onsdag 30 september 2009

Skördefest

Att det är höst har väl inte undgått någon. Detta betyder även skördetid och efter sista skörden är det skördefest. Efter all träning under året kan man se september som den månad när man ska få lön för mödan i form av goda tävlingsresultat. Jag kan inte säga att jag ser det på det sättet, för tävlingarna är den minst viktiga delen. Det är träningen som är det väsentliga. Efter Uppsala Monster Tour i mitten av månaden, tyckte jag att det kändes synd att tävlingssäsången började vara över. Nu känner jag att det är väldigt skönt att inte behöva tänka på mer tävlingar. Jag har länge gått med tankar på att springa Sörmland Ultra Marathon 10 oktober, men det lägger jag åt till förmån för jobb och fokus på träning.

När man tävlar går man (enligt min mening) automatiskt back i träning. Man måste hålla igen på träningen innan tävlingen, och vila efteråt, något som jag egentligen inte gillar, men som jag ändå vet att är värt mödan med tanke på att tävlingar faktiskt också ger inspiration. September har träningsmässigt inte alls varit lika spännande som augusti, då jag levde ut svängarna, hade semester och kunde tok-träna, och inte behövde vila inför lopp. September innebar löpning som i km ligger långt under medeltalsmånaden för mig. Men, som sagt. Det har varit skördefest. Jag har plockat russinen ur kakan.

Nu är russinen plockad ur säsongens kaka. Nu vill jag ha en ny kaka, och jag vill både äta den och ha den kvar. Nu är det träning som gäller. Jag vill inte hålla igen för att ladda inför lopp, och jag vill inte vara tvungen att vila efter lopp. Jag vill träna!

Oktober blir en utmaning. När jag kollar i kalendern, ser jag ganska många resdagar. Dessa dagar är ganska kompakta, och det kan bli knepigt att få in träning på alla, men med mycket god planering ska det nog att få in något någon av dagarna, och de övriga dagarna får jag helt enkelt se som vilodagar, och se till att jag har träning dagarna omkring dessa dagar som gör att det passar med vilodagar. Jag sitter också och funderar lite över att faktiskt planera träningen lite bättre för att få in variation och även lite alternativ träning. Jag har kommit en bit, och får lov att återkomma med min plan när den blivit mer konkret och inte bara är ludd i mitt huvud.

Och så en liten reflektion angående att springa marathon i London. Är det vänstertrafik som gäller när man springer? Ska man alltså springa om på höger sida, och ligga i vänster fil om man håller långsammare takt? I alla fall har jag kollat in elektrolyterna som jag förstått att man borde ha koll på som ultralöpare. En hel hylla på Harrods minsann.

Fortsätter reka #3

Förra veckan kollade jag in marathon banorna i Chicago och Boston. Nu rekar jag på närmare håll.


Senast jag var i London vad i slutet av maj. Då träffade jag mialena som förklarade lite hur start- och målområdet i för London marathon ligger, och jag fick även något löppass i Hyde Park. Nu är jag i London igen, och får ta tillfället i akt att inspektera banan närmare. Att få startplats här är inte heller det lättaste. Om det i Boston är krävande kvalgränser som måste underskridas, bör man här även ha tur i lotteriet om startplatserna. Om jag inte kommer ihåg fel, hade mialena gått med i detta lotteri. Kanske något man kunde testa nästa vår då lotterna släpps.

tisdag 29 september 2009

Transportlöpning 4 (4)

Det här är sista delen i min mini serie om transportlöpning. Del 1, del 2 och del 3, har innehållit en del tips och förslag hur man kan gå tillväga för att få transportlöpningen att fungera, hur man kan planera osv. Sista delen innehåller främst lite ytterligare propaganda varför jag är så förtjust i transportlöpningen.

Bilden är eventuellt arrangerad.

Jag har fördelen att ha en man som tycker om att springa, och som efter ganska mycket övertalning om transportlöpningens fördelar totalt fallit för systemet, vilket gör att jag ungefär 30% av gångerna har sällskap av honom. Vi jobbar en bra bit från varandra, men ändå åt samma håll, och ganska liknande tider, vilket gör att vi kan springa tillsammans ca. 75% av transportsträckan. Det är betydligt trevligare att springa tillsammans än att åka t-bana tillsammans.

En politiker som jag ser upp till (som är triathlet, och har gjort ett antal Iron Man) sade att han för varje timme han tränar, får två timmar tillbaka i form av effektivitet och energi. Jag är benägen att hålla med. Ser man dessutom det så att man inte använder någon tid på löpningen (eftersom det ju är transport till jobbet), kan det inte vara annat än en home run. Jag tror att jag jobbar betydligt effektivare när jag fått springa på morgonen, och jag har betydligt mer energi när jag kommer hem när jag sprungit, fått rensat huvudet, än när jag åker t.ex. t-bana. Då kan jag vara helt kaputt när jag kommer hem, och skulle verkligen ha svårt för att ta mig ut på ett träningspass.

Enligt min beräkning sparar jag minst en timme + 15 min. varje dag på transportlöpningen. Räknar jag att jag transportlöper 200 dagar per år, blir det 250 timmar. 250 timmar som jag annars skulle ha tillbringat på en fullsmockad t-bana, har jag konverterat till ren kvalitetstid. Your choice!

Viktigt kan ändå vara att inte se transportlöpningen som ett tvång; samma som gäller med övrig träning. Regnar det på morgonen kanske det är ok att ta bilen; det kan vara betydligt mer njutbart att träna på eftermiddagen när vädret är bättre. Och känner man sig sliten får man ta sig till jobbet på annat sätt. Inte mer med det.

Om du har möjlighet att testa transportlöpning t.ex. en dag i veckan - gör det! Jag ser fram emot att läsa kommentarer av er som testat, och även av er som av en eller annan orsak inte får transportlöpningen att gå ihop.

Lycka till!

måndag 28 september 2009

Posé med styltor

Oftast är det svårast att komma iväg och träna. Det att ta sig utanför dörren kan vara större projekt än själva träningen, som för det mesta går av sig självt. Idag var det precis tvärt om. Att ta sig ut i morse var en walk in the park, men det var väl ute utmaningen kunde börja. Jag fick tydligen inte med mina vanliga ben hem från Lidingö. Istället fick jag ett par styltor.

Redan igår var jag på en joggingtur på ca 10 km, och var förvånad över hur mosiga låren var. Men, tänkte jag, med lite jogging ska nog blodcirkulationen komma igång, och låren återhämtas. Hela milrundan igår var ändå något smärtsam för låren, men jag levde ändå med tron att benen mjukar upp sig efter ett tag. Cykelturen igår kväll var dock betydligt behagligare, och jag förväntade mig att min stretching och uppmjukning skulle göra susen.

På toppen av en backe vid 22 km på Lidingöloppet. Här kunde man flyga fram med Linnéa stödet. Tack Maria för fotot!

I morse var det som sagt inget problem att ta sig ut, trots att regnet smattrade då jag vaknade. Trollet som inte rört sig många knop under söndagen gjorde mig sällskap, och jag har för mig att vårt joggande inte var snyggaste synen. Ännu vid 2 km var jag beredd att svänga tillbaka för att istället ta cykeln till jobbet, men vi höll ändå ut. Det kändes väldigt segt hela vägen, och sista biten som vi sprang tillsammans körde vi någon slags spurt med maxfart: 6-minuters tempo.

Hemvägen var inte mycket mer njutbar; fast vädret var ju fint. Vi gjorde experiment huruvida det var bättre att ta små trippande steg och känna ajajajajaj, eller långa, men färre steg och känna AJ AJ AJ. Det blev oavgjort. Det som dock fungerade bra var att springa på tårna; så det fick bli en lektion i Pose (lektion 2; första var med bördor). Inte illa.

Backar är tydligen inte något att leka med; eller, det kanske är precis vad de är - man borde leka i backar oftare. Backar är inte att underskatta är kanske mer korrekt.

Ego-Snorkkis

Träningsglädje Sara har slängt ut en frågan "när strålar du som mest"? Och visst strålar man efter ett träningspass eller en tävling. Bilden nedan är från två veckor tillbaka i Uppsala, ca. halvtimmen efter att jag spurtat i mål efter 5 timmar och 50 km löpning.

söndag 27 september 2009

Packa väskan

En liten påminnelse till alla som tänkt måndag morgon som start eller test för transportlöpning. Nu är det dags att packa väskan, så står den klar vid dörren och väntar i morgon bitti, och det går av sig självt att komma iväg. Finns det något bättre sätt att komma igång en måndag morgon, så säg till!

lördag 26 september 2009

Lidingöloppet med immunförsvar

När jag igår kväll gick och lade mig kom det upp en tanke i huvudet "aha, sova - det verkar bekant - något liknande gjorde jag i måndags också". De 8 timmarna med sömn var effektiva, och jag kände mig relativt pigg i knoppen, däremot var kroppen inte riktigt spänstig. Fortfarande lite tung av att inte ha sovit ordentligt, ätit på totalt konstiga tider, och med konstig rytm, och inte rört på sig annat än en kort joggingtur igår.

Vi åkte iväg till Lidingö, sådär lagom laddade, jag kände mig som sagt lite tung, och Trollet trodde att hans huvud skulle sprängas av Vitargoladdning. Mitt mantra för dagen fanns redan inövat i huvudet - immunförsvaret, tänk på immunförsvaret. Starten gick, och jag såg fram emot ett fint och njutbart långpass. Min inställning förändrades snabbt - långpass jo, men fint och njutbart - nja. Trångt som bara tusan var det i starten, och efter några 100 meter blev jag stopplad av någon bakom, och tumlade som ett garnnystan över gräset. Kom på fötter snabbt och fortsatte i trängseln. Efter några ytterligare 100 meter, och vi kommit ut på grusvägen var det dags för vurpa nr. 2. Igen blev jag stopplad, och "den skyldige" fick sig en salva när jag fräste att "det skulle gå bra om inte folk började åka slalom i trängseln", kollade hastigt på mitt blödande knä och fortsatte.

Summan av kardemumman: En medalj och ett skrubbat knä.

Första 10 km var det väldigt trångt, det var svårt att hålla eget tempo, och ibland fick man stanna av nästan helt och hållet för att köa. Min löpteknik som fungerar så att jag håller väldigt jämn pulsnivå; dvs. jag saktar ner mycket i uppförsbackar, och öser på nedför, fungerade inte riktigt - i alla fall kunde man aldrig låta det rulla nerför pga. trängseln. Jag försökte ändå hålla pulsen och farten så stabil det gick, och komma in i min egen rytm, ta det tillräckligt lugnt, tänka på immunförsvaret. Det märktes helt klart att den lilla kroppen inte riktigt hade så mycket att ge, men det var bara att acceptera.

Fram till 20 gick det ganska bra, fick en klapp på axeln av Peter (tack Peter - alltid sån energikick att träffa på dig och få uppmuntrande kommentarer!). Träffade också på Centrum kompisen Ola som jag småsnackade lite med i startfållan), men i övrigt var det inte mycket snack. Det är tävlingsfokus på ett lopp som detta. Ingen mysig ultrakänsla där alla vill varandras bästa. Vidd 22 km stod den underbara Linnéa hejarklacken, och det hördes på en kilometers avstånd. En liten extra kick där också. Nu började den omtalade Abborrbacken, och löparna började se aningen tagna ut. Jag var väldigt förvånad hur många som gick i backarna, och jag som inte heller var i närheten av att köra max, kunde dra om radvis med löpare. En liten edge man har som seg och långsam - krafter kvar när andra tagit ut sig. Efter avklarade backar började målet närma sig, och det kändes faktiskt i låren att man sprungit terräng, trots att jag varken sprang speciellt fort, eller långt. Sista kilometrarna kändes lite tunga, och jag kände att det var ok att loppet inte var längre än 30 km, för så roligt var det inte att springa.

Spurtade lite sista km, och kom i mål på 3.05, en tid som jag känner mig nöjd med (den egna gissningen innan start var att jag skulle komma i mål på 3.10). Det fanns som jag skrev inte allt i den lilla kroppen idag, och jag höll dessutom igen på det som fanns för att följa immunförsvar-mantrat. Jag vet ju att det finns ganska mycket att kapa från den tiden om förutsättningarna var på topp. Att springa lopp med ett känsligt immunförsvar och sömnbrist är ändå inget att rekommendera om man vill prestera.

Trollet är för mig dagens stora vinnare. Han spöade frugan, och överraskade sig själv. Grattis!

fredag 25 september 2009

Dethär håller inte

Jag känner mig som en ungefär som en sengångare som festat tre senaste dygnen. Runt hjärnan finns det några cm bommull, i benen känns det som sengångaren skulle ha gått omkring i högklackat de festliga tre dygnen, och kroppen ungefär likadant. Hjärnan med den sega bommullen i sig har ändå ett otroligt sug. Sug efter att få springa. Sengångar-kroppen tillsammans med bommullshjärnan har ändå accepterat en viktig sak. Det är inte riktigt läge för att tävla. Startbeviset för morgondagens Lidingölopp finns i tryggt förvar hemma, och det kommer även att konverteras till ett startnummer. Men där slutar det som har med tävling att göra.

Jag har inte varit "over there" för att shoppa och reka marathonbanor. Nej, jag har tokjobbat, suttit i diverse möten från morgon till kväll, varit representativ, kommit till hotellet vid 9 på kvällen lokal tid, sovit 3-4 timmar tills kroppen trott att det varit morgon, stigit upp och suttit och jobbat tills nästa mötesomgång. Slitigt, ja, men också otroligt roligt och givande, och helt och hållet själv valt. Löparutrustningen var inte ens med, av den orsaken att jag var medveten om att det skulle vara ett späckat program från den tidpunkt jag åkte iväg, tills det att jag satte mig på flyget hem igen, och ville inte känna mig tvingad att på det få in lite löpning (som isåfall skulle ha skett på hotellets gym - inte säkert att ge sig ut på gatorna tidigt på morgonen.)

Rädda det som räddas kan - laddar psyket med crunch...

Hur som helst inte bästa uppladdningen (om man bortser från energi-intags laddningen; den fungerar ganska bra när man inte sover så många timmar, och hinner käka både frukost och lunch innan det liksom är dags för riktiga frukosten). Varken kroppen eller knoppen är riktigt med, och jag är ganska säker på att jag gör mig själv en björntjänst genom att inte tävla. Sömnbristen och diverse långflygningar gör att immunförsvaret antagligen är ganska utslaget, och det vore antagligen ganska dumt att anstränga sig till max. Vad jag skulle kunna prestera om jag gjorde en max-ansträngning med de förutsättningar jag har nu vågar jag inte spekulera i, men jag är ganska säker på att det är under den nivån som jag skulle känna mig nöjd med.

Min plan är alltså att åka till Lidingö för ett långpass. Jag kommer inte att bry mig det minsta om tiden, kommer knappast att skriva något om den här. Jag tänkte helt enkelt ta ett långpass, heja på dom som tävlar, njuta av hösten (alternativt springa omkring som zombie).

