lördag 31 juli 2010

Vilken dag

En dag av prestationer. Jonas Buud vinner Swiss Alpine (igen) och ett gäng Linnéa-vänner glänser på samma lopp. Karin är urstark i Kalmar idag, och gör en tid som jag faktiskt tror imponerar på henne själv (och så klart alla andra). Och som grädde på moset, det häftigaste av allt: Mamma och pappa cyklar BotniaCyklingen, 104 km på dryga 4 timmar.


På något sätt känns det obetydligt att skriva att jag idag sprang 11 km på 59 minuter, men jag gör det ändå. Jag tänker helt fräckt åka snålskjuts på de övrigas prestationer, och njuta av det. Tillbaka till EM-spjutfinal nu.

måndag 26 juli 2010

Ultraintervaller

Fick via en vän info om Ultraintervaller. Saxat från fb-beskrivningen handlar det om detta: "Lördagen 13:e november med start 06:00 och sedan start var tredje timme t.o.m. 03:00 natten till den 14:e. Alla springer sina egna uppmätta 10 kilometerrundor och laddar upp GPS-fil eller liknande till Jogg, Funbeat eller hit till Facebook." Det är alltså 8 intervaller, 10 km / styck. Jag gick såklart med i gruppen. Knappast kommer jag att springa alla 8, men förhoppningsvis några. Sånt här gillar jag.


Ni som följt mig tidigare kanske kommer ihåg att jag sysselsatte mig med liknande grejer förra sommaren. Läs här , här , här , och här.

Någon mer som är med i november?

Spänn av för f-n




hörde jag en röst som ropade högt. Orden var inte riktade till mig (tror jag) där jag stod bland vinbärsbuskarna, utan till en kråka som kraxade högljutt. Det är inte alltid det lättaste att ta det lugnt när man har möjlighet till det. Jag har varit extremt dålig på att göra ingenting tidigare, men senaste åren har jag förbättrat mig enormt gällande detta. Jag kan faktiskt "slösa" bort en hel dag utan att få dåligt samvete, det har jag inte kunnat tidigare. Eller känn på denhär - att ha dåligt samvete om man lägger en timme på att träna när man egentligen borde göra något "vettigt".

Ändå får jag lätt en onyttighetskänsla. Alltså inte onyttig som att dricka öl och käka chips, utan onyttig i sammanhanget att jag inte gör något produktivt för världen liksom. De gånger jag kommer på mig själv att tänka så ska jag i stället tänka: Spänn av för f-n. Passar lika bra för kråkor som för löpare.

När man spänner av kan man bl.a. syssla med följande:


Foto: Privat. Baka bullar. Har någon sett en mer medgörlig och snygg deg? Inte så ofta det bakas bullar i detta hushåll trots att det är en av mina favoritsysselsättningar. Men någon måste ju äta upp bullarna också.
Foto: Privat. Man skulle nästan kunna tro att jag sommarjobbat på bageri. Ja men visst ja, det har jag ju. Att det var sådär en 7-8 år sedan och att min uppgift var att göra kontorsarbete är ju en parentes.

Ja, och just det, dethär är ju trots allt en löparblogg. Var på långpass på förmiddagen.20 km all pleasure asfalttugg. Medelpuls på 132 och tempo 6.10. Spänner av för fullt.

lördag 24 juli 2010

Maxad outfit

Lördag morgon. Första dagen på 30 dagars ledighet. Lovely. En temperatur på under 20 grader och man börjar fundera om man klarar sig med kortärmat och kjol. Det är ju liksom bara hälften så varmt som det var förra lördagen när vi befann oss i Warzsawa på minisemester. Då skulle det inte ha smakat att springa. Det gjorde det idag. Mitt sällskap var in charge för upplägget för passet. Jag var lydig nog och följde direktiven. Uppvämning, vanlig distanslöpning, fyra korta maxintervaller med gåvila emellan. Första gången jag springer dessa primal-maxintervaller, men som mitt sällskap och jag konstaterade: Man skulle inte riktigt ha någon chans om ett rovdjur kom jagandes. Nerjoggning på det och ett gäng löpskolningsövningar och stretch. En varierande mil, och en bra start på dagen.


