söndag 28 februari 2010

Stockholm springer

Why are they running? Frågade killen som också stannade för att släppa förbi det mötande gänget TSM:are; det var en bassäng med vatten, så vi ställde åt sidan och väntade på att den mötande löpargruppen skulle passera. Jag var på väg att hålla med; tills jag blev avslöjad av någon i gruppen som glatt ropar Hej Sofie, och vinkar. Fast på bar gärning. Det var Kalle som med ett bra klipp i steget sprang förbi tillsammans med ett 30-tal övriga löpare. Jag förklarade för killen att de tränade för Stockholm marathon, och han skakade på huvudet, undrade "why", och drack sin cola. Man blir glad av att möta en sån grupp löpare; trots att jag ju var tvungen att ställa mig åt sidan en stund, men energin som gruppen hade med sig smittade.


Några kilometer senare fick jag rygg på ett annat TSM-gäng med lite lugnare tempo än Kalle & co. Kom ikapp dem; visade sig vara 4.30 gruppen, bytte några ord med några av dem och sprang vidare. Jag vet inte hur många löpare jag mötte idag, men det var väldigt många. Stockholm springer en söndag som denna.

Jag har även fått informationen att Friskis&Svettis i Stockholm gör utomhusaktiviteter; t.ex. joggingpassen kostnadsfria som en del av en satsning att göra Stockholm till världens friskaste stad. Bra initiativ!

Idag fick man äntligen en ganska stor portion asfaltkänning. Det gillar jag som asfaltballerina. Ballerina-benen var dock inte helt och hållet nöjda. Igår var jag på en kort morgonrunda, och fick trippa på isen ordentligt, och redan då kändes det i ljumskarna. Idag fanns de känningarna kvar, och jag försökte springa så avslappnat som möjligt för att skona ljumskarna. Med mera asfalt skall de väl åter vara på banan och jag kan fortsätta bidra till att Stockholm springer.

Har ni också bidragit till att stan springer idag; och hur är det i övriga delar av landet, och i östra grannlandet?

lördag 27 februari 2010

OS-frotterad man-eater

Senaste två veckor har jag varit ensam hemma. Maken har varit på andra sidan Atlanten på jobb, men nu är ordningen återställd och jag avslutar mitt liv som gräsänka för denna gång. Timingen för hans tjänsteresa (jag trodde ju att han egentligen åkte dit för att shoppa springskor, men det var tydligen jobb) kunde inte ha varit bättre. Jag har nämligen kunnat frottera mig fullständigt i OS sändningarna kvällstid. Och det har jag minsann gjort. Jag har inte ens behövt gömma fjärrisen.


Dessutom har jag kunnat dra slutsats om vem i hushållet som försnillar smöret. En förpackning i veckan lyckas jag tydligen förtära; och då är det bara middag och kvällsmat jag äter hemma. Vilket kanske inte var av så stort intresse för er läsare.

Nu har jag dock tillbaka min träningskompis; den viktigaste av mina viktiga män. Det är konstigt med dessa män; hur man inte kan leva utan dem. Jag har några som jag umgås med ganska ofta; och med den sista behöver jag er hjälp:


Foto: Privat, Först ut - Mr. Miles. En trogen vän under långpass och kvalitetspass


Foto: Privat. Andra - The Janitor. Robotdammsugaren som snällt städar medan man är borta.

Foto: Privat. Tredje: Pilatesbollen som jag dejtar nu som då. Oftast bara blänger vi på varann. Den behöver ett namn! Vad tycker ni att den ska heta?

fredag 26 februari 2010

Krig och positiva splittar

Jag har hamnat i krig. Snygg-sko-krig. Dethär med skor än känsliga saker. Staffan har påstått att Noosan är ful, medan jag ju tycker att den är en riktig snygging. Kriget har nu breddat sin front, gått från lätt skade skjutande i kommentarsfältet på bloggarna till ett annat forum där direkta, personliga skott kan avfyras.


Igår kapitulerade Staffan: Han erkände att han tyckte att Noosan var snygg. Medan jag dansade segerdansen, njöt av känslan av en färsk skosula mot parketten när jag steppade tills jag fick mjölksyra; då när fienden sover, då gör Staffan en fuling. Det hela var ett trick för att blidka mig; han gör ett inlägg från sidan, full ammunition, och påstår att dessa är snyggare.

Icke säger jag. Mina spräckliga Noosa är snyggare; och ju längre kriget fortgår, desto snyggare kommer jag att tycka att de blir.

Foto: Privat.

För övrigt har jag sprungit två pass med positiv splitt idag. Man ska ju göra tvärtom enligt vad jag förstått. Har man disponerat sina krafter rätt, springer man andra halvan av passet snabbare än första. Idag var det dock inte disponeringen av mina krafter som var problemet, utan det var helt enkelt underlaget som gjorde disponeringen för mig. I morse var det ganska stabilt underlag utanför stadskärnan, medan det var slaskigt ju närmare city man kom. Det gick alltså fortare första biten. På eftermiddagen hade det hunnit smälta inne i stan, och man kunde känna asfalt under fötterna, dra upp farten, medan den stabila snön utanför stan nu förvandlats till plask.

Skulle jag ha sprungit passen i omvänd ordning kunde det ha varit rena mönster-pass. Fair enough. Noosan är ändå snyggare.

Edit: Staffan och jag har nu kommit till ett fredsavtal; man vill ju inte starta helgen med skoskav. (Om han nu inte ligger och lurpassar med något igen).

torsdag 25 februari 2010

Funktionsmaterials-junkie - Eller mes?

Efter att jag skrivit inlägget om att vara endorfin-junkie, kom jag på en ytterligare last som jag har. Jag är fullständigt fast i användning av kläder i funktionsmaterial.


Ursäkta vädersnacket, men denna vargavinter är ju verkligen vintrig. Som utomhusidrottare ställer detta vissa krav, men även på en vanlig frusen människa har vintern sin påverkan. Jag är just en sån frusen människa, inte första gången jag skriver det här. Ändå envisas jag med att springa ute även i -15; för nej, är jag rätt klädd, fryser jag inte när jag springer.

Jag skulle inte ge mig ut och springa i kylan med något annat än funktionskläder av hög kvalitet. Detta konstaterande gjorde att jag började fundera - Har vi blivit rikitga mesar?

Det får inte finnas en söm som skaver, det måste vara den speciella modellen på jackan (i mitt fall t.ex.: ganska slimmad så att den känns smidig, tillräckligt lång så att jag inte får mellanskarv, lämplig krage, tillräckligt långa ärmar, bra ventilation, men inte för bra så att det blir dragit). Jag springer aldrig i vanliga strumpor, nej, jag kan ju få skavsår av dem, och är de för tunna, glider foten runt i skon. Tightsen som jag använder på vintern måste ha vind-stopper på framsidan, annars får jag kallt om benen och rumpan.

