söndag 31 januari 2010

Kolla in


Foto: SvD. Fotografen var med under förra lördagens långpass (jag själv tredje från vänster).

I dagens SvD finns en artikel om träningsbloggare som Petra skrivit. Här kan ni läsa nätversionen; vad jag förstått är artikeln mer omfattande i pappersformat. Trevligt att träningsbloggarna också får lite publicitet, och inte bara de kanske mer karismatiska modebloggarna.

Definitionsfråga

Igår skulle jag springa långpass. Mina långpass brukar ligga på omkring 25 km +- 5 km, men igår avslutade jag efter 12 km eftersom jag höll på att bli till en ispinne. Något andra löppass blev det inte heller igår, istället styrketräning hemma, och alltså en helt ok träningsdag, men ändå med en viss bittersmak av ett avbrutet långpass.


Idag är det väldigt lugn träning på agendan, eftersom jag imorgon ska på test till Sport Support Center. Under förmiddagen blev det ett relativt lugnt löppass tillsammans med maken, också på 12 km, för att möta upp ett gäng löparbloggare och fotograf. Detta pass i återhämtningssyfte. Same, same but different - definitionsfråga.

I morgon kväll är det alltså laktat-test på SSC som gäller. Jag var på något liknande test när jag var ca. 17, och det enda jag kommer ihåg från det testtillfället var att det rann blod längs armarna av sticken i fingrarna vid varvning. Vad jag förstått har testtekniken utvecklats en del de senaste tio åren. Många av mina Linnéa klubbkompisar har varit på detta test, och tyckt att det varit till stor hjälp, men det har inte blivit av för mig. Nu hade Ingmarie fixat tester åt oss i marathonnätverket, så jag tänkte passa på att gå på testet. Spännande ska det bli.

Som en psykologisk effekt av vetskapen om att jag imorgon ska på test, känner jag mig nu totalt ur form. Jag känner mig tung som en elefant i kroppen, och misstankar om att jag är övertränad kommer fram (såna tankar brukar jag lyckas puffa iväg ganska lätt i vanliga fall). Ja, jag är väl med andra ord laddad för test.

lördag 30 januari 2010

30 januari

Solen luras

Solen luras

Senaste dagarna har det varit en del gnäll från min sida. Jag har klagat på snön, påintervallpannbenet, på modden, ännu mer på snön, på tån, till och med spagettin fick sig en örfil, och ytterligare har jag sympati gnällt på iPad:en. Det ligger vissa misstankar om att jag har en slags baksmälla från firandet av löpningens dag i tisdags. Lika så bra att jag fortsätter att ha gnäll-hatten på mig nu när jag ändå är på gång.

Jag har precis kommit hem från det som skulle bli ett långpass. Det blev inget långpass. Det var inte modden, inte tån (ja, den gör ont, men inte ont ont), inte snön, verkligen inte spagettin. Idag var det kylans och solens och mitt eget fel. Visst, jag vet vad -15 innebär. Det är kallt, och jag klädde mig för det. Men det var också ljust och soligt. Men för fasen - solen värmer ju inte ens. Den hänger liksom bara där.

Foto: Privat. Solen är där, men den luras. Den värmer inte ett dugg.

Jag nöjde mig med ett pass som var bara hälften av det jag tänkt mig. Eventuellt tar jag en andra runda senare under dagen då det förhoppningsvis är lite mildare. Under tiden satsar jag på varm choklad och vinterstudion. Solen får lura någon annan under tiden.

Foto: Privat. Idag snackar vi snygga ögonfransar.

fredag 29 januari 2010

29 januari

Aldrig mera spagetti

Aldrig mera spagetti - tåfokus

Av någon anledning har tankarna varit lite mer på tårna senaste dagarna. Själv har jag en stukad lilltå, forskningsrapporter gällande barfotalöpning publiceras (Fredrika ger bra källor för detta), och Runner's Worlds artiklar med Coltings Primal Walk där FF:s känns rätt.
Foto: Privat. Hur ska jag nu få in mina ihoptejpade tår i mina fina FFs?


Förra veckoslutet skulle det serveras bl.a. spagetti till lunch. Jag som ansvarig kock, satt medan jag gjorde mat från och till i soffan med min bärbara i knäet. När jag satt där i lugn och ro, hörde jag hur det började pysa i köket. Spagettikastrullen kokade över. Jag drog en rivstart från soffan för att begränsa pysandet, och i accelerationen drämde jag till med foten i foten på soffbordet. Attans vad ont sånt kan göra - men det brukar ju gå om ganska snabbt.

Hela veckan har tån varit öm, men i morse när jag joggade till jobbet gjorde det fruktansvärt ont. Tror det var för att jag tagit på dubbla strumpor då det var så pass kyligt, och då fick tårna lite mindre utrymme. För att strö lite mera salt i såren såg jag till att klämma in fötterna i klackskorna idag, men jag såg också till att få lite råd gällande min tå, då jag faktiskt började misstänka att något ben var av.

Ät glass, sa sjuksköterskan jag talade med. Eller, nä, det sa hon väl inte. Inte ordagrant. Hon gav som tips att stöda upp tån med en pinne - typ en bit av en glasspinne, eller tejpa fast tån med tån intill för att ge stöd då det troligen är en spricka i tån som behöver läkas.

Nu ska jag alltså se till att fixa fram en glasspinne. Hm... jag som brukar hålla mig till glassförpackningar. I alla fall känns det som om spagettin gjort sitt i detta hushåll för ett tag framöver. Däremot känns det helt rätt att ha ett par FiveFingers på skohyllan.

torsdag 28 januari 2010

28 januari

Frustrationer i snön

Frustrationer i snön

Aldrig tidigare har jag kommit till jobbet med ett sådant pulspass bakom mig. Det måste ha snöat ganska stor del av natten, och trots ett väldigt gediget jobb av de som skottar snö, var det ordentligt utmanande att springa i uppskattningsvis 5-10 cm lössnö ovanpå ungefär lika mycket is och modd. Väl i omklädningsrummet på jobbet var jag tvungen att sätta mig ner, käka en macka, och pusta ut innan jag fortsatte mina morgonsysslor. Det som är bra med ett sådant pass är att man verkligen uppskattar att få sätta sig ner och jobba efter det.

Det måste komma något gott ur detta tänkte jag samtidigt som jag tänkte på makens uppmaning om att se modden som en utmaning. Den envisa snön som dalar måste föra något positivt med sig, även för löpar-jaget (annars storgillar jag vintervädret, och det vackra vinterlandskapet och ljuset som snön medför, men just underlaget när man ska springa är lite sådär).

Foto: Privat. Undrar om ägarna till dessa bilar skulle ha lust med transportlöpning imorgon?