Igår var det traditionellt fredags-tempopass. 8 km i 5.15 tempo utan att jag kände mig speciellt utpumpad trots att jag har ganska många mil i bagaget denna vecka. Rätt nöjd faktiskt. Eller så var det semestertankarna som gjorde mig dopad. Avslutar med dagens, och förmodligen semesterns vanligaste outfit.


Foto: Privat. Funktionströja från Craft, löparkjol från RaceReady/ Supplystation, kompressionsstrumpor från GoCoCo (långstrumpor har jag inte haft sen början av juni, så det var lite roligt att få dra på sig sådana), och så naturligtvis Asics DS-Trainers på fötterna. Nä, det blir nog inte snyggare än såhär på denna blogg.

24 juli 2010

Semester

torsdag 22 juli 2010

Fotbäddarna

Jag har nu haft mina ortopediska fotbäddar i en månad och tänkte berätta hur jag tycker att de varit. Orsaken till att jag skaffade fotbäddarna var främst att fotvalvet på vänster fot är nersjunket och det vänstra benet är signifikant kortare än det högra. Dessa saker kan vara en orsak till skadorna jag har haft under vintern och våren

Först när jag började använda fotbäddarna hade jag lite otur med ett skavsår som blev infekterat under högra foten som jag fick av inlägget, men infektionen i sig var ju inte inläggets fel; det orsakade bara ett "vanligt" skavsår som i vanliga fall brukar läka på några dagar. Det är väldigt vanligt att man får skavsår när inläggen är nya och de behöver ofta slipas till lite av tillverkaren. Det här var alltså på den högra foten, som har ett fotvalv som är i bättre skick, och därför har jag i den högra skon använt en vanlig sula tills vidare.


I den vänstra skon har jag dock konstant haft fotbädden, med undantaget av några få pass. Jag tyckte att foten redan från början trivdes ganska bra med inläggen, även om det i början kändes som om jag hade haft en golfboll under foten. Jag vet inte om det är inbillning eller sanning, men jag tycker att foten känns betydligt stabilare vid isättningen, och det känns som att jag lyckas hålla knäna rakare när jag springer, och att de inte vrids inåt.

Fotbäddarna är något skarpare än vanliga sulor, men detta är inget som besvärat mig. Faktiskt har jag inte ens tänkt på det när jag springer. Vissa säger att löpkänslan försvinner lite med inlägg men jag måste nog säga att det känns bättre med inlägg; denna känsla har antagligen att göra med att jag vet att jag är plattfotad, och om jag springer utan inlägg tänker jag på hur mycket foten vinklas inåt.

Såhär långt är jag alltså nöjd med inläggen. Det jag dock bör göra är att ta mig till Runners Store för att slipa till inläggen något, för nu är de inte helt 100 för övriga skor än det par (DS-Trainer) som de anpassades till, men jag tror att det ska vara ganska lättåtgärdat. Och det är faktiskt länge sen jag shoppat löparskor... man kanske kunde spana in några på samma gång?

Och nu måste jag faktiskt ta och köra lite magövningar - kollade precis Mårtens blogg, och man känner sig något i lä.

tisdag 20 juli 2010

Bekväm lallar-Barbie

Det är ungefär det jag varit hela sommaren. Jag har hållit mig i ett mysigt bekvämlighetstempo för det mesta, med i genomsnitt ett tempopass i veckan, och något fartleks/ intervallpass förra veckan. Annars har jag alltså lallat omkring, lagom soft, och framförallt njutbart. De flesta passen har jag också sprungit utan Garmin, och har inte haft koll på varken tempo eller puls. Det jag däremot hållit koll på har varit hur det känns i varenda liten kroppsdel. Är hälarna ok, är knäna ok, är baklåren fine, hur är det med ljumskarna?