Men förr då, innan jag prioriterade att köpa dyra funktionskläder, och innan det fanns sådant utbud som det fanns idag. Frös man inte ihjäl då? För ute-sportare var i alla fall jag då också. Man använde understället som inte längre klassades som fint, collegetröjan där bilden på framsidan hade nötts bort i tvätten, jackan som åkte upp i midjan och gjorde så att man fick mellanskarv. Och hade man för mycket kläder på, välkomnades man ut ur en super-grip påse när man klädde av sig. Men man ville ju vara lite snygg också; och det gick ju såklart före funktion. Tightsen drog jag ner lite på häng för att trolla bort att benen var oproportionellt långa; man kunde ju alltid puffa upp bomulls t-skjortan ovanpå.

Man var helt enkelt tuffare då. Tålde mer.


Idag vill jag ha det mjuka, fukt-borttransporterande materialet närmast kroppen, kompressionsstrumporna som placebo-mässigt har en effekt på mina ben, jackan som jag kan dra av ärmarna på om det blir för varmt, och tightsen som sitter just rätt och till och med är tillräckligt långa ibland. Det ska vara funktion och dessutom ska det ska var snyggt.

Jag känner absolut inget tvång att gå ifrån denna mesighet. Jag tycker att det ska vara njutbart att springa, och varför frysa, eller över-svettas i o-funktionella kläder när det finns en lösning på problemet? Säkert kan man ha lika bra upplevelser även i icke-specialanpassade löparkläder, men jag har visst blivit en fullständig funktionsmaterials-junkie.

Har vi blivit mesigare? Eller är vi bara rationella som följer med utvecklingen?

onsdag 24 februari 2010

Rekylen dagen efter

Igår kände jag mig mer eller mindre oövervinnlig. Jag sprang en tröskel bara sådär för att jag hade lust, tog omvägar för att det var så skön känsla att springa. I morse vaknade jag lite mindre kaxig. Ganska seg i benen, seg i skallen; Postcard Killers skulle ha kommit ifatt mig med lokaltrafik. Men det känns bra. Det betyder att tröskeln igår faktiskt hade någon effekt.

Tröttheten i kroppen gjorde att jag började fundera på känslan dagen efter tuffa pass.Träningsvärk eller sliten/ trött i kroppen? Ett kvalitetspass löpning ger i allmänhet inte speciellt mycket träningsvärk; med undantag för backträning då; måhända ger supersnabba intervaller träningsvärk, men jag kör ju så gott som aldrig sådana. Löpträningen ger mig en känsla av trötthet i kroppen medan ett styrkepass gör sig påmint genom träningsvärk.


Detta må vara en trivial fråga för många, men hur påminns du bäst av diverse pass?

tisdag 23 februari 2010

Snabbsko-krävande spänning

Som jag har klämt, känt, ja, nästan drömt om att få testspringa mina fräcka Asics Gel Noosa sedan jag fick dem i förra veckan. Jag hade tänkt låta premiären vänta tills det skulle vara bar mark, men hur länge kommer det inte att ta innan det blir bar mark?


Foto: Privat. Man vill ju vara beredd

Jag har under några kvällar suttit med denna spännande bok i händerna "Postcard Killers". När man läser sånt får man ett behov att vara snabb. Glowing in the dark Noosa, och jag känner mig redo att ta till flykt om det skulle krävas. Jag är nästan säker på att jag mötte The Postcard Killers igår när jag kutade hem. Det känns som om det snart är dags. Snabbskorna ska testas.

Foto: Privat. RW nr 2

Det känns som en bra idé att blanda upp läsningen med senaste numret av Runner's World; missa inte artikeln om löparbloggar; där kan ni bl.a. se mitt tryne.
Foto: Privat. Missa inte!

Och eftersom varje dag är en fest, passade jag på att lyxa till det med en tröskel på hemvägen idag. Läckert. Med eller utan Postcard Killers i bakhasorna.

måndag 22 februari 2010

De man kan lita på



För tre år sedan bodde vi i USA (New York och Connecticut). Det var den kyligaste vintern på länge i det området. En gång kom det omkring 3 dm snö, och det var totalt kaos. Allt var stängt; universiteten förklarade "Snowmans-day". Jag var vädret till trots ut på en joggingtur i min lilla Connecticut stad, och blev stoppad av polisen som trodde att jag var i någon emergency situation. Maken och jag skrattade åt detta kaos. Vi nordbor vet ju hur man tar hand om snö. High five på det!


Måndag morgon, -23, kaos i kollektivtrafiken. Rekommendationer om att stanna hemma, att springa kändes väl sådär i tanken. Jag var faktiskt redo att slänga in handduken, -23 var i svalaste laget för transportlöpning.

Jag beslutade att jobba hemifrån en timme eller två, för att undvika värsta rusningstrafiken och sedan ge mig iväg mot tunnelbanan. Ganska snabbt visade termometern -19 och jag bestämde mig för att om jag i lördags stod ut med snöyran och -14 i två timmar, skulle jag även palla 50 minuter i -19 och sol.

Dubbla lager av allt, ryggsäck på; den värmer ganska skönt på ryggen faktiskt; och iväg. Min plan att springa väldigt lugnt för att inte andas den kalla luften så kraftigt fungerade, och jag möttes inte alls av den bitande köld jag hade föreställt mig; i stället var det ganska lugnt, perfekt plogade vägar och en av vinterns vackraste mornar.

Några andra löpare såg jag inte till, däremot en del cyklister, och folk som var på väg till jobben gående, och bilköer överallt; skulle gissa att jag plockade ganska bra med placeringar i jämförelse med bilisterna.

Med facit i hand vet jag vem jag kan lita på. Att jag ens tvivlade...

Foto: Privat. Löparvänner - röken drar åt sidan. Det är väl tecken på att det åtminstone inte blir kallare (for now). Ursäkta mörk bild - men det blev kväll idag också.

söndag 21 februari 2010

Vilken start

Gårdagen kunde ju inte avslutas bättre; vilket lopp, vilket avslut! Det bäddade för en bra start även på denna dag. Fortfarande kyligt, -15, men äntligen lite sol och snö som inte kom vågrät, utan faktiskt uppifrån och ner.


Efter en halvtimmes löpning på egen hand mötte jag upp Milla för ett gemensamt pass. Bitvis var det lite snö att pulsa igenom, men för det mesta riktigt bra underlag och pigga ben. Vi sprang på i lugnt tempo, pratade för ett helt kompani, och som vanligt när jag träffar eller tränar tillsammans med Milla får jag sådan enorm energi, och blir så glad, och passet var ren njutning.

Foto: Privat. Glada efter ett frostigt pass.

Jag har senaste tiden följt med Carinas träning, och hennes dubbla långpass dagarna på varandra, som verkar ha gett resultat. Denna helg fick jag också två långpass dagarna på varandra och tycker i alla fall inte att jag känner mig speciellt trött eller sliten. Passen har iofs. inte varit så väldigt långa, men ändå. Jag tycker det är intressant hur kroppen kan återhämta sig effektivt när man får ordentligt med sömn, övrig vila, och bra energipåfyllning.

Foto: Privat. Dagens doijor.

