Som ni märker är tempot, och det att våga pressa lite svårt för mig, och varje utförande av intervaller en utmaning. I stället för att, som igår, skicka utmaningen vidare till vägverket, tog jag idag hand om den själv. Jag skulle minsann trots det sliriga underlaget och höja tempot, eller i alla fall pulsen.
Jag bestämde mig för att på hemvägen ta en liten omväg så att jag hade lite friare passage, och hade upplägget att dra på där det gick (med tanke på övrig trafik, och underlag), och sakta ner där det behövdes. En typ av fartlek tänkte jag mig. Efter en kort uppvärmning pinnade jag på med första fartökningen. Denna blev den längsta, och var på ca. 1 km. Ordentligt flås, och jag nästan väntade på att det skulle bli "tillräckligt" slirigt så att jag kunde sakta ner en stund. Andra fartökningen innebar uppförsbacke med en serie trappor som avslut. Här var det faktiskt mjölksyra, och efter det tog jag gåvila några minuter. Tre kortare ökningar igen (+ en supersnabb, superkort där det kom en galen bilförare), med joggvila mellan. Precis innan jag skulle dra igång sista intervallen mötte jag en tjej med jäkligt snyggt löpsteg, så jag skärpte också till mitt steg och det blev en sista etapp på omkring 800 m.
Foto: Privat. Ja, fråga inte mig. Bra pass? Kanske det kanske.
Jag var förvånad att det ändå gick så bra att springa på de sträckor jag tog fartökningarna. Flåset och pulsen steg och t.o.m. mjölksyran kändes. Upplägget var inte det bästa, men det bästa jag kunde göra av dagens pass; det var liksom omöjligt att göra något annat än att anpassa sig till underlaget. Jag tror att det är bättre att springa intervaller med bättre struktur än detta "på måfå" upplägg; det blev som lite sådär, och jag har svårt att bedöma om det var ett bra intervallpass eller inte. Men, det var i alla fall ett intervallpass.