I går morse hade jag första gången på länge GPS:en på, och kunde svart på vitt konstatera att det jag faktiskt gjort senaste veckorna är att jag varit rätt bekväm. Bekvämlighetstempot ligger på en ganska långsam nivå för tillfället. Jag tror att det börjar vara dags för någon här att sträcka på Barbie-benen, och få upp mystempot.

Både igår och idag har jag försökt sträcka på mig lite, och lagt in några km som varit utanför lallar-tempot (som ligger omkr. 6 min/km), kanske 30 sekunder/ km snabbare (ca. 5.30 tempo), alltså inga intervaller utan för mig skaplig distansfart. På det här sättet hoppas jag att jag ska kunna höja mitt mystempo, och alltså fortsätta softa. Har ingen aning om upplägget funkar, men hey - give it a try Barbie!


måndag 19 juli 2010

Glömmer


Är det inte lustigt hur man ibland kan koppla bort vissa, väldigt viktiga komponenter? Såhär i semestertider kanske man gärna vill koppla bort alla tankar på jobb ett tag, det kan vara svårt, och alla har kanske inte möjligheten att fullständigt koppla bort, men till en del. De första dagarna av ledigheten går man med mobilen tillgänglig, mailen tillgänglig, och tror att arbetsplatsen inte klarar sig utan mig. Nu har jag ju inte semester ännu, men med några dagar kvar till det att jag loggar ut, ser jag inte ännu scenariot att jag kommer att vara fullständigt utloggad, men det kanske kommer.

Varför jag började fundera över dessa saker var egentligen mina tankar på löpning de senaste dagarna. Två dagar vila, och inte ens en tanke på att jag skulle vara sugen på att springa. Efter några dagars vila brukar jag i allmänhet börja klättra på väggarna, men nu har jag inte ägnat träning en tanke. I morse kopplade jag på skallen igen, och då kändes det plötsligt som om jag inte tränat på en evighet. Kände efter lite - har jag inte en liten känsla av abstinens efter träning? Inte det minsta faktiskt. Jag kunde lätt ha vilat några veckor till. För ja, det kändes som om jag hade vilat i veckor, trots att det var två dagar, och trots att jag faktiskt hade en 8-mila vecka förra veckan. Minne är tydligen en färskvara, eller så lyckades jag under helgen koppla bort totalt.

Kondition är däremot säkerligen en färskvara, och det hade inte precis hänt något med den under vilan; ja, så färskvara är den väl ändå inte. I morse sprang benen precis som jag ville; fräscha, pigga och när de fick smak för att springa visste de liksom vad de skulle göra (och med hjälp från styrbryggan var de till och med tvungna att pressa på något; mer om det i morgon).

Kan inte sluta förundra mig över hur man kan glömma att det är så rätt att springa. När allt känns bra faller allt liksom på plats. Hur kan man glömma? Är det samma minne man använder de sista kilometrarna på ett marathon eller ultra då man redan 20 minuter efter målgång knappt kan vänta på att få starta nästa lopp?

onsdag 14 juli 2010

Klipper till

Senaste dagarna har jag känt ett bra klipp i mitt steg. Aningens konstigt med tanke på att maskineriet ibland känt sig rätt segt av värmen. Men benen och löpsteget har känts bra. I morse fick jag dessutom användning för klippet då jag såsade några minuter extra hemma, och plötsligt kom på att jag nog borde skynda mig till jobbet. Tempoinslag i morgonpasset, som kändes lätt, (förutom den bråkdelssekunden som frukosten var på väg som retur), och frisk luft också efter nattens regnskur.

På eftermiddagen kändes det också okej, och när jag hade ett par km kvar började jag köra lite löpskolningsserier, hopp, skutt, spark, och när jag kom till en backe fick jag för mig att dra några backdrag. Fyra varv upp och ner, och pumpen jobbade ganska bra. Pustade ut på en bänk, och fortsatte hemåt. Det blev ytterligare några serier utfallssteg, och jag kände mig nöjd. Löpskolning tycker jag är väldigt bra träning och nyttigt, men under skadeperioderna har det alltid funnits någon del i mina ben som inte klarat av sådana explosiva rörelser. Att känna klipp i steget är en rätt angenäm känsla faktiskt.

Foto: Privat. Ibland är världen fullständigt på ens sida. Idag hade någon ställt ut en parkbänk precis på backkrönet så att jag kunde sätta mig ner och pusta ut. Hur snällt är inte det?

tisdag 13 juli 2010

Sodastreamad oboy


Såhär såg jag ut mitt i ett löppass 30:nde januari. Då tyckte jag att solen var något lömsk eftersom den inte hade några varma strålar; solen lurades.

Foto: Privat. Ögonfransarna verkar ha det rätt svalt.

Idag såg jag något mindre isig ut. Och nu luras inte solen det minsta.

Inte så konstigt att man sviker varm choklad som första återhämtning efter löppasset och i stället drömmer om sodastreamad oboy sista biten hem.

måndag 12 juli 2010

10-taggare

Igår målade jag tånaglarna (intresseklubben antecknar). Det är inte speciellt ofta mina naglar blingas upp, men eftersom jag plötsligt har blivit tagen av att bada, vill man ju inte vara sämre än de andra på bryggan. Och till min förtjusning hittade jag 10 naglar att måla på mina fötter. Vissa lite skamfilade men ändå - en riktig 10-taggare! Det börjar komma tydligare och tydligare tecken på min ultrafrånvaro; jag har ju faktiskt inte sprungit ultra ännu i år, och har inga närliggande planer heller.


Igår fick det bli vila från löpningen efter att ha sprungit 6 mil på tre dagar. Idag, löpning i 30 grader med ryggsäck på. Kan meddela att linnet jag sprang med i morse, fortfarande var fuktigt 9 timmar senare. Jag som knappt brukar bli svettig sådär i vanliga fall; nu dryper t.o.m. jag i svett, och är uppenbart tvungen att bada. Vilken tur att man har målade tånaglar då.

lördag 10 juli 2010

Call it a day

Jag har en ny kärlek. Nackareservatet. Sprang där i torsdags och idag igen, och jag vill ha mer. Otroligt fint, skyddat, nära till, perfekt med skugga av de lummiga träden när solen gassar. Man skulle kunna säga att jag är lite biten. Maken blev också biten - av en geting eller humla eller vad det var, men också av reservatet. Jag tror att den bittska insekten var på lite taggigt morgonhumör och när vi kom springandes och oijjade oss om hur fint det var, och hur skönt det var att springa, ville han helt enkelt tagga till lite.


Dagens utflykt är vad jag skulle kalla lyx. Löpning genom reservatet och till Hellasgården, omkring en mil; där såg jag en kändis och ropade Iiingmariiiie för full halls, varefter jag försökte springa ikapp henne, men försök springa ikapp en som har sitt mystempo i 4.30 tempo... Paus på bryggan vid Källtorpssjön, bad (inte för mig då för jag är ännu lite försiktig med mitt infekterade skavsår), påfyllning av vätska, och löpning med riktning närmaste utskänkningsställe för kalla saker som gör att man får en sådan där köldshock i huvudet. Småjoggande sista biten hem. Dusch och en sen lunch, och iskaffe på det. I call that a day.

fredag 9 juli 2010

Förebyggande träning

Att löpare ofta är skadade är inget nytt. Man är väldigt beroende av sina ben, knän, fötter, och kroppen som helhet behöver fungera för att det inte ska uppkomma problem. När jag för en tid sedan träffade Jonna, och vi pratade om diverse skador, tog hon fram påståendet: Det handlar som löpare inte om OM man blir skadad, det handlar om NÄR. Och tyvärr känns det som om hon har väldigt rätt där.


