One happy icke-rökare

Idag - igen - är jag verkligt glad att vara (transport)löpare. En av de värsta sakerna jag vet är nämligen att frysa. Hur otrevlig är inte den känslan? Jag har ett väldigt stort medlidande för rökare. Att vara tvungen att gå ut, kanske gå en bit utanför dörren, och stå där några minuter för att få sin dos; nej, jag skulle nog inte stå ut med det. Främst för kylan, men också för att det skulle ta en massa onödig tid.

Skulle jag inte springa, skulle vi inte heller ha någon mat hemma, eftersom matinköpen oftast tas hand om på vägen hem från en löptur. Allt kan man dock inte ta hand om springandes. Idag i samband med lunchen gick jag ut för att uträtta några ärenden. Trots att jag hade på mig min tjock-tjocka vinterjacka, blev jag ändå frusen ända in i benmärgen, och har jag en gång kylt ner mig, har jag svårt som tusan att få upp värmen igen; det krävs nästan bastu eller löpning, och inget av de alternativen var riktigt lämpliga efter lunchen, så jag fick ta till varmt kaffe och te, och fick väl upp värmen hyffsat.

När det igen började dra ihop sig till hemfärd kikade jag ut, undrade om det var samma snöregn i luften, samma isande kyla. Viftade bort funderingarna, drog på mig springkläderna och luffsade ut. Och inte en enda gång tänkte jag på att jag skulle frysa. En rätt så gemytlig känsla. Så skulle jag vara rökare skulle jag nog få fixa det i farten medan jag springer.

Foto: Privat. Varm ända in i själen :) Och behöver man säga att man ryyyser när man sitter och kollar OS? Grattis Kalla!