Efter överläggande kom jag fram till att jag faktiskt skulle testa intervaller på hemvägen. Detta måste ju vara världens chans för mig att få upp pulsen utan att springa speciellt fort. Ja, jag behöver träna snabba intervaller också så att benen blir mera van vid fart, men att bygga konditionen är ju också bra. Efter uppvärmning drog jag igång med de så kallade intervallerna. Jag tänkte mig 6 stycken a' 4 minuter. Första intervallen gick ganska bra. Underlaget var ok, om än lite slirigt, men det var ju liksom en del av grejen idag. De två följande var riktigt sugande, och när jag avslutade den tredje kände jag att det var nog. Inte för att jag var trött i kroppen, utan mer för att jag hade nog av att tänka på underlaget som något positivt.

Här gjorde jag en helomvändning, drog några rader med svordomar för mig själv, och tog beslutet att ge snön vad den tålde. Fjärde intervallen gick då ganska bra, men sen fungerade mitt trotsålders tänk inte längre. Jag kände mig done och absolut inte sugen. De två sista gick lite sådär. Det kändes mer som att jag ville ha krafter för att bara ta mig sista kilometrarna hem, än att slösa dem på några fjantiga intervaller. Jag luffsade på i lagom tempo sista biten, och kompenserade de halvdåliga intervallerna med att springa i alla uppförsbackar (där jag oftast går annars).

En viss frustration ligger över dagens pass, men också till lika stor det känner jag mig nöjd. Det var faktiskt riktigt sugande att springa idag och det var ju trots allt positivt ur träningssynvinkel.

onsdag 27 januari 2010

27 januari

Ultratillåtet

Ultratillåtet

Jag försöker ha en ganska human inställning till löpning, och det vill jag gärna också förmedla vidare. Trots att man förälskat sig i ultralöpning, kan man fortfarande vara relativt normal (väl?). Dock hamnar man ibland på små villospår. Jag har följt en tråd på funbeat gällande ett 24 timmars lopp i Esbo, Finland; III Endurance 24h som går av stapeln nu kommande helg. Redan sedan jag först såg informationen om loppet blev jag (som tidigare Helsingforsbo) nyfiken. Startplatserna gick åt som smör i solen, och ett gäng svenskar ska också ge finnarna en match.


Det som gjort mig mest nyfiken på loppet är det att jag skulle vilja veta hur finska ultralöpare agerar, och det sociala har för mig en väldigt stor betydelse då det gäller ultralopp. Finländare är ju i allmänhet mera tystlåtna än svenskar, och den finska humorn skiljer sig en del från den svenska. Jag kunde inte annat än känna att det var mitt i prick när jag på funbeat-tråden såg att någon läst instruktionerna för loppet och noterat"Vomiting is also possible during the race", med ytterligare förklaringar att om man hamnar i den situationen, bör man hålla sig till toaletterna, plastpåsar eller skräpkorgar (kallas roskis i Finland). Så nu vet vi det.

Foto: Privat. Det var visst ingen annan som tagit samma vägval de senaste 10 minutrarna.

Det var dock med ingen som helst humor i tanken som jag på allvar övervägde att ta ett bastubad (uppvärmning som uppvärmning) innan jag snorkkade hem idag. Alla tankar på intervaller var bortblåsta, och det var otroligt tungt före, och jag fick mjölksyra av att bara springa vanligt. Snöoväder står verkligen inte på min önskelista, men jag måste ändå säga att det är lite mysigt. I alla fall när man snorkkat klart.

Foto: Privat. Insnöad?

Vomiting is possible - ja, det tackar vi för.

Inspiration

En av de bloggar jag så gott som dagligen läser är Daniels blogg "mina utmaningar". Daniel fick för två år sedan diagnosen MS. Senaste höst sprang han NY marathon på 3.38, och han har alla förutsättningar att underskrida den tiden. Jag har med stort intresse läst Daniels inlägg gällande löpteknik och POSE metoden, och imponerats över vilka framsteg han gjort med tekniken. När jag idag gick in på bloggen kunde jag inte annat än bli tårögd. Läs - imponeras - inspireras. Ingenting är omöjligt.

tisdag 26 januari 2010

26 januari

Har firat löpningens dag

Firat löpningens dag

Ett stort tack till alla som varit med och firat löpningens dag idag; vare sig det varit i tankarna eller fysiskt. I Stockholm träffades ett härligt, lysande, gäng och sprang runt Humlegården. Några foton får beskriva kvällens gemensamma pass.




måndag 25 januari 2010

25 januari

Boom - Swoosh

Boom - Swoosh

Ibland uppskattar jag min transportlöpning mer än vanligt. Idag är en sådan dag. Boom - så vankade man till vardagen, och hade inte väskan stått packad vid dörren skulle det nog ha känts jobbigare.

Foto: Privat. Ibland är man mer och ibland mindre entusiastisk, och ibland kräver annat största delen av energin. Då uppskattas transportlöpningen lite extra.

Swoosh, 12 timmar senare passerar jag samma dörr, med samma ovärderliga sällskap som jag hade när jag i morse gick ut genom dörren (och då menar jag inte ryggsäcken). Aldrig i livet att jag skulle ta mig ut igen för att träna, efter att ha passerat ovannämnda dörr.

Och på tal om 12 timmar, så måste jag göra en Mia, eftersom det var jag som hittade oss på världslistan för några veckor sedan. Det är inte alltid man hittar sig själv på plats 119 på en världslista.

Löpningens dag nationellt

Rosenblom roddar i Göteborg, Anna i Kävlinge, Therese i Halmstad, Daniel i Malmö och jag själv med flera i Stockholm. Gör Rosenblom, Anna och Therese sällskap om ni är i närheten; och är det andra som har plats/ tid i kikaren och vill ha sällskap - skriv en kommentar på detta inlägg! Eller gör som Mialena, som tänker hoppa av bussen halvvägs på väg hem från jobbet, eller spring när, var och hur ni vill!

söndag 24 januari 2010

24 januari

Våga vara löpare

Våga vara löpare

När är man löpare? När man springer tre gånger i veckan? När man klarar milen på under 50 min., när man sprungit sin första mara? I morse läste jag ett inlägg hos Dessi där hon beskrev känslan att inte helt kunna kalla sig riktig löpare för att hon var för långsam, och därmed inte intressant. Hon vänder dock på det hela, och väljer att vara stolt över det hon gör; en stolt löpare. Det tycker jag hon gör rätt i; för klart att hon är löpare.

Jag tror det är ganska många som har liknande tankegångar. Man vågar inte riktigt säga att man är löpare, och man vågar inte vara löpare för att man inte är tillräckligt snabb (vad som sen är tillräckligt) eller inte tillräckligt uthållig. Våga vara löpare tycker jag. Strunta i vad andra tycker; känner du dig som löpare, är du väl löpare.

