torsdag 30 december 2010

Året var 2010

Ett år med väldigt många motgångar, besvikelser och oro, men också väldigt många fina möten, minnesvärda löparupplevelser och några framgångar. Jag vill komma ihåg det positiva och samtidigt lära mig av motgångarna. En årskrönika för mitt löparår 2010. (Vissa klickbara länkar.)
Januari
Rivstartade året big time. Sprang långpass med ett underbart och tufft gäng redan andra dagen på året. Jag kände mig stolt då jag av er läsare hörde att många hade gett nyårtlöften om att börja transportlöpa. Kutade i -20 med 20 klädesplagg och 20 km, och funderade över intressanta träningsalternativ. I mitten av månaden packade jag flyttlådan och började blogga på RW. Social som aldrig förr var jag också. Sprang med Andréa, Staffan, nätverkade med ett gäng härliga tjejer, firade löpningens dag. Dessutom stukade jag tån och muttrade över snömodden. Noterade all time high med 500,5 km löpning.


Foto: SvD. Sociala bloggjoggare; jag själv tredje från vänster.
Februari

Gjorde laktattest på SSC med resultatet att kapaciteten jag hade var att springa marathon på 3.30. Jag funderade över varför jag gillar ultra och hade en anti-ostbåge utmaning. Jag levde i löparsko-porrens värld och frotterade mig i OS. Sprang med Milla, hade ett skokrig med Staffan och gav pilatesbollen namnet Rysken.

Mars

Mars var ingen rolig månad. Jag fick känningar i ljumsken som blev värre och värre. Kohandlade med mig själv och avbröt pass. Besökte naprapat både en och två gånger och fick en liten rätsida på vad som kunde vara fel. Jag drömde om att få springa, att få springa lopp, men fick nöja mig med att göra utfallssteg i brittiska hotellkorridorer. Tog beslutet att mars skulle exkluderas som träningsmånad. Fick diagnosen anemi efter att ha mätt 87 i hb. Remiss till akut utredning. Restriktioner på löpning och frustration. En ordentlig törn på "jag-känner-min-kropp självförtroendet". 150 km och all time low.

April 

En månad med mycket smärta. Tankarna gick mest i banor att få upp järnvärdet och få bukt med lårmuskeln som blivit felbelastad på grund av en vridning i höften. Jag började tappa hoppet om att springa lopp under våren/ sommaren men hade blivit expert på att bryta pass. Publicerade artikel i RW, designade en Snorkkis-sko, läste om Primal och plötsligt befann jag mig ute unstoppable.

Maj

Säg den lycka som varar. Hälsenorna nästa. Tiger och jag blev super tighta. Jag skrev att jag ogillade halvmaror; mest för att jag så gärna skulle ha varit med på Kungsholmen runt. Jag sprang i Marathonstaden med stort M - Boston, och i Central Park. NY passet var ett av de mest smärtsamma jag varit med om. Hälsenorna var inte nådiga utan varje steg gjorde ont. Jag ville bara så gärna springa i parken. Torterades med stötvågsbehandling vilket var rena mirakelmetoden. Jag dividerade kring bloggares blottande av den egna träningen och kunde igen springa smärtfritt.


Foto: Privat: Central Park. Pinade hälsenor.
Juni

Avskrev tankarna på att springa Stockholm marathon men beslutade ändå att göra en rövare och ställa mig på startlinjen. Sprang loppet med ett leende på läpparna och i mål på 3.55. Årets höjdpunkt alla kategorier. Jag klev in i en försenad marathon-bubbla där jag stannade för att slicka mina sår. Överbelastning i knä och hälsenorna kaputt igen. Stötvågen fram. Började springa snabbt igen och noterade farthinder (glass-skyltar) längs vägen. Värmde mig i ett 37 grader varmt Warszawa.


Foto: Privat. Stockholm marathon
Juli

Skaffade ortopediska fotbäddar, sprang med Karin, Sirpa och Åsa, fikade med Jonna, skulle springa Hornstull-Järna med bl.a. Madde och Andréa men fick avbryta tidigare än jag tänkt då ett skavsår under foten gjorde väldigt ont. Skavsåret blev infekterat och foten svällde upp big time och jag gjorde en Dexter. Antibiotikakur och konstaterande om att jag tappat flytet men inte modet. Jag imponerades av att ha hela 10 naglar på fötterna, drömde om sodastreamad oboy och lallade runt med barbieben. Maxade semesteroutfiten med en löparkjol.




Foto: Privat. Sommarens måste. 

Augusti

Sprang Månkarbo marathon på 3.51. De sista 35 kilometrarna fullständigt solo. Semestrade, sprang midnattsrunda och blev med racer. Levde proffsliv, käkade Colting våfflor och funderade kring hur läskigt det var att befinna sig på kanten. Gjorde burpees och sprang tempopass bara för att.

September

Tränade årets enda gruppträningspass och kände mig o-pepp för allt vad lopp innebar. Sprang Stockholm halvmarathon så snabbt så att jag skämdes, och cashade in årets tredje pers. Inflammerad slemsäck vid knä, haltade omkring i Monaco, sprang i trappor i Milano. Stötvågen gjorde underverk igen. Fick känna på hur det känns att oroa sig över andra så att det gör ont. Gav min Bianchi namnet Silvio. Sprang längs The Mall.



Foto: Privat. Silvio
Oktober

Var förkyld, drömde om Swiss Alpine när jag sprang i Zurich och sprang en halvmaradistans i Nice. Önskade mig häftiga tights, och fick ett skosmycke. Sprang årets regnigaste runda tillsammans med Karin, läste om prestationsprincessor och käkade macaroons i London. Blev tagen på bar gärning gällande mitt slarv med styrketräning.

November

Tränade löpteknik i Berlin, gjorde prognosen att jag springer maran på 2.10 år 2018och konstaterade att immunförsvaret kajkat totalt. Sprang bland bönor och turister i Chicago och anmälde mig till Stockholm marathon 2011 och gick ut med målsättningen 3.45. Tränade rörlighet och konstaterade att löpning inte alltid är så hälsosam och att det var dags att börja klä sig i vinterkläder.


Foto: Privat. Får vara min egen "årets bloggbild".
December

Önskade mig ett immunförsvar i julklapp, testade på ett träningsfritt liv som visade sig vara komplicerat. Övade upp sprinterförmågan i jakten på taxi och sprang långpass för hjärtforskning. Fick igen känna på oron och den hjälplöshet man känner när ens nära inte är helt 100. Kom igång med styrketräning på riktigt igen och tränade stötvist. Efter en lång anemiutredning var äntligen alla järndepåer fyllda. Välkomnade det nya året skadefri.

onsdag 29 december 2010

Löpningens svar på kaffeflicka

Ursäkta mig. Det var inte alls meningen att snöa in på detdär med kaffeflicka, men eftersom det nu är ett ord kan jag använda det. Mig veterligen finns inte någon benämning för springande sällskapsdam. Eller springande taxiservice? Springflicka? Det ägnade jag mig i alla fall åt denna onsdagsmorgon. Jag själv är ledig medan maken jobbar. Som sällskapsdam (eller kaffeflicka; definitionen lyder ju något i stil med "något sött till kaffet", och här var det "något sött till träningspasset"; springflicka har ju en annan betydelse och blir lite fel) sprang jag med honom till jobbet, vinkade hejdå och sprang hemåt. En extra sväng på hemvägen och jag kunde checka av ett morgonpass på 1 timme 40 minuter.
Det är ganska tungt att springa nu. Lagom såsigt, ungefär som att springa i farinsocker, hur ofta man nu gjort det. Men lagom temperatur och små små snöflingor i ögonen. För mig är det omöjligt att springa något annat tempo än det jag springer i denna modd. Känns som om man har en löparteknik a´la-älg om man ökar tempot.
Nu ska springflickan/ sällskapsdamen passande nog dricka kaffe. Känner hon sig sugen på mera sällskapande (läs springande) fram mot kvällen kanske hon möter upp maken på hemvägen. Kaffe var det...


Foto: Privat. Min nya buff som jag fick av tomten. Har fleece på insidan och allt :)

tisdag 28 december 2010

Inte i år heller

Kom ordet snorkka med på nyordslistan. Finns kaffeflicka med borde snorkka också vara det. Får jobba på ordetableringen till nästa år.
Tillbaka igen efter några dagars julledighet - och tack för alla fina julhälsningar! Fem dagars träningsvila minsann. En lagom dos med sömnunderskott och en något större dos med energiöverskott.
Igår mjukstartade jag med gymmande och ett kort löppass. Trots att det bara handlade om ca. 8km kände jag idag att snömodden hade irriterat mitt steg och ljumskarna kändes slitna när jag i morse snorkkade iväg. Benen mjukade upp sig efter ett tag, och transporterade mig också hem på kvällen. Kalla mig tråkig, men jag tycker att det är skönt med lite vardag emellan alla helgdagar. Träningen tenderar nämligen att falla på plats utan att ens planera in det eller anstränga sig då.


Foto: Privat. Behöver språkrådet en bild kan de få låna av mig...

fredag 24 december 2010

God jul - var är Santa?

-25 och jag tycker faktiskt att det känns i svalaste laget att springa. Tomten får klara sig på egen hand detta år; han är inte så känslig för kyla har jag hört. Önskar er allesamman en God och Fridfull Jul, och om inte tomten dyker upp i tid kan trailern nedan ge förklaringen. Eller så har tomten helt enkelt fått sämre kondis alternativt tagit en omväg för att få till ett redigt långpass.
Rare exports

måndag 20 december 2010

Man borde vila oftare...

