Våga vara löpare

När är man löpare? När man springer tre gånger i veckan? När man klarar milen på under 50 min., när man sprungit sin första mara? I morse läste jag ett inlägg hos Dessi där hon beskrev känslan att inte helt kunna kalla sig riktig löpare för att hon var för långsam, och därmed inte intressant. Hon vänder dock på det hela, och väljer att vara stolt över det hon gör; en stolt löpare. Det tycker jag hon gör rätt i; för klart att hon är löpare.

Jag tror det är ganska många som har liknande tankegångar. Man vågar inte riktigt säga att man är löpare, och man vågar inte vara löpare för att man inte är tillräckligt snabb (vad som sen är tillräckligt) eller inte tillräckligt uthållig. Våga vara löpare tycker jag. Strunta i vad andra tycker; känner du dig som löpare, är du väl löpare.

Många ambitiösa löpare skulle säkert få hicka av att höra mina mål eller icke-mål med löpningen. Visst har jag planer på tider och distanser jag gärna skulle klara av, men det är inga super-starka mål som jag är beredd att tumma på glädjen i löpningen för att klara. Ändå tänker jag kalla mig löpare. Dessa tankar tog jag med mig idag när var ute på en ensam, mysig löprunda i 6.30 tempo. Som en riktig löpare.

Foto: Privat. Nej, man behöver varken löpartights, Garmin eller kompressionsstrumpor för att vara löpare. Lite spring i benen räcker bra.