Under mina skadeperioder har jag funderat på förebyggande träning och förbannat mig själv för att jag inte gjort det och det. När jag för 1.5 år sedan hade en skada i baklåret, fick jag ett bra rehabprogram från naprapaten, och övningar från det har jag fortsatt att göra efter det, eftersom skadan antagligen uppkom på grund av svagheter.

När jag nu i vinter fick ny skada var jag lite bitter på mig själv för att jag inte tränat tillräckligt med benstyrka (vilket sedan inte visat sig vara det största problemet för uppkomsten; det var snedvridningen i höften och felbelastningen av det), men man vill ju gärna ändå klura ut: Vad kunde jag ha gjort för att förhindra detta, och vad kan jag göra för att förebygga för framtiden.

Det är kanske inte så konstigt att när jag fick problem med hälarna under våren, var jag ganska ilsken på mig själv för att jag inte gjort tåhävningar. Hur kan man som löpare ignorera sådana övningar? Puckat.

Förutom att se till att stretcha, träna bålen, vila ordentligt, äta bra för att återhämta sig bra, bör man träna förebyggande. Det är lite tråkigt att det liksom blir till rehabträning innan man kommer igång.

Jag tänkte därför samla ihop övningar och tips för hur man kan träna förebyggande och sammanställer sedan tipsen i ett blogginlägg. Dela gärna med er av era tips. Bästa löpskolningsövningarna, bästa övningarna på gymmet, praktiska övningar att göra ute, inne på vardagsrumsgolvet, smygövningar att göra under arbetsdagen och övningar som är ett absolut måste för löpare. Tackar för tipsen på förhand!

torsdag 8 juli 2010

En gupp upp

Idag har löpningen fått sig en uppguppning igen. Dagen får bli i bilder:






Foto: Privat. Slänga bort skorna och ta bussen hem.

Är inte himlen lite extra blå när man kan springa? Skumt.

onsdag 7 juli 2010

Se upp Dexter

Snart är jag stark som en björn.

Ibland har man lite mera otur än vad man tror är möjligt. Jag kan inte annat än tro att det som inte dödar, det härdar, och därmed börjar jag känna mig stark och härdad som en björn.

I slutet av förra veckan fick jag en skavsårsblåsa under foten, och punkterade den, och tänkte inte mera på det. På söndagen inför långpasset smällde jag på ett compeed plåster; det brukar ju fungera klockrent, och healingen brukar ske på nolltid. Inte denna gång. Det hade säkert kommit in någon liten bakterie som sen hade det väldigt gosigt där, och jag började ana oråd på söndag kväll då foten började göra ont. På måndag fick jag hastigt en läkartid, och skavsåret inspekterades, och som jag trodde var det infekterat. Ha! Där fick jag mig för att tycka att skavsår inte är en orsak varför man inte kan springa; om det nu var så jag tyckte.

Misstänker att det också var därför jag kände mig så seg både lördag och söndag. (Så egentligen är jag i bättre form än så - som alltid :) ) Nu efter två dagar har det blivit mycket mycket bättre, och idag är foten användbar igen; i morgon hoppas jag att den ska vara springbar också. Så - var försiktig med era eventuella skavsår i värmen!


Och stark som en björn? Kanske lite att ta i, men jag har i alla fall använt senaste två dagarna som en möjlighet att träna extra styrka. Ett gympass igår, och idag ett hemma/ utepass och lite cyklande. Tillfälle för alternativträning alltså. Men man undrar ju hur man kan ha sådant icke-flyt.

Foto: Privat. Hur hög är inte coolhetsfaktorn här? Dexter skulle skaka av rädsla. Ser lite farligare ut än vad det är dock; fick rådet att göra såhär... inte speciellt bekvämt, och kanske inte så snyggt heller.

söndag 4 juli 2010

Sluta rök och kom med och spring


Hojtade Bernt till några som gick och drog en morgonsigg vid Skärholmen. Strax därpå dundrade en skara på 50 löpare in i köpcentret - vårt stopp var ju alldeles i andra änden där. Det var alltså dagen för Hornstull - Järna, årets softaste långpass.

Idag var dock inte riktigt min dag, men jag är inte speciellt förvånad. Jag har sprungit väldigt mycket senaste veckan, och som en avslutning på denna tuffa vecka tyckte jag att det gemensamma passet skulle sitta fint och jag tänkte att jag skulle lyftas med, och få lite av passet gratis genom att hänga med andra. Och visst får man energi av andra, och snackar lätt bort ett par km, men jag var ändå seg

Hade siktat in mig på något mellan två och tre mil, och jag landade på 2,5 med transportsträckan till startplatsen inkluderad. Jag kände mig rätt nöjd när jag klev av, det var liksom lagom, men jag måste faktiskt säga att jag hade det lite tufft idag. Inga skadekänningagr, förutom ett skavsår under hålfoten av de nya inläggen, men allmänt seg; både av värmen och av senaste veckas löpning. Sitter bra med lite vila nu tror jag.

Tycker att det är väldigt imponerande att det var så många som anslöt. Hornstull kl. 8.30 i morse och omkring 50 löpare, rätt häftigt. Kanske kommer typerna från Skärholmen med nästa år?!

Foto: Privat. Madde och Andréa förväntansfulla innan start.

lördag 3 juli 2010

Sollöpning


dag snackar vi riktig sollöpning. När jag tittade ut i morse och såg vinden i träden tänkte jag på friska vindar som skulle svalka skönt när man sprang. Det visade sig vara ganska värmande vindar, och visst är det skönt med värme, men idag var det faktiskt på varmare sidan.

Mötte upp Åsa för ett löppas; länge sedan vi träffats så det var roligt att få prata av sig lite, och höra om saker som händer. Tack fina Åsa för ett pass som trots stekande sol var uppfriskande!


Tänkvärt

Hos Frida hittade jag idag en länk till detta program "Maten i huvudet: Kontroll". Programmet behandlar ämnet ortorexi. Började fundera lite kring vad vi träningsbloggare sänder för signaler här. Min första tanke var att träningsblogg-världen är något blinda och skonade från detta problem, för de flesta skriver träningsbloggar för att de verkligen älskar träningen; inte ser träningen som ett tvång och ångest - för då gissar jag att man inte dessutom skulle vilja skriva om spektaklet. Men jag är inte säker.

Det som är säkert, är i alla fall att vi förmedlar en något skev bild av träning. Träningstimmarna bland träningsbloggare ligger säkert långt över medeltalet; och det är ju intresset för träningen som gör att man vill skriva och att man tränar som man gör. Borde vi då tänka efter mera vad vi förmedlar? Den som läser kanske inte tycker att det är så förbenat kul att springa, men gör det ändå av helt andra orsaker? Ja och nej. Antagligen kan inlägg om träning trigga, men då vore ju alternativet att bomma igen allt som skrivs om träning. Om alla som vill bara kunde få njuta av träning...

Ett mycket tänkvärt program.

fredag 2 juli 2010

En helt vanlig fredag


Neeeeej. Skojade bara. En helt vanlig, speciellt underbar, smågalen sommarfredag. Låt mig förklara:

Började så klart dagen med ett pass till jobbet; med en extra sväng dessutom för att få springa mer på stig och mindre asfalt. Nästan 8 km innan 8 - check. Dusch 1, funktionströja och strump-par 1 använda.

På fredag eftermiddag har vi på jobbet infört friskvårdstimme. Ett toppen initiativ tycker så klart jag. Tempolöpning i gassande sol tillsammans med ett gäng kolleger. Då biter man i lite extra. 6.5 km i 5.10-tempo - check. Dusch 2, funktionströja och strump-par 2 använda.

Foto: Privat. På väg till dagen sista pass hittade jag en glass som matchade mina skor.

Efter jobbet träffade jag Karin (ni vet hon som drämmer till med att bli 12a på Vätternrundan och sånt) för en löprunda. En tur bort förbi Pampas Marina och Huvudsta vilket innebar nya områden för mig. Ett skönt och som vanligt när man får träffa Karin, trevligt pass. Efter passet kollade jag in Karins nya cykeldäck - galet coola. Nu blir hon ännu snabbare på sin cykel.

Foto: Privat. Karin med sin(a) fina cyk/el/lar + snabbhjulen.

Jag fortsatte sen hemåt, räddade en skateboard från att åka ut i biltrafiken och blev hjälte bland fjortonåringarna, joggade ganska lugnt, promenerade lite ibland och njöt av den varma kvällen. 17 km lugn löpning - check. Dusch 3, funktionströja och strump-par 3 använda. Samtliga nu också tvättade.

30+ km är ju egentligen inte så mycket; det är ju vad jag skulle kunna springa ganska lätt (eller lätt och lätt, kanske inte lätt, men utan större problem) som långpass. Det är mer att det känns lite coolt att kunna dra tre ganska schyssta pass sådär på en vardag.En helt vanlig, super-sommar-fredag.

torsdag 1 juli 2010

Ortopediska Fotbäddar

I tisdags fick jag hämta ut mina ortopediskt anpassade fotbäddar från Janne som har J Fot Teknik och håller till på Runners Store. Nämnde tidigare att jag gjort en genomgång av mina fötter, då jag tillsammans med min naprapat kommit fram till att mina platta fötter och nedsjunkna fotvalv, i synnerhet på vänster fot, kan vara orsaken till problemen jag haft med först snedvridningen i höften, hälproblemen, och knäkänningarna.

Då Janne gjorde genomgången av fötterna och höften, konstaterade han att mitt vänster ben var rätt mycket kortare än det högra (de flesta har olika långa ben, men för mig är det ganska stor skillnad). Fotvalvet är också väldigt nersjunket, och det har gjort att t.ex. knä belastas fel, och plantarsenan belastas, som kan orsaka hälsporre om man inte tar hand om problemen. Fettkuddarna under mina fötter var också medtagna.

De ortopediska fotbäddarna är gjorda enligt den avscanning som gjordes av mina fossingar. Jag har fotbäddar för båda fötterna, men den vänstra är mer specialgjord. Inlägget har ett stöd under hålfoten, och för att kompensera för skillnaden i benlängd är vänstra fotbädden lite tjockare. Under foten är det en ganska stor upphöjning som avlastar.

Det tar en tid innan man vänjer sig vid fotbäddarna, och det känns nästan som om jag hade en golfboll under vardera fot, men jag har ändå kunnat springa med bäddarna största delen av de pass jag sprungit denna vecka; en liten blåsa under ena foten, men det är väntat.

När jag sprang på band på Runners Store och Janne filmade steget med och utan bäddarna, syntes en väldigt stor skillnad. Med bäddarna i skorna var vinklingen i foten helt annorlunda än utan; mycket rakare och mera korrekt; det gjorde nästan ont att se på filmningen av steget utan bäddarna. Likadant med knäna; när jag sprang utan fotbäddarna tog knäna nästan ihop, och med bäddarna var knäföringen betydligt bättre.

Även om det inte är säkert att alla skadeproblem kan lösas med fotbäddarna, kan jag förhoppningsvis få bukt med en del, och det känns bra att ha gjort en ordentlig genomgång av proffs. Det blir säkert mer snack om fotbäddarna senare när jag använt dem mer.

Foto: Privat. Vänster fotbädd tillverkad enligt foten och slipade och anpassade för mina skor.