Många ambitiösa löpare skulle säkert få hicka av att höra mina mål eller icke-mål med löpningen. Visst har jag planer på tider och distanser jag gärna skulle klara av, men det är inga super-starka mål som jag är beredd att tumma på glädjen i löpningen för att klara. Ändå tänker jag kalla mig löpare. Dessa tankar tog jag med mig idag när var ute på en ensam, mysig löprunda i 6.30 tempo. Som en riktig löpare.

Foto: Privat. Nej, man behöver varken löpartights, Garmin eller kompressionsstrumpor för att vara löpare. Lite spring i benen räcker bra.

lördag 23 januari 2010

23 januari

Långpass i gäng.

Långpass i gäng

Precis hemkommen från ett långpass med ett gäng bloggare och härliga Linnéa-löpare. Jag har inte varit på någon träning med klubben sedan december, så det var roligt att igen se en drös med svarta jackor med Linnéa loggor på, och få en uppdatering på vad några hade för utmaningar och lopp i kikaren. Jag hade lite småbesvär med håll under hela passet dock; åt frukost lite väl nära på, och sen tog jag mig iväg på senare sidan och fick dra på i ganska bra tempo till Kungsholmen där vi skulle träffas, och sen ville hållet inte ge med sig helt, men det gick ändå.


I alla fall ett lugnt och bra pass, bra underlag och i övrigt bra förutsättningar. Passet slutade för mig på ca. 24 km, och med energi kvar. Det känns bra att få avsluta ett långpass med så bra energinivåer och pigghet i kroppen; då behöver man inte heller räkna med någon desto längre återhämtning. Sånt gillar jag.

Foto: Privat. Dagens gäng.

Tack för ett bra pass idag Linnéa klubbvänner, och Mia, Staffan, Petra, Miranda, Kenth,Ruth, Milla (härligt att se dig springa igen). Och jag lovade Linnéa-Anders att skriva ett inlägg snabbt, så att han kunde vara säker på att jag kommit mig hem. Ingen skallgång behövs alltså.

fredag 22 januari 2010

22 januari

TGI Tvättid

TGI Tvättid

Äntligen fredag säger vissa, äntligen tvättid säger jag. Av någon anledning hade jag fullständig brist på underställströjor med en acceptabel fräschhetsnivå idag. Jag vet liksom inte vart alla undertröjor försvunnit, och de som finns är delvis använda. Endera har jag ökat omsättningen på tröjor denna vecka, eller, som jag misstänker starkt, är det någon som använt tröjorna parallellt med mig. (Och om så är fallet - får jag då registrera dubbelgångarens pass på funbeat? Fast, det kanske jag inte vill... jag har ju haft något av en lugnare vecka nu, och tänkte ösa på lite mer nästa vecka.)

Foto: Privat. Nästan dagsljus! Jag var tvungen att kolla klockan en extra gång idag där jag kom ut från jobbet; trodde att jag misstagit mig på tiden och loggat ut en timme tidigare än jag tänkt mig nu på fredagen, men såhär ljust var det vid kvart i 5 idag.

Ikväll hoppas jag i alla fall att eländet är över; jag kommer att inleda lördagen med skåpet fyllt av rena, nytvättade träningskläder. Sådan lyx går inte av för hackor.

Har ni förresten noterat Isabellah Anderssons rekord på marathon i Dubai? 2.26.52 - makalöst!

torsdag 21 januari 2010

21 januari

Kutat intervaller, eller nåt

Intervaller, eller nåt

Fram till idag har denna vecka varit relativt lugn träningsmässigt. Det har varit den vanliga transportlöpningen, ett ordentligt styrkepass, men annars lite extra vila då jag kände att helgens pass satt kvar, och jag tycker att den vanliga, lugna löpningen varit ganska slitsam på grund av underlaget.

Idag var det intervaller inplanerade i min mentala kalender. Redan igår kväll läste jag några gamla inlägg hos min intervall-förebild Anna. Hon är otrolig då det gäller just intervaller och trösklar; hon tar fram krutet och helt enkelt levererar. För några veckor sedan skrev hon ett inlägg om ett pass vattenlöpning med intervaller som hon kört. Vattenlöpning och intervaller tänkte jag - måste ju vara det värsta av det värsta. Kan det bli mycket tråkigare än vattenlöpning - knappast. Kan det bli läskigare än intervaller. Nej, fy sjuttsingen. Men där hade jag fel. Anna fick vattenlöpningspasset med intervaller att låta som en dans.

Som ni märker är tempot, och det att våga pressa lite svårt för mig, och varje utförande av intervaller en utmaning. I stället för att, som igår, skicka utmaningen vidare till vägverket, tog jag idag hand om den själv. Jag skulle minsann trots det sliriga underlaget och höja tempot, eller i alla fall pulsen.

Jag bestämde mig för att på hemvägen ta en liten omväg så att jag hade lite friare passage, och hade upplägget att dra på där det gick (med tanke på övrig trafik, och underlag), och sakta ner där det behövdes. En typ av fartlek tänkte jag mig. Efter en kort uppvärmning pinnade jag på med första fartökningen. Denna blev den längsta, och var på ca. 1 km. Ordentligt flås, och jag nästan väntade på att det skulle bli "tillräckligt" slirigt så att jag kunde sakta ner en stund. Andra fartökningen innebar uppförsbacke med en serie trappor som avslut. Här var det faktiskt mjölksyra, och efter det tog jag gåvila några minuter. Tre kortare ökningar igen (+ en supersnabb, superkort där det kom en galen bilförare), med joggvila mellan. Precis innan jag skulle dra igång sista intervallen mötte jag en tjej med jäkligt snyggt löpsteg, så jag skärpte också till mitt steg och det blev en sista etapp på omkring 800 m.


Foto: Privat. Ja, fråga inte mig. Bra pass? Kanske det kanske.

Jag var förvånad att det ändå gick så bra att springa på de sträckor jag tog fartökningarna. Flåset och pulsen steg och t.o.m. mjölksyran kändes. Upplägget var inte det bästa, men det bästa jag kunde göra av dagens pass; det var liksom omöjligt att göra något annat än att anpassa sig till underlaget. Jag tror att det är bättre att springa intervaller med bättre struktur än detta "på måfå" upplägg; det blev som lite sådär, och jag har svårt att bedöma om det var ett bra intervallpass eller inte. Men, det var i alla fall ett intervallpass.


onsdag 20 januari 2010

Modd mutter

Jag muttrar lite över underlaget. Förfasligt slirigt. Tur ändå att man springer; för att gå måste ju vara ännu värre. "Se det lite positivt - som en utmaning" försökte maken. Jo, tjena! "En utmaning för vägverket" slängde jag tillbaka, otacksamt värre. Men träningsvärken skvallrar om att det nog kan vara något positivt med slirigheten. Klok han är dendär maken!


Foto: Privat. Ännu är jag ganska snäll. Men är det modd som gäller många veckor till kommer jag snart att börja bitas.

20 januari

Kom med och fira Löpningens dag!

tisdag 19 januari 2010

Nätverkande

Ni som läst Snorkkis-bloggen vet att jag är med i ett nybildat litet nätverk av bloggare som ska springa Stockholm marathon i juni; för vissa blir det första maran, andra har redan sprungit några; för vissa är det årets huvudlopp, medan andra ser det som ett lopp bland andra.

Vi har under senaste månaden haft en livlig kommunikation per e-post, chattat med varann, tränat med varann, lunchat och fikat med varann och förstås läst varandras bloggar, men inte träffats alla på en gång. Från att vi träffades första gången i december, har närverket ändrats lite, och vi som nu ingår är Milla (vår super-organisatör), Petra (som tyvärr inte kunde vara med idag), Ruth, Miranda, Ingmarie (vår extremt erfarna coach som ger oss otrolig inspiration) och jag själv.

Idag hade vi fika-träff, och diskuterade det ena med det tredje. Inspiration, planer och löparglädje, men också tråkigare saker som skador som gör att man inte kan träna löpning som man vill.

måndag 18 januari 2010

Styrka eller skämmas?

Att ta sig ut och springa känns inte som någon större ansträngning för tillfället; då menar jag just det att komma sig för; inte att det inte skulle vara ansträngande att springa. Det går ganska automatiskt, om det då inte är fråga om några inplanerade intervaller; då drar jag mig lite mer för det hela, och visst är man ibland lite sömnig på mornarna, men allt kan ju inte vara rosenrött hela tiden. Eftersom jag under veckorna transportlöper, är det mer fråga om - hum... ska jag till jobbet idag? Inte så svår fråga att svara på. Jo, klart jag ska till jobbet; då är det bara att springa. Likadant när jag ska hem. Hum... ska jag sova på jobbet i natt. Inte heller så svår fråga. Nej, det är bara att springa hem.


Foto: Privat. Springa - yeah. Fast man blir förfasligt snorig av att springa i snöyra.

Något som är ack så svårt är att få till ordentliga styrkepass. Igår under passet medAndréa, pratade vi om vikten av styrketräning för löpare. Så gott som varje dag gör jag några set med hantlar, utfallssteg, eller bål- och pilatesövningar. Pilatesövningar tycker jag är väldigt viktiga, eftersom jag sitter framför dator hela dagarna, och det är lätt att man blir lite ihopsjunken, och det känns som om pilates sträcker ut ryggen väldigt bra.

Men dethär att komma sig för. Det är så svårt! Jag brukar nu som då gå till gymmet, och tränar då ganska varierat, men gymbesöken är inte speciellt frekventa. Därför har jag skaffat mig lite hemma-verktyg så att jag ska kunna träna styrka hemma, och man kommer faktiskt väldigt långt med bara kroppen som vikt. I teorin är det ju så enkelt. I praktiken känns det som en omöjlighet med en Berlinmur som barriär. Idag på vägen hem bestämde jag mig för att jag idag minsann skulle träna ett 30 min. pass med både bål- och rehabövningar, och en del hantelövningar. Av någon orsak hamnade jag först i duschen, och sen fastnade rumpan i soffan med datorn i knäet, och nu börjar jag känna att det börjar vara tid för att fixa till middagen.


Foto: Privat. Styrka - Eh... grejerna ligger ensamma och väntar.

Nu har jag dessutom skrivit här att jag planerat att träna styrka i 30 min. idag. Två alternativ: 1) Jag tränar min styrka 2) Jag får skämmas när jag inte kommit mig för. Bäst att skrida till verk (eller skämmas... denhär soffan var ju väldigt skön, och det finns en massa intressanta bloggar som uppdaterats och borde läsas).

18 januari

Styrka eller Skämmas?

söndag 17 januari 2010

Bortsnackade pass

Denna helg har jag faktiskt haft motiverande träningspass. Idag hade jag springdejt med söta Löpning och livet Andréa som lämnat Götet till förmån för Stockholm i några dagar. Vi har länge haft tanken på att springa tillsammans, med det har inte funkat tidigare, men idag var det äntligen dags.

Inför passet var jag lite små-nervös att Andréa skulle springa allt för fort för mig; hon är nämligen både snabb och uthållig den tjejen, men det gick ändå utan problem. Ett slirigt pass som framförallt var väldigt trevligt och motiverande; helt enkelt ett "Löpning och livet" pass.

Foto: Privat. Nöjda och glada efter ett pass där jag tror vi snackade i ett :)

Denna helg har jag snackat bort sådär en 40 km; idag med Andréa och igår med Staffan. Ni som har möjlighet att springa tillsammans med andra - var lite modiga och fråga personer i er omgivning om de vill springa tillsammans; det ger verkligen en positiv kick! (Dessutom får man babbla av sig lite träningstankar så att man inte behöver trötta ut kollegerna med spring-snack redan under måndagens lunch.)

17 januari

Löppass med Andréa :)

Vissa av er kanske tycker att det är lite bökigt att kommentera på RW-bloggen. Fritt fram att skriva kommentarerna också här på Snorkkis-bloggen. (Funderade ett tag på att köra bloggarna parallellt, men då blir det mindre tid över att läsa andra bloggar, och den inspirationen vill man ju inte gå miste om).

lördag 16 januari 2010

Långpassfunderingar

Jag sitter och tar igen mig lite efter ett långpass med GAX-Staffan. Ett riktigt bra pass, ganska lugnt, mycket snackande om det ena och det andra, och 21.5 km på ca. 2.15; alltså något över 6 min. tempo och en medelpuls på 152.

Jag brukar sällan skriva exakta tider, exakta distanser eller ladda upp pulskurvor på bloggen, men nu skrev jag som ni ser distans, tid och puls. En av de saker vi pratade om i slutet av dagens pass var just puls, och hur pulsen, och förstås ansträngningsgraden ändras vid, som idag, slirigt underlag och vid kyla. Staffan gissade att hans puls låg på omkring 10 slag över vad han skulle ha vid snö/modd-fritt underlag, och jag lägger mig också i samma region eller något över. På ett långpass med slir-fritt, något så när platt underlag, ligger min puls vid 6 minuters tempo på omkring 140. Att pulsen är mer än 10 slag högre vid samma tempo är ganska mycket tycker jag. Skulle jag tänka det andra vägen, och tänka att jag springer med en puls på 150 på bra underlag; ja, då borde km-farten kunna justeras rejält neråt.

Foto: Privat. Staffan får en extra pulshöjare i uppförsbacken. Staffan sprang i somras The GAX 100 miles, och har i år siktet inställt på The GAX Trans Scania, 246 km.

Hur tänker ni när ni tränar på underlag som gör det mer ansträngande? Tänker ni tempo, eller puls, eller allmän ansträngning? Justerar ni längden på passen; eller är säg 2 mil på bar mark "lika mycket värt" som 2 mil i modd?

16 januari

Långpassfunderingar

fredag 15 januari 2010

Det våras för tightsen

-4 på termometern och vindstilla vad jag kunde se från köksfönstret. Efter flera veckor med dubbla lager underställskallingar och överdragsbyxor på det, kändes det som om det i morse var dags för tightsen att göra comeback. Inga konstigheter, bara på med vintertightsen och så iväg.


Ofta när jag springer till jobbet på mornarna är jag i en slags uppvakningsfas. Inte fullständigt skarp i tankarna, men lagom till det att jag är framme brukar jag vara fit for fight. Idag var jag antagligen inte fullständigt med.


När jag kom fram, ställde jag mig i vanlig ordning framför torkskåpet, redo att börja dra av lager på lager på lager; de kommande 10 minuterna var alltså säkrade. Efter avlägsnande av lager ett såg jag fascinerande ner på mina bara ben. Var det inte mer än då här? Nej tydligen inte. Bastun fick idag ge vika från att fungera som nödvändighetsfunktion för att tina upp stelfrusna skinkor, till ett ultimat fredag-innan-jobbet-lyx. Huruvida tightsen är här för att stanna återstår att se. Idag var det i alla fall vår nog.

Tack till alla som registrerat sig på sajten, och kommenterat på bloggen! Ni som har egna bloggar; klipp gärna in en länk till er blogg i slutet av inlägget, så hittar andra läsare till er (trodde att det gick att ha bloggnamnet som användarnamn, men jag misstog mig där).

15 januari

Jag har tagit fram tightsen igen. Klicka och läs mer, och registrera er gärna. Har ni egna bloggar: klipp gärna in en länka till er blogg i slutet av inlägget, så hittar andra läsare till er (trodde att det gick att ha bloggnamnet som användarnamn, men jag misstog mig där), och uppdatera gärna med adressen till min nya blogg ifall jag har äran att vara med på era favorit-listor.

Keron upplyste mig om att Runner's bloggen även kan följas med bloglovin!

torsdag 14 januari 2010

Ensam-varg fenomenet

Löpning anses av många vara en sport för ensamvargar. Jag förstår fullständigt den attityden, och ser ensam-varg fenomenet som både positive och negativt och både somsant och falskt.


Löpning är en sport som ställer ganska små krav på ens omgivning. Man är inte beroende av andra, utan kan ta sig ut för ett pass ensam, njuta av naturen, njuta av tystnaden, njuta av stadsbilden, och vara ensam med sina tankar eller helt och hållet putsa bort alla tankar och bara ösa på. En sport för ensamvargar alltså.

Å andra sidan samlas löpare till lopp, tänk Göteborgsvarvet eller Stockholm marathon där tusentals står på startlinjen samtidigt. Detta får ju fotboll att se ut som rena ensam-varg-sporten (ok; det är en viss skillnad - lag vs. individuell prestation). Att träna tillsammans och vara med i löparklubbar är inte heller något som enbart eliten sysslar med i dagens läge, utan något som man kan ta hjälp av för att komma igång eller för att sporras till att träna inför sitt första marathon, eller annars bara på en nivå som inte behöver vara elit - för att få ta del av det sociala.

Mitt springande har helt klart gjort mig mer social, och hjälpt mig bygga ett nätverk. Jag flyttade till Stockholm för ganska precis två år sedan, och förutom min man, kände jag knappt en handfull människor i stan. Både genom bloggandet och klubbtillhörighet har jag hittat några riktigt goda vänner. Tack vare löpningen, hade jag idag en lunchdate med Petra. Petra är liksom jag med i ett litet marathon nätverk som en annan bloggare och god vän, Milla, är initiativtagare till (kommer att skriva mer om nätverket nästa vecka).

Om jag var social löpare (klädd i kavaj) idag under lunchen, var jag på hemvägen en ensam-varg löpare. Gårdagens tempoträning gav sig till känna i benen, och från att ha varit lite små-kaxig igår, var jag lite lugnare (för att inte säga segare) idag. Välgörande, återhämtande löpning känns bra en sådan dag.

Välkommen till min nya blogg på:


Runner's World (klicka här)

Snorkkis blir Sofie, men Sofie är fortfarande Snorkkis. För att kommentera på den nya bloggen måste ni registrera er på Runner's World siten. Registreringen är gratis. De som är prenumeranter på tidningen och har Runner's kortet har tillgång till något mer material, typ gamla nummer av tidningen, artiklar osv., men bloggarna kommer man åt och kan läsa + kommentera trots att man inte är prenumerant.

(Ett tips från mig är att registrera ert bloggnamn som användare så syns det när ni kommenterar).

onsdag 13 januari 2010

Jazzat utanför komforten


Mer än halvvägs in i den första riktiga arbetsveckan efter julledighet, och diverse påföljande helgdagar. Jag tycker om att vara in i den vanliga vardagen igen, och jag gillar strukturen som jag har för träningen under dessa vanligheter.


Idag efter jobbet hade jag planer på ett distanspass i något högre tempo än det jag har på mina transportsträckor. Syftet var att ta mig utanför det komfort-tempo som jag så ofta håller mig inom, och där jag trivs allt för bra. Senaste veckorna har det dock varit ganska lämpligt att hålla detta mys-tempo, då det varit så kyligt (springer alltid utomhus), så att man inte utsätter luftrören för onödig irritation.

Jag bestämde att -9 var tillräckligt humant. Som alltid när jag ska träna utanför vad som känns bekvämt, var jag något reserverad. Hellre hålla högre tempo, än slipa distans intalade jag mig själv, drog på mig skorna med broddar och drog iväg. Efter ca 10 minuters uppvärmning sa jag till mig själv "time to rock", och ökade tempot. Så mycket rockande blev det kanske inte; det blev nog mera någon slags jazz-dans på det sliriga underlaget. Pulsen steg ordentligt, och jag fick upp ett bra tempo och flås. Efter den första tempoökningen på tre km joggade jag lugnare en bit, för att igen köra en jazz omgång på ytterligare tre km, och igen lugn jogg på det.

Vips visade gps:en dryga 10 km. Att vara ute och jazza utanför komfort-zonen var inte så farligt heller. Den sista biten jag promenerade hem kunde jag inte låta bli att tänka -Hey, jag rockade på jazzen idag!

Foto: Privat. En liten vilopaus efter passet var ganska komfortabel



Flyttlåda

Förutom Snorkkis-skeden hade tomten en fin låda i julklapp. Jag har sen jag fick lådan i min hand funderat vad jag ska göra med den. Den måste ju användas till något bra. En naturlig tanke skulle kanske vara att fylla den med t.ex. småkakor. Nu är jag inte riktigt något kakmonster, så jag tyckte att det vore slöseri att använda den till det. Jag har väntat på ett tillfälle att lägga ut en bild på lådan, och låta er ge förslag på vad jag ska använda den till. Nu har jag dock hittat lösningen.


