För tre år sedan bodde vi i USA (New York och Connecticut). Det var den kyligaste vintern på länge i det området. En gång kom det omkring 3 dm snö, och det var totalt kaos. Allt var stängt; universiteten förklarade "Snowmans-day". Jag var vädret till trots ut på en joggingtur i min lilla Connecticut stad, och blev stoppad av polisen som trodde att jag var i någon emergency situation. Maken och jag skrattade åt detta kaos. Vi nordbor vet ju hur man tar hand om snö. High five på det!
Måndag morgon, -23, kaos i kollektivtrafiken. Rekommendationer om att stanna hemma, att springa kändes väl sådär i tanken. Jag var faktiskt redo att slänga in handduken, -23 var i svalaste laget för transportlöpning.
Jag beslutade att jobba hemifrån en timme eller två, för att undvika värsta rusningstrafiken och sedan ge mig iväg mot tunnelbanan. Ganska snabbt visade termometern -19 och jag bestämde mig för att om jag i lördags stod ut med snöyran och -14 i två timmar, skulle jag även palla 50 minuter i -19 och sol.
Dubbla lager av allt, ryggsäck på; den värmer ganska skönt på ryggen faktiskt; och iväg. Min plan att springa väldigt lugnt för att inte andas den kalla luften så kraftigt fungerade, och jag möttes inte alls av den bitande köld jag hade föreställt mig; i stället var det ganska lugnt, perfekt plogade vägar och en av vinterns vackraste mornar.
Några andra löpare såg jag inte till, däremot en del cyklister, och folk som var på väg till jobben gående, och bilköer överallt; skulle gissa att jag plockade ganska bra med placeringar i jämförelse med bilisterna.
Med facit i hand vet jag vem jag kan lita på. Att jag ens tvivlade...
Foto: Privat. Löparvänner - röken drar åt sidan. Det är väl tecken på att det åtminstone inte blir kallare (for now). Ursäkta mörk bild - men det blev kväll idag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar