Lidingöloppet med immunförsvar

När jag igår kväll gick och lade mig kom det upp en tanke i huvudet "aha, sova - det verkar bekant - något liknande gjorde jag i måndags också". De 8 timmarna med sömn var effektiva, och jag kände mig relativt pigg i knoppen, däremot var kroppen inte riktigt spänstig. Fortfarande lite tung av att inte ha sovit ordentligt, ätit på totalt konstiga tider, och med konstig rytm, och inte rört på sig annat än en kort joggingtur igår.

Vi åkte iväg till Lidingö, sådär lagom laddade, jag kände mig som sagt lite tung, och Trollet trodde att hans huvud skulle sprängas av Vitargoladdning. Mitt mantra för dagen fanns redan inövat i huvudet - immunförsvaret, tänk på immunförsvaret. Starten gick, och jag såg fram emot ett fint och njutbart långpass. Min inställning förändrades snabbt - långpass jo, men fint och njutbart - nja. Trångt som bara tusan var det i starten, och efter några 100 meter blev jag stopplad av någon bakom, och tumlade som ett garnnystan över gräset. Kom på fötter snabbt och fortsatte i trängseln. Efter några ytterligare 100 meter, och vi kommit ut på grusvägen var det dags för vurpa nr. 2. Igen blev jag stopplad, och "den skyldige" fick sig en salva när jag fräste att "det skulle gå bra om inte folk började åka slalom i trängseln", kollade hastigt på mitt blödande knä och fortsatte.

Summan av kardemumman: En medalj och ett skrubbat knä.

Första 10 km var det väldigt trångt, det var svårt att hålla eget tempo, och ibland fick man stanna av nästan helt och hållet för att köa. Min löpteknik som fungerar så att jag håller väldigt jämn pulsnivå; dvs. jag saktar ner mycket i uppförsbackar, och öser på nedför, fungerade inte riktigt - i alla fall kunde man aldrig låta det rulla nerför pga. trängseln. Jag försökte ändå hålla pulsen och farten så stabil det gick, och komma in i min egen rytm, ta det tillräckligt lugnt, tänka på immunförsvaret. Det märktes helt klart att den lilla kroppen inte riktigt hade så mycket att ge, men det var bara att acceptera.

Fram till 20 gick det ganska bra, fick en klapp på axeln av Peter (tack Peter - alltid sån energikick att träffa på dig och få uppmuntrande kommentarer!). Träffade också på Centrum kompisen Ola som jag småsnackade lite med i startfållan), men i övrigt var det inte mycket snack. Det är tävlingsfokus på ett lopp som detta. Ingen mysig ultrakänsla där alla vill varandras bästa. Vidd 22 km stod den underbara Linnéa hejarklacken, och det hördes på en kilometers avstånd. En liten extra kick där också. Nu började den omtalade Abborrbacken, och löparna började se aningen tagna ut. Jag var väldigt förvånad hur många som gick i backarna, och jag som inte heller var i närheten av att köra max, kunde dra om radvis med löpare. En liten edge man har som seg och långsam - krafter kvar när andra tagit ut sig. Efter avklarade backar började målet närma sig, och det kändes faktiskt i låren att man sprungit terräng, trots att jag varken sprang speciellt fort, eller långt. Sista kilometrarna kändes lite tunga, och jag kände att det var ok att loppet inte var längre än 30 km, för så roligt var det inte att springa.

Spurtade lite sista km, och kom i mål på 3.05, en tid som jag känner mig nöjd med (den egna gissningen innan start var att jag skulle komma i mål på 3.10). Det fanns som jag skrev inte allt i den lilla kroppen idag, och jag höll dessutom igen på det som fanns för att följa immunförsvar-mantrat. Jag vet ju att det finns ganska mycket att kapa från den tiden om förutsättningarna var på topp. Att springa lopp med ett känsligt immunförsvar och sömnbrist är ändå inget att rekommendera om man vill prestera.

Trollet är för mig dagens stora vinnare. Han spöade frugan, och överraskade sig själv. Grattis!