Foto: SvD. Sociala bloggjoggare; jag själv tredje från vänster.
Gjorde laktattest på SSC med resultatet att kapaciteten jag hade var att springa marathon på 3.30. Jag funderade över varför jag gillar ultra och hade en anti-ostbåge utmaning. Jag levde i löparsko-porrens värld och frotterade mig i OS. Sprang med Milla, hade ett skokrig med Staffan och gav pilatesbollen namnet Rysken.
Mars
Mars var ingen rolig månad. Jag fick känningar i ljumsken som blev värre och värre. Kohandlade med mig själv och avbröt pass. Besökte naprapat både en och två gånger och fick en liten rätsida på vad som kunde vara fel. Jag drömde om att få springa, att få springa lopp, men fick nöja mig med att göra utfallssteg i brittiska hotellkorridorer. Tog beslutet att mars skulle exkluderas som träningsmånad. Fick diagnosen anemi efter att ha mätt 87 i hb. Remiss till akut utredning. Restriktioner på löpning och frustration. En ordentlig törn på "jag-känner-min-kropp självförtroendet". 150 km och all time low.
April
En månad med mycket smärta. Tankarna gick mest i banor att få upp järnvärdet och få bukt med lårmuskeln som blivit felbelastad på grund av en vridning i höften. Jag började tappa hoppet om att springa lopp under våren/ sommaren men hade blivit expert på att bryta pass. Publicerade artikel i RW, designade en Snorkkis-sko, läste om Primal och plötsligt befann jag mig ute unstoppable.
Maj
Säg den lycka som varar. Hälsenorna nästa. Tiger och jag blev super tighta. Jag skrev att jag ogillade halvmaror; mest för att jag så gärna skulle ha varit med på Kungsholmen runt. Jag sprang i Marathonstaden med stort M - Boston, och i Central Park. NY passet var ett av de mest smärtsamma jag varit med om. Hälsenorna var inte nådiga utan varje steg gjorde ont. Jag ville bara så gärna springa i parken. Torterades med stötvågsbehandling vilket var rena mirakelmetoden. Jag dividerade kring bloggares blottande av den egna träningen och kunde igen springa smärtfritt.
Foto: Privat: Central Park. Pinade hälsenor.
Avskrev tankarna på att springa Stockholm marathon men beslutade ändå att göra en rövare och ställa mig på startlinjen. Sprang loppet med ett leende på läpparna och i mål på 3.55. Årets höjdpunkt alla kategorier. Jag klev in i en försenad marathon-bubbla där jag stannade för att slicka mina sår. Överbelastning i knä och hälsenorna kaputt igen. Stötvågen fram. Började springa snabbt igen och noterade farthinder (glass-skyltar) längs vägen. Värmde mig i ett 37 grader varmt Warszawa.
Foto: Privat. Stockholm marathon
Skaffade ortopediska fotbäddar, sprang med Karin, Sirpa och Åsa, fikade med Jonna, skulle springa Hornstull-Järna med bl.a. Madde och Andréa men fick avbryta tidigare än jag tänkt då ett skavsår under foten gjorde väldigt ont. Skavsåret blev infekterat och foten svällde upp big time och jag gjorde en Dexter. Antibiotikakur och konstaterande om att jag tappat flytet men inte modet. Jag imponerades av att ha hela 10 naglar på fötterna, drömde om sodastreamad oboy och lallade runt med barbieben. Maxade semesteroutfiten med en löparkjol.
Foto: Privat. Sommarens måste.
Augusti
Sprang Månkarbo marathon på 3.51. De sista 35 kilometrarna fullständigt solo. Semestrade, sprang midnattsrunda och blev med racer. Levde proffsliv, käkade Colting våfflor och funderade kring hur läskigt det var att befinna sig på kanten. Gjorde burpees och sprang tempopass bara för att.
September
Tränade årets enda gruppträningspass och kände mig o-pepp för allt vad lopp innebar. Sprang Stockholm halvmarathon så snabbt så att jag skämdes, och cashade in årets tredje pers. Inflammerad slemsäck vid knä, haltade omkring i Monaco, sprang i trappor i Milano. Stötvågen gjorde underverk igen. Fick känna på hur det känns att oroa sig över andra så att det gör ont. Gav min Bianchi namnet Silvio. Sprang längs The Mall.
Foto: Privat. Silvio
Var förkyld, drömde om Swiss Alpine när jag sprang i Zurich och sprang en halvmaradistans i Nice. Önskade mig häftiga tights, och fick ett skosmycke. Sprang årets regnigaste runda tillsammans med Karin, läste om prestationsprincessor och käkade macaroons i London. Blev tagen på bar gärning gällande mitt slarv med styrketräning.
November
Tränade löpteknik i Berlin, gjorde prognosen att jag springer maran på 2.10 år 2018och konstaterade att immunförsvaret kajkat totalt. Sprang bland bönor och turister i Chicago och anmälde mig till Stockholm marathon 2011 och gick ut med målsättningen 3.45. Tränade rörlighet och konstaterade att löpning inte alltid är så hälsosam och att det var dags att börja klä sig i vinterkläder.
Önskade mig ett immunförsvar i julklapp, testade på ett träningsfritt liv som visade sig vara komplicerat. Övade upp sprinterförmågan i jakten på taxi och sprang långpass för hjärtforskning. Fick igen känna på oron och den hjälplöshet man känner när ens nära inte är helt 100. Kom igång med styrketräning på riktigt igen och tränade stötvist. Efter en lång anemiutredning var äntligen alla järndepåer fyllda. Välkomnade det nya året skadefri.