Idag sprang jag för första gången med de nya Asics 2150. Jag har inte mycket att kommentera i detta skede mer än att de känns som förväntat. En Asics-sko på min fot, och jag är hemma! Victor har lovat visa mig att det finns en värld utanför Asics, men jag tror han kommer att få det svårt.

Och loppet är lika roligt att se efter fjärde reprisen; pulsen är lite lägre bara.

21 februari

Vilket slut och Vilken start!

lördag 20 februari 2010

Råsta-Bangare

Såhär ser en sådan ut; efter närmare 2 timmar löpning i snöyra och -14. Häcken är sedan 30 min. ute förfrusen, men den är ju ändå bara i vägen. Näsan är vindpiskad, men den är ju ändå bara snorig. Tummarna domnade, men vem har sagt att man måste ha fungerande tummar. Pekfinger funkar väl lika så bra.


Foto. Privat. Snusförnuftig men med dåligt samvete... inte för att jag hoppade över ett lång-långpass, utan för att jag bangade arrangemanget.

Det var alltså meningen att jag skulle åka till Råsta idag, och springa runt Råsta sjön tillsammans med ett 40-tal andra. Jag hade laddat, käkat en extra portion till middag igår, gjort mackor att ta med och tagit fram termosen som skulle fyllas med varm choklad. Kläderna var framplockade, bara att kliva i. När jag vaknade, kikade ut såg jag att det inte var något skämt med snöstormen som var på väg, och termometern visade -14. Jag funderade av och an, hit och dit, men mitt snusförnuft tog över. Att springa några timmar i snöyran kanske inte är hela världen, men att först avverka de timmarna, och sen halvfrusen och halvsvettig sätta sig på t-banan/bussen för att transportera sig hem 45 minuter kändes inte rationellt.

Med lite dåligt samvete sms:ade jag Ingmarie som jag skulle göra sällskap med till Råsta, och arrangören Lena, att jag inte skulle dyka upp. Råsta runt är ett evenemang/ träningspass som ordnas nu tredje året, och helt på frivillig basis, utan deltagar avgifter osv. Det känns dumt att banga ett sådant arrangemang som någon, i detta fall Lena, ordnat och fixat, men så fick det bli. Jag hoppas innerligt att de som var modigare får ett bra lopp runt sjön.

Jag gav mig i stället ut på ett kort-långpass hemifrån. Benen var förvånansvärt springiga och hoppiga (kanske för att de förberett sig på att få springa långt), och att det största delen av vägen var minst 15 cm snö var faktiskt inte så farligt. Att det var snölöpning och tidvis stark motvind det var fråga om skvallrade dock pulsen; eller vad sägs om en medelpuls på 160 i 6.20 tempo?

Jag vet inte exakt hur god vän jag är med mitt snusförnuft som sa att jag skulle banga Råsta idag, trots att jag vet hur pass nerkyld jag var efter tvåtimmars passet nu på förmiddagen. Det kanske tar sig. I alla fall kan jag ha ganska mysigt i soffan men den varma chokladen och mackorna som egentligen skulle med till Råsta.

Har ni trotsat snöstormen och kylan idag?

fredag 19 februari 2010

Från godisfabriken Asics

Ni som läst min blogg ett tag, vet att jag har en viss förkärlek till springskor, och så gott som uteslutande Asics, och ni andra vet det från och med nu. Idag har jag fått en leverans från godisfabriken, och jag fluffar omkring på moln. Jag började faktiskt tro att det var julafton - i morse när jag sprang genom Gamla stan, omgiven av en massa nysnö, och yrsnö i vågrät riktning, tyckte jag mig känna doften av glögg och pepparkakor, eller om det var kanelbullar, eller om det var mina egna hallucinationer.


Förra vårvintern köpte jag ett par Asics Kayano, och ett par Asics DS-Trainer. Det DS-Trainer paret har sen blivit ersatt av ett nytt, likadant par som nu också börjar vara ganska slitna, och springsko-garderoben har även fått diverse andra påfyllningar.


Foto: Privat. Högst upp Gel-Noosa, till vänster (röd-orange) GT-2150 och till höger (turkos) Gel-Kayano.

Nu har jag dessa godingar att lägga ner fötterna i; årets modell av Gel-Kayano, som har en del nya finesser i år, ett par GT-2150 (ett par föregångare till dessa finns också i garderoben), och så ett par Gel-Noosa som jag varit sugen på riktigt länge. En utvärdering av doijorna kommer så småningom. Asicsen har aldrig gjort mig besviken förr; jag hoppas att det håller nu också.

torsdag 18 februari 2010

Elefant-Burpees

I tisdags slängde Sara ut en utmaning: Alla som käkat en semla skulle göra 100 burpees. Jag tänkte efter en halv sekund, och såg hur mandelmassan förvandlades till benmuskler, och hakade på. (En burpee är alltså upphopp med en slags armhävning emellan).


Ganska snabbt fick jag förflytta mig till köket där golvet av någon orsak är mest stabilt, då tv:n så smått började förflytta sig i vardagsrummet. Jag har spänst ungefär som en elefant, och efter 60 upprepningar kände jag mig nöjd, eller mer eller mindre död. Väldigt effektiva de där rackarna till upphopp.

Jag brukar köra löpskolning med jämna mellanrum, och då göra några hopp-serier. Nu har jag inte gjort några löpskolningsövningar senaste tiden eftersom min spagetti-tå gör fruktansvärt ont när jag liksom hoppar framåt eller gör höga knälyft. Att göra burpees var dock inte några problem för tån.

Det faktum att jag faktiskt hoppar som en elefant trots att jag inte väger speciellt många ton, gör att jag ser ett potential. Jag borde få in en vana att göra upphopp, inte 60 varje gång, men i alla fall sådär en 15 någon gång nu som då.

onsdag 17 februari 2010

17 februari

Endorfin-junkie?

Endorfin-junkie: I-landsproblem?

En start fotnot: Detta inlägg har inget att göra med vila/ våga vila eller inte, utan mer hur man som frekvent tränande person reagerar vid vila.


En person som är van vid att träna, säg för enkelhetens skull, varje dag, är van vid att få sin dos endorfiner, en riktig ansträngning, kanske dosen med frisk luft men samtidigt också göra sig av med energi, oroligheter i kroppen och huvudet. Det är liksom ett utbyte av energi in, energi ut; mycket av detta emotionellt.

När personen då har vilodag, eller vilovecka, drabbas av skador etc., kan det uppstå en o-balans. Vad ska man göra av sin energi? Den olustiga känslan av att inte få utlopp för energin, och det emotionella på det sätt man är van vid? En teaterföreställning kanske gör att det blir en träningsfri kväll, trots att man är van vid att gå på body pump på torsdagskvällarna.

Nu överdriver jag lite, men många av oss som tränar är verkliga endorfin-junkies, och blir lite oroliga och olustiga av vilan.


Denna känsla skulle säkert påstås vara rena i-lands problematiken för de flesta. Att ha en sådan träningsglädje, som gör att kroppen och kanske framförallt hjärnan gör uppror när man inte tränar. Det är väl bara ett tecken på att man ser träningen som väldigt viktig, och som något positivt.

