Varför Ultra? Del 2 (3)

Jag försöker som fredagssysselsättning reda ut Varför jag kommit att fascineras av ultralöpning, och hur man kan se det fina och inspirerande i att, som många anser, "plåga sig själv". Del 1 hittar ni här, och del 2 följer:

Alla har väl olika resonemang bakom varför man sysslar med en viss distans, eller vissa sporter för den delen. En kanske finner sin edge, eller starka sida inom kortdistans, en annan brinner för att springa mil-lopp för att det är en lämplig distans, en tredje ser kanske löpningen som en bra motionsform eller som möjlighet till frisk luft.

Jag har alltid varit långsam, men uthållig och seg. Många föredrar kanske att prestera snabbt för att sen ha det över, medan andra gillar att ligga och nöta. Jag har alltid haft svårt att riktigt ta ut mig till fullo på kortare distanser; däremot kan jag hålla på ett bra tag - det gillar både kroppen och knoppen. Och så pass mycket tävlingsmänniska är man väl, att man gärna vill göra det man är bra på.

Segheten måste jag se som min riktigt starka sida. Och med seghet menar jag inte nödvändigtvis att man är mest uthålligt tränad, utan mer segheten att orka slita, orka hålla på. Min mamma är den segaste människa jag vet. Jag tror att jag fått den riktiga segheten från henne. Folk brukar säga till mig att jag ska ta fram min finska Sisu(=styrka) för att verkligen prestera max. Jag får kontra med att säga att jag tilldelatstuggummivarianten av Sisun. När jag hade deltagit i mitt första (och hittills enda) 12 timmars lopp, hade jag bevisat för mig själv det jag haft en ganska stark hypotes gällande - Jag är nästan lika seg som mamma. Jag ringde glatt och stolt och berättade det också efter målgång - att jag nästan hade hennes seghet, men jag tror att mamma inte uppfattade det - det var mest tyst brus i andra ändan av luren när jag berättade att jag sprungit nästan två marathon senaste natt.

Så om man gillar att träna uthållighet och njuter av att knarka kilometrar, så känns det som win-win. Varför ultra? Ja, varför inte?