Endorfin-junkie: I-landsproblem?

En start fotnot: Detta inlägg har inget att göra med vila/ våga vila eller inte, utan mer hur man som frekvent tränande person reagerar vid vila.

En person som är van vid att träna, säg för enkelhetens skull, varje dag, är van vid att få sin dos endorfiner, en riktig ansträngning, kanske dosen med frisk luft men samtidigt också göra sig av med energi, oroligheter i kroppen och huvudet. Det är liksom ett utbyte av energi in, energi ut; mycket av detta emotionellt.

När personen då har vilodag, eller vilovecka, drabbas av skador etc., kan det uppstå en o-balans. Vad ska man göra av sin energi? Den olustiga känslan av att inte få utlopp för energin, och det emotionella på det sätt man är van vid? En teaterföreställning kanske gör att det blir en träningsfri kväll, trots att man är van vid att gå på body pump på torsdagskvällarna.

Nu överdriver jag lite, men många av oss som tränar är verkliga endorfin-junkies, och blir lite oroliga och olustiga av vilan.

Denna känsla skulle säkert påstås vara rena i-lands problematiken för de flesta. Att ha en sådan träningsglädje, som gör att kroppen och kanske framförallt hjärnan gör uppror när man inte tränar. Det är väl bara ett tecken på att man ser träningen som väldigt viktig, och som något positivt.

Men hur är det? Tycker man den dagen då passet blir inställt för att det är -20 grader, att det är skönt med en extra vilodag, och är det bara "roligt" att vila dagen efter man drack två glas vin för mycket? Mitt svar är nej. Ibland skulle det faktiskt vara skönt att vara lite mer spontan med vila och inställningen till vilan. Se det lugna, avslappnande i den, och inte som en bortslösad dag.

Foto: Privat. Tja, nu känns ju fossingarna på bordet ganska soft. Men det är ju inte OS-sprint jämt.

I min vanliga vardag, ingår mycket träning (läs löpning). Det är sättet jag transporterar mig till och från jobbet, och jag kryddar ibland till det hela med något specialpass på hemvägen, och en viktig del av en vanlig helg är ett långpass, och samtidigt ofta lite socialiserande med löparvänner. Eftersom jag reser en del i jobbet, brukar jag då lägga in helvila, dels för att jag tycker att jag behöver den träningsvilan, dels för att jag tror att kroppen behöver mer vila när man reser, men också för att det ofta känns som en större ansträngning att ta sig ut när jag inte är hemma i de vanliga rutinerna, så det passar bra att lägga in vila då. På något sätt känns det som ett enkelt sätt att vila.

Men vilodagarna i vanliga vardagarna känns inte alltid gemytliga. Något saknas;endorfinerna saknas, men visst kan det vara riktigt skönt att inte röra en fena ibland, bara slänga fötterna på bordet, eller lägga sin fritid på andra saker; det behöver både kroppen och knoppen. Men nja, jag föredrar att få springa.

Vad tycker ni om vilodagarna, och paus från tränings-endorfiner? Pest, eller soft? Är vilodagarna en njutning, eller en enda brist på endorfiner?