söndag 31 maj 2009

Stockholm marathon 2009

Äntligen, efter uppladdning och väntan var det dags att åka iväg till starten. Mötte upp bror utanför stadion, och vi gick in mot Östermalms IP. Gjorde ett försök att stå i kö till toaletterna, men gav upp efter 15 minuter i kö. Hade sällskap av Mia och Sebastian i starten, och tänkte att jag skulle försöka dra nytta av deras snabbare öppningstempo, då jag vet att jag har lite svårt att våga benen dra på i början. Starten gick, och vi var i väg. Det ögonblicket har man väntat på så länge. Bäst att njuta i fulla drag, dra in marathon stämningen ända in i ryggmärgen.

Startklar. Fast var tvungen att byta skor - chippet var svårt att fästa på tofflorna.

Vi tog högra sidan på Valhallavägen, eftersom jag läst att det kunde löna sig med den omvägen då det var bättre flyt där. Starten rullade egentligen på ganska bra, hade förväntat mig lite mer armbågar, stopplande i benen osv. När man kom ut på Djurgården var det dock lite svårare att få utrymme, blev lite sick-sackande, men med tungan rätt i mun, gick det bra. Upp till ca. 5 km höll jag rygg på Mia och Sebastian, men där tappade jag dem. Redan här började jag känna att det gick lite tungt, hade inte riktigt fått in flytet, och fram till 10 gick det ganska segt. Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand gick sen bättre, jag fick in ett bättre flyt både med själva löpningen och vätskekontrollerna och hörde en massa hejja rop och support (tack Trollet!). Satsade på att dricka en mugg med sportdryck vid varje 5 km och hade också en liten flaska vatten i bakfickan. Lite druvsocker fick jag också i mig, men det var ingen större hit, då jag tyckte det fastnade i munnen. Halv-maran passerade jag precis på två timmar, och jag märkte att jag skulle få kämpa på bra för att klara fyra timmar, men primära målet var ju att hålla hela vägen och komma i mål.

Ute på andra varvet fick jag syn på blogg-gänget som hejjade glatt, och Djurgården gick här förvånansvärt lätt. På väg mot Strandvägen fick jag syn på Janne som hade det lite tufft (men som kämpade på bra in i mål). På Strandvägen tog jag en powerbar, som jag inte hade tänkt att jag skulle ta (kommer ihåg från Vällingby-maran att det var så jobbigt att tugga barsen), men nu ville munnen och magen ha tuggmotstånd. Mot Kungsträdgården gick det ganska lätt, och visste att Trollet skulle stå där, och det gjorde att motivationen hölls uppe.

Nu började benen kännas ordentligt slitna, men Söder Mälarstrand och Västerbron gick relativt bra, fick sänka löpsteget något för att benen skulle gilla läget lite bättre. Jag förvånades över hur många som verkligen promenerade uppför bron, och nerför var det svårt att rulla, eftersom det var folk i vägen. Kungsholmen sidan mot stadshuset gick ganska tungt, men jag malde på. Magen började göra ont av hunger, så jag tog en gel som jag hade i bakfickan, och det kändes genast bättre, benen var fortfarande medtagna dock. Vid 35 km gjorde jag policy beslutet att koppla bort hjärnan och bara nöta, för att sen koppla på igen när det var 2 km kvar. Odengatan kändes oerhört lång, men när jag väl fick lämna den, var det bara den absoluta finalen kvar. Att äntligen få svänga in på Stadion kändes så skönt! Tårarna var inte långt borta när jag passerade mållinjen, och fick medaljen.

Mötte brorsan och en del Linneá löpare vid IP:n, och passade på att gratta brorsans kompis som kom på 10.nde plats! Imponerande. Brorsan gjorde också ett bra lopp, och kom i mål på 3.43. Tidsmässigt slog han mig (vilket förstås var väntat), men om man tar i beaktande "de fysikaliska förutsättningarna", drog jag det längre strået. Hehe, jag är alltså bättre tränad!

Jag putsade min tidigare marathon tid med 3 minuter (4.04 vs. 4.07), och är oerhört nöjd med det. Detta var en långsammare bana, och värmen tog sitt. Förberedelserna var lyckade, energiuppladdningen var bra, eftersom jag inte kände att energin tog slut. Inte heller konditionen eller huvudet satte stop. Benen är kanske akilleshälen om det ska finnas en sådan. Jag vågade verkligen ge allt!

Det som satte pricken på i:et för dagen var alla bloggare jag träffade (både före/ under loppet, och på efterfesten. Tänk att en och samma dag träffa: Fredrika, Mia, Sebastian, Karin, KarinTri, Janne, Benet, Dunceor, Nix&Masse, Pernilla, Söderbruttan, Catti, Linda, N´batha, och bli påhejad av Sara, Sofy, Ruth och Nilla + flera jag antagligen glömt.

Nu ser jag fram emot att få träna som vanligt igen, och visst ser jag redan fram emot Stockholm marathon 2010.

lördag 30 maj 2009

I mål på 4.04; glad och nöjd!

Oj vad roligt det var idag! Tack för all support - Linneá, Stockholm City Tri, Centrum ok, och ni härliga bloggare på Gärdet.

Blev inte sub-4 idag, den får jag ta en annan gång. Men, jag putsade min förra marathon tid och jag hade kul. Nu blir det dusch, och sen fest med alla härliga Linneá människor.

