Sugande långpass

Senaste tiden har mina långpass varit något av en tur på räkmackor. Långpassen har varit både långa, och riktigt njutbara. Idag var det förstås ett långpass på agendan; hur spenderar man bättre en lördag förmiddag? Jag skulle få sällskap av Trollet, och jag hade mumlat något om ett pass på 30 km. Ett pass som jag tyckte inte var nåt speciellt, utan nåt man fixar sådär med lillfingret, njuter och har det soft. Jomentjena.

Vi drog iväg, höll jämt tempo, fick upp värmen ordentligt, och avverkade första 5 smidigt. Redan vid 10 började jag känna mig lite tung, men det kunde ju inte stämma att det skulle fortsätta kännas tungt. Eller? Vid 12 km anade jag att känslan inte skulle ge med sig, och vid 15 vad jag kaputt. Ja, nästan i alla fall. Hur förklarar man detta när man tänkt att man skulle fixa 30 km lätt som en plätt? Soppatorsk kunde det inte vara, för jag hade frukosten uppe i halsen mest hela vägen, och vätska i vätskebältet. Trollet började också känna sig stum i benen, men jag tror att det berodde lika mycket på mitt klagande som på att han blev trött. Vi kom överens om att springa tills vi nått 21 km, och sen promenera sista 5 kilometrarna hem i det vackra vädret. Oj, så skönt det var när man fick börja gå. Det var på nåt sätt som om psyket inte riktigt hade långpass-lust idag, och fysiken, tja, kanske lite trött, vilket inte är så konstigt med närmare 10 mil i benen under denna vecka, och 50 km i lördags.

Myspromenad och glass på hemvägen piffade till hela känslan av passet. Och det kan ju vara nyttigt att uppleva dessa sugande, sega pass ibland, så att man njuter ännu mera av räk-macke passen! 21 km löpning + 5 km promenad får väl ändå plats i klassen långpass. Check.