Det får bli en flyttlåda. Jag packar lådan, och tar med den till Runner's World siten.

Jag vill gärna klargöra orsaken till min flytt. Jag ser det som en stor ära att få flytta in på Runner's, och som en möjlighet till att nå ut till en större läsarkrets, och förhoppningsvis dela med mig lite löparlycka. Jag har ingen som helst ekonomisk vinning i detta, och får inte ett korvöre i ersättning.

Tränat har jag faktiskt också gjort. Ett tempo-pass med jazz inslag minsann.

tisdag 12 januari 2010

Välkommen

Det känns jätte spännande att få vara med i denna satsning som Runners World gör på webben. Som bloggare tycker jag ju att det är extra kul att man satsar på att ha bloggar på nya portalen också.

Vad gör jag här då? Jag är verkligen inte elit, jag satsar på min yrkeskarriär, är ganska lat på att pressa mig själv. Men, jag älskar löpning, och jag gillar att skriva. Jag har under lite mer än ett års tid bloggat på www.snorkkis.se, och nu fick jag möjligheten att ta min blog ett steg vidare. Under dryga året som bloggare har jag hunnit med ett och annat i egenskap av löpare.

Bit för bit ska jag försöka introducera min löpning och hur jag ser på träning, och dela med mig av mina upplevelser. Jag hoppas kunna bidra med inspiration, och dela med mig av den glädje jag ser i löpningen med upplevelser framom prestationer.

Hemligt möte; ny framtid

Idag har jag varit på ett såntdär hemligt möte som bloggare brukar vara på. Det hemliga mötet resulterade i att jag faktiskt åkte tunnelbana hem istället för att transportlöpa. Det händer verkligen ytterst sällan, nästan så att det kändes lite exotiskt, samtidigt som jag tycker jag kommer ur balans utan min vanliga löpning som avslut på dagen. Några iakttagelser hade jag på min udda hemväg. Först, det var galet kallt. Jag trodde att jag skulle frysa ihjäl då jag gick till och från tunnelbanan. De andra iakttagelserna uppkom när jag kom hem; dels kunde jag inte bara klä av mig kläderna och lämna dem i en hög som jag brukar göra när jag sprungit, och dels kröp jag in i mina hemmakläder utan att duscha. Nästan så att man känner sig lite småsliskig.


Det hemliga mötet var kanske inte så väldigt hemligt heller. Jag kommer under veckan att byta blogg-portal. Mer om det senare. På bilden ovan kan man få en hint om var jag kommer att fortsätta blogga.

måndag 11 januari 2010

Ledighet vs. vardag

Idag började igen de vanliga veckorna. Arbetsveckor med fem fulla arbetsdagar, fredagsmys bara på riktiga fredagar, men även måndag bara en gång i veckan. De sköna fleece kläderna är utbytta mot en något stramande kavaj och tofflorna mot högklackat.

Ingmarie skrev igår ett inlägg om vad hon haft för sig på sin lediga söndag, och för ganska många kan en sådan dag inte ses som en ledig dag, men för träningstokar såg det ut som en perfekt ledig dag.

I morse när vi sprang (eller joggade) till våra jobb, konstaterade Trollet att det minsann skulle bli skönt att sätta sig ner på sitt office och jobba. Jag kunde inte annat än hålla med, för jag kände mig också ganska nöjd att sätta mig ner, efter en ledig helg med mycket softande, men också mycket träning. Lagom till den tid jag skulle börja ta mig hemåt kände jag att det började vara tillräckligt med sittande på kontorsstolen för idag. Igen en springtur, lite styrka, dusch och jag är ganska nöjd att sitta en stund igen.

Hör vardagen till; springskor och ryggsäck

Likadant är det inför en helg i mina ögon. Man har samlat på sig extra träningsenergi under veckan, och har tid för tuffare träning och bra återhämtning. Och när helgen är slut känner man sig ganska nöjd med en veckas jobb och lagom träning igen. Är det inte lite konstigt hur anpassad man är till vardagen? Och det är vardag som vi har framför oss nu. Jag trivs verkligen med min vardag för tillfället; det hoppas jag att Du också gör.

Denna vecka utlovar jag också extra spänning på bloggen. Bl.a. är ett intressant event i bästa löparanda är under planering; mer om det senare.

söndag 10 januari 2010

Utanför boxen

Och nej det är inte utanför frysboxen jag tänker på, trots att det känns som om man fått kliva upp från den kalla frysboxen nu. Från att ha rivstartat dagen, avslutade jag på ett stärkande sätt. En mils lugn löpning, core-, hantel- och rehabövningar på det. Under löprundan började jag fundera på en del på det här med träningskläder.

Egentligen fortsatte tankarna vidare från inlägget om intressanta saker att träna och inlägget om de 20 klädesplaggen igår. Pigga-Anna undrade hur hon skulle prioritera när termometern visade -4; att ha både vantar och strumpor t.ex. vore ganska resurskrävande ifall det just var fyra plagg hon skulle ha. Jag gav som förslag att hon skulle ta på sin overall med huva, inbyggda strumpor, vantar och så klart inbyggd sport-bh. Men hoppsan, någon sån i funktionsmaterial finns kanske inte.

Samtidigt snurrade en artikel som jag precis läst i någon finans-tidning i huvudet. Den handlade om en ex. Wall-Street kille som efter att han förlorat sitt finansjobb började tillverka bebiskläder utan knappar, eftersom han tyckte att de flesta småbarns kläder var opraktiska att klä på och av med alla knappar osv.

En tröja med huva är ju ett steg på vägen, men mänskligheten måste väl ha lyckats med mer utvecklande än så?! Visserligen har denna dessutom en ficka på magen; perfekt om man t.ex. hämtar något från köket, så kan man lägga typ ett äppel i fickan på tröjan om händerna är upptagna.

Likadant som att man tränar finurliga saker inom vissa sporter, måste det ju också finnas en del finurliga träningskläder. Träningskläder där man märker att tillverkarna verkligen har tänkt utanför boxen.

Har ni några sådana träningskläder, eller finns det något som ni verkligen skulle önska att fanns?
Jag kan bara komma på mina vintertights, som jag inte skulle kunna leva utan; vindskydd fram på benen och tjockt material annars, men det är inte riktigt så lätt jag vill komma undan. Det måste ju finnas en del smarta lösningar!

Rivstart

Jag rivstartade söndagen med ett intervall/ fartlekspass. Jag har svårt att träna intervaller riktigt på riktigt och fokuserat. Jag tycker av någon knasig anledning att det är onödigt att ta sig ut för ett kortare pass eller för att inte springa långt, distans eller till jobbet.