I alla fall om man får en sådan springlust som jag hade idag efter att ha tagit det rätt piano i två dagar. Eller så var det faktumet att det var perfekt springväder idag. -8 och vindstilla. En sväng ut på Djurgården där det var tyssst. Jag tassade med i tystheten. En omväg upp på Söders höjder för att se ut över en glimmande stad. Jag försökte glimma med. Inte bara en omväg utan tre, fyra, fem. Till och med en omväg för att få springa den mest sugande backen. Eller så var det den chokladiga kakan på eftermiddagen som gjorde det.


Foto: Privat. Går lika bra med lussebullar?

söndag 19 december 2010

Helgvila

Oftast när jag tränat känner jag mig riktigt boostad med energi. Springer jag på morgonen är jag taggad att ta tag i dagens uppgifter och när jag springer hem på kvällen bearbetas mycket av dagens göromål och jag börjar liksom på ny, fräsh kula när jag kommer hem. I fredags var eftermiddagslöpningen tung. Både i benen och huvudet. Främst i det senare. Inte ens 14 km after-work springande i snömodd hade den välgörande effekt jag hade hoppats på. Kände mig fortfarande dränerad på energi i huvudet. Jag hade världens träningsvecka på gång, med flera pass styrka, transportpass som även inkluderat tempopass och tänkte att jag skulle få den första 10-mila veckan på evigheter. Igår kände jag inget behov av att träna. Knappt så att jag tyckte att det var nödvändigt att sticka näsan utanför dörren. Consequently vila.
Idag kände jag mig lite sugen på att springa. Tänkte att det ändå skulle kunna vara mysigt att tossa omkring i snön. Det var det ju verkligen... NOT. Inte roligt och mysigt nånstans faktiskt. Hade tänkt mig en rutt på ca. 8km men kortade av rundan till omkring 5. Och jag kände mig nöjd med att jag inte tvingade mig att springa mer, och kom hem med kommentaren "tur att man inte är en såndär elitlöpare så att man måste träna i dethär vädret, eller ännu värre - springa inomhus".  Den dagen det inte känns roligt och lustfyllt att springa längre lägger jag av helt enkelt. Men i morgon tror jag att det kommer att kännas skoj igen, och förhoppningsvis går det att locka fram efter-träning-känslan och energin som är oslagbar. Till dess vilar jag så in i kaklet (eller parketten).


torsdag 16 december 2010

Chöttig lunch och så lite Nike

Läste igår om Jannes beskrivning av lunchen. Jag tog idag tag i nackskinnet och puffade iväg mig själv till gymmet för att få en bit kött till lunch. Gymmet besöktes faktiskt igår också, men då var största dragningskraften bastun efteråt.
På menyn idag fanns allt från utfallssteg med hantlar, bensparkar, core, tåhävningar, och diverse axel och ryggövningar (finns väl namn för övningarna också men till dessa namn har jag inte allokerat något utrymme i hjärnan; gäller ju att prioritera, annars blir det för fullt).
Förutom den chöttiga lunchen, som så klart hade en uppföljning i form av en ätbar lunch, blev det 15 snöyrande chillometrar. Och f-n ta den som fått med sig min ena strumpa från omklädningsrummet (kan inte anklaga någon för stöld eftersom jag inte tror att någon skulle sno en strumpa med avsikt; trots att den var nästan ny). Som tur var hade jag Västerbron i motvind att avreagera mig på; sedan tyckte jag mest att det var en väldig lyx att ha upplogade vägar att springa på - vaddå snökaos? Fortsätter attchilla denna torsdag.

Förresten fick jag idag syn på denna Nikereklam:


Heja Nike! Fast detdär nästsista skulle jag nog avråda alla som inte vill ha en blåtira av mig lagom till jul...

tisdag 14 december 2010

Läser på

Hade tänkt skriva ett ordentligt inlägg där jag skulle beskriva gårdagens andra pass, dagens pass som jag startade med väldigt sega och stela vader men som sedan eskalerade och blev ett schysst tempopass, och så skulle jag erkänna att jag slarvat med coren eftersom jag haft en sträckning i en magmuskel och därför inte levererat påövningarna som jag lovat. Men så kom jag hem och möttes av detta:


Foto: Privat.
Så sorry. Inget mer avancerat inlägg än såhär, och inga övningar. Istället läser jag på.

måndag 13 december 2010

Stötvis träning

Att träna i stötar verkar vara min nya melodi. Några dagar ordentlig kilometertugg, några dagar totalvila och igen en stöt med träning. Det har liksom bara blivit så. Senaste vecka t.ex: måndag morgon - onsdag morgon närmare 50 km löpning. Stenvila pga resande utan att ens ha med löparkläder fram till lördag förmiddag och 40 km nu under helgen. Jag vet inte hur det är ur "förbättringssynvinkel", men det känns i alla fall bra. Totalvila gör att man blir väldigt sugen på att springa, samtidigt som man får en bra återhämtning. Totalvilan känns också bra, och jag erkänner att jag knappt tänkte på konceptet springa de dagarna; eller okej, kanske lite...
Jag får väl ändå erkänna att jag är inne i ett lallande igen då det gäller kvaliteten. Det har inte blivit mycket av den varan. Mest mellanmjölkspass eller njutpass uppblandat med något långpass. Igår när vi var ute och fångade dagen gick första 5 km i rätt bra tempo och jag fick klämma i ordentligt. Ändå var det "bara" det ungefärliga marathon tempot (5.20-5.30) som vi sprang, och en km som vi var nere på 5.03 kändes snabb. Skyller på snöunderlaget och att jag idag inte dopat mig med pepparkaksdeg. Fångandet av dagen gick för övrigt riktigt fint. Justerade rutten så att vi hade sol på oss så mycket som möjligt. Sol på vänstra halvan på ditväg och sol på höger på hemväg; man vill ju få en jämn solbränna.
Semesterdag idag och vad kan vara bättre än att dra av ett pass på ca 1.5 timme innan 9-nyheterna. Nu ska jag läsa på svar-på-allt-forumet funbeat om det finns något som heter stötvis träning.

lördag 11 december 2010

Lördagslångpass - en hjärtesak

Precis hemkommen efter ett långpass på omkring två timmar tillsammans med bästa sällskapet. Perfekt väder med några minusgrader, perfekt uppladdning med tillräckligt många sovtimmar och en massa pepparkaksdeg i magen, perfekt träning för benen när man får kämpa extra i modden (går inte så fort dock), och perfekt träning för hjärtatsom också slår några extra slag då det är slirigt. Tack pumpen för det!

Idag har Janne dragit ihop ett pass "löpning, en hjärtefråga". Janne drabbades av en stroke orsakat av ett hjärtfel för ett år sedan och vill därför uppmana oss löpare att springa för hjärtat idag. Jag deltog lite på avstånd, och tänker ge mig själv en julklapp och köpa forskartid för forskning om hjärtinfarktOch tackar hjärtat än en gång för ett bra pass.



Foto: Privat. Och så en spurt.

fredag 10 december 2010

Borde bli sprinter

Alltså, man borde verkligen bli sprinter. Det skulle man ha nytta av i vardagssituationer. Hur ofta är det inte som man akut behöver förflytta sig 10-50 meter. Swooosh - pappret från skrivaren, swooosh - så han man med hissen/ bussen, swooosh - så var man först i kön, swoosh - så har du hämtat kaffe i köket. Igår önskade jag att jag varit betydligt snabbare.

Igår kväll var det demonstrationer och kravaller i London. Jag var också där; alltså inte för att demonstrera, men jag råkade hamna i händelsernas centrum ändå. På jakt efter en taxi på kvällskvisten, som så många andra. Ni som varit i London vet hur taxibeståndet är. Det finns tillgängliga taxibilar överallt. Inte i går. En taxi kom körande, stannade och släppte av passagerare. Swooosh - trettio pers sprintade mot den taxin för att få hoppa in i den. Nästa taxi femtio meter bort - swooosh - alla dit. Och så fortsatte det ett tag. Testade ett antal gator, med mer eller mindre blå-blinkande sirener, men samma visa där. Snabbast vinner. Attans tänkte jag. Borde nischa mig och bli snabb som en vessla i högklackat och vitskjorta.

Höll ut ett tag tills jag råkade vara närmast när en taxi stannade. Är man inte snabb får man vara seg och uthållig. Men lite explosivitet skulle inte vara helt fel.

Kan inte komma på något som passar bättre än detta nu:

Årets bästa jullåt. Kommer nog att lyssna på den fram till påsk.

tisdag 7 december 2010

Less is less

Vissa säger less is more. Det stämmer kanske i många situationer, och man kan alltid vrida och vända på saker så att det blir så. Less is förmodligen more också i mitt fall, men jag tänker ändå säga Less is less. Fakta är alltid fakta.
2009 loggade jag, för mig rätt häftigt antal kilometrar på funbeat. Väldigt mycket. 2008 gissar jag att jag låg på omkring 60% av 2009-nivån; jag sprang oftast snabbare och kortare då.
I år (med ca. 3 veckor kvar på året) ligger jag på omkring 70% av 2009 års nivå. Det är inte heller fråga om något ströpass nu som då. Faktiskt är jag förvånad att det skiljer så lite med tanke på att jag varit så mycket skadad, förkyld, och haft en och annan åkomma, och dessutom rest mycket. Men jag är fortfarande över 1000 km efter.
Annan typ av träning har jag dock varit bättre (eller varit tvungen) att få in under 2010. Där vill jag bli bättre 2011.
Det är 24 dagar kvar på detta år. Springer jag ett marathon per dag kommer jag nästan upp i 2009 års nivå. Inget jag tänker göra. En dos jag inte ens är sugen på att göra en dag av de 24 dygn som finns kvar på året.
Idag två pass, ca. 2 mils löpning i snömodd. Borde iofs. räknas nästan som 3 mil (en faktor på 1.5 kunde väl vara rimlig). Men det hjälper inte heller. Less is fortfarande less.
Det här var bara ett konstaterande av fakta. Less is less.

måndag 6 december 2010

Adventslöpning

Adventstiden är en av de tider på året jag gillar allra mest. Det finns ingen tid som är så mysig att uppleva springandes som denna tid. Ja, och så är ju tiden ganska mysig också då man får krypa upp i soffan och se på Vinterstudion eller ännu bättre, som nu ikväll - Självständighetsbalen på tv.

Men springa var det. Idag var jag åter i springskorna efter fem dagars vila. Jag började med det viktigaste. Att springa över Söder och förbi granen vid Gamla Stan; förra gången jag sprang där förbi var lamporna ännu släckta, och förbi de fint dekorerade husen däromkring. Torget där ska också inspekteras någon dag, men det ska jag ta någon morgon jag är extra pigg och har lust med en längre tur, för kvällstid är det lite väl packat där.

Nu vill jag gärna ha tips av er: Var finns de finaste juldekorationerna man kan se på springandes i Stockholm? Kan vara en radie av 10 km från city (bias söderut), och kan vara de större gatorna eller villaområden. Jag vill adventsmyssnömoddsjogga och se så mycket julbelysning som det bara går!

Så - nu ska jag fortsätta se på balen och vara stolt.


Foto: Privat.

söndag 5 december 2010

Life swap

Senaste vecka har jag gjort någon slags (förhoppningsvis) temporär livsstilsförändring. Eller egentligen bara onsdag-fredag, men det känns som en evighet. Förkylningen har gjort att jag inte kunnat snorkka, och jag blir alltid lite ställd när jag inte är inne i mina vanliga rutiner. Jag får liksom tänka efter lite extra, och får lägga band på mig själv för att inte stressa upp mig över att saker som vanligtvis inte tar någon tid plötsligt tar tid.
En del saker har orsakat problem:
- Tid. Tiden det tar att ta sig till och från jobb är märkbar. Jag har suttit och kollar bostäder med promenadavstånd till jobbet. Maken säger att det handlar om inställning, och att det faktiskt kan vara avslappnande att sitta på t-banan, kolla på folk, läsa en tidning, kolla en serie på luren. Jag är inte riktigt där.
- Blött hår och -15. Hur gör man när man tvättat håret på morgonen och det är svinkallt när man ska gå ut? Var nästan tvungen att plocka fram hårfönen som aldrig använts.
- Långkallingar. När det är minusgrader vill man ju ha långkallingar under långbyxorna. Sen kommer man in och sitter inomhus hela dagen och tror man ska få överkokta ben. Dessutom blir långbyxorna väldigt tighta när man har ett lager under (när de sen blev så exakt i storleken har jag ingen aning om).
- Shopping. Jag är rätt dålig på att shoppa i vanliga fall; förutom löparrelaterade grejer då. Senaste vecka har jag shoppat som om det låg på mitt ansvar att konsumera både Irland och Spanien ur krisen. Det är hur enkelt som helst att göra en avstickare på hemvägen.
- Fritid. Punkten ovan kan väl vara en bidragande orsak här, och också det faktum att förkylningen gjort att jag varit rätt trött när jag kommit hem, men jag har plötsligt haft mycket mindre hemma-tid. Kommer senare till jobbet för att jag inte kommer mig iväg i tid, är kvar där längre, och när jag kommer hem är det bara liksom att fixa middag och så är dagen slut. Plötsligt blev livet mer "jobba-äta-sova" än "fritid-jobba-äta-sova". Konstigt att ens inställning till saker kan ha så stor påverkan.

Imorgon hoppas jag kunna swoppa tillbaka till mitt vanliga leverne igen; och ifall jag inte kan det är jag i alla fall lyckligt ovetande än så länge.

fredag 3 december 2010

Tomten - om du läser detta -

så önskar jag mig ett immunförsvar i julklapp. Det verkar som om 70% av befolkningen är förkylda nu. Jag har också åkt på något igen. Trodde till en början att det var luftrören som inte riktigt gillade kylan, men det kan också vara den hederliga förkylningen. Första veckan sedan början av september som jag inte är utomlands, och visst hade jag önskat få in en fin träningsvecka. Nu får fokus vara på att vila och friskna till. Fina träningsveckor kommer det att finnas möjlighet till framöver. Läste du det Tomten?
"Men du verkar ju inte ha några problem med aptiten" fick jag höra av maken i morse när jag käkade frukost. Tar det som ett tecken på att jag snart kan träna igen.

(Och man ska ju inte be om ursäkt för att man är dålig på att uppdatera bloggen, kommentera, svara på kommentarer osv., men om så var fallet, skulle jag göra det nu.)

tisdag 30 november 2010

Vintrig löpning

Ifall någon missat det hela, så har vi nu vinter. Och vintertemperatur. Och snö. Burr. Jag envisas med att springa ute även nu, och det är faktiskt riktigt skönt bara man är rätt klädd. Tuffare pass skulle jag nog undvika vid denna temperatur, då luftrören ansträngs extra när det är så här kyligt. (Iofs. undviker jag ju tempopass året om men det är ju en annan historia).
Till klädseln då som verkar vara svårt för en del. Jag gillar att köra med principen lager på lager under vintern. Nu när det är -10 har jag haft två lager med underställströjor och en vanlig springjacka ovanpå. På benen har jag underställ, ett par korta tights så att jag inte fryser häcken av mig, och ett par vindtäta byxor/ vintertights utanpå det.
Fingervantar + vindtäta handskar (utnämnde handskarna till Kungsholmens fulaste förra veckan; det står Nagano på dem, och det var väl OS där 1998. Tror vi köpte dem samma år på en skidorienteringstävling i Storkyro där temperaturen var -17 efter att arrangörerna stått och andats kraftigt på mätaren en stund. Men handskarna fungerar!), pannband, två lager av tunna strumpor eller ett par tjockare och jag känner mig rustad.


Som snorkkare har man ju även en värmeeffekt av ryggsäcken. Ju tyngre desto bättre - en decimeters bunt med papper funkar kanon. Det låter kanske knasigt, men det är faktiskt värmande att ha en ryggsäck på; till skillnad från sommaren då man kan få skavsår på ryggen för att väskan gnager; inte alltid man har väskan jämt packad.
Detta är alltså hur jag håller värmen när jag springer. Jag har ännu inte klurat ut hur man håller värmen när man rör sig ute i -10 och inte springer. Jag huttrar som ett asplöv trots långkallingar, dunjacka och tjocka kängor.
Foto: Privat. Ready to rock (-handskarna).
Uppdatering: Nu surfar jag runt lite och inser att detta med vinter-löpar-kläder tydligen är dagens ämne. Så kan det gå när man ivrigt sätter sig ner och skriver ett inlägg det första man gör när man kommer hem och inte följt bloggvärlden på ett dygn.

måndag 29 november 2010

Hälsosam?

Det pågår just nu en diskussion om hälsosamhet och sundhet bland träningsbloggarna. En het potatis som väcker känslor och åsikter. Jag har bara läst några av dessa inlägg, men gissar att jag kommer att stöta på ett och annat det kommande dagarna. Diskussionen handlar långt om träningsvärlden, gym- och fitnessvärlden.

Tänker inte slänga mig in i diskussionen (som är mycket välkommen, och framplockad av Sara, som plockar fram så mycket klokheter på löpande band) desto mera, utan tänker helt slänga ut i luften var jag tycker mig stå.
Hälsosam. Hälsosam inställning? Mja. Hälsosam träning? Mja.
Varför mja? Anser att jag har en relativt relaxad inställning till träning. Det ska vara lustfyllt, ge energi, och inte ta. Blir det förknippat med tvång kan det liksom vara. Ändå är jag inte helt säker på att det bara är hälsobefrämjande att springa marathon och ultra. Det sliter på kroppen. Jag är rätt säker på att mina ben, knän, leder osv. mår bra av att träna. Men den effekten avtar nog när man springer extremt långa sträckor. Inte hälsosamt, inte sunt alltså. Det erkänner jag.
Men varför gör man då saker som inte är hälsosamt? Enkelt. Jag tänker leva mitt liv. Göra saker som jag brinner för, som jag njuter av och som ger mig väldigt mycket psykiskt. Det är det som är livet. Varje dag är en dag av livet. Sådana tankar försöker jag förgifta min omgivning med också. Kan man inte springa marathon för att det eventuellt kan slita på kroppen kan man inte gå till jobbet på morgonen - man kan ju bli överkörd av en bil.
Så handlar det om att maximera hälsosamheten fysiskt är jag inte hälsosam. Psykiskt mer hälsosam.
Tror att diskussionen gällande att vara hälsosam kommer att fortsätta ett tag. Den är intressant. Och svår. Fysisk och psykisk hälsosamhet ligger ganska långt ifrån varandra. 

söndag 28 november 2010

Bra där

Trodde väl inte att jag skulle känna mig nöjd med en träningsvecka med tre löparfria dagar. Tre dagar är ju ungefär antalet dagar jag totalt inte kutade under 2009. Denhär veckan började ju väldigt lugnt eftersom jag var ut på vift, men torsdag-fredag-lördag blev ordentliga träningsdagar med 20 km snittade för de dagarna. Dessutom flera styrkepass, något jag känner mig nöjd att jag genomfört. Bra där.
Lördagens nästan tretimmar bestod till största delen av långpass i ett vintrigt Stockholm. Vi rundade in de flesta stadsdelar kring city, konstaterade att granen vid Gamla stan inte ännu var helt jul-klar, och kunde enas om att snön tar på benen en aning. Över två timmar ute, och de rosiga kinderna var kvar ända in på småtimmarna. Hemmastyrka och stretch tog jag tag i, men kom inte riktigt upp i de totala tre timmarna. Det löste jag dock med att sno en halv timme av maken, eftersom han ju gjorde mig sällskap på långpasset (ingen berättar för honom, ok?). Och bilen går bra? 
Söndag fick bli fri från löpning, men gympamattan var framme både i morse till morgonnyheterna och till kvällens Mad Men intriger. Det bästa med löparfria dagar är att man längtar till att få dra på sig kläderna och sticka ut igen. Jag har redan romantiserat gårdagens långpass och kommer inte alls ihåg att det var kyligt. Ungefär som att man på vägen från Stadion till ÖIP glömmer att man aldrig i livet tänker springa ett marathon igen. Bra där. 

Hellner & Olsson

Längdåkarna gör intåg på reklam/ modebranschen. Ni har väl inte missat Brothers vinterkampanjAbercrombie ligger i lä...


Foto: Skärmdump från brothers.se
Igår var det förresten Träningsglädjes tretimmars. Jag hade klickat mig attending och gjorde ett rätt bra försök. Nådde inte riktigt ända fram dock. Återkommer till det.

fredag 26 november 2010

Snösteg

Samtidigt som snön började falla, fick jag plötsligt en hel massa nya muskler som jag hade glömt att jag hade. Benen används på ett helt annat sätt när man springer i några cm snö. Halkan tycker jag att har tagits hand om mycket bra på de vägar jag springer, men snö och modd finns på marken.
Plötsligt blev man som asfaltballerina på något sätt transformerad till en terränglöpare; för ja, det känns lite så då man springer i snö. Tempot är inte något att bry sig om just nu, inte för mig i alla fall. I stället får man se det positiva i att bygga de muskler som ni läggs i större användning, och kanske öva lite mera på att korta ner steget, vilket jag borde göra då jag tenderar att ta långa kliv.
För någon vecka sedan fick jag mitt steg analyserat (på Berlins gator av alla ställen) av en rutinerad löpare och triathlet. Korta ner steget och försök att inte dra så mycket med baklåren var tipset. Har försökt ha detta i tankarna, men hur tusan gör man egentligen för att använda baklåren mindre utan att benen helt börja släpa efter? Jag ser det som potential för förbättring och får fortsätta tänka på steget, och om nu vintern håller i sig i den form den visar sig nu får jag även bonus i form av bättre benträning.

Snölöpning denna fredag - check.


Snöleoparder är bra på att springa i snö va? Är de framfotslöpare måntro? En stilstudie kanske skulle vara nåt. 

Snösteg

Samtidigt som snön började falla, fick jag plötsligt en hel massa nya muskler som jag hade glömt att jag hade. Benen används på ett helt annat sätt när man springer i några cm snö. Halkan tycker jag att har tagits hand om mycket bra på de vägar jag springer, men snö och modd finns på marken.

Plötsligt blev man som asfaltballerina på något sätt transformerad till en terränglöpare; för ja, det känns lite så då man springer i snö. Tempot är inte något att bry sig om just nu, inte för mig i alla fall. I stället får man se det positiva i att bygga de muskler som ni läggs i större användning, och kanske öva lite mera på att korta ner steget, vilket jag borde göra då jag tenderar att ta långa kliv.

För någon vecka sedan fick jag mitt steg analyserat (på Berlins gator av alla ställen) av en rutinerad löpare och triathlet. Korta ner steget och försök att inte dra så mycket med baklåren var tipset. Har försökt ha detta i tankarna, men hur tusan gör man egentligen för att använda baklåren mindre utan att benen helt börja släpa efter? Jag ser det som potential för förbättring och får fortsätta tänka på steget, och om nu vintern håller i sig i den form den visar sig nu får jag även bonus i form av bättre benträning.

Snölöpning denna fredag - check.

Snöleoparder är bra på att springa i snö va? Är de framfotslöpare måntro? En stilstudie kanske skulle vara nåt.

torsdag 25 november 2010

Från par till full hand

För att undvika triss i dagar med löparvila tog jag mig igår kväll ut på en liten runda. Par räckte gott och väl. Jag hade målat upp en bild att det skulle vara rätt mysigt att springa i snöyran. Kom ganska snabbt fram till att man kan slänga klyschan "bara man kommer ut genom dörren är det hur skönt som helst" i väggen. Det var när man väl kom ut som det jäkliga började. En halvtimmes jogg gav mig ändå en dos med frisk luft som jag gärna ville åt plus att jag lyckades fundera ut alla julklappar. En annan gång ska jag fundera över praktisk planering kring julen. Något jag egentligen inte tycker att man borde planera minut för minut, men för att man ska lyckas tajma in alla kära som bör tajmas in måste det finnas en plan. Tror nog att det går åt två pass till det.
Ja, och så kom jag också fram till att jag bör köpa mig ett par nya vintertights. De jag har nu har ändå varit med i snart tre år, och jag har verkligen använt dem mycket och tvättat dem oändligt många gånger - inte konstigt att det kändes som om de inte var tillräckligt tjocka i -4 och blåst.
Idag fick jag istället triss. Triss i träning. 2x snorkking (i kjol) och ett gympass. Dessutom behövde jag inte bekymra mig över att piffa upp mig med rouge på kinderna. Det fick man automatiskt när man sprang över Västerbron i motvind. En Kinect dans-battle samt att jag stretchar ikväll på det och jag anser att jag avslutar dagen med full hand.

onsdag 24 november 2010

Rörlighet och vardagsbrunch

Som jag har nämnt har jag senaste tiden, sisådär 4-6 veckorna haft känningar i en lårmuskel. Det gjorde aldrig riktigt ont, och jag har kunnat springa hela tiden, men det har känts att det var något fel. Det blev naturligt några extra löparfria dagar i samband med resor, vilket kändes som en bra kompromiss.
Sedan ca. 2 veckor tillbaka har det känts att känningen varit på väg att läka, och nu är det bara en liten liten antydan kvar om jag koncentrerar mig att känna efter. Skönt att för en gångs skull avklara en känning/ skada på några veckor (peppar peppar, ta i trä); ska dock se till att få en genomgång av naprapaten snart. Det som jag gjort, och som jag tror att hjälpt läkningen, och förhoppningsvis gör att jag slipper samma skada igen är rörlighetsövningar och styrkeövningar för höft och bål.
All typ av bålträning är hemåt tror jag. Det är lätt att man blir stel i rygg, höft och rumpa när man springer mycket, och om man dessutom spenderar många timmar om dagen sittandes är det viktigt att aktivera bål och rygg. På senaste tid har jag fått in en rutin att göra några rörlighetsövningar (pilatesliknande), styrka för bålen och då rehabövningar för lårmuskler och rumpa. Det ideala vore att göra övningarna på morgonen för att väcka muskulaturen och redan från början av dagen ge hållningen en kick. Ännu är jag inte där; de dagar jag snorkkar kommer jag mig inte för att ta fram gymmattan innan jag springer iväg, så då blir det oftast i samband med stretch på kvällen, men på helger, och dagar som idag när jag är på resande fot passar jag på att göra övningarna the first thing. Och det som är bra med rutinen att varje dag på ett eller annat sätt träna bålen är att man verkligen märker resultat; och det relativt snabbt. Tänkte visa er vilka övningar jag gjort/ gör i ett inlägg snart, så håll ögonen öppna om ni är intresserade.
När jag ändå är in på att ge tips kan jag pusha för mera brunch på vardagar: Idag klämde jag en åtta bitars och en liter kaffe som en sen frukost/ tidig lunch i väntan på att sätta mig på flyget; kaffelitern var med tanke på flygsittandet och det faktum att jag försöker undvika kaffe i samband med lunch och middag för att ge järnupptaget en bättre chans inte det smartaste draget, men jag var väldigt kaffesugen. En typ av superkompensation hur som helst.

måndag 22 november 2010

Skapligt oberörd

Avslutade veckan som var på bästa möjliga sätt; ett långpass på 21 km tillsammans med Karin, och med en bra känsla i kroppen. Den känning jag haft i en lårmuskel ett par veckor börjar nu vara borta (mer om detta i ett inlägg snart). Så roligt när man känner att kroppen är med på noterna, och att man verkligen kan njuta av löpningen och har plenty med energi.