Men hur är det? Tycker man den dagen då passet blir inställt för att det är -20 grader, att det är skönt med en extra vilodag, och är det bara "roligt" att vila dagen efter man drack två glas vin för mycket? Mitt svar är nej. Ibland skulle det faktiskt vara skönt att vara lite mer spontan med vila och inställningen till vilan. Se det lugna, avslappnande i den, och inte som en bortslösad dag.

Foto: Privat. Tja, nu känns ju fossingarna på bordet ganska soft. Men det är ju inte OS-sprint jämt.

I min vanliga vardag, ingår mycket träning (läs löpning). Det är sättet jag transporterar mig till och från jobbet, och jag kryddar ibland till det hela med något specialpass på hemvägen, och en viktig del av en vanlig helg är ett långpass, och samtidigt ofta lite socialiserande med löparvänner. Eftersom jag reser en del i jobbet, brukar jag då lägga in helvila, dels för att jag tycker att jag behöver den träningsvilan, dels för att jag tror att kroppen behöver mer vila när man reser, men också för att det ofta känns som en större ansträngning att ta sig ut när jag inte är hemma i de vanliga rutinerna, så det passar bra att lägga in vila då. På något sätt känns det som ett enkelt sätt att vila.


Men vilodagarna i vanliga vardagarna känns inte alltid gemytliga. Något saknas;endorfinerna saknas, men visst kan det vara riktigt skönt att inte röra en fena ibland, bara slänga fötterna på bordet, eller lägga sin fritid på andra saker; det behöver både kroppen och knoppen. Men nja, jag föredrar att få springa.

Vad tycker ni om vilodagarna, och paus från tränings-endorfiner? Pest, eller soft? Är vilodagarna en njutning, eller en enda brist på endorfiner?

tisdag 16 februari 2010

Fint ska det va...

Jag vet inte orsaken till att det var min första tanke när jag kollade på termometern i morse. Jag var inte inställd på -11, och hade faktiskt inte lust med den temperaturen under min transport till jobbet. Mumlade vidare, klädde snällt på mig, tänkte "fint ska det va" igen, och drog iväg.


Och fint ska det va! Den ordrepa jag tänkt sarkastiskt 15 minuter tidigare, fick plötsligt en positivare betydelse. För ja, det var verkligen en fin morgon. Rimfrost, vindstilla, och sådär vitt och fint som det nästan bara inte kan vara i Stockholm, och det hann dessutom bli lite ljust innan jag kom fram till jobbet, nästan jublande över att ha fått springa i dagsljus. För fint ska det va.

Foto: Privat. Mörkt igen, men vackert. För fint ska det ju va för oss utomhuslöpare.

På hemvägen brukar jag springa lite olika vägar, beroende på om jag vill springa längre, bland färre folk osv. En av vägarna jag kan välja innebär en rätt så smaskig etapp med trappor. Igår valde jag den vägen, och beslutade mig för att springa hela vägen upp (vanligtvis går jag i trapporna). Och vilken effekt två minuters trappskuttande har. Stumma lårmuskler, ett pumpande hjärta. Detta måste bara vara bra; en annan gång kanske jag tar trappan två ytterligare varv. Trots att jag igår stretchade, kändes det korta trapprycket ganska bra i baklåren idag, så jag tog en sväng till gymmet, främst för att mjuka upp benen, göra pilatesövningar, som jag tycker fungerar fint för diverse stelheter, och samtidigt passade jag på att göra en del övriga styrkeövningar.


Mjukare i ben och rygg (jo, fint ska det va), kan jag luta mig tillbaka för kvällen. Dessutom tänkte jag mig ett experiment: Jag känner för att lägga mig på spikmattan, samtidigt som jag inte kan slita mig från OS-sändningen. Det får bli OS-tittande från spikmattan - tur (för er) att jag inte videobloggar.

måndag 15 februari 2010

15 februari

Skulle inte passa som rökare

One happy icke-rökare

Idag - igen - är jag verkligt glad att vara (transport)löpare. En av de värsta sakerna jag vet är nämligen att frysa. Hur otrevlig är inte den känslan? Jag har ett väldigt stort medlidande för rökare. Att vara tvungen att gå ut, kanske gå en bit utanför dörren, och stå där några minuter för att få sin dos; nej, jag skulle nog inte stå ut med det. Främst för kylan, men också för att det skulle ta en massa onödig tid.


Skulle jag inte springa, skulle vi inte heller ha någon mat hemma, eftersom matinköpen oftast tas hand om på vägen hem från en löptur. Allt kan man dock inte ta hand om springandes. Idag i samband med lunchen gick jag ut för att uträtta några ärenden. Trots att jag hade på mig min tjock-tjocka vinterjacka, blev jag ändå frusen ända in i benmärgen, och har jag en gång kylt ner mig, har jag svårt som tusan att få upp värmen igen; det krävs nästan bastu eller löpning, och inget av de alternativen var riktigt lämpliga efter lunchen, så jag fick ta till varmt kaffe och te, och fick väl upp värmen hyffsat.

När det igen började dra ihop sig till hemfärd kikade jag ut, undrade om det var samma snöregn i luften, samma isande kyla. Viftade bort funderingarna, drog på mig springkläderna och luffsade ut. Och inte en enda gång tänkte jag på att jag skulle frysa. En rätt så gemytlig känsla. Så skulle jag vara rökare skulle jag nog få fixa det i farten medan jag springer.

Foto: Privat. Varm ända in i själen :) Och behöver man säga att man ryyyser när man sitter och kollar OS? Grattis Kalla!

söndag 14 februari 2010

Sammanfattande söndag

Senaste vecka har varit lugnare än vanligt träningsmässigt; hade inplanerat en lugnare vecka, för att igen ösa på från och med idag. Mängden håller jag konstant ganska högt, men intensiteten har varit snällare senaste veckan, vilket har varit möjligt då det varit ganska bra underlag (med undantag för slutet av veckan), och det främst har varit den vanliga transportlöpningen på agendan, med undantag då för tröskelpasset på torsdagen.


Idag skulle jag då igen starta med att ösa på lite igen med ett långpass. Jag hade siktat in mig på ett 25 km:s pass, men efter 19 hade jag möjligheten att svänga av hemåt, och tog den smitar-möjligheten då motivationen faktiskt började tryta riktigt ordentligt och slutade på 20 prick. Idag var det väldigt moddigt och allmänt jobbigt, och inte speciellt mysigt väder, och ja, motivationen för att sega på ytterligare en halv timme fanns inte. Om inte vädret visade sig från sin mest smickrande sida, och inte mitt tålamod heller, måste jag ändå säga att det idag delades med sig många glada miner från övriga löpare - sådant är alltid trevligt, och det kan man njuta av lite extra under sådana pass som verkligen inte går till historien.

Foto: Privat. Ganska långsamt gick det idag - men jag hade faktiskt jacka och skor som matchade. Alltid nåt.