Idag mutade jag mig själv med att ta ett kort kort morgonpass på 30 min, och eftersom det var så pass varmt (bara -8), tyckte jag att tempo kunde passa. Upp, påklädd och ut på fem röda, och ungefär lika snabbt var passet avverkat. Jag drog intervaller på 200-500 meter både på flackt och i uppförsbackar, och fick upp flåset riktigt ordentligt, faktiskt till den grad att jag inte kommer ihåg när det skulle ha tagit så lång tid innan flåset blev normalt igen. Redan efter 20 minuter var jag stum i benen. Totalt ett pass på omkring 5.5 km med 8 intervaller av olika längd.

Rena rama sommarvärmen!

Tur att jag inte visste vad jag hade framför mig då jag gav mig ut. Då hade jag inte varit lika lättmutad.

lördag 9 januari 2010

One for All 20 20 20

Lördag morgon och långpass. En av de bättre sakerna som man kan göra, även om termometern visar -17, och man får rimfrost i mustaschen bara av att tänka på det och trots att man saknar mustasch.

Jag klädde i alla fall på mig lager på lager igen, och drog iväg ut. Tänkte först att jag skulle känna efter hur kylan kändes, om det var någon vind osv. Ganska snabbt fick jag in en bra känsla, och bestämde mig för att ändå försöka mig på ett långpass.

Tilltuffsad med glad efter ett pass ner till -20

Det är nästan omöjligt att inte tänka på hur mycket kläder man har på sig när det är såhär kallt. Tidigare i veckan funderade jag över hur mycket kläderna vägde; idag började jag i stället fundera över hur många klädesplagg jag egentligen hade på mig. En snabb överläggning i huvudet kom fram till att jag idag hade något i stilen "ett plagg för varje minusgrader". Resonerade vidare, och bestämde mig för att jag nog också skulle springa lika många km som det var minusgrader. Inte ett riktigt självklart resonemang, men ändå.

Jag tog fasta på minusgraderna, och för varje avverkad km drog jag - en grader startandes från 0. Mitt i passet kom jag på att det kanske skulle ha varit smartare mentalt att tänka att det blev varmare, men jag hade ju redan börjat köra andra vägen, med -20 som dröm-gräns.

20 klädesplagg: 2 jackor, 2 underställströjor, 1 par överdragsbyxor, 2 underställskallingar, 1 sport-bh, 1 underbyxor, 4 strumpor (2 par), 4 handskar, 2 buffar (en runt halsen och över munnen och en runt huvudet), 1 halsduk.

Det visade sig att de 20 klädesplaggen jag hade på mig var ganska optimalt, hade riktigt passlig temperatur hela passet. Vid ca. -13 grader började jag känna mig lite stel i kinderna, och började fundera skräckslaget på de gånger man haft vita prickar på kinderna som indikerat på förfrysning. Lyckades med en del grimaserande mjuka upp ansiktet, och med några solstrålar i ansiktet kändes det bättre. Ögonen klibbade också fast lite av rimfrosten, och andra halvan var synfältet något begränsat dels av att ögonen blivit mindre, men också för att jag hade snöbollar i ögonfransarna. Vid ca. -17 fick jag något kalla fingrar, men botade detta med att veva en arm i taget allt vad jag orkade (ett bra tips till er som ofta fryser om fingrarna - veva så att ni tror att armarna ska lossna). Det blev inte riktigt så kyligt som -20 i verkligheten, men jag hade i alla fall lite marginal med mina 20 klädesplagg och 20 kilometrar.

Jag sprang den vanliga rundan på 15 km + en extra runda som jag lärde mig förra lördagen när vi var på långpass. Nu har jag en perfekt runda på 20 km som är relativt bilfri, så gott som hela tiden längs vattnet och väldigt trevlig.

Några puttrande kastruller på spisen och Vinterstudion på tv. Med det önskar jag trevlig lördag!

fredag 8 januari 2010

Intressanta special-saker att träna

Jag började fundera över småsaker som är speciella för olika typer av idrotter, eller saker som man kanske inte kommer att tänka på att är bra att träna. Svårt att förklara; jag ger några exempel:

När jag tränade orientering, fick vi som tips att ta med en tidning, typ Kalle Anka när vi drog ut på en vanlig löprunda. När man orienterar är det viktigt att man kan läsa kartan och springa på samma gång, och just att öva sig på att läsa, samtidigt som man sprang var ju bra både för att inte snubbla då man läste kartan, men också för att öva hjärnan att koncentrera sig på kartläsningen samtidigt. Jag tror jag testade detta vid ett par tillfällen. Problemet var bara att jag inte tyckte att Kalle Anka var speciellt intressant, och på den tiden var jag också lite mera brydd om vad de som såg mig tyckte och tänkte. Men, mycket smart idé.

Ett annat exempel: Som ultralöpare bör man kunna äta samtidigt som man springer (eller går). Dessutom behöver man veta hur kroppen och magen reagerar på olika typer av energitillförsel, och åtminstone jag vet att jag behöver fylla på med energi på annat sätt än i flytande form när jag springer ultra, annars får jag ont i magen av att den är tom och inte har något att jobba med. Förra våren testade jag min kropp för detta på träning (skrev om det i ett inlägg då). Jag testade alltså hur kroppen reagerade på födointaget, samtidigt som jag övade mig att äta i farten; sprang in på pressbyrån, joggade med en macka till kassan, betalade, och stack vidare. Vid ett annat tillfälle; tror det var innan någon mara, testade jag cola som sportdryck. Jag stannade vid korvgubben vid Tanto, och frågade om jag fick köpa den burk som stod framme som var ljummen (tror inte att jag hade så stor konkurrens om den burken). En sak lärde jag mig av det - colan ska vara avslagen, annars är det nästan störtomöjligt att dricka.

Bjuder er på en kopp med varm choklad då det är istid ute. Skeden med Snorkkisen på fick jag av tomten.

En annan sak (inte då träningsgrej direkt, men) som vi som typ 17 åringar tyckte var jätte kul, var när en kompis kille som var cyklist rakade benen. Det känns inte sådär väldigt anmärkningsvärt idag, men då tyckte vi att det var ganska excentriskt.

Orienteringsgrejen känns på något sätt mer intelligent än ultragrejen, men ni kan inte ana hur roligt jag hade när jag testade att äta springandes på långpasset. Kanske nästa steg blir att läsa typ senaste numret av Runners, samtidigt som jag tar en burgare under långpasset (tur i alla fall att det inte är vattenlöpning jag tänkt mig).