Foto: Privat. Ja ni ser ju - Skapligt oberörd efter söndagskvällens pass. 
Veckan blev faktiskt bra ur träningssynvinkel, och trots att jag var på resa fyra av dagarna fick jag in bra med både löpning och rehab under senare delen av veckan. Dessa dryga 8 mil får jag leva på även i början av denna vecka.
Jag är ute på vift igen, och har löparkläder nerpackade, men idag hade jag gjort en felkalkylering och inte räknat med att det även här blir mörkt vid 17-18, så den tiden jag skulle ha möjlighet att ge mig ut var det ungefär lika mörkt som julgranstjuvar önskar att det ska vara, och så mörkt att jag inte tänker springa ensam. Istället köpte jag med mig middag, och ska, när middagen satt sig, köra ett core/ pilatesprogram på mitt rum. Cheers! 

söndag 21 november 2010

27 maj 2011

Tänker jag ladda med glass och jordgubbssyllt. Sedan tänker jag springa Stockholm marathon på 3.45 den 28:nde. (Detta "mål" kommer jag att ta tillbaka ganska många gånger är jag säker på, för jag tycker inte att det är så viktigt med starka tidsmål, de ger mig mer press; men bara för att jag idag känner att jag vill, och om jag kan träna bra under vintern också kan fixa den tiden, kläcker jag ur mig det nu.)
I början av denna vecka kikade jag in på på Stockholm Marathons hemsida och blev lite förvånad över att det bara fanns 800 platser kvar. Hastigt fiskade jag fram betalkortet och betalade mina 970 kronor. Samtidigt som jag fick anmälningsbekräftelsen dök också någon slags motivation upp. Den som jag saknat ett par månader.
Hoppas att alla ni som ville ha startplats till maran också hann få det, för nu är ju loppet tyvärr fullt.

Mmm, vad gott det ska bli med uppladdningsglass...



Foto: Privat. Under årets Stockholm marathon.

27 maj 2011

Tänker jag ladda med glass och jordgubbssyllt. Sedan tänker jag springa Stockholm marathon på 3.45 den 28:nde. (Detta "mål" kommer jag att ta tillbaka ganska många gånger är jag säker på, för jag tycker inte att det är så viktigt med starka tidsmål, de ger mig mer press; men bara för att jag idag känner att jag vill, och om jag kan träna bra under vintern också kan fixa den tiden, kläcker jag ur mig det nu.)

I början av denna vecka kikade jag in på på Stockholm Marathons hemsida och blev lite förvånad över att det bara fanns 800 platser kvar. Hastigt fiskade jag fram betalkortet och betalade mina 970 kronor. Samtidigt som jag fick anmälningsbekräftelsen dök också någon slags motivation upp. Den som jag saknat ett par månader.

Hoppas att alla ni som ville ha startplats till maran också hann få det, för nu är ju loppet tyvärr fullt.

Mmm, vad gott det ska bli med uppladdningsglass...

Foto: Privat. Under årets Stockholm marathon.

lördag 20 november 2010

I use you...

Tänkte bjuda på en löparrapport från the Windy City trots att jag varit hemma ett par dagar vid dethär laget.
Jag varit i Chicago minst en gång om året senaste 3-4 åren har jag inte sprungit där förrän denna gång; främst för att förutsättningarna jag vaken + ledig tid + dagsljus inte klaffat samtidigt. Har dock några punkter jag gärna besöker när jag är i stan, och efter att ha besökt dem iförd löparkläder känner jag mig ännu mer hemma i den blåsiga staden.
Chicago är faktiskt en väldigt löparvänlig stad. Det är ordning och reda på gatorna; eller så är det för att den tid jag strövar omkring har de flesta inte vaknat ännu, och det finns en del parker att springa i. Jag sprang längs med Lake Michigan; perfekt för löpning. På tisdag morgon var det dessutom något slags motionslopp längs strandremsan och jag mötte ett 50-tal löpare med nummerlapp på magen, och senare såg jag också då en del kom gående med vita lopp-tishor. Kan tänka mig att det känns ganska bra att springa in en finisher tröja innan klockan 7 en tisdag.

Foto: Privat. Morgonlöpare, Lake Michigan och några höghus.
Foto: Privat. Här triathleter - vore väl en schysst adress?
En sväng blev det också till Millennium Park för att springa i snirkelkrokar och kolla på konstverken; eller det blev faktiskt flera svängar där eftersom jag stengillar denna plats. Löparklädd och småjoggandes också längs Magnificient Mile (den mest kända shopping gatan i Chicago) – funkade alldeles utmärkt för löpskolning i ottan. 

En lite rolig diskussion utspelade sig också under en taxifärd när jag satt i taxin småpratade jag med taxi-chaffisen. Jag berättade att jag precis suttit nio timmar på flyget från Stockholm. Yes yes - that's not in the US? No, it's Sweden - Scandinavia, svarade jag. Tycker det är lite charmigt med amerikanernas totala ovetande om övriga världen. Vidare berättade chaffisen att han pluggade till Fysiological Therapist, och då körde taxi på sidan om. That's good, sa jag. Very good indeed. I'm a runner - I use you a lot. Chauffören fick alltså lite poäng i alla fall - trots att han inte hade en aning om var Sverige ligger. Så nu har jag telefonnummer (på taxikvittot) till en fysioterapeft i Chicago om det skulle behövas när jag är där. Praktiskt.

Yeah We're Different

Hos Anna hittade jag länk till Adidas' uppmärksammade kampanjbilder från 1999-2000. Jag fastnade speciellt för bilden nedan. Av någon orsak känner jag en väldig sympati för denna snubbe.


Kanske inte så konstigt...
Yeah We´re different

I use you...

Tänkte bjuda på en löparrapport från the Windy City trots att jag varit hemma ett par dagar vid dethär laget.

Jag varit i Chicago minst en gång om året senaste 3-4 åren har jag inte sprungit där förrän denna gång; främst för att förutsättningarna jag vaken + ledig tid + dagsljus inte klaffat samtidigt. Har dock några punkter jag gärna besöker när jag är i stan, och efter att ha besökt dem iförd löparkläder känner jag mig ännu mer hemma i den blåsiga staden.

Chicago är faktiskt en väldigt löparvänlig stad. Det är ordning och reda på gatorna; eller så är det för att den tid jag strövar omkring har de flesta inte vaknat ännu, och det finns en del parker att springa i. Jag sprang längs med Lake Michigan; perfekt för löpning. På tisdag morgon var det dessutom något slags motionslopp längs strandremsan och jag mötte ett 50-tal löpare med nummerlapp på magen, och senare såg jag också då en del kom gående med vita lopp-tishor. Kan tänka mig att det känns ganska bra att springa in en finisher tröja innan klockan 7 en tisdag.

Foto: Privat. Morgonlöpare, Lake Michigan och några höghus.

Foto: Privat. Här triathleter - vore väl en schysst adress?

En sväng blev det också till Millennium Park för att springa i snirkelkrokar och kolla på konstverken; eller det blev faktiskt flera svängar där eftersom jag stengillar denna plats. Löparklädd och småjoggandes också längs Magnificient Mile (den mest kända shopping gatan i Chicago) – funkade alldeles utmärkt för löpskolning i ottan.

En lite rolig diskussion utspelade sig också under en taxifärd när jag satt i taxin småpratade jag med taxi-chaffisen. Jag berättade att jag precis suttit nio timmar på flyget från Stockholm. Yes yes - that's not in the US? No, it's Sweden - Scandinavia, svarade jag. Tycker det är lite charmigt med amerikanernas totala ovetande om övriga världen. Vidare berättade chaffisen att han pluggade till Fysiological Therapist, och då körde taxi på sidan om. That's good, sa jag. Very good indeed. I'm a runner - I use you a lot. Chauffören fick alltså lite poäng i alla fall - trots att han inte hade en aning om var Sverige ligger. Så nu har jag telefonnummer (på taxikvittot) till en fysioterapeft i Chicago om det skulle behövas när jag är där. Praktiskt.

Yeah We're Different

Hos Anna hittade jag länk till Adidas' uppmärksammade kampanjbilder från 1999-2000. Jag fastnade speciellt för bilden nedan. Av någon orsak känner jag en väldig sympati för denna snubbe.

Kanske inte så konstigt...

Yeah We´re different

torsdag 18 november 2010

Sköna böna

Tack till alla som kommit med intressanta kommentarer till föregående inlägg! Olika aspekter, olika funderingar och olika upplevelser. Det är ni som gör bloggen!

Sedan till rubriken: The Cloud Gate, eller The Bean i Millennium Park; ja parken över huvudtaget är min absoluta favorit i Chicago. Nu som då ser man i bloggar hiss-bilder på "dagens outfit". Jag har hittills inte kommit underfund med hiss-fotograferandet, kanske åker jag för lite hiss, men jag drar mitt strå till stacken här. Molnporten/ bönan ett konstverk helt i min smak.


Foto: Privat. En (eller två) böna/ (-or) och en löpar-outfit på köpet.
Foto: Privat. Och ett gäng med turister på köpet. Men vänta nu... kunde man ta sig dit på annat sätt än springandes också?

Sköna böna

Tack till alla som kommit med intressanta kommentarer till föregående inlägg! Olika aspekter, olika funderingar och olika upplevelser. Det är ni som gör bloggen!

Sedan till rubriken: The Cloud Gate, eller The Bean i Millennium Park; ja parken över huvudtaget är min absoluta favorit i Chicago. Nu som då ser man i bloggar hiss-bilder på "dagens outfit". Jag har hittills inte kommit underfund med hiss-fotograferandet, kanske åker jag för lite hiss, men jag drar mitt strå till stacken här. Molnporten/ bönan ett konstverk helt i min smak.

Foto: Privat. En (eller två) böna/ (-or) och en löpar-outfit på köpet.

Foto: Privat. Och ett gäng med turister på köpet. Men vänta nu... kunde man ta sig dit på annat sätt än springandes också?

tisdag 16 november 2010

Ett gäng med slackers?

Jag vet inte om det är bara jag, eller om det är så att det blivit en betydligt ”lugnare” stämning i löparbloggvärlden; RW-bloggarna inte speciellt representativa här, utan jag tänker mer på alla ”egna” bloggare, som jag ju själv främst identifierar mig med. Jag tycker att det är rätt skönt, för det kändes lite aggressivt ett tag. En slags jakt på vem som tränade tuffast, vem som gjorde distansrekord, vem som kunde dra ihop flest bloggare/ läsare till gemensamt pass, vem som kom på de bästa inläggen och vem som kunde dra till sig flest prylar att kränga på läsarna.

När det uppstår en sådan typ av jämförelse, tenderar jag att bli väldigt avtrubbad samtidigt som jag beundrar de som har drivet. Jag tog kostnaden för att lägga mig lågt när jag tyckte att det blev för mycket förra vintern med resultatet att jag antagligen lockat färre läsare, gjort mindre galenskapspass och knappt lockat till mig några prylar.

För att lägga fram det viktigaste: hysterin kring träningen som jag tycker känns betydligt lugnare bland löparbloggarna idag jämfört med ett år sedan, som jag upplever det. Vid samma tid förra året var det många som lade fram mål för nästa säsong, många mål för maraton och tider på den distansen, ultra-satsningar osv. Idag tycker jag mig se ganska lite av sådana uttalade mål. Själv vet jag bara att jag tänkte springa Stockholm maraton om jag är hel, och att jag ska lägga in något halv-marathon, men där slutar alla tankar kring tävlingar och prestationer. Tider och träningsupplägg känns totalt avlägset. Inte heller många som stressar över långpass på helgerna – så tillvida det inte bara är jag.

Har vi måntro blivit ett gäng slackers? Eller ligger vi bara lite lågt ett tag? Eller är denna lite mer relaxade stämningen det nya svarta?

Må så vara att jag blivit en slacker, men söndagen fick en guldkant i form av löpning. Nu ska jag ut och sätta guldkant på Chicago.

söndag 14 november 2010

En lördag utan träning...

är en lördag utan mening. Eller så dramatiska ska vi väl inte vara. Igår var jag träningsmässigt sänkt: blub blub blub. Läste om en del av alla som sprang Ultra-intervaller och beundrade deras entusiasm. Har själv kört ultra-intervaller några gånger; inte så många som dessa dock, men jag vet hur härligt jobbiga de kan vara.

Idag kan det bara bli bättre. En söndag med träning kan bli en söndag med mening.

torsdag 11 november 2010

Skadad - hur gör du?

Att det inte är fråga om OM man blir skadad som löpare, utan snarare NÄR man blir det är de allra flesta överens om. Trist men sant.
Olika människor har lite olika vägar att tacklas med skadorna. En del vilar vid första känningar, en del kör på tills det helt enkelt gör för ont för att man ens ska kunna ta sig framåt, en del anser att Voltaren och vila löser allt, och andra besöker naprapat, kiropraktor, sjukgymnast och massörer för jämnan. Ofta kombineras ju dessa saker och förhoppningsvis blir man kvitt sin skada.
Jag är fortfarande i utredningen av bakgrunden av min anemi som upptäcktes i vintras. I denna utredning har jag bl.a. besökt en väldigt proffsig magläkare, hos vilken jag gjort både den ena med den tredje undersökningen; tack o lov har inget avvikande hittats. Hur som helst: Doktorn har även tränat för sitt första marathon och vi har diskuterat löpning en del. När jag var på besök förra veckan började han känna sig lite nervös, för då var det bara lite på en vecka kvar till loppet (som går på sydligare breddgrader).
Det här med skadeproblem verkar också ha dykt upp för läkaren och han frågade "Men du då - du som springer så mycket - du får väl också skador i knän, hälsenor och sånt - hur gör du då?" Jo, svarade jag. Jag har haft allt möjligt faktiskt senaste året. Lårmuskler, ljumskar, höft, knän, slemsäckar, you name it. Jag brukar gå till naprapat ganska fort så att man kan få rett ut orsaken till problemet, sa jag förståndigt. Och så tvingar jag mig själv att vila ibland. Och stretchar gör jag nästan alltid. Det förebygger skador tror jag.
"Jag har haft problem med löparknä", sa läkaren. Naprapaten säger att jag ska stretcha, men jag brukar käka Voltaren och så kör jag vidare. Sen kommer problemen igen, och då kör jag en till kur med Voltaren. Jag borde faktiskt stretcha.

Oj, sa jag lite häpet, men det låter inte så snällt för magen
 (trodde ju att en magläkare alltid var snäll mot sin mage).

Ja men vet du, sa läkaren; jag kör Vasaloppet också. Då slänger jag in en Voltaren i Mångsbodarna. Sen överlever jag till Mora. Det får nog följa med några piller på maran nästa vecka också.

På något sätt tror jag inte att de är helt ovanligt att löpare slänger i sig anti-inflammatoriskt, noterar att smärtan försvinner (för det gör den ju tillfälligt med anti-inflammatoriskt, smärtlindrande), och kör vidare.
Rätt läskigt tycker jag. Hur gör du? 



Foto: Privat. Tänkte ett tag i våras börja använda detta som bodylotion (på skoj då). Träna med smärtstillande i eller på kroppen tror jag aldrig kan vara vettigt.

Skadad - hur gör du?

Läs mera här.

onsdag 10 november 2010

Snorkkarrygga

Jag får frågor nu som då gällande ryggsäck för transportlöpning, vad jag har för rekommendation på ryggsäck och vad man bör tänka på när man köper ryggsäck.
Jag springer själv med två olika Haglöfs ryggsäckar. Den mindre är mer lämpad för löpning och den använder jag oftast, medan den större används ibland just för att den är större, och ibland behöver jag ha mera packning.
När man ska välja löpar/ transportryggsäck tycker jag att man ska fundera över storleken. Hur mycket kommer jag att behöva bära med mig dagligen? Kommer jag att springa med den varje dag eller föredrar jag att ha en större ryggsäck och således få rum för kläder för två omgångar? Vill jag även kunna använda ryggan på t.ex. långpass? Komplettera väskan med en vätskepåse?
När man köper en ryggsäck är det väldigt viktigt att man testar den så att den passar just dig; lite synd med tanke på att en utbudet på nätet är betydligt större. Vi har olika långa ryggar och axlar, och man vill verkligen att ryggsäcken sitter som den ska. En ryggsäck som passar mig och min ryggform och längd kanske inte passar en annan person trots att denne har liknande mått. Addnature vet jag att har ett bra utbud med löparryggor, men också Runners Store och Löplabbet har en del modeller.
Den ryggsäck jag oftast springer med (en Haglöfs Ace S) har en del nackdelar som jag inte tänkte på när jag köpte den: Jag är ganska kort i ryggen trots att jag är relativt lång i övrigt, och ryggsäcken är i längsta laget för mig. Det gör att hängslena åker upp, och tenderar att knaga på nacken. På vintern är det inte så farligt, för då har man hög krage på, men på sommaren måste jag alltid springa med en halsduk runt halsen för att undvika skavsår. Väskan sitter bättre när jag har en del tyngre saker i den; den liksom lägger sig längs ryggen bättre då. Tjejer tenderar i allmänhet att behöva en annan modell av ryggsäckar än killar, just för att vi är kortare i ryggen.
Det som är bra med den är att jag kan ha den både för mina transportlöpningspass och på långpass; den är anpassad för att lägga i en vätskepåse. Väskan har också några mindre fack för småprylar man kan behöva; typ mobil, nycklar osv. Den är dessutom riktigt lätt, går lätt att spänna åt och jag störs verkligen inte alls mycket av att ha den på.
Själv känner jag för att uppgradera min rygga så småningom. Har sett flera som haftSalomon ryggsäckar som är som en väst med dragkejda och förstått att de är bekväma; är rätt sugen på en sådan.
För att summera: Behöver du en löpar-/snorkkarrygga: testa vilken som passar dig bäst. Be att på butiken få packa lite grejer i väskan för att testa hur utrymmet i väskan känns och spring också med den och känn efter. Helst ska den ju kännas så lite som möjligt.

