Varför Ultra? Del 1 (3)

När jag berättar att jag springer ultra; eller jag brukar säga att jag springer marathon och helst längre; är det många som blir förvånade och frågande. Varför plåga sig så? Ochvarför vill man frivilligt springa så långt? Mer om varför jag gillar ultra i kommande inlägg; i detta inlägg tänkte jag berätta hur jag kom i kontakt med dessa distanser. Jag är ju väldigt ny då det gäller långdistans, och är på en motionärsnivå. En elitsatsande har antagligen en helt annan uppfattning och ett annat svar på Varför-frågan, och det finns säkert också lika många svar som det finns "ultra-motionärer" på samma fråga. Det jag tror att alla ändå har gemensamt är en fascination till distanserna, till upplevelserna och till vad kroppen klarar av, och vad huvudet klarar av.

Den uppmärksamma läsaren ser att detta är del 1 av 3 om "Varför Ultra?". En ultrafrälst vet att frågan inte kan besvaras i ett inlägg. Den som anser att ultradistanser tillhör kategorin vansinnigheter förstår jag också.

Foto: Privat. Ultra/löparhumor

I april förra året, då jag några veckor innan sprungit mitt första marathon, var jag på ett gemensamt träningspass som kallades "Långpassdöden"; eller egentligen Långpassdöden 2, eftersom första upplagan redan var avklarad. Det var ett gäng löparnördar som skulle springa andra varvet på Stockholm marathon banan tillsammans. Efteråt var det bastu, så klart uppskattat av mig (som finne). Till bastubadandet anslöt så småningom Lisse,som under passet sprungit i en annan grupp än jag själv. Vi började snacka lite om långlopp, stretching osv, och i förbifarten nämnde Lisse att hon några veckor tidigare sprungit TEC. Mina ögon måste ha blivit till tefat, jag hade lite svårt att greppa det hela.Hon pratade om 100 miles. 100 miles! Är det samma enhet vi använder? 100 miles; alltså 160 km?! Ja, 160 km. Och de sviter hon hade var några blåsor på fötterna.

Visst hade jag tidigare hört om ultra, kollat in reportage från Hallsberg, men nu träffade jag plötsligt en söt, ljuvlig, och till synes normal kvinna - som sprungit 100 miles. Min hjärna gick på högvarv. Jag beundrade, begrundade, fascinerades.

Väl hemma från passet spenderade jag resten av dagen på att fördjupa mig i ämnet Ultra.Fenomenet långt bortom kilometertider och förnuftiga distanser som Fredrikauttrycker det. Berättelser om hur man jobbar med pannbenet för att stå ut, hur man tar sig framåt när hela kroppen gör ont, hur ens medtävlare inte är medtävlare, utanmedlöpare och hur viktiga dessa är, hur magisk känsla och stämning det kan vara, hur stark man kan känna sig - och hur totalt utmattad man kan bli. Hur ljuvligt klingar inte det?

Foto: Privat. Nyvaken, precis innan start i mitt andra ultralopp

Så - Varför Ultra? Ja, varför inte tänkte jag. Drömmar om distanserna bortom vad som är förnuftigt hade fått sitt fäste. Ordet Ultralöpning hade fått sin förklaring till pappers. Nu var det bara att fortsätta fördjupandet, funderingarna och drömmarna. Kanske skulle jag testa det som många, av förståeliga skäl, ställer frågan "Varför?" till.