Opretentiöst?

Idag har jag varit sur på mig själv. Av flera orsaker, och av orsaker som säger mot varandra. Det handlar i alla fall om löpning.

Löpning och träning överlag ska enligt min egen filosofi, för mig, vara väldigt opretentiöst. Jag har valt att fokusera mer på prestation inom andra saker i livet. Träning ska vara en fristad, det som stärker, det som är lyx, ett fritidsintresse, och det är också därför jag, för det mesta gillar löpningen; den lyfter - inte sänker. Det är en hobby, långt ifrån mitt professionella jag.

Idag kände jag dock att löpningen var på väg att sänka. Jag hade bestämt mig för att springa intervaller på band, eftersom det är för slirigt och halt ute. Ja, jag tog mig till bandet, började värma upp, ökade farten, men kände mig inte riktigt bekväm med att det stod en massa träningsmaskiner bakom. Jag hade inte lust att springa i en fart som var utmanande och vara rädd att ifall jag skulle tappa kontrollen, skulle jag drämma rakt in i ett järnbråte. Avbröt springandet på bandet, och tog ett varv bland vikterna i stället. Det kändes bra för stunden (ja, och egentligen vet jag att styrkan är jätte viktig för mig); men jag ville springa intervaller, och blev sur på mig själv för att jag inte fick köra dem.

Efter att ha surat över intervallerna ett tag, började jag fundera över hur illa det klingar i min filosofi. Jag har väl ingen rätt att sura över att det inte blev som jag ville. Var finns tänket om att löpningen skall lyfta och inte sänka? Tänket om att löpning och träning ska vara opretentiöst.

Det går ju inte ihop. Jag kan väl inte vara sur på att jag inte sprungit intervaller när jag egentligen inte borde bry mig, utan istället uppskatta det styrkepass jag fick. Så från att vara sur över intervallerna, gick jag till att vara sur på mig själv för att jag tog det hela på ett dåligt sätt.

Foto: Privat. Tanke-"gång"

Vid tankegångar av det här slaget, tycker jag det är viktigt att skramla om sig själv lite, tänka efter - vad är det som ger mig värde? Jag behövde faktiskt inte tänka efter så länge innan jag fann mitt svar. Att bryta ihop och komma igen starkare är liksom inte the kind of stuff jag sysslar med; inte heller att över-analysera - det är allt för mycket tidsslöseri.Nästa gång vet jag att jag har svaret på ytan, bara att plocka fram.

Och för er som alltid undrat vad man får om man korsar ett kenyanskt skolbarn med mig, har Fredrika ett potentiellt utfall, och för er som undrar vad man gör när man snorkkar, kan Miranda stå till tjänst. Vilken tur att man har kloka blogg-kollegor, så att man inte behöver tänka ut allt själv.