Fortsätter reka

Känns som relativt flackt.

Tidigare i veckan var jag och kollade in Chicago marathon banan. Men varför nöja sig - Vilken marathonlöpare känner sig inte sugen på Boston marathon? The Marathon liksom. Jag bestämde mig helt enkelt för att reka den banan också. Men det lär nog inte bli mera än så. Jag vet inte riktigt vad kvalgränserna ligger på, men en seg Snorkkis är nog för långsam. Och inte blir hon snabbare av all vila, kopiösa mängder kaffe och butter-bagels heller. I och för sig går Boston Marathon först i april nästa år. Och jag fortsätter reka nästa vecka.

onsdag 23 september 2009

Transportlöpning 3 (4)

Det att jag run-commutar har ställt vissa krav på de kläder jag använder. Jag behöver ha kläder som är utrustade med bra fickor, som klarar, förutom nycklar (som kanske är den grej som alla som springer bör ha med sig), även mobilen och plånbok eftersom jag inte springer med ryggsäck varje dag. En bakficka på tightsen är perfekt för att inte behöva ha en hoppande mobil i fickan. Det kan löna sig att hålla lite extra koll på väderprognoserna när man ger sig iväg på morgonen, får att försäkra sig om att man även har lämpliga kläder för hemvägen. Denhär tiden på året kan det vara skönt med långärmat på morgonen, men på hemvägen klarar man sig bra i t-skjorta. Jag springer ofta med jackan knuten runt midjan på hemvägen. Under kallare delen av året springer jag med vintertights. Jag kommer ihåg att jag hade lite problem med temperaturväxlingar under våren, då temperaturen kunde ligga runt 2-3 grader på morgonen, och vid hemfärd var det 15 grader. Varmt om benen blev det då, men sånt får man ta ibland. Att köra med lager på lager kan vara en bra idé just när det svänger en del i temperaturen - en funktionströja eller kallingar fladdrande runt midjan på hemvägen är bättre än att frysa på morgonen.

En bra ryggsäck är också viktigt om man ska springa med den flera gånger i veckan. Man vill ju gärna att ryggsäcken ska kännas så lite som möjligt och inte hoppar på ryggen, och att den dessutom hålls tight för att sakerna innuti väskan inte skall tumla omkring. En ny ryggsäck är något som står på min önskelista just nu för att göra transportlöpningen ännu bättre. Jag springer nu med en Haglöfs ryggsäck som är väldigt bra, den rymmer det jag behöver, även buntar med papper då jag behöver ha med sådana, men väskan är inte optimal i storleken; trots att jag är ganska lång har jag kort överkropp vilket gör att väskan är lite för lång, och ibland börjar knaga på, och ger skavsår på nacken. Där finns det alltså potential för förbättring (hm... läser tomten träningsbloggar?). Det finns ju många löparryggsäckar på marknaden, och en investering i en bra sådan är att rekommendera. Tänk dock på att köpa en som rymmer det du behöver (t.ex. kan du kanske inte ha en liten väskerygga om du vet att du behöver bära med laptop + buntar med papper varje dag).

Om man ändå skulle ta upp ett problem med transportlöpningen, skulle det vara svårigheten att få in kvalitetspass. Eftersom jag äter frukost när jag kommer till jobbet, vill jag inte springa längre än 40-45 minuter, och oftast blir det standard jogging och någon gång lite fartlek. För att få in kvalitetspass brukar jag istället förlänga hemvägen för att få in t.ex. intervaller. Ibland är man ju lite trött och mosig direkt efter arbetsdagens slut, men med några km uppvärmning, ställer sig kroppen oftast positivt inställd till det man planerat. Långpass brukar jag se till att köra på helgerna, dels för att man då kan lägga energin på just passet, och man inte behöver komma hem så sent, och för att det är en utmärkt möjlighet att få träna i fullständigt dagsljus, något som uppskattas speciellt under den mörkare delen av året.

Att träna efter ett optimalt program kan vara svårt om man transportlöper varje dag, men har man ett schema kan man kanske göra så att man bara springer en väg, eller bara ibland. Jag har själv valt att tumma på kvaliteten i träningen till förmån för transportlöpningen (och således kvantitet). Jag njuter mest av den typen av träning (+ mina helg-långpass), men inser att en stor del av träningseffekten går förlorad. Vill man hålla sitt program, och dessutom transportlöpa, tror jag att tricket är att inte tänka "allt eller inget". Spring till jobbet en dag i veckan, spring hem en dag, och kanske båda vägarna en dag, och planera in den kvalitet som önskas.

Förutom att det är viktigt att planera med kläder, eventuella scheman osv. när man ska transportlöpa, bör man hitta kostrutiner som gör att man kan träna effektivt. Ibland äter jag något smått hemma innan jag ger mig iväg på morgonen, och äter riktig frukost när jag kommer fram, men oftast äter jag hela frukosten på jobbet. Jag har lagrat upp med lite flingor, yoghurt, och ibland köper jag någon macka. Jag tycker det är ganska viktigt att få frukost så fort som möjligt när jag sprungit klart, men oftast blir det först efter dusch och ombyte, alltså ca. 20 min. efter avslutat pass. Känner jag mig hungrig i slutet av morgonpasset, brukar jag se till att köpa en macka som jag kan äta genast jag kommit fram till jobbet. Vid lunchtid är jag alltid jätte hungrig, och skulle aldrig slarva med den; lunchen känns som viktigaste byggstenen för att återhämta sig från morgonens pass, och för att ha energi att springa ett andra pass på eftermiddagen. Jag äter också alltid ordentligt med mellanmål i form av frukt, latte eller macka på eftermiddagen så att jag inte är hungrig när jag ska springa hem.

Skönt att få njuta av en vacker morgon innan jobbet.

I sista delen tänkte jag köra allmän propaganda för att testa på transportlöpningen; mera run-commuter tjat kommer om någon dag.

Dagens tips


Jag har tydligen inte bästa möjliga timing. Chicago marathon är ju först den 11 oktober. Mitt tips till löpare är att köra Sörmland Ultra marathon den 10 oktober, och eftersom USA ju är 7 timmar efter oss, hinner man med god marginal flyga till Chicago till söndagen. Jag rekar som bäst banan ifall det finns frågor - det är ju ett eventuellt OS på gång också 2016.

tisdag 22 september 2009

På tour

Min chef tycker att jag skulle kunna springa till Arlanda när jag ska på tjänsteresa så att vi skulle spara på taxikostnader för företaget. Undrar om han vet vem han lägger fram förslaget för... jag tycker nämligen att det vore en utmärkt idé. Det är ju bara sådär en 45-50 km. Problemet är bara att allt jag behöver för fyra dagar i USA inte ryms i min ryggsäck. Får klura ut nåt.


Att det kan vara bäck-mörkt, regnigt, slaskigt eller snöyra har jag förstås helt glömt bort...

måndag 21 september 2009

Transportlöpning 2 (4)

Ifall jag inte skulle ha tillgång till omklädningsmöjligheter på arbetsplatsen, skulle jag kolla om det finns ett närbeläget gym där jag kunde använda dusch. Jag skulle definitivt vara villig att betala årskort för denna möjlighet.