tisdag 9 november 2010

Pannbensbygge

Idag vaknade jag upp med häftigaste efterfeströsten man kan tänka sig. Gårdagens träning fick jag tillbaka för med en käftsmäll... på stämbanden låter det som.
Det var en bra dag att välja tuben idag. Man fick nämligen valuta för pengarna. Från jobbet och hem, som vanligtvis tar mig lite på 40 minuter då jag springer, tog det idag 70 minuter. Att åka tub bygger verkligen pannben.
Jag blir lätt nervös och stressad när jag tvingas slösa tid på transport, på att vänta på saker, och allmänt när jag är tvungen att lägga tid på saker jag inte själv valt. Idag bestämde jag mig för att ta det lugnt. Andas, vara den lugna människa jag i allmänhet är. Inspekterade mina medpassagerare, och observerade att de allra flesta faktiskt var rätt lugna av sig. Inte alls uppstressad som jag vet att jag brukar vara när jag av någon orsak sätter mig på t-banan. Tänkte för mig själv att de är dessa människor som har pannben. Kalkylerade hemtransporten som 70 minuters pannbensbygge.
Samtidigt räknade jag fram en timmes extra fritid till mig själv när jag snorkkar. Lite överdriver jag då, men jag bestämmer själv hur jag räknar. Känner verkligen en stor tacksamhet att jag för det mesta kan få till min snorkkning; inte nödvändigtvis för själva träningen, utan för livskvaliteten och friheten från stress som det ger.
+ att jag skapar mig en timmes extra fritid per dag (om man vinklar beräkningarna något) som jag kan göra en massa hyss på. Men idag var det alltså pannbensbygge. Det fortsätter jag antagligen med imorgon; om jag fixar att vara lugn och sansad då också återstår att se. Och jag längtar till att få dra på ryggan och springa iväg igen.

måndag 8 november 2010

Tips från coachen

Tack alla ni som kom med huskurstips. Det sägs att en obehandlad förkylning går över på 14 dagar, en behandlad förkylning på två veckor. Eller om det var tvärtom. Att förebygga förkylningar är väl alla ändå överens om att hjälper.
Jag fick också ett kureringstips från mamma som jag tyckte verkade bra (man ska ju lyssna på mamma). Dethär var hennes tips: Vi såg på Strömsö-programmet ikväll. Där visade de olika metoder mot förkylning. De skalade en vitlöksklyfta och skar den itu, lindade in den i en pappersservettbit, vred ihop i båda ändarna och stoppade ena ändan i näsborrarna och i öronen . Det såg jättelustigt ut men servetterna var fina och dekorativa. De lagade också te av ingefära och citron. De blandade olivolja, eucalytusolja och krossade vitlök. De lade det i plastpåsar som de trädde på fötterna och drog ullsockar på.
Jag lovade att jag skulle köpa ingredienser till servett-i-öron-och-näsa-knepet på väg till jobbet i morse, men hoppsan, jag glömde visst.

Foto: Privat. Vad tror ni - blir den gröna servetten snygg eller ska jag ta fram servetterna med renar på?
Tror som tur är att det jag har/ haft nu är bara en släng av en förkylning, och idag har jag kunnat springa, dock väldigt lugnt.

söndag 7 november 2010

Kajkad

Jag är igen något ur form. Eller lite sådär halv-rosslig. I fredags kände jag att jag var väldigt seg, och meddelade mina fredags-tempo-kompisar att jag skulle springa ett lugnt pass utan att rusa. Inte helt 100 alltså och hela Snorkkis systemet verkar vara kajkat. Jag som aldrig brukar vara förkyld har nu för typ femte gången på ett år varit smått däckad. Inte så illa denna gång (ännu), men snorig, rosslig och seg, och inte sådär supertaggad på att köra t.ex. långpass. Dessutom en känning i etta framlåret. Morr.
Att immunförsvaret säger välkommen till allt som kommer förbi är lite trist, men det krävs inget geni för att lägga + och - med sömn, återhämtning, stress och resande för att se att immunförsvaret ständigt attackeras. Jag lever väl inte riktigt det optimala löparlivet just nu, och då får man anpassa träningen därefter.
Nu ska jag i alla fall ut och njuta av novembersolen. Har ni huskurer som boostar immunförsvaret? Dela med er! 

fredag 5 november 2010

2.10 på maran 2018

Jag läste hos SvD Petra om spekulationer kring förbättringar av världsrekord; i detta fall marathontider. 2 timmars gränsen kommer allt närmare och närmare, och snart ska den vara knäckt. Hur häftigt är inte det?
Jag var ju så klart tvungen att modellera min egen tid lite, forskarbakgrund som jag har.
Först illustreras mina tider för de maratonlopp jag sprungit i kronologisk ordning. På x-axeln månad/ år och på y-axeln har vi tiden på maran i timmar. Man ser en väldigt tydlig negativ trend i mina tider, med inte allt för hög standardavvikelse:
Mina lopp kronologiskt: Vällingby 04/2009, Stockholm 06/2009, Månkarbo 08/2009, Stockholm 06/2010, Månkarbo 08/2010




Sedan görs en prognos över ett antal år framöver med samma trend:
Enligt min modellering och prognos går jag år 2014 under 3 timmar och 2018 kommer jag att närma mig 2.10. Känns rätt bra faktiskt. 

2.10 på maran 2018

Om man får tro min egen prognos...

onsdag 3 november 2010

Tvång och etikett

Ibland får man tvinga sig till att ta sig ut på löprunda även om det inte är riktigt min ideologi. På förekommen anledning har jag fått ta till detta tvång rätt så ofta den senaste tiden. Jag vet ju när jag drar ut att jag kommer att tacka mig själv för att jag genomför passen. Det stora hindret är att jag är ute från de vanliga rutinerna. Snorkkande har det inte varit tal om eftersom jag varit på resande fot mer än jag varit hemma i vanliga rutiner senaste månaderna.
I tisdags var det tvång det var fråga om. Inte tvång att jag tycker att jag måste träna, utan det att jag ville komma åt känslan efteråt, och få en dos av det som ett löppass kan göra för hjärnan.
Vaknade precis efter kl 6 och förvånades glatt över att det var relativt ljust ute. Via reception för en joggers map; eller Laufer-Karte och sprang iväg. Blev en slags intervall runda med bra tempo varvat med kartläsning och sightseeing. Så klart fick jag igen det att jag drog mig ut tusen gånger om.


Foto: Privat. Brandenburger Tur en tidig morgon.
På kvällen hade jag dessutom en två timmars lucka, och drog på löparkläderna igen - en temporunda med sällskap som var betydligt mer snabbfotade än jag själv. Bra runda, och jag kan springa rätt bra tempo om jag bara ids.
Avslutade denna runda med att dra bort två sargade tånaglar; de har varit lite små-lösa ett tag. Hoppade över att berätta om naglarna vid middagsbordet jag satte mig vid 20 minuter senare även om jag så klart hade god lust att berätta och imponera. Kallas bordsetikett eller nåt.


Foto: Privat. Nöjd att jag tvingat mig själv. Fortfarande med tånaglar kvar. (Kolla in korridoren och fatta hur många utfallssteg man kan göra där!).

Löjligt viftigt

Det att jag kallar mig löpare och skriver en löparblogg känns mest löjligt just nu. Det närmaste jag kommer löpning är att jag rör mig med löparutrustning nerpackade i mina väskor medan jag viftar omkring lite här och var, samt att jag gör tåhävningar i klackskor genast jag står i en security-kö.
Började redan på torsdag kväll då jag med löparkläder i väskan flög iväg på lite semester. Semesterdagar är ju som gjorda för att träna på. Eller för att kånka omkring med träningskläder och för att inte ens ägna en tanke på att träna. Det höll i sig på helgen, och lördagens långpassförmiddag ersattes smidigt med en sväng på stan, fika med vänner och andra saker. Dock med en väska med träningskläder som låg i baksätet på bilen.
Fortsatte och tog väskan med träningskläder på nästa flygtur hem, och väl hemma på söndag kväll fick jag äntligen användning för de löparkläder som förföljt mig sedan torsdagen. Avslutade träningsveckan med dryga milen, och summerade ihop till omkring 7 mil.
Innan det ens hann bli natt var löparkläderna igen nerpackade utan att jag egentligen hade en plan för när de skulle användas. Ut genom dörren vid fem måndag morgon, och då inte med tights. Löparkläderna i väskan fick spendera några timmar i en ”wanna-run” maraton stad för att sedan somna i en ”must-run” maraton stad. Fortfarande nerpackade och fortfarande utan plan för när, var och hur löparkläderna skulle användas.
Löjligt. Men vad vore värre än om man hade en väldig lust och dessutom en lucka i schemat för att dra ut på löpartur och inte kunna springa för att man saknar utrustning (ungefär lika löjligt som att man som bloggare är nät-lös eller med ingen datortid några dagar… inlägget skrevs i måndags och nu är det ju onsdag, kläderna har varit fram från väskan, packats ner igen, packats upp igen).

fredag 29 oktober 2010

På bar gärning

"Hur går det med träningen? Jag har inte sett till dig på gymmet på ett tag", sa en kille jag träffade på igår, och som jag allt som oftast träffat på när jag varit på gymmet. "Nja", sa jag och skruvade på mig lite. "Inte så bra. Sköter inte det här med styrka så bra. Jag borde skärpa mig". Tyst en stund innan jag fortsätter: "Men jag springer lite och så". Bäst att försöka lura bort fokus från min icke-styrketräning: "Du då - går det bra med din träning? Du tränar rätt mycket va?" "Kör nästan varje dag på lunchen jag." "Aha, det är bra. Borde också få in mer systematisk styrketräning". "Ja men då ses vi på gymmet någon dag". "Eh, ja visst".

Så nu räcker det inte med att "springa lite och så". Nu måste jag även pallra mig till gymmet. Jag lär ju tas på bar gärning - igen - om jag inte gör det.

onsdag 27 oktober 2010

Autopilot

Från att vara upp i 300 varv, lite besviket inse att det visst hade blivit bäckmörkt och ruskigt höstväder, koppla hjärnan i läge "inte tänk, bara å gör", rattade jag ikväll in frekvensen för autopiloten, och bara sprang.
En timme senare och det känns som om jag varit på rekreationssemester. När jag kan koppla på autopiloten när jag springer - då vet jag att jag har flyt. Då lever jag ett med mina tankar, mal sönder ett och annat i huvudet till små sandkorn, samtidigt som jag tänker på allt och inget, på löpning som löpning, men inte på den löpning jag som bäst utför; den har jag ju redan programmerad. Tack kroppen för det!



