Krig och positiva splittar

Jag har hamnat i krig. Snygg-sko-krig. Dethär med skor än känsliga saker. Staffan har påstått att Noosan är ful, medan jag ju tycker att den är en riktig snygging. Kriget har nu breddat sin front, gått från lätt skade skjutande i kommentarsfältet på bloggarna till ett annat forum där direkta, personliga skott kan avfyras.

Igår kapitulerade Staffan: Han erkände att han tyckte att Noosan var snygg. Medan jag dansade segerdansen, njöt av känslan av en färsk skosula mot parketten när jag steppade tills jag fick mjölksyra; då när fienden sover, då gör Staffan en fuling. Det hela var ett trick för att blidka mig; han gör ett inlägg från sidan, full ammunition, och påstår att dessa är snyggare.

Icke säger jag. Mina spräckliga Noosa är snyggare; och ju längre kriget fortgår, desto snyggare kommer jag att tycka att de blir.

Foto: Privat.

För övrigt har jag sprungit två pass med positiv splitt idag. Man ska ju göra tvärtom enligt vad jag förstått. Har man disponerat sina krafter rätt, springer man andra halvan av passet snabbare än första. Idag var det dock inte disponeringen av mina krafter som var problemet, utan det var helt enkelt underlaget som gjorde disponeringen för mig. I morse var det ganska stabilt underlag utanför stadskärnan, medan det var slaskigt ju närmare city man kom. Det gick alltså fortare första biten. På eftermiddagen hade det hunnit smälta inne i stan, och man kunde känna asfalt under fötterna, dra upp farten, medan den stabila snön utanför stan nu förvandlats till plask.

Skulle jag ha sprungit passen i omvänd ordning kunde det ha varit rena mönster-pass. Fair enough. Noosan är ändå snyggare.

Edit: Staffan och jag har nu kommit till ett fredsavtal; man vill ju inte starta helgen med skoskav. (Om han nu inte ligger och lurpassar med något igen).