Senaste dagarna har jag känt ett bra klipp i mitt steg. Aningens konstigt med tanke på att maskineriet ibland känt sig rätt segt av värmen. Men benen och löpsteget har känts bra. I morse fick jag dessutom användning för klippet då jag såsade några minuter extra hemma, och plötsligt kom på att jag nog borde skynda mig till jobbet. Tempoinslag i morgonpasset, som kändes lätt, (förutom den bråkdelssekunden som frukosten var på väg som retur), och frisk luft också efter nattens regnskur.
På eftermiddagen kändes det också okej, och när jag hade ett par km kvar började jag köra lite löpskolningsserier, hopp, skutt, spark, och när jag kom till en backe fick jag för mig att dra några backdrag. Fyra varv upp och ner, och pumpen jobbade ganska bra. Pustade ut på en bänk, och fortsatte hemåt. Det blev ytterligare några serier utfallssteg, och jag kände mig nöjd. Löpskolning tycker jag är väldigt bra träning och nyttigt, men under skadeperioderna har det alltid funnits någon del i mina ben som inte klarat av sådana explosiva rörelser. Att känna klipp i steget är en rätt angenäm känsla faktiskt.
Foto: Privat. Ibland är världen fullständigt på ens sida. Idag hade någon ställt ut en parkbänk precis på backkrönet så att jag kunde sätta mig ner och pusta ut. Hur snällt är inte det?