Core-övningar, rehabövningar och lite annan styrka avklarad; redo för en ny vecka. Och idag gör jag inte misstaget att jag packar den transport-rygga som ger skavsår på nacken. Hur coolt det än är att ha ryggsäcks-skavsår på nacken som (ultra)löpare, är det faktiskt inte värt mödan; sista biten hem i fredags var ganska o-skön. Nu OS!

lördag 13 februari 2010

13 februari

Anti-Ostbågar

Anti-Ostbåge - 2.0

Förra sommaren startade jag en Anti-Ostbågs utmaning. Mer om det kan ni läsa här.


Idén var att satsa lite mer på core-övningar, och alltså stärka bålstabiliteten. Daniel har varit klok nog att fortsätta träna coren, men jag har misskött mig fullständigt. Jag kör alltid en del core-övningar när jag tränar styrka, vilket jag vanligen gör två gånger i veckan), men jag känner att det inte riktigt är tillräckligt.

Nu vill jag komma igång igen, och hoppas på sällskap! Ostbågs-ryggarna ska bort, vi kan inte räkna med att ha motvind de sista kilometrarna vi springer (när man tar hjälp av motvinden för att hålla sig något så när rak i ryggen; då har det gått för långt), och dessutom kan vi förebygga skador och få ett bättre, och snyggare löpsteg.

Foto: Privat. Ner på mattan - hur svårt kan det va?

Några direkta regler finns inte, utan DU lägger själv upp den plan som passar dig.Själv kommer jag att köra enligt samma upplägg som förra gången, dvs. att göra core VARJE dag. Jag har som målsättning att köra ett längre program två gånger i veckan, och de övriga dagarna kan det räcka med 10 sit-ups eller liknande. För bästa träningseffekten är det ju inte bra att träna samma muskler varje dag, men för mig fungerar det inte att ha "2 gånger i veckan" upplägget. Då kommer jag mig inte för. I stället tänker jag göra några set per dag och med målsättningen att göra en lite mer avancerad genomgång två gånger i veckan.


Min tanke med utmaningen är att få in en positiv vana. Många av oss sitter mycket, och ja, man börjar se ut som en ostbåge. Likadant som det ibland kan kännas som om att klä på sig träningskläder och komma sig ut är det mest krävande elementet av ett träningspass, är just det att komma sig ner på golvet, det mest utmanande när man ska göra core-övningar. Tar man bara fram en matta och slänger sig ner, går sen övningarna nästan av sig självt.

Nu kör vi igång kampen mot ostbågarna igen. Är DU med?

fredag 12 februari 2010

12 februari

Varför Ultra del 2

Varför Ultra? Del 2 (3)

Jag försöker som fredagssysselsättning reda ut Varför jag kommit att fascineras av ultralöpning, och hur man kan se det fina och inspirerande i att, som många anser, "plåga sig själv". Del 1 hittar ni här, och del 2 följer:


Alla har väl olika resonemang bakom varför man sysslar med en viss distans, eller vissa sporter för den delen. En kanske finner sin edge, eller starka sida inom kortdistans, en annan brinner för att springa mil-lopp för att det är en lämplig distans, en tredje ser kanske löpningen som en bra motionsform eller som möjlighet till frisk luft.

Jag har alltid varit långsam, men uthållig och seg. Många föredrar kanske att prestera snabbt för att sen ha det över, medan andra gillar att ligga och nöta. Jag har alltid haft svårt att riktigt ta ut mig till fullo på kortare distanser; däremot kan jag hålla på ett bra tag - det gillar både kroppen och knoppen. Och så pass mycket tävlingsmänniska är man väl, att man gärna vill göra det man är bra på.

Segheten måste jag se som min riktigt starka sida. Och med seghet menar jag inte nödvändigtvis att man är mest uthålligt tränad, utan mer segheten att orka slita, orka hålla på. Min mamma är den segaste människa jag vet. Jag tror att jag fått den riktiga segheten från henne. Folk brukar säga till mig att jag ska ta fram min finska Sisu(=styrka) för att verkligen prestera max. Jag får kontra med att säga att jag tilldelatstuggummivarianten av Sisun. När jag hade deltagit i mitt första (och hittills enda) 12 timmars lopp, hade jag bevisat för mig själv det jag haft en ganska stark hypotes gällande - Jag är nästan lika seg som mamma. Jag ringde glatt och stolt och berättade det också efter målgång - att jag nästan hade hennes seghet, men jag tror att mamma inte uppfattade det - det var mest tyst brus i andra ändan av luren när jag berättade att jag sprungit nästan två marathon senaste natt.

Så om man gillar att träna uthållighet och njuter av att knarka kilometrar, så känns det som win-win. Varför ultra? Ja, varför inte?

torsdag 11 februari 2010

11 februari

Är på tröskeln

På tröskeln

Efter gårdagens något misslyckade pass, kände jag idag att det var dags att komma igen.Inte för att slicka såren, utan för att jag hade lust. Redan i morse kände jag att benen hade fått kräm i sig igen (eller så var det att jag började morgonen med några chokladbollar och en kopp kaffe innan jag sprang iväg), och passet var något av ett perfekt morgonpass. Trots -10 kändes det inte för kallt, och jag kunde springa på i ett jämnt tempo (något jag uppskattar med mina ensamma pass), utan varken trafik eller halka.

När jag var på testet på SSC fick jag rekommendationen att träna mer på tröskelnivå, och att börja med kortare distanser, och öka upp vart efter. Eftersom passen tidigare i veckan varit relativt lugna (vilovecka), och underlaget har gjort att det gått lätt att springa, kände jag att det idag var läge att dra upp tempot. Bestämde mig för en längre hemväg, vilket gjorde det lättare att själv bestämma farten, utan att behöva stanna vid en massa trafikljus.

Började med en uppvärmning på ett par km, innan jag drog igång med första tröskeln. Tyckte att jag hade ganska bra tryck i benen, och det rullade på bra. Den första tröskeln höll jag i ganska precis 15 minuter, varefter jag promenerade ett par minuter, joggade några minuter till, och drog igång med nästa tröskel på 10 minuter som gick i ett något långsammare tempo, men ändå kändes ok. Efter det blev det lite långsammare jogging, promenerande i uppförsbackar, och så var jag hemma.

Foto: Privat. Tröskelpass. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min humor. Men vissa saker kan man bara inte låta bli.

Ofta när jag springer intervaller blir jag förvånad över hur snabbt passet går. Jag gissar att det är för att jag tänker passet i delar; under uppvärmningen tänkte jag ut hur jag skulle lägga upp passet, under trösklarna tänkte jag mest på att få in ett bra flow, hur jag skulle beskriva passet i bloggen osv, och plötsligt stod jag och fiskade upp nycklarna ur fickan, och klev in. Och så var tröskelpasset avklarat.

-10 klädsel

När jag förra veckan recenserade Bagheera Springhill jackan från SupplyStation hade jag inte använt den med ärmarna borttagna. Idag när det var omkring -10 hade jag minCraft jacka under (lite mer slimmad modell), och Springhill västen ovanpå. Perfekt för denna temperatur.

onsdag 10 februari 2010

10 februari

Pretto eller inte?