Skulle jag bo längre bort från min arbetsplats skulle jag även försöka få in löpning som en del av transporten. Bor man t.ex. en bit utanför en stad och jobbar inne i staden, kanske man kan lämna bilen på lämpligt ställe på vägen och springa sista biten (första biten på hemvägen). Kanske kan man på detta sätt undvika att sitta i bilköer? Och kanske sparar du flera tusenlappar i månaden på att lämna bilen utanför stan? Att hoppa på/ av tåget/ bussen halvvägs kanske också är ett alternativ. Kanske slipper man det där extra bytet som tar så lång tid om man springer en viss sträcka? Och det måste ju vara ok att hoppa in träningsklädd på bussen eller tåget. Så det så.

Vill man bara springa t.ex. till jobbet på morgonen (två pass är ju trots allt ganska mycket), kan man ju alltid byta om till träningskläderna när man ska hem trots att man åker t-bana; annars måste man transportera jobb-kläderna till jobbet igen dagen efter. Ifall man inte har tillgång till dusch på jobbet, kan alternativet vara att springa hem. På alla arbetsplatser finns det väl en toalett där man kan byta om, och för att undvika att behöva transportera jobb-kläderna av och an, kanske man kan ta sig till jobbet på morgonen iklädd de kläder man önskar springa hem i, och då när man springer hem, lämna arbetskläderna kvar på jobbet.

Är man ofta utanför sin ordinarie arbetsplats, typ att man ofta är på konferensanläggningar, fungerar också transportlöpningen, om konferensplatsen är på lämpligt ställe och avstånd. När vi har haft konferensdagar i stan, men utanför arbetsplatsen har jag ibland kollat med anläggningen i förväg om det finns tillgång till duschutrymme på plats. Ofta betalar företagen hiskeliga summor för att ha konferenser, så på konferensanläggningarna brukar de vara mer än hjälpsamma med att fixa duschmöjligheter. Ett tillfälle att få tillgång till centrets spa- och bastuavdelning innan en massiv konferensdag kanske?

Ibland har man ju kvällsaktiviteter privat/ jobb som gör så att man inte kan och vill ta sig hem direkt efter jobbet. Då kanske man kan stå ut med att springa med lite extra packning i form av kläder (och igen; en toa fungerar att byta om på). Visst kan man få en och annan road blick när man går in på hotellets/ barens toa i kostym, och kommer ut i tights, men det bjuder i alla fall jag på.

Hybrid-Snorkkis? Hälften löpare, hälften business.

Vi går ju mot vinter, och lite mörkare mornar och kvällar och det kan ju orsaka lite problem, inte minst med motivationen att träna ute. Desto större orsak att transportlöpa! Då får man ju vara ute den absolut ljusaste tiden på dygnet man är ledig. För hur tråkigt är det inte när man sätter sig på t-banan hem då det är något så när ljust, men innan man kommit hem, fått på sig träningskläder och kommit ut, är det mörkt. Iofs. är det ju mysigt att springa i mörker också, men det hinner vi med tillräckligt i alla fall. Är vägen till jobbet inte upplyst, kan en pannlampa vara en bra utrustning, och reflexvästen är ju ett måste alltid då man springer och det inte är ljusa dagen.

I nästa del tänkte jag gå igenom lite negativa sidor jag ser med transportlöpningen, och hur jag tacklat dessa och dessutom gå igenom lite utrustningskrav.

lördag 19 september 2009

Transportlöpning 1 (4)

Eftersom det är många som kommer med frågor gällande transportlöpningen, hur det fungerar logistiskt osv. tänkte jag ge mitt "recept" hur jag har det hela uppbyggt, och hur jag tycker att det fungerar smidigt.

Jag tänkte dela upp genomgången i fyra delar. I denna, första delen, börjar jag helt från början. Varför/ hur jag kom igång, och hur en måndag morgon startar.

God planering är viktig om man ska vara en run-commuter. Och nej, jag springer inte i kostym trots att jag är på väg till jobbet.

Jag började transportlöpa för lite mer än ett år sedan. Det började med att jag ibland cyklade till jobbet, ibland sprang hem från jobbet, och konstaterade hur smidigt det faktiskt var att få in träningen när man ändå var ute. Cyklade jag hem, och skulle ta mig ut genast, var det lätt hänt att jag började fixa med andra saker, kanske blev hungrig och började fixa med mat och vips hade en timme gått. Redan innan tränade jag ganska ofta två pass per dag, vilket gjorde att jag ofta steg upp ganska tidigt, säg vid 6 för att hinna springa, duscha, äta frukost, åka till jobbet, och vara framme vid 8. Om jag jämför med när jag springer till jobbet, går jag upp omkr. 6.40, ut genom dörren vid 6.50, på jobbet färdig duschad, ombytt och med frukost i magen vid 8.

Det som underlättar är att det finns dusch/ omklädningsrum på jobbet, och förstås att man har lämplig distans till sitt jobb. Bor man närmare jobbet, och vill ha en längre löprunda, är det ju bara att ta en extra sväng, och bor man för långt bort från jobbet kanske man kan åka buss/ bil/ tåg en del av vägen, och springa lämplig distans.

Jag bor ca. 6.5 km från mitt jobb, men när jag springer väljer jag oftast en väg som är mindre trafikerad, och där det finns minsta möjliga antalet trafikljus. Den väg som jag springer typ 80% av gångerna är således 7.5 km. Skulle jag åka t.ex. t-bana, skulle restiden promenad + t-bana vara ca. 30 minuter, och springer jag tar det mig 42-45 minuter. Det är alltså inte mycket tidigare jag måste stiga upp på morgonen för att få in löpningen, och jag kommer inte hem mycket senare för att jag springer hem. Duscha gör man ju ändå varje morgon, och eftersom jag har turen att ha ett bra omklädningsrum på jobbet, fungerar det smidigt.

Så gott som varje måndag morgon springer jag med fullpackad ryggsäck då främst jag tar med mig strumpor, underkläder och skjortor för ett antal dagar. Jag har alltid typ 2 omgångar med kavaj + kostymbyxor på jobbet som jag tar med hem och tillbaka när de behöver tvättas. Jag har även handduk på jobbet, som också kommer hem då den ska tvättas. Kosmetika grejer, schampo etc. har jag dubbel uppsättning av, det tycker jag absolut är en bra investering - onödigt att bära sådana saker av och an, det går ju inte åt mer för att man har två uppsättningar. Ofta springer jag också med ryggsäck hem på onsdag, och tillbaka till jobbet på torsdag, för att byta ut kläder, och så gott som alltid har jag ryggsäcken på hem på fredagar då en del smutstvätt får följa med. Är jag i akut behov av t.ex. en vitskjorta på jobbet, har det också hänt att jag paketerat in skjortan i en plastpåse, som jag sen haft i byx-linningen när jag sprungit. Att jag sprungit med ett par strumpor eller trosor i fickan är inte heller någon raritet.

Någon speciell förvaring har jag inte för kläderna på jobbet. Jag har en väska, eller någon påse + klädhängare. Alla har väl tillgång till en plats där man kan hänga av sig jackan på jobbet, och det skadar väl inte någon om det står en ryggsäck med kläder där också. Och skulle jag inte ha tillgång till en förvaringsplats på 50*50 cm, skulle jag antagligen insistera att sitta och jobba med ryggsäcken på ryggen hela dagen. Jag har turen att ha tillgång till torkskåp i omklädningsrummet, så att jag när jag kommer från duschen kan packa ner mina träningskläder som är torra. Har man inte tillgång till ett torkskåp kan man kanske hänga träningskläderna i omklädningsrummet. Man vill ju inte gärna packa ner fuktiga kläder om man ska använda dem när man springer hem, och inte så gärna hänger man ju svettiga kläder nära kollegernas vanliga ytterplagg, eller vid sin arbetsplats. Hitta den lösning som passar dig!

Skor har jag liksom kostymer, några par på jobbet. På vintern har jag även en vinterjacka som bor på jobbet ifall man ska gå ut på lunch eller ut på möten. Min "business" vinterjacka använder jag ändå bara i jobb-sammanhang, så det är totalt onödigt att jag har den hemma. Vinterskor har jag även något par som bor på jobbet, eftersom man ju inte vill gå ut i snöslask med öppna skor (man kan bli förkyld, och då måste man vila :) ).

Vid några tillfällen har jag också sprungit med lap-top packad i väskan, men det har jag för mig att inte är så hälsosamt för hårddisken. Oftast kan jag ha lap-topen hemma, och behöver inte transportera den av och an. Mitt Troll springer dock så gott som alltid då han springer med mig med laptop på ryggen. Han har sett till att den har en solid state drive, och då är det inte någon fara att springa med den.

I nästa del tänkte jag komma med lite tips om hur man kan göra om man inte har alla dessa förutsättningar.

Sugande långpass

Senaste tiden har mina långpass varit något av en tur på räkmackor. Långpassen har varit både långa, och riktigt njutbara. Idag var det förstås ett långpass på agendan; hur spenderar man bättre en lördag förmiddag? Jag skulle få sällskap av Trollet, och jag hade mumlat något om ett pass på 30 km. Ett pass som jag tyckte inte var nåt speciellt, utan nåt man fixar sådär med lillfingret, njuter och har det soft. Jomentjena.

Vi drog iväg, höll jämt tempo, fick upp värmen ordentligt, och avverkade första 5 smidigt. Redan vid 10 började jag känna mig lite tung, men det kunde ju inte stämma att det skulle fortsätta kännas tungt. Eller? Vid 12 km anade jag att känslan inte skulle ge med sig, och vid 15 vad jag kaputt. Ja, nästan i alla fall. Hur förklarar man detta när man tänkt att man skulle fixa 30 km lätt som en plätt? Soppatorsk kunde det inte vara, för jag hade frukosten uppe i halsen mest hela vägen, och vätska i vätskebältet. Trollet började också känna sig stum i benen, men jag tror att det berodde lika mycket på mitt klagande som på att han blev trött. Vi kom överens om att springa tills vi nått 21 km, och sen promenera sista 5 kilometrarna hem i det vackra vädret. Oj, så skönt det var när man fick börja gå. Det var på nåt sätt som om psyket inte riktigt hade långpass-lust idag, och fysiken, tja, kanske lite trött, vilket inte är så konstigt med närmare 10 mil i benen under denna vecka, och 50 km i lördags.

Myspromenad och glass på hemvägen piffade till hela känslan av passet. Och det kan ju vara nyttigt att uppleva dessa sugande, sega pass ibland, så att man njuter ännu mera av räk-macke passen! 21 km löpning + 5 km promenad får väl ändå plats i klassen långpass. Check.

fredag 18 september 2009

Fy skäms #2

Fast nej, nu tänker jag inte skämmas. Ibland "orkar" man helt enkelt inte. Inte för att man är trött, på dåligt humör eller har låg energi nivå, utan för att man inte har lust, eller tycker att man nödvändigtvis behöver. Ibland kommer andra sysselsättningar emellan. Och ibland är det ok att hoppa över träningen.

Igår var det en sådan dag. Jag sprang som vanligt till jobbet på morgonen, och hade planerat in att springa efter jobbet också, men inte hem, utan istället komma tillbaka till jobbet för dusch, och sen gå iväg på fika innan ett besök på Golden Circle Comedy Club (tack Helena för biljetterna). Först drog jobbet ut lite på tiden, och jag bestämde mig för att hoppa över löpningen, och istället ta ett kort styrkepass på gymmet. Jobbet drog ut lite mer på tiden, och jag bestämde mig för att hoppa över också styrkan. Istället fick det bli en kort promenad för att möta upp Trollet, och träningen fick bli i form av magmuskelträning till följd av skrattande.

Visst, det var fullständigt ok att hoppa över träningen, det skadade inte. Men. Jag slås än en gång av hur smidig min kära transportlöpning är. Då är det inget snack om saken. Spring hem eller sov på jobbet. Ingen större effort i själva momentet att ta sig ut (för det är ju det som är det kritiska - väl ute kan man ju inte annat än njuta!).

Härliga morgon!

Back on idag morse, då jag hade extra energi, och kunde njuta av skön höstluft och en extra sväng på vägen till jobbet. Och inget snack om saken huruvida jag skulle springa hem efter dagens slut. Det skulle ju vara lite tråkigt att tillbringa helgen på jobbet.

Och, som jag tidigare skrev; för er som är intresserade av transportlöpning är det saker på gång.

Varifrån kom denna? I alla fall ligger den på vardagsrumsbordet. Men den är inte min.

onsdag 16 september 2009

Fy skäms + på gång

Multitasking - ibland effektivt men fungerar inte alltid.

Förra veckan investerade jag i en spikmatta (mer om den en annan gång). Igår kväll skulle jag ligga på den en stund för att slappna av. Avslappningsmomentet var liksom huvudargumentet till att jag ville ha en spikmatta. Efter att jag legat på spikmatta kanske 15 minuter igårkväll, kom jag på mig själv med att ligga med mobilen i handen, och läsa och till och med svara på jobbmail. Fy skäms på mig. Så effektiv är varken spikmattan eller jag själv. Det fungerar inte alltid att multi-taska.

Jag börjar känna mig relativt återhämtad från helgens 50 km, och det börjar kännas som om det är dags för lite annan typ av löpning än enbart transportlöpningen i makligt tempo. Min ena vad är ännu lite styv, jag och mina ben håller på att tagga till oss igen!

För er som är intresserade av transportlöpning, ett betydligt bättre sätt att utföra multitasking, ger jag rådet att hålla ögonen öppna på min blog de kommande dagarna. Jag är fast i transportlöpningen, och vill gärna övertyga andra att testa detta. Mer om detta utlovas inom kort!

Under tiden bjuder jag på en vacker bild från Uppsala-banan i helgen. Denna gång utan någon sunkig löpare med på bild.

måndag 14 september 2009

Tack, ett-två-core

Först: Vilka härliga blogg-läsare jag har! Tack för alla grattis:ar och fina kommentarer jag fått här på bloggen, mail och på FB! Och jag har blivit alldeles tagen då jag surfat in på Petras, Lizas och Mikaelas bloggar!

Men hey - jag har ju inte precis tagit VM guld. Nu springer vi framåt!

Sedan: Visst ska man se till att återhämta sig efter ett långlopp, men jag måste ändå få hålla med det som Linda skriver; Lopp i all ära, men det att man behöver ladda innan, vila, och återhämta sig efteråt, det är inte heller min favorit. Det är träningen som jag gillar bäst, och jag trivs som fisken i vattnet när jag får nöta mina kilometrar, springa intervaller då det suget lägger in. Ändå skulle jag ljuga om jag skulle säga att jag inte gillar lopp, för om jag tänker tillbaka på sommarens träning, är det ändå upplevelser som 12 timmars loppet som gett en guldkant.

Och så glömmer ni väl inte coren?

söndag 13 september 2009

Upp MOT 50 km

Började dagen tidigt, med väckning vid halv 5, frukost, kaffe, påklädning innan Linda & co. plockade upp oss straxt efter 5. Destination Uppsala.

Väl framme hade jag nog inte vaknat till liv fullständigt, eller huvudet var kanske vaket och till viss del benen också, men kroppen sov fortfarande. Träffade på en del kända ansikten, bl.a. glada Zebban, söta Lisse, lugna Micke och GAX Staffan och många som jag träffade i Trollhättan och Månkarbo. Starten gick, och det var bara att starta upp maskineriet och börja springa. Loppet gick på en 2.5 km slinga runt Studenternas IP, och den som är snabb i huvudet, har räknat ut att jag som sprang 50 km skulle springa 20 varv. Enformigt kan tyckas, men om sanningen ska fram blev jag aldrig trött på den bana vi sprang i Trollhättan, och där snurrade jag ju 80 varv.

Start

Första 20 km, som ju borde vara den lättaste delen, var lite jobbig för mig. Jag som brukar ha en mage av stål, hade lite problem, och fick göra några toa-stopp, och var faktiskt lite nervös att jag inte skulle kunna genomföra loppet om det inte blev bättre. Efter 20 km var problemen ur världen, och jag fick äntligen börja njuta på riktigt. Här började jag också stannat till vid varvningen för energipåfyllning, och det blev främst banan-bitar och energy-bars, som jag såg till att få något av vartannat varv. Km 20-30 flöt på riktigt bra, och vid ca. 30 bestämde jag att slå av lite på farten, då jag visste att jag hade en betryggande ledning och för att inte slita ut mig, utan spara på krafterna och göra återhämtningen lättare och snabbare.

Triss i Linnéa löpare. Torkel var för snabb för att vara med.

Vid 32 fick jag informationen om att Fuglesang minsann landat på jorden, fick lite hälsningar och hejarop på distans förmedlat (tack J&M!), och blev utlovad hångel nästa gång jag skulle springa förbi mitt Troll. Vid varvningen såg jag till att av hänsynsskäl skölja munnen med vatten för att vara redo.

Soligt och fint löparväder.

För det mesta sprang jag på ensam, men ibland tog jag rygg på, eller höll jämna steg med någon medtävlare. Från ca. 35 km och ända fram till mål höll jag ganska jämna steg med Peter från SCT som sprang 100 km, och vi snackade det ena och andra, eller det var väl mest jag som babblade på, och kom med frågeställningar av typen "hur skulle du reagera om de vid varvningen nu skulle meddela att banan är ändrad, och den nya banan som vi ska springa resten av loppet inkluderar en backe i stil med Hammarbybacken som ska passeras upp och ner vid varje 2.5 km".

Fyndiga skyltar längs banan

Jag fasade lite för att komma till 35 km:s gränsen, då jag vet att det är en kritisk punkt för mina ben; låren tenderar att börjar kännas som klumpar vid den distansen. Det kändes dock förvånansvärt bra, och jag kunde fortsätta köra ett jämt tempo. Km 20-45 var verkligen höjdpunkten på loppet, jag kunde njuta av löpningen, medlöparna och funktionärernas glada påhejningar. Sista 5 kändes det att jag hade sprungit ett tag, och det skulle ha varit väldigt skönt att gå, men med bara två varv kvar var det lika bra att ösa på. Inne på sista varvet fixade jag till min hästsvans, fixade luggen lite; jag ville ju vara lite uppsnoffsad vid målgången. Andra delen av sista varvet kunde jag kosta på mig en spurt, och jag låg bitvis nere på 4.40 tempo; helt ok med 50 km i benen.

Sluttiden blev alltså 5.02.59, och det är jag nöjd med. 50 km var en riktigt behaglig distans, känner mig inte speciellt sliten idag, men det beror ju till stor del på att jag kunde köra ganska lugnt och avslappnat.

Minst lika glad som jag var över mitt eget lopp, var jag över snygga Lindas prestation. Hon verkade ha varit väldigt stark och stabil hela loppet, och kom in på andra plats. Grattis! IF Linnéa klubbkompisen Torkel kammade hem riksmästerskapet i herrarnas 100 km; det lyfter jag på hatten för!

Prisutdelning: Tävlingsledaren Staffan Åkerblom, jag, Linda och trean Ulla Lembke

lördag 12 september 2009

Jag vann!

Uppsala Monster Tour 50km. Fint springväder, härlig omgivning, bra arrangemang, bästa supporten och en kropp som nästan hela tiden jobbade tillsammans med mig. Jag avverkade mina 50 km på 5.03, och är nöjd med det. Jag skulle ha haft kapacitet att klara det under 5 timmar, men jag körde på safe, sparade krafter, njöt, dansade och pussades lite vid sista varvningen och kunde gå i mål med väldigt mycket krafter kvar, och ben som hade krut kvar. Jag har ont i kinderna för att jag har sett glad ut hela förmiddagen.


Ikväll ska vi umgås och ha trevligt med vänner, så en längre berättelse kommer i morgon.

fredag 11 september 2009

Bland tomtar och monster

Idag, liksom hela veckan har jag luktat sprit; hemma och på jobbet. Nu sitter jag här med ett rör Resorb, kompressionsstrumpor och det känns som om jag väntar på Tomten. Börsen är dopad sägs det; det torde jag inte vara, trots att jag fluffar runt bland moln. Jag fortsätter lyssna på musiken nedan, och undrar hur hälsosamt det här med löpning faktiskt är. Svaret har aldrig känts så kristallklart: Löpning är hälsa, och löpning är kvalitetssysselsättning.

torsdag 10 september 2009

Ursäkta röran - Jag vilar

Jag tycker att ordning är ganska viktigt, och i vårt hem är det för det mesta god ordning, vilket jag tackar Trollet för. När man kommer hem från jobbet eller från en resa, så packar man upp, lägger smutskläderna där de ska vara, skorna där de ska vara osv. Smidigast att få det gjort på en gång liksom.

Idag, liksom i tisdags cyklade jag till jobbet, och mina spring-rutiner är lite rubbade. Jag har inte full koll på antalet strumpor och skjortor jag har i mitt skåp på jobbet, och ryggsäcken är inte där den borde vara. Det är inte bara springkläderna som ligger på golvet i hallen, utan det är cykelhjälm, cykelglasögon, nycklar, handväska med en extra laptop laddare i (? hur kom den med hem idag?), svarta strumpor, vita springstrumpor, jobbpapper och hoppsan, där höll jag på att glömma coren. Ja, det är lite rörigt.

Glad får jag väl vara om jag har byxor att lägga på mig på jobbet i morgon, så att jag inte behöver sitta i mina svarta tights som jag cyklar med. Jag lyssnar på BadGears ord om att vila är en typ av träning. Kanske den viktigaste typen. Och vad gör väl lite röra?

onsdag 9 september 2009

Benigt

Känner att det blir lite väl mycket ben här i bloggen. Men det kan inte hjälpas. Ett andra steg närmare Paula. Första steget såg ut såhär. Andra steget:


Det kändes som om jag började vara den sista i löparvärlden som inte hade kompressionsstrumpor. Effekterna av knä-strumporna ska tydligen vara att benen och i synnerhet vaderna skall återhämta sig snabbare. Mitt inköp kan jag inte skylla på att jag behöver något som stimulerar vaderna, eftersom jag inte haft några vad-problem. Däremot tänkte jag att strumporna kunde vara bra när man flyger långa distanser, för att ha lite piggare ben när man kommer fram.

Idag besökte jag Runners Store i camouflage. Jag tenderar att alltid vara springklädd när jag går dit för att någon stund senare komma ut med stora påsar. Idag surfade jag in i grå kavaj med matchande kostymbyxor och svarta skor (inte mina 5-fingers trots att de ju är svarta också). När jag betalat och personen i kassan tog fram en påse, sa jag diskret "nej tack", och lade ner strumporna i handväskan. Som om inget hade hänt.

Jag undrar hur folk faktiskt är beredda att betala fler hundringar på ett par strumpor. Men det verkar ju i alla fall jag vara. Nu är snyggingarna på; bara att invänta placebo effekterna.

Och för att det inte bara ska finnas bilder av mina ben i bloggen, lägger jag in en bild på lite vackra blommor också. Jag tror att det är någon typ av Ultra-Rosor eftersom de nu, två veckor sedan jag fick dem, ännu är underbart vackra.

tisdag 8 september 2009

Ingen röd tråd

Vissa lämnade eventet i taxi. Det fanns undantag...


Jag vet inte vad massören gjorde med mina ben, men vaderna känns som om jag skulle ha sprungit 3 timmar i mina Fivefingers. Jag gissar att det är bra.

Det är tråkigt att vila. Rent ut sagt skittråkigt.

måndag 7 september 2009

Kausalitet

Inom statistik talar man om kausalitet. What causes what; vad orsakar vad. Jag började fundera över dethär med kausaliteten då det gäller träning/ tävling, och andra saker omkring. Jag konstaterade när jag började jobba igen efter semestern, att hösten skulle innehålla en del resor i jobbets tecken, och möjligheten att lägga träningen på första plats i prioriteringslistan som följer efter punkten "familj" inte riktigt fanns i min värld.

Jag insåg redan första dagarna att min start i Lidingöloppet var i fara, eller egentligen inte själva starten, men uppladdningen. Jag kommer att tillbringa hela veckan innan LL på andra sidan Atlanten och tillsammans med min jet-laggade sömnbrist landa hemma på fredag eftermiddag då LL starten går på lördag förmiddag. Aptiten på att satsa på loppet har inte varit speciellt hög tidigare, och nu känns väl det hela sådär. Ska jag starta över huvudtaget, eller ta det som ett träningspass där jag underpresterar? Vad har då kausaliteten med detta att göra? Jo, jobbet medför att jag inte kan satsa på loppet (jobbet causes dåligt LL resultat) medan jag låter det göra det (Snorkkis causes dåligt LL resultat).

Ett lopp som jag hade vissa funderingar att springa var SUM (Sörmland Ultra Marathon) i oktober. Jag tyckte att ett höstlopp skulle vara inspirerande, och närheten till SUM är stor fördel + att jag gillar de här mindre, mera personliga loppen, som ju ultralopp ofta är. Hux flux har jag bokat in en jobbresa; denna gång dock på rätt sida av Atlanten, men som ändå innebär att jag är borta hemifrån veckan innan, och kommer hem natten mot lördagen. Igen inte bästa uppladdningen. Denna gång försökte jag verkligen planera annorlunda, men att inte genomföra jobbresan enligt utfallet det blev nu skulle ha medfört en ytterligare resa till britterna. Kausaliteten här då: Jobbet causes inget deltagande i SUM (för jag tycker inte att man kan förväntas springa ett ultralopp efter en natt på max 4 timmar). Snorkkis causes att inte springa (det är faktiskt mitt eget val).

Kausaliteten går bara en väg; från jobbet eller från Snorkkis till att inte springa.

Nu har säkert en del av läsarna tröttnat och funderar - Vad har nu Snorkkis fått för filosofiskt flimmer framför ögonfransarna. Måhända kunde man resonera sig fram till samma svar som jag konstaterade ovan på ett filosofiskt sätt, men jag resonerade enbart statistiskt. Resonerar man filosofiskt kan det bli en invecklad ekvation. Det borde det inte bli statistiskt. Jag noterade vilken kausalitet jag har i sammanhanget, och vet att jag har fortfarande ett val. Huruvida jag löser valen statistiskt eller med annat mått återstår att se.

söndag 6 september 2009

Genom väggen

För någon vecka sedan beklagade jag mig lite på mail chatten för Staffan (och på bloggen) att senaste numret av Runners World inte riktigt gav det tuggmotstånd jag önskade. 5 minuter senare fick jag ett mail av Staffan med ett 10-tal löpar- och ultraböcker han rekommenderade.


Jag klämde på "order" knappen, och fick i fredags mitt exemplar av Running Through The Wall. Boken innehåller ett antal berättelser om löpare på olika nivåer som sprungit ultralopp. Jag har ännu bara läst några av berättelserna, men är redan fast. Litterärt är boken kanske inte den mest avancerade, men det är känslan; känslan av ultra. Man myser iväg med berättelserna och är man inte övertygad lär man bli. Tack för boktipset Staffan!

Lördagsoutfit

Nu har jag ju varit lite ute från dejtingkarusellen ett bra tag, men dethär måste väl ändå anses som ganska hett på marknaden? Det är alltså skorna jag menar. Någon dejt hade jag inte tänkt mig, utan det blev en liten lördagspromenad i all enkelhet.


Förra veckan när jag hade trollsällskap på en promenad, stannade vi till vid butiken, och jag sprang snabbt in och hämtade lite grejer medan Trollet i sina Fivenfingers väntade utanför. En mamma med ett barn hade kommit förbi, och barnet hade frågat "mamma - varför har han som står där gorilla fötter?". Det verkade som om både mamman och mitt Troll hade fått sig ett skratt som väl medförde att dagens core-pass kunde anses avklarat.

lördag 5 september 2009

Livskvalitetspass

Sedan när långpass blivit kvalitetspass vet jag inte, men dagens långpass går verkligen in i kategorin livskvalitetspass.

Vaknade och kände mig lite långsam i svängarna, och kände att det verkligen var befogat med helg och ledigt, och med tankar som får sväva iväg på träning istället för jobb-relaterade saker. Långpass på schemat. Träffade Karin vid början/slutet av Västerbron redan vid halv nio, och Karins förslag om samma runda som vi sprang senaste lördag hakade jag på direkt. Det verkar som om vi båda har fått den som en riktig långpass-favoritrunda. Det är verkligen skönt att vara ute så länge det är glest med folk, solen blir varmare och varmare. Idag kändes passet på något sätt extra lätt. Vi sprang på i behagligt tempo, snackade en massa, och kilometrarna och timmarna försvann hux flux. Vår runda blev totalt 20 km, och jag ville få ihop ett pass på 30, så jag sprang till och från Kungsholmen, och fick ihop 31 km. Karin spar lite av det goda och tar ett andra löppass under kvällen.

Idag blev det ett antal varv över Västerbron

Sedan jag skaffade min Garmin har jag ganska sällan sprungit med pulsbandet, och det har också varit lite krångligt, men idag hade jag det på och på de 3 timmarna och 28 minutrarna jag var ute hade jag en medelpuls på 138.

208 minuters livskvalitet genererad av trevligt sällskap, härlig runda, vackert väder, och medgörliga ben. Precis vad jag behövde!

Spikmatta

Jag har ett tag funderat på att skaffa en spikmatta, säga vad man vill om de undersökningar som gjorts gällande effekterna av mattan. Jag vill i alla fall ha en. Hos Träningsglädje-Sara kan man nu vinna denna spikmatta från Stadium. Jag hoppas jag vinner :) .

Vad är era erfarenheter av spikmattor?

fredag 4 september 2009

Gästinlägg: Från nybörjare till Lidingö

Jag frågade min brors fru om hon ville skriva ett inlägg till min blogg, och blev jätteglad då jag fick hennes text. Jag imponeras ofta av dem som har familj, heltidsjobb, hus, husdjur, ja, allt möjligt, och fortfarande har energi att lägga på träning. Att som nybörjare få ihop denna ekvation är en ännu större prestation!
________________________________________________

Hej! Jag blev ombedd att skriva ett gästinlägg och tänkte skriva lite om hur det är att vara nybörjare när det gäller löpning. Och då menar jag verklig nybörjare! Som barn deltog jag i de knattecupper som ordnades i hemknutarna - de var inte många! Sedan dess har idrott inte intresserat mig – varken egen eller andras. Däremot promenerade jag mycket: i skogen, med barnvagn, med hund, långa och korta sträckor. Då andra barnet föddes så slutade jag med promenaderna: två barnvagnar och en hund och nöjet var borta. Efter ett par år märktes resultatet, jag orkade inte hänga med i barnens lekar eller på agilitybanan med hunden.

