Ibland uppskattar jag min transportlöpning mer än vanligt. Idag är en sådan dag. Boom - så vankade man till vardagen, och hade inte väskan stått packad vid dörren skulle det nog ha känts jobbigare.
Foto: Privat. Ibland är man mer och ibland mindre entusiastisk, och ibland kräver annat största delen av energin. Då uppskattas transportlöpningen lite extra.
Swoosh, 12 timmar senare passerar jag samma dörr, med samma ovärderliga sällskap som jag hade när jag i morse gick ut genom dörren (och då menar jag inte ryggsäcken). Aldrig i livet att jag skulle ta mig ut igen för att träna, efter att ha passerat ovannämnda dörr.
Och på tal om 12 timmar, så måste jag göra en Mia, eftersom det var jag som hittade oss på världslistan för några veckor sedan. Det är inte alltid man hittar sig själv på plats 119 på en världslista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar