Efter gårdagens något misslyckade pass, kände jag idag att det var dags att komma igen.Inte för att slicka såren, utan för att jag hade lust. Redan i morse kände jag att benen hade fått kräm i sig igen (eller så var det att jag började morgonen med några chokladbollar och en kopp kaffe innan jag sprang iväg), och passet var något av ett perfekt morgonpass. Trots -10 kändes det inte för kallt, och jag kunde springa på i ett jämnt tempo (något jag uppskattar med mina ensamma pass), utan varken trafik eller halka.
När jag var på testet på SSC fick jag rekommendationen att träna mer på tröskelnivå, och att börja med kortare distanser, och öka upp vart efter. Eftersom passen tidigare i veckan varit relativt lugna (vilovecka), och underlaget har gjort att det gått lätt att springa, kände jag att det idag var läge att dra upp tempot. Bestämde mig för en längre hemväg, vilket gjorde det lättare att själv bestämma farten, utan att behöva stanna vid en massa trafikljus.
Började med en uppvärmning på ett par km, innan jag drog igång med första tröskeln. Tyckte att jag hade ganska bra tryck i benen, och det rullade på bra. Den första tröskeln höll jag i ganska precis 15 minuter, varefter jag promenerade ett par minuter, joggade några minuter till, och drog igång med nästa tröskel på 10 minuter som gick i ett något långsammare tempo, men ändå kändes ok. Efter det blev det lite långsammare jogging, promenerande i uppförsbackar, och så var jag hemma.
Foto: Privat. Tröskelpass. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min humor. Men vissa saker kan man bara inte låta bli.
Ofta när jag springer intervaller blir jag förvånad över hur snabbt passet går. Jag gissar att det är för att jag tänker passet i delar; under uppvärmningen tänkte jag ut hur jag skulle lägga upp passet, under trösklarna tänkte jag mest på att få in ett bra flow, hur jag skulle beskriva passet i bloggen osv, och plötsligt stod jag och fiskade upp nycklarna ur fickan, och klev in. Och så var tröskelpasset avklarat.