Kommer ni på andra, lite roliga saker som man tränar på i olika sporter? Helt självklara saker att öva på när man håller på med den grenen själv, men kanske skrattretande för övriga.

torsdag 7 januari 2010

Morgontankar

Oftast skriver jag mina blogg-inlägg på kvällarna, efter att jag sprungit hem från jobbet; undantag då för helger och lediga dagar. Det är också oftast på hemvägen som jag funderar ut vad jag ska skriva, och av någon konstig orsak är det alltid just på hemvägen det händer de där intressanta grejerna. Men varför är det så? Missar jag helt och hållet vad som händer omkring mig på morgonen eller är det liksom inget som händer i ottan?

I morse hade jag i alla fall kopplat på huvudet så pass att jag började fundera över dethär. Därför var jag extra uppmärksam på min omgivning. Ändå flög tankarna iväg, och tre bekymmer surrade runt i huvudet. 1) Varför var jag så puckad att jag på vägen ut slet av mina slip-stoppers? 2) Varför är det inte måndag idag? 3) Vilken väg är bäst om jag vill se så mycket som möjligt av juldekorationerna som är uppe bara ett fåtal dagar till. En bonustanke fick jag dessutom när jag sprang förbi NK, där det var omkring 100 meters kö till rea-dörrarnas öppnande. Varför står man i kö för rean?

Funderar...

Efter lite tankeanalys kan jag bara konstatera att orsaken till att jag tänker fram inlägg på hemvägen nog är för, förutom att det är på hemvägen jag gör mer komplicerade pass, typ intervaller (inte så ofta men ändå), men främst för att de frågor jag tänker fram på mornarna helt enkelt inte går att svara på.

Hur som helst. Transportlöpning morgon (+bastu) - Check, Styrkepass (+bastu) - Check, Transportlöpning med fartökningar kväll (fick nöja mig med dusch) - Check.

onsdag 6 januari 2010

Fick bli köket

I inlägget nedan funderade jag på var man ska hänga upp träningskläderna, speciellt nu då man har många lager. Det jag befarade inträffade. Två personer är ute och springer. När jag ska klä av mig är elementet i hallen redan upptaget av den andra personens träningskläder. Jag fick ta elementet i köket till hjälp.


För övrigt var det lite humanare klimat under kvällens pass, bara -13, lätt snöfall och ganska mysigt. Sällskapet fick lite kallt om rumpan, men jag lovade att han nog skulle tina upp till midsommar. Sedan dess har jag kollat väderleksprognosen, och vete sjuttsingen om han kommer att fixa det.

Revansch och 2 kg:s viktuppgång

Idag fick jag en liten revansch med utelöpningen. Termometern visade -16.9, och jag drog på mig lager på lager, och stack iväg ut. Ett lugnt 10 kilometerspass på dryga timmen; visst var det kallt, men inte så kallt att det var otrevligt när man väl fått musklerna lite varma och uppmjukade.

Linsen tyckte att det var lite kyligt - immade igen helt enkelt.

Åtminstone jag känner mig mer eller mindre som en stoppad korv när jag klär på mig lager på lager. Inte bästa smidigheten precis. Jag började i slutet på dagens pass fundera hur mycket kläder man har på sig i vikt. Jag fick helt enkelt göra ett vikttest. När jag kom hem ställde jag mig på vågen med full mundering. När jag jämförde med vikten utan kläder, var differensen 2 kg. Jag var ändå förvånad att kläderna inte vägde mer. Jag hade ju två lager underställströjor, två tunna jackor, halsduk, dubbla handskar, dubbla kalsonger + ytterbyxor. Det är väl funktionsklädernas funktionalitet, och det att träningskläder är gjorda just för att vara lätta.

Till sommaren räknar jag alltså med en ganska enkel viktnedgång på 1.5 kg; man vill ju gärna ha på sig i alla fall shorts och t-skjorta.

Jag undrar hur de som planerade vår bostad tänkte avseende var man ska hänga upp träningskläder. Iofs. var jag bara ensam idag, men då två pers tränar två gånger om dagen med typ 100 lager kläder blir det en del.

tisdag 5 januari 2010

Bangade

Idag bangande jag. Jag hade sett fram emot ett längre pass med Karin under kvällen, men när termometern började krypa ner mot -17 tyckte jag att det kändes i kyligaste laget. Ja, jag mesade ur helt enkelt. För att få lite frisk luft tog jag mig ändå ut på en kort kort joggingtur, och kände mig ganska glad att jag avbokade det längre passet (efter vissa påtryckningar av mer belevade vänner). Det var verkligen riktigt häst-kallt, och mina luftrör fick sig en liten extra test. På det körde jag styrketräning hemma, och kände mig nöjd med dagens träning.

Man ser ju ut som en tomte, men det gäller att pylta på sig ordentligt med kläder om man ska ut i -17.

Har tom. tagit fram ett par tjockare byxor; vintertightsen är för klena nu.

Jag har i allmänhet lite svårt att anpassa mig om jag inte kan träna som jag planerat. Iofs. borde jag ju redan tidigare ha kommit på att långpass inte var bästa idén i dagens väder, men ändå hade jag ställt in mig på det. Nu har jag ändå kommit över anpassnings-stadiet, och sitter med armar som känns som spagetti efter styrkeövningarna, och kan inte klaga. Alternativet att idag igen börja morra känns lite "igår". Jag har tom. börjat tänka tanken löpband.

Hemmastyrka funkar ju också bra; gäller bara att komma sig för.

Löpartröja II

Jag testar, som jag tidigare skrivit, löparkläder i samarbete med SupplyStation. Tidigare test kan ni läsa här (höst-/ vårtights), och här (underställströja).

Senaste veckorna har jag haft möjligheten att testa en Bagheera aex, lager 1 tröja. Tröjan är i spandex material, och har mesh under armarna och på ryggen för att ge bättre andning. Tröjan finns i svart, röd, ljusblå och lime, och kan alltså beställas från SupplyStation.

Min test-tröja i svart. Bra reflexdetaljer, och mesh på ryggen och under armarna, vilket ger en bra andningsfunktion.

Vad jag tyckte om tröjan:


Funktion: Jag har använt tröjan egentligen som andra lager nu när det varit kyligt, och haft den ovanpå en funktionströja under jackan. Tröjan är smidig och följer kroppen, och rörelserna väl. Att tröjan har mesh på ryggen, och således ger en bra funktion med ventilation där är uppskattat, speciellt när man springer med ryggsäck som annars kan vara ganska värmande. Den kompletterar också en andra underställströja bra, eftersom det ofta kan bli lite för tätt med två underställströjor.

Design: Tröjan är riktigt snygg, och har dessutom reflexdetaljer som kan vara till nytta ifall man använder den på höst och vårkanten.

Bagheera tröjan får bra betyg. Den är snygg och användbar: både nu på vintern som "andra underställs tröja" och jag kan också tänka mig att använda den som den är när det är lite svalare på sommaren, eller med en väst utanpå.