Då fick jag en underbar present av min man – personliga tränare i ett år! De testade min kondition, gjorde upp träningsprogram och en gång i veckan var det gemensam träning med andra nybörjare. Mitt mål var att springa 10 km på en timme och gå ner fem kilo i vikt. Jag började mycket försiktigt, två till tre pass i veckan. Ett av mina första pass var 10 min promenad + 2*(30 s - 45 s – 60 s löpning och lika lång promenad emellan) + 10 min promenad. Jag kände hela tiden att jag klarade av träningarna och det var aldrig för jobbigt. Kärleken till promenaderna återuppväcktes snabbt. Det tog längre att lära sig att tycka om löpningen, många, många pass sneglade jag på klockan och räknade hur många sekunder det var kvar tills jag skulle få promenera! Det var alltid lika roligt att få ett nytt spännande träningsprogram och de gemensamma träningarna var varierande och jag sporrades att öka farten/orka lite till när jag hade jämnstarka att jämföra med.

Efter sex månader gjorde jag en kontrollträning där jag sprang 5 km på 28:36, några månader senare sprang jag 12 km på 1:17. Någon viktnedgång att tala om blev det aldrig, men mina tränare sa att jag borde ha använt måttband istället för våg – kilona hade nog omfördelats lite. Idag försöker jag träna på egen hand med varierande framgång. Oftast blir det bara ett pass i veckan och sällan helt på mina egna villkor, antingen har jag ett barn cyklandes bredvid eller två hundar med sina viljor och behov. Men jag har lärt mig att tycka om att springa och nu är hela familjen på väg till Lidingöloppet. Maken springer 30 km, jag 10 km och barnen 1,5 km.

-Annika-
_________________________________________________

Jag önskar hela familjen lycka till!

torsdag 3 september 2009

Olga och jag

Efter att ha tränat lite planlöst, och mest enligt egen lust i början av veckan, tyckte jag att det idag var dags för något riktigt. Något som skulle ta på lite sådär mer än lagom. På morgonens färd till jobbet, kändes benen pigga och jag vågade klura på lite intervall upplägg inför eftermiddagen. Andréa var snabb med att dra slutsatsen att de pigga benen berodde på gårdagens afterwork, innehållande rosé; kanske ligger det något i det. Efter att ha besökt Runners Store tillsammans med stört-sköna Mikkan, utan att själv shoppa något (vilket torde vara första (och antagligen sista) gången i mannaminne), kände jag mig redo.

Redo för Olga. Olgorna är (enligt min definition) stegintervaller. Mitt upplägg för idag var (i minuter) 4-3-2-1-2-3-4, med tillräckligt lugn jogg/ promenerande emellan.

Lite taggade jag allt till när jag körde Olgorna; fotot är dock från en löprunda i Arizona under förra vintern.

Värmde först upp, skakade benen och körde igång. Från tidigare kommer jag ihåg att den första brukar vara mentalt tuff. Jag höll dock bra tempo, ca. 4.40, tekniken rullade väl på som förväntat. Joggade sakta en stund innan jag körde nästa osv. När jag kom till 1-minutaren hade jag antagligen förväntat att den skulle kännas kort, och tyckte att den sträckte sig över en evighet. Fortsatte sedan uppåt, med de längre intervallerna, och den sista 4-minutaren var ganska tuff, och tempot hade sjunkit lite, nu till ca. 5 min/km. Joggade en bra bit på det som nervarvning (eller mer korrekt: för att ta mig hem), och spurtade i en uppförsbacke. Trots att jag kanske disponerade motivationen och krafterna lite dåligt, och körde första delen av intervallerna betydligt snabbare, kände jag mig nöjd med Olgorna. Jag har ju en tendens att vara lite försiktig av mig då det kommer till att ge järnet, så om jag förivrar mig ibland, ser jag det nästan som positivt.

Jag var ändå förvånad över hur mycket lättare dessa Olgor var. Jag tror att jag ställt in mig på att det skulle kännas lite som att köra tusingar, men det var betydligt lättare. Olga och jag kommer säkert att träffas igen snart.

onsdag 2 september 2009

Socker, fleece och blogglunch

I morse när jag när jag kom från omklädningsrummet och mötte en av mina kolleger i korridoren frågade han lite försynt "du har väl inte sprungit hit i dethär regnet?". "Jo, jag är ju inte gjord av socker heller" svarade jag. Jag kommer ihåg att samma kollega hade en liknande kommentar i vintras när det snöade riktigt blöt snö och gigantiska flingor. Då var mitt svar "Jo, jag sprang hit; vilken tur att jag inte var klädd i fleece-dress!". Stackars omtänksamma kollega som får stå ut med mina argument för att inte tycka att vädret är fel för att springa.

Som tur var kikade solen fram en aning, och vid lunch var det riktigt behagligt väder; perfekt för en lunch ute, i dunder trevligt sällskap med Mikkan. Så trevligt att vi redan planerat in en uppföljare! (Antar att vi är för nya på dethär med blogg-luncher, eftersom vi inte kom på att fotografera vår goda lunch, men Mikkan fångade i alla fall oss på bild.)

tisdag 1 september 2009

Orkar inte

I morse hade jag en känsla "nä, jag orkar inte" när jag vaknat för 5 minuter sedan, fått på mig träningskläderna och satt mig ner i soffan framför nyheterna. Jag vad fullt medveten om att detta "jag orkar inte" var högst temporärt, och bara jag lite vaknade till skulle det inte vara några problem. Det handlar nämligen inte om "om man orkar" eller inte; inte för mig i alla fall.

Hur ofta har du vaknat upp och tänkt "nä, jag orkar inte gå till jobbet idag". Hur ofta har det hänt att du hoppat över att gå till jobbet? Inte särledes ofta antar jag. Och om det har hänt, har det antagligen varit första och sista gången.

Hur ofta har du planerat in att träna på morgonen och vaknat upp och tänkt "nä, jag orkar inte träna nu på morgonen". Hur ofta har det hänt att du hoppat över morgonträningen? Aningen mera frekvent vågar jag påstå.

Orkar inte - jo, jag orkade trots att jag hade god lust att mysa i soffan en stund till

Som transportlöpare lägger jag ett stort likamedtecken mellan dessa. Ska jag jobba, ska jag träna också. För om jag inte "orkar" springa till jobbet, hur ska jag då "orka" ta mig dit på något annat sätt?

Ibland har man ju också sådana dagar på jobbet, som suger musten ur en, och energin som man gärna skulle ha lagt på något annat, går åt till jobbet. Orkar man träna efter en sån dag? Har jag lust att stanna kvar på jobbet hela natten, eller "orkar" jag köra bil/ åka buss/ promenera hem? Oftast jo. Och oftast orkar jag faktiskt ända hem om jag springer.

Mornar/ dagar som drar lite extra energi från annat än träningen, känns transportlöpningen extra bra. Det är då man behöver den mentala breaken, den friska luften, kanske tillsammans med det bästa sällskapet. Det är då, precis då, när man "inte orkar" som det är så bra att springa!