Posé med styltor

Oftast är det svårast att komma iväg och träna. Det att ta sig utanför dörren kan vara större projekt än själva träningen, som för det mesta går av sig självt. Idag var det precis tvärt om. Att ta sig ut i morse var en walk in the park, men det var väl ute utmaningen kunde börja. Jag fick tydligen inte med mina vanliga ben hem från Lidingö. Istället fick jag ett par styltor.

Redan igår var jag på en joggingtur på ca 10 km, och var förvånad över hur mosiga låren var. Men, tänkte jag, med lite jogging ska nog blodcirkulationen komma igång, och låren återhämtas. Hela milrundan igår var ändå något smärtsam för låren, men jag levde ändå med tron att benen mjukar upp sig efter ett tag. Cykelturen igår kväll var dock betydligt behagligare, och jag förväntade mig att min stretching och uppmjukning skulle göra susen.

På toppen av en backe vid 22 km på Lidingöloppet. Här kunde man flyga fram med Linnéa stödet. Tack Maria för fotot!

I morse var det som sagt inget problem att ta sig ut, trots att regnet smattrade då jag vaknade. Trollet som inte rört sig många knop under söndagen gjorde mig sällskap, och jag har för mig att vårt joggande inte var snyggaste synen. Ännu vid 2 km var jag beredd att svänga tillbaka för att istället ta cykeln till jobbet, men vi höll ändå ut. Det kändes väldigt segt hela vägen, och sista biten som vi sprang tillsammans körde vi någon slags spurt med maxfart: 6-minuters tempo.

Hemvägen var inte mycket mer njutbar; fast vädret var ju fint. Vi gjorde experiment huruvida det var bättre att ta små trippande steg och känna ajajajajaj, eller långa, men färre steg och känna AJ AJ AJ. Det blev oavgjort. Det som dock fungerade bra var att springa på tårna; så det fick bli en lektion i Pose (lektion 2; första var med bördor). Inte illa.

Backar är tydligen inte något att leka med; eller, det kanske är precis vad de är - man borde leka i backar oftare. Backar är inte att underskatta är kanske mer korrekt.