Opretentiöst?

Idag har jag varit sur på mig själv. Av flera orsaker, och av orsaker som säger mot varandra. Det handlar i alla fall om löpning.

Löpning och träning överlag ska enligt min egen filosofi, för mig, vara väldigt opretentiöst. Jag har valt att fokusera mer på prestation inom andra saker i livet. Träning ska vara en fristad, det som stärker, det som är lyx, ett fritidsintresse, och det är också därför jag, för det mesta gillar löpningen; den lyfter - inte sänker. Det är en hobby, långt ifrån mitt professionella jag.

Idag kände jag dock att löpningen var på väg att sänka. Jag hade bestämt mig för att springa intervaller på band, eftersom det är för slirigt och halt ute. Ja, jag tog mig till bandet, började värma upp, ökade farten, men kände mig inte riktigt bekväm med att det stod en massa träningsmaskiner bakom. Jag hade inte lust att springa i en fart som var utmanande och vara rädd att ifall jag skulle tappa kontrollen, skulle jag drämma rakt in i ett järnbråte. Avbröt springandet på bandet, och tog ett varv bland vikterna i stället. Det kändes bra för stunden (ja, och egentligen vet jag att styrkan är jätte viktig för mig); men jag ville springa intervaller, och blev sur på mig själv för att jag inte fick köra dem.

Efter att ha surat över intervallerna ett tag, började jag fundera över hur illa det klingar i min filosofi. Jag har väl ingen rätt att sura över att det inte blev som jag ville. Var finns tänket om att löpningen skall lyfta och inte sänka? Tänket om att löpning och träning ska vara opretentiöst.

Det går ju inte ihop. Jag kan väl inte vara sur på att jag inte sprungit intervaller när jag egentligen inte borde bry mig, utan istället uppskatta det styrkepass jag fick. Så från att vara sur över intervallerna, gick jag till att vara sur på mig själv för att jag tog det hela på ett dåligt sätt.

Foto: Privat. Tanke-"gång"

Vid tankegångar av det här slaget, tycker jag det är viktigt att skramla om sig själv lite, tänka efter - vad är det som ger mig värde? Jag behövde faktiskt inte tänka efter så länge innan jag fann mitt svar. Att bryta ihop och komma igen starkare är liksom inte the kind of stuff jag sysslar med; inte heller att över-analysera - det är allt för mycket tidsslöseri.Nästa gång vet jag att jag har svaret på ytan, bara att plocka fram.

Och för er som alltid undrat vad man får om man korsar ett kenyanskt skolbarn med mig, har Fredrika ett potentiellt utfall, och för er som undrar vad man gör när man snorkkar, kan Miranda stå till tjänst. Vilken tur att man har kloka blogg-kollegor, så att man inte behöver tänka ut allt själv.

tisdag 9 februari 2010

9 februari

10 år och mera kräm

10 år och mera kräm

Janne skrev som kommentar till gårdagens inlägg att man tydligen blir 10 år yngre av att träna - vilken lyx. Jag tror han har rätt. Förra veckan kraffsade jag + mitt sällskap in på systemet iklädda löparkläder och broddar. Väl vid kassan var jag tvungen att visa legitimation. Endera var det klädseln, eller så var det broddarna som kraffsade sådär fint ekande i hela butiken, eller så var det helt enkelt löpningen som gjorde att jag såg ut att vara på gränsen för att få köpa läsk. Ja, och nu fick jag ju skryta med det här också.

Bastun verkar i övrigt vara ett mycket uppskattat sätt att lyxa till det efter träningen; om man inte bor i Australien - då är det poolen som gäller. Att se stretchingen som lyx, eller det att få duscha, fixa till sig i lugn och ro som en belöning verkar också vara uppskattat. Jag ska faktiskt försöka ta till mig av detta, och ta det lite lugnare efter passen på kvällarna då jag ju oftast inte har bråttom någon stans, men ändå försöker vara maximalt snabb och röja undan allt, göra mat osv. En andningspaus med lite stretching tror jag att man vinner igen; göra mat och blogga hinner man med även om man stretchar fem minuter.

Foto: Privat. Mera kräm i benen, och en mindre sprucken tå. Thanx.

Och så en helt annan sak: Till i morgon lägger jag in en beställning på mera kräm till benen, och en spagetti-tå som börjar uppföra sig snart; eller om det är en väder-tå eftersom den gnäller mer ju kallare det är. Tur att löpningen gör en 10 år yngre.

måndag 8 februari 2010

Att lyxa till

När det gäller löpningen tycker jag i allmänhet att varje dag ska vara en fest. Det tycker jag iofs. skall hålla för det mesta man sysselsätter med; man ska göra sådant man tycker om. Eftersom denna blogg ju handlar om löpning, ska jag dock försöka hålla mig till den. Löpningen är ett sätt att lyxa till vanliga dagar; för mig oftast ett bra sätt att vakna till och bli alert, och för att varva ner efter arbetsdagens slut. Att ha möjligheten att göra detta, och att ha en kropp som är med på dessa noter - det är lyx.

Men det är ju inte alltid man känner sig som om man springer på röda mattan, fjäderlätt och topp-motiverad. Det inte alltid som det känns som lyx att snöra på sig doijorna i stället för att stanna i soffan, eller istället för att ta bussen till jobbet. Ibland känns det faktiskt som rena straffet. Det är inte alltid som lyxen är lyx.

Då måste man hitta något annat sätt att lyxa till (den så kallade) lyxen. Ibland kan det kanske ge en extra kick eller känsla av lyx om man springer med musik i öronen; kanske en ljudbok, eller med favoritdoijjorna (som egentligen bara brukar användas till snabbfoting-passen). Ibland kan jag tycka att det känns lyxigt om jag tar favoritjackan och de bekvämaste tightsen. Småsaker, och lite larvigt, men det funkar.

En sak som jag verkligen uppskattar vintertid, är att det i omklädningsrummen på mitt jobb finns bastu. Att efter morgonens transportlöpning gå in i bastun några minuter gör ofta att jag känner mig som en kung. Otrolig lyx, som verkligen fungerat som morot många dagar då det känts segare. Sedan kunde kanske lyxen att ha möjligheten att springa med kompisar, partnern eller med löparklubben, eller andra träningsformer också tas upp här, men jag tror att jag kategoriserar det under motivations-fliken.

Just nu känns det som en lyx-måndag när jag fått min dos med löpning, och kan sitta i soffan med en kopp varm choklad.

Vad har ni för tips för att lyxa till träningspasset, eller något runtomkring, för att göra det roligare? En lång dusch efter passet? Intervaller? En kvart på spikmattan?

söndag 7 februari 2010

7 februari

Tar ut en fet bonus

Söndagsbonus

Söndagar brukar jag se som en vilodag. Efter långpasset som jag oftast kör på lördagen tycker jag att det kan vara bra med en lugnare söndag, men med friheten att träna om jag har tid, lust och ork - vilket jag i och för sig har för det mesta.


Åtminstone i Stockholmsområdet har det idag varit otroligt fint väder, ett par minusgrader med sol och nästan vår i luften. Ett väder som nästan gör det kriminellt att sitta inomhus om man är ledig.

Foto: Privat. Svårt att se sur ut när man har solen i ögonen

Maken var inte sen att haka på idén om en springrunda, så med bästa sällskapet, och faktiskt utan broddar, gav vi oss iväg. Jag hade tankar på backintervaller ochlöpskolning, och sällskapet siktade in sig på att köra några maxintervaller (30 sekundare) under passets gång. De första ca. 7 kilometrarna avklarades i riktigt bra tempo, och det kändes lätt. Även om broddarna fungerar bra och inte stör speciellt mycket, var det skönt att få springa utan, då broddarna ändå tenderar att dra med sig lite modd i varje steg.


Backintervallerna sprang jag på följande sätt: Först en lång back-intervall, omkring tre minuter, och tre kortare på omkring en minut per styck med jogg/ promenad mellan. På det hade jag tänkt mig löpskolning, men det var lite väl slirigt för det, så det fick jag hoppa över. Eftersom det inte blev någon löpskolning kunde jag väl ha kört några backar till, men jag kände ändå att det var tillräckligt

Ett riktigt skönt pass, som får avsluta träningsveckan; eller, det blir lite hemma-styrka senare under kvällen. Det har varit en hårdare vecka med två kvalitetspass (intervaller och tröskel), ett långpass, lite styrka och en del distans i form av den dagliga transportlöpningen, som varit extra slirig och pulshöjande. Kommande vecka blir betydligt lugnare, men med extra ösa-på under helgen.

Någon annan som kombinerat njutning (träning) med njutning (det vackra vädret) och fått en bra energipåfyllning och bonus inför den kommande veckan?

lördag 6 februari 2010

Allt är ju relativt... Buud

Jag avverkade ett långpass på ca 22 km idag. Känner mig ganska nöjd med det, eftersom det var slirigt och ganska sugande, men ändå riktigt roligt. Jonas Buud, mina damer och herrar; skulle inte Chefred. redan använt uttrycket Mannen Myten Legendenidag, skulle jag ha tagit det - han har gjort nytt svenskt rekord på 6-timmars i Karlstad idag. 89 km drygt. Och eftersom loppet löps på en bana på 200 meter, betyder det mer än 400 varv. Hoppas att han också känner sig, om än lite snurrig, så nöjd!

fredag 5 februari 2010

5 februari

Varför Ultra?

Löparjacka

Jag testar i samarbete med SupplyStation löparkläder. Tidigare har jag recenseratlöpartights, löpartröja I och löpartröja II (klicka för att komma till de recensionerna). Senaste veckorna har jag testat en Bagheera Springhill Jacket; också den frånSupplyStation.


Beskrivning: Springhill är en lätt löparjacka för vår/sommar/höst. Två fickor på framsidan och en ficka bak för gel, handskar eller andra förnödenheter. Avtagbara ärmar, hel dragkedja fram. Full ventilation i armhålorna. Finns i färgerna blå, svart och grön för herrar och ljusblå, svart och röd för damer.

Foto: Privat. Såhär ser jackan ut på

Beskrivningen säger att det är en vår/sommar/höst jacka, men jag har använt den nu under de senaste veckorna, och tycker att jackan fungerar hur bra som helst även vintertid. Jag skulle jämföra Bagheera jackan med en Dobsom dräkt jag hade för ett antal år sedan, och som var i flitig användning.

Foto: Privat. Och såhär ser den ut när man tar av ärmarna

Funktion
: Jackans material är väldigt mjukt, men fungerar ändå vatten- och vind-avstötande. Det är den första jacka som jag haft som varit så pass mjuk, vilket gör den väldigt smidig; den är lätt att röra sig i, inget som stramar åt, och den är också smidig längs kroppen när man springer trots att den är lite luftigare än de flesta av mina övriga löparjackor. Jackan har alltså avtaga ärmar, vilket gör att man kan använda den även som väst när det blir varmare. Under armarna är det öppet, iom. att det är dragkedjor som gör ärmarna avtagbara. Jag var först rädd att det skulle komma in mycket kall luft genom hålen, men det verkar vara en smart konstruktion, som andas bra, men inte gör att man blir kall trots att det är flera minusgrader. Jackan har bra fickor; något som alltid uppskattas av mig som transportlöper, och ofta behöver ha med ett och annat i fickorna. Dock - eftersom jackan är lite lösare, är fickorna inte helt tighta längs kroppen, så det man har i fickorna kan hoppa lite. Jackan är tillräckligt lång så att den täcker halva rumpan, och man inte behöver vara orolig att få mellanskarv. Fram på jackan finns Bagheera-loggan som reflex - Varför lägger inte alla tillverkare in sådana detaljer?


Design: Jackans design känns fräsh och ny. Det jag gillar mest är dragkedjan som känns väldigt tuff då den är sned; alltså den är på vänster sida uppe vid halsen och det gör att den känns lite annorlunda än en vanlig löparjacka; inte bara "another" löparjacka. Dessutom är jackan fin färg - det är väldigt länge sedan jag haft en röd jacka.

Jag tycker att man får väldigt mycket jacka för pengarna här. Ett mycket funktionellt plagg, som jag tror att jag kommer att använda året runt.

Varför Ultra? Del 1 (3)



När jag berättar att jag springer ultra; eller jag brukar säga att jag springer marathon och helst längre; är det många som blir förvånade och frågande. Varför plåga sig så? Ochvarför vill man frivilligt springa så långt? Mer om varför jag gillar ultra i kommande inlägg; i detta inlägg tänkte jag berätta hur jag kom i kontakt med dessa distanser. Jag är ju väldigt ny då det gäller långdistans, och är på en motionärsnivå. En elitsatsande har antagligen en helt annan uppfattning och ett annat svar på Varför-frågan, och det finns säkert också lika många svar som det finns "ultra-motionärer" på samma fråga. Det jag tror att alla ändå har gemensamt är en fascination till distanserna, till upplevelserna och till vad kroppen klarar av, och vad huvudet klarar av.


Den uppmärksamma läsaren ser att detta är del 1 av 3 om "Varför Ultra?". En ultrafrälst vet att frågan inte kan besvaras i ett inlägg. Den som anser att ultradistanser tillhör kategorin vansinnigheter förstår jag också.

Foto: Privat. Ultra/löparhumor

I april förra året, då jag några veckor innan sprungit mitt första marathon, var jag på ett gemensamt träningspass som kallades "Långpassdöden"; eller egentligen Långpassdöden 2, eftersom första upplagan redan var avklarad. Det var ett gäng löparnördar som skulle springa andra varvet på Stockholm marathon banan tillsammans. Efteråt var det bastu, så klart uppskattat av mig (som finne). Till bastubadandet anslöt så småningom Lisse,som under passet sprungit i en annan grupp än jag själv. Vi började snacka lite om långlopp, stretching osv, och i förbifarten nämnde Lisse att hon några veckor tidigare sprungit TEC. Mina ögon måste ha blivit till tefat, jag hade lite svårt att greppa det hela.Hon pratade om 100 miles. 100 miles! Är det samma enhet vi använder? 100 miles; alltså 160 km?! Ja, 160 km. Och de sviter hon hade var några blåsor på fötterna.

