Ensam-varg fenomenet

Löpning anses av många vara en sport för ensamvargar. Jag förstår fullständigt den attityden, och ser ensam-varg fenomenet som både positive och negativt och både somsant och falskt.

Löpning är en sport som ställer ganska små krav på ens omgivning. Man är inte beroende av andra, utan kan ta sig ut för ett pass ensam, njuta av naturen, njuta av tystnaden, njuta av stadsbilden, och vara ensam med sina tankar eller helt och hållet putsa bort alla tankar och bara ösa på. En sport för ensamvargar alltså.

Å andra sidan samlas löpare till lopp, tänk Göteborgsvarvet eller Stockholm marathon där tusentals står på startlinjen samtidigt. Detta får ju fotboll att se ut som rena ensam-varg-sporten (ok; det är en viss skillnad - lag vs. individuell prestation). Att träna tillsammans och vara med i löparklubbar är inte heller något som enbart eliten sysslar med i dagens läge, utan något som man kan ta hjälp av för att komma igång eller för att sporras till att träna inför sitt första marathon, eller annars bara på en nivå som inte behöver vara elit - för att få ta del av det sociala.

Mitt springande har helt klart gjort mig mer social, och hjälpt mig bygga ett nätverk. Jag flyttade till Stockholm för ganska precis två år sedan, och förutom min man, kände jag knappt en handfull människor i stan. Både genom bloggandet och klubbtillhörighet har jag hittat några riktigt goda vänner. Tack vare löpningen, hade jag idag en lunchdate med Petra. Petra är liksom jag med i ett litet marathon nätverk som en annan bloggare och god vän, Milla, är initiativtagare till (kommer att skriva mer om nätverket nästa vecka).

Om jag var social löpare (klädd i kavaj) idag under lunchen, var jag på hemvägen en ensam-varg löpare. Gårdagens tempoträning gav sig till känna i benen, och från att ha varit lite små-kaxig igår, var jag lite lugnare (för att inte säga segare) idag. Välgörande, återhämtande löpning känns bra en sådan dag.