Fint ska det va...

Jag vet inte orsaken till att det var min första tanke när jag kollade på termometern i morse. Jag var inte inställd på -11, och hade faktiskt inte lust med den temperaturen under min transport till jobbet. Mumlade vidare, klädde snällt på mig, tänkte "fint ska det va" igen, och drog iväg.

Och fint ska det va! Den ordrepa jag tänkt sarkastiskt 15 minuter tidigare, fick plötsligt en positivare betydelse. För ja, det var verkligen en fin morgon. Rimfrost, vindstilla, och sådär vitt och fint som det nästan bara inte kan vara i Stockholm, och det hann dessutom bli lite ljust innan jag kom fram till jobbet, nästan jublande över att ha fått springa i dagsljus. För fint ska det va.

Foto: Privat. Mörkt igen, men vackert. För fint ska det ju va för oss utomhuslöpare.

På hemvägen brukar jag springa lite olika vägar, beroende på om jag vill springa längre, bland färre folk osv. En av vägarna jag kan välja innebär en rätt så smaskig etapp med trappor. Igår valde jag den vägen, och beslutade mig för att springa hela vägen upp (vanligtvis går jag i trapporna). Och vilken effekt två minuters trappskuttande har. Stumma lårmuskler, ett pumpande hjärta. Detta måste bara vara bra; en annan gång kanske jag tar trappan två ytterligare varv. Trots att jag igår stretchade, kändes det korta trapprycket ganska bra i baklåren idag, så jag tog en sväng till gymmet, främst för att mjuka upp benen, göra pilatesövningar, som jag tycker fungerar fint för diverse stelheter, och samtidigt passade jag på att göra en del övriga styrkeövningar.

Mjukare i ben och rygg (jo, fint ska det va), kan jag luta mig tillbaka för kvällen. Dessutom tänkte jag mig ett experiment: Jag känner för att lägga mig på spikmattan, samtidigt som jag inte kan slita mig från OS-sändningen. Det får bli OS-tittande från spikmattan - tur (för er) att jag inte videobloggar.