket på tvären.