Visst hade jag tidigare hört om ultra, kollat in reportage från Hallsberg, men nu träffade jag plötsligt en söt, ljuvlig, och till synes normal kvinna - som sprungit 100 miles. Min hjärna gick på högvarv. Jag beundrade, begrundade, fascinerades.

Väl hemma från passet spenderade jag resten av dagen på att fördjupa mig i ämnet Ultra.Fenomenet långt bortom kilometertider och förnuftiga distanser som Fredrikauttrycker det. Berättelser om hur man jobbar med pannbenet för att stå ut, hur man tar sig framåt när hela kroppen gör ont, hur ens medtävlare inte är medtävlare, utanmedlöpare och hur viktiga dessa är, hur magisk känsla och stämning det kan vara, hur stark man kan känna sig - och hur totalt utmattad man kan bli. Hur ljuvligt klingar inte det?

Foto: Privat. Nyvaken, precis innan start i mitt andra ultralopp

Så - Varför Ultra? Ja, varför inte tänkte jag. Drömmar om distanserna bortom vad som är förnuftigt hade fått sitt fäste. Ordet Ultralöpning hade fått sin förklaring till pappers. Nu var det bara att fortsätta fördjupandet, funderingarna och drömmarna. Kanske skulle jag testa det som många, av förståeliga skäl, ställer frågan "Varför?" till.

torsdag 4 februari 2010

Innovativ träning

För några veckor sedan skrev jag på min gamla blogg ett inlägg som handlade om intressanta specialsaker man tränar inom olika sporter, och som känns verkligt nödvändiga för en själv, men för andra kan te sig något märkliga. Jag fick några intressanta kommentarer, som jag tar upp under texten nedan. Jag klipper in det ursprungliga inlägget även här, eftersom jag tror att jag fått några nya läsare, som förmodligen har en del intressanta tränings-specialare att dela med sig:


"Jag började fundera över småsaker som är speciella för olika typer av idrotter, eller saker som man kanske inte kommer att tänka på att är bra att träna. Svårt att förklara; jag ger några exempel:

När jag tränade orientering, fick vi som tips att ta med en tidning, typ Kalle Anka när vi drog ut på en vanlig löprunda. När man orienterar är det viktigt att man kan läsa kartan och springa på samma gång, och just att öva sig på att läsa, samtidigt som man sprang var ju bra både för att inte snubbla då man läste kartan, men också för att öva hjärnan att koncentrera sig på kartläsningen samtidigt. Jag tror jag testade detta vid ett par tillfällen. Problemet var bara att jag inte tyckte att Kalle Anka var speciellt intressant, och på den tiden var jag också lite mera brydd om vad de som såg mig tyckte och tänkte. Men, mycket smart idé.

Ett annat exempel: Som ultralöpare bör man kunna äta samtidigt som man springer (eller går). Dessutom behöver man veta hur kroppen och magen reagerar på olika typer av energitillförsel, och åtminstone jag vet att jag behöver fylla på med energi på annat sätt än i flytande form när jag springer ultra, annars får jag ont i magen av att den är tom och inte har något att jobba med. Förra våren testade jag min kropp för detta på träning (skrev om det i ett inlägg då). Jag testade alltså hur kroppen reagerade på födointaget, samtidigt som jag övade mig att äta i farten; sprang in på pressbyrån, joggade med en macka till kassan, betalade, och stack vidare. Vid ett annat tillfälle; tror det var innan någon mara, testade jag cola som sportdryck. Jag stannade vid korvgubben vid Tanto, och frågade om jag fick köpa den burk som stod framme som var ljummen (tror inte att jag hade så stor konkurrens om den burken). En sak lärde jag mig av det - colan ska vara avslagen, annars är det nästan störtomöjligt att dricka.

En annan sak (inte då träningsgrej direkt, men) som vi som typ 17 åringar tyckte var jätte kul, var när en kompis kille som var cyklist rakade benen. Det känns inte sådär väldigt anmärkningsvärt idag, men då tyckte vi att det var ganska excentriskt.

Orienteringsgrejen känns på något sätt mer intelligent än ultragrejen, men ni kan inte ana hur roligt jag hade när jag testade att äta springandes på långpasset. Kanske nästa steg blir att läsa typ senaste numret av Runners, samtidigt som jag tar en burgare under långpasset (tur i alla fall att det inte är vattenlöpning jag tänkt mig).

Kommer ni på andra, lite roliga saker som man tränar på i olika sporter? Helt självklara saker att öva på när man håller på med den grenen själv, men kanske skrattretande för övriga."


När jag publicerade detta inlägg fick jag bl.a. följande information och idéer från läsare:


Andrej menade att man inom boxing och spjutkastning använde sig av samma muskler, och kunde ta hjälp av varann. Detta höll jumper inte med om; däremot kunde han tänka sig att testa den idén som Keron tipsade om: Att springa med ett flarn chips i varje hand när man löptränade för att hållas avslappnad i överkroppen.

Anneli var in på spåret att ha lite små-fula knep för att träna mindre roliga saker, medanPetra ville sova samtidigt som hon tränade, något som jag vet att Rune Larsson har någon bra metod för, och som Zebban testat på ett ultralopp. Rosenblom nämnde Karate-kid´s disciplinerande träning med flugfångande och staketmålning, och det måste faktiskt vara i det märkligaste segmentet av saker att träna.

Har ni andra ytterligheter att bidra med?

onsdag 3 februari 2010

3 februari

Prästkragar i sikte?

Seglat över snön

Igår var det faktiskt så att jag undrade lite vad jag sysslar med när jag envisas att transportlöpa trots snöoväder. I morse hade jag inga höga förväntningar på väglaget, utan trodde att det igen skulle bli ett slirpass. En positiv överraskning väntade; de flesta vägarna/ gångbanorna var skottade, och man fick ett bra grepp nu som då. Det kändes faktiskt lite som om man kunde segla över snön, och vintern var plötsligt riktigt ok igen.

Foto: Privat. RW blogg-kollegor.

En annan positiv sak är att min (långpass-)kompis Karin också flyttat in här på Runners World. Idag hade jag dessutom nöjet att träffa Karin över en lunch.

Det är några som kommenterat det faktum att man måste vara inloggad för att kunna kommentera bloggarna. Jojje beskriver här resonemanget bakom detta. Det är alltså helt gratis att registrera sig, även för icke-prenumeranter. Gå gärna in och kommentera Jojjes inlägg - han har nämligen lovat att springa Lidingö Ultra iklädd björndräkt ifall det faller in 100 kommentarer, och dessutom kan ni vinna ett pris! Jag tror ändå att snubben kommer att vinna mig med ett par timmar trots hans klädsel (ifall jag beslutar mig för att delta i Lidingö Ultra). I alla fall hoppas jag på en medlöpare i päls.