Foto: Privat. Lite dimmigt. Autopilot kan vara bra även då. 

tisdag 26 oktober 2010

Nakukymppi

Det sägs ju att det är bra att ta sig utanför sin komfortzon. Det är inte bara Coltingsom skuttar omkring naken; det gör tydligen vi finnar också. Kanske ett bra sätt att ta sig utanför bekvämlighetszonen? Jag brukar ju dessutom försöka spendera midsommar i Finland...
Del ett av sju som visas på Svt (länk till svt play) som handlar om finska fenomen. Klicka på egen risk. Hittade detta program hos Men Mia!

Glupsk Columbia-morgon

Så skulle man kunna beskriva dagens morgonjogg. Av den enkla orsaken att jag hade på mig mina Columbia Ravenous (=glupsk; eller omättlig kanske gillas bättre) skor som ju egentligen är terrängskor. I morse var det rätt påfruset och med de vanliga springskorna känns det nästan som barfotalöpning på ett såpat badrumsgolv. Tänkte att terrängdoijorna skulle ha ett bättre grepp och jag blev positivt överraskad.
I övrigt kände jag mig inte särledes glupsk på löpning i morse. Inget vanligt transportlöpningspass, utan en hederlig morgonjogg utan transportsyfte och start och mål på samma plats. På nåt sätt hade jag svårt att motivera mig för ett sådant pass idag, och första halvan oroade jag mig mest för hur andra halvan skulle kännas, men när jag väl kom till andra halvan var det inget jag skulle ha behövt oroa mig för. Segt pass, men ändå den bästa tänkbara starten på dagen.


 Foto: Privat. Glupskskorna.
Foto: Privat. God morgonjogg.

Ikväll fick jag dock dubbelt upp med transportlöpning eftersom jag hade en världstung ryggsäck på ryggen, och puckeln skulle ha gjort varje kamel grön av avund. Slutet gott alltså.


Foto: Privat. Jobbigt med puckel. Den gnagade förfasligt på ryggen. Här snackar vi i-landsproblem.   

söndag 24 oktober 2010

Söndagsnöje

Morgon, regnigt, lite blåsigt, kyligt och träff med Super-Karin (som igen rivit av en Ironman sedan vi senast träffades); som upplagt för löpning. Söndagsnöje precis i min smak, även om jag var nära att få hallucinationer om en riktig finsk bastu när jag efter dryga två timmar och exakt 20 kilometers löpning i så gott som konstant regn kom hem. Känns extra bra hela dagen efter en sådan start. Testa! (Fast min Karin får ni inte sno :) )


Foto: Privat. Genomblöta efter ett varv runt Kungsholmen

lördag 23 oktober 2010

Bland prinsessor och lyx

Fredagar har kommit att bli mina super-lyx-dagar. Igår vaknade man visst till ett snöigt Stockholm, och morgonlöpningen var en blåsig historia. Tänk Västerbron med snö i iskonsistens som kommer flygande. Uppfriskande. Fortsatte senare på dagen med en nästan sju kilometer lång tröskel och en lugn transportjogg på det. Katsching! Både tempo och distans.
Det att fredagar betyder mer distans har dock snurrat till helgträningen. Långpasslördag känns inte fullständigt vettigt efter en 2+ mila fredag. Hade ändå tänkt mig någon typ av löpning idag, men prioriterade annat. Den nästan dagliga core- och rörlighetsträningen får vara tillräckligt idag.
Ingen mer avancerad träning att rapportera idag alltså, däremot kan jag dela med mig vilka två böcker som jag för tillfället läser:
En Wallander-deckare och Duktighetsfällan. Den senare var ett tips av pappa. Han hade hört en intervju med en av författarna om boken, och tyckte att den kunde vara nåt för mig. Och kloka råd från föräldrar ska man ju ta åt sig, så jag klickade hem boken. Den behandlar just högpresterare eller som det i boken kallas "Prestationsprinsessor" och hur man kan se varningssignaler i sitt beteende. Pappa kan känna sig lugn, för jag känner inte igen mig allt för ofta, men det är ändå en bra bok för att göra sig själv uppmärksam på de krav man ställer på sig själv; Varför nämner jag denna bok här? Jo, jag tror att det 1) Finns många som har stora krav på sig själva gällande träning/ idrott.2) Många av de bloggare jag träffat är högpresterar människor i sitt "övriga" liv, alltså utanför bloggen/ träningen. Det är sådana som vill prestera som även lägger tid på att skriva blogginlägg, som lägger tid på att analysera sin träning, samtidigt som en professionell karriär inte lämnas åt slumpen.  



Foto: Privat. Duktighetsfällan är kanske inte något litterärt genombrott, Oroliga mannen något vassare där.
Nu ska jag fortsätta lösa mord. Är på sid 507 av typ 560 i Wallander deckaren så det börjar dra ihop sig. Snart vet jag vem skurken är.

torsdag 21 oktober 2010

Kostastrof

Kosten kan vara klurig ibland. För det mesta anser jag att jag äter väldigt bra. Regelbundet, mat gjord från grunden med en Primal touch och mat för att orka jobba, träna, ha ork för att göra det jag vill och framför allt för att det är gott, en del av det sociala livet och för att jag tycker om att göra mat.
När jag reser ställs detta dock på sin spets, och jag äter oftast ganska annorlunda då. Oregelbundet, för lite grönsaker, för mycket kaffe, småkakor som jag nästan aldrig äter annars, ibland äter jag allt för sällan, ibland lite extra i förebyggande syfte och ibland rätt skapligt. Igår gjorde jag inget enligt rutiner, förutom då att jag typ vaknade på morgonen. Vi tar det därifrån.
Vaknade vid halv 7 på ett hotellrum (jo, jag var medveten om att jag skulle vakna där), hade inte ens med springkläder eftersom jag visste att jag in case of running skulle behöva vara färdigsprungen vid 7, och då är det fortfarande mörkt, och mörker i en annan stad är no-no. Igång med kaffebryggaren och in i duschen. En kopp med kaffe och två småkakor som fanns på rummet. Förberedde mig lite inför dagen, checkade ut kvart i 8, köpte en ost-skink macka i farten. Mackan visade sig vara mer avcroissant-typ med smör, ost och skinka emellan. Kunde man inte ha friterat den också när man ändå var i gång liksom. Nåja, "mackan" tjänade sitt syfte och jag tänkte att jag nog står mig ett tag på den.
Framme på den plats jag skulle vara under dagen blev det en andra (och en tredje) kopp kaffe och pastries. Inte för att jag behövde några sådana, men jag var lite sugen bara. Några timmar sitta still. En paus där jag avstod kaffet och drack te(guldstjärna!) och en liten kaka. Skulle ha naffsat fler men jag snackade för mycket och blev utan, och bra var väl det. Några timmar sitta still igen. En ur kostsynvinkel mycket bra lunch, men som enligt min matklocka kom minst två timmar för sent, vilket gjorde att även efterrätten slank ner utan några större problem. Kaffe i förebyggande syfte.
Sitta still med huvudet på skaft igen, och avslut med kaffe och tilltugg. Hoppade över både kaffet och kakorna.
Rusade iväg till flygplatsen, och kände mig som jag vunnit på triss när jag kunde ta mig tid att stanna vid ett snabbköp och köpa några äppel (äppel räddar mig för jämnan - om jag är sugen på nåt, om jag mår illa, om jag är småhungrig, om jag druckit för mycket kaffe osv.) Dröjde dock någon timme innan jag fick tillfälle att tvätta dem och hugga in (tack securityn för att man får ta frukt genom scanningen). Visste att jag egentligen borde äta något i middagsväg, men då jag är urbota trött på både flygplats- och flygplansmat tänkte jag att jag får klara mig till dess att jag kommer hem. Åt mina tre äppel, godast på hela dagen, köpte en liter vatten som jag drack på planet.

Landade så klart vrålhungrig, kom hem, öppnade lyckligt det egna kylskåpet och serverade mig själv naturell joghurt med cornflakes halvt mitt i natten. Somnade och vaknade till min vanliga rutin som jag är glad att jag automatiskt kan kliva in i vare sig jag varit borta från rutinen två dagar eller två veckor: Äta-springa-äta-jobba-äta-jobba-springa-blogga- göra mat, äta-läsa bloggar-sova.  (Lite annat också naturligtvis).
Så klart är det inte optimalt att ha dagar när man låter kosten bli som den blir när man fokuserar på andra saker, men jag tycker ändå att det är fascinerande och charmigt att man fungerar relativt okej ändå, och framför allt att man kan återgå till vanligheterna igen. Jag gillar rutiner, även i kosten, men jag tror också att orsaken till att jag gillar rutiner är att jag ganska ofta är ute från rutinerna. Rutinerna är liksom inte vardag.
Hur som helst. Söker ni kostråd rekommenderar jag att ni inte följer mitt gårdagsexempel. Alternativt följer det men gör tvärtom.


Foto: Privat. Stannade i parfymavdelningen för att fota ett halvätet äppel. For you only.