Äntligen - The Day

Förberedelserna är klara. Torsdag och fredag morgon joggade jag ca. 3 km för att få cirkulation i benen och kroppen. Nu har jag gjort det jag kunnat vad gäller uppladdning, tankat med kolhydrater, och förberett mig mentalt, laddat med positiv Linneá energi igår, energi-vibbar av min kära, och innan starten blir det ytterligare motivations-puff när jag träffar brorsan.

Nu är det bara att gå ut, ha kul, och köra så det ryker. Dethär blir årets grillfest!

torsdag 28 maj 2009

Kapa sekunder del 2

Ni kan antagligen ana min desperation. Jag hittar på saker för att intala mig själv att jag ska kunna prestera på lördag. Loppet som inte varit något speciellt mål har gått mig åt huvudet. Nu hjälper det inte längre att träna (att träna närmare stjälper). Nu är det bara att pumpa upp självförtroendet, surfa vidare på lycko-ruset jag känner inför lördagen, ladda både kroppen och hjärnan. Och - fundera över saker som kan ha hjälpt mig att kapa sekunder.

Fick mail av min bror idag. Innehållet var följande: "Är och klipper marathon frisyr... kapar säkert 10 sek/ km." Så - hur gör jag nu för att svara på detta? Är detta slutet för en Snorkkis-lugg? Snälla, ge mig tips i min desperata jakt på sekunder.

Slutet för Snorkkis-luggen?

Tävlingslinnet har redan räknats med. Ingen kan i alla fall beskylla mig för att jag inte skulle ha jobbat 150% när jag i februari var till ett +25 gradigt Arizona, och i april till ett +28 gradigt Florida på tjänsteresa; mina armar är kritvita och mot det svarta linnet är det ganska obvious; jag är nybörjare då det gäller tävlingslinne.

Support: Jag har Troll-support till förfogande under loppet - men det hade jag räknat med redan från början, så det berättigar inte till ytterligare kapning av sekunder.

DS-Trainers: Mina Asics DS-Trainers har fått vila ordentligt senaste veckorna i väntan på marathon. De har redan klarat lika många marathon som jag; 1. Då var de nästan nya, och gav ändå inga skavsår; nu har de sprungit en del, och är mina solklara favoriter. Men nja, berättigar inte till kapade sekunder.

Åkommor: Mina fötter är inga skönheter, blåa tånaglar vittnar om många mil avklarade (och om allt går som planerat på lördagen, kommer maj att vara den tredje månaden på raken som jag avverkat 400 km + / månad). Blåa tånaglar och skavsår på nacken av ryggsäcken berättigar visserligen inte till många kapade sekunder sådär direkt, men indirekt innebär ju åkommorna att jag tränat flitigt, och ibland med extra tyngd på ryggen. -2 sek/km.

Undvek att zooma :)

Glass: Idag tänker jag ta igen de glass-portioner jag försakat de senaste dagarna. Att redan nu börja kyla ner kroppen inför en varm lördag tror jag är ett vinnande koncept. Även hjärnan kan må bra av nerkylning. Kapar minst 5 sek/km.

Lite "after-work" glass tyckte jag behövdes idag. Min favorit med vaniljglass och kakaopulver ovanpå.

Pannben: Här är ett avgörande element. Pannbenet kan endera hjälpa mig kapa ytterligare sekunder, eller vara orsaken till att km-tiden blir långsammare. Det återstår att se om det är bara rostbiff som finns under luggen, eller om det växt fram en kotlettrad.

onsdag 27 maj 2009

Födelsedag och kolhydrater

Nej, varken jag, eller någon jag känner har födelsedag idag, men det känns så. Redan igår hade jag denhär lite speciella känslan av spänning och förväntan. En spänning som bara är för mig, som ingen annan vet om; precis som när man har födelsedag och t.ex. kollegerna inte vet om det. Man känner sig speciell och ingen märker något. Man går omkring och småler och fnissar för sig själv. Förväntansfull. Och kanske är det inte så konstigt att jag relaterar detta till att ha födelsedag - jag fick ju faktiskt marathon anmälan i födelsedagspresent förra hösten.

Födelsedagsblommor?

När man surfar runt på många bloggar där SM nu står i fokus är det mycket diskussioner kring kolhydratladdning. Vissa har kört seriös tömning fram till idag, och har nu börjat bygga upp kolhydratförrådet. Kolhydratladdningens betydelse debatteras även av diverse proffs inom uthållighetsgrenar. Jag har ingen input i den debatten, utan kör en egen, light variant av laddning, som jag hoppas att ska fungera. Uppladdningen ser ungefär ut som den uppladdning jag hade innan den förra maran jag sprang.

Såhär tänkte jag ladda:
Igår tisdag, idag onsdag har jag hållit igen lite vad gäller kolhydrater. Inte mycket, men i stil med att jag i stället för två mackor till lunchen, bara ätit en, ersatt en del av riset med grönsaker, ätit yoghurt (som förstås innehåller ganska mycket kolhydrater) i stället för glass igår kväll. Jag måste erkänna att jag blivit lite förvånad över hur mycket jag faktiskt verkar äta i vanliga fall; det liksom slinker ner lite här och där, vilket i vanliga fall är bra då jag inte har något emot att lägga på mig lite. Då jag nu försökt begränsa kolhydraterna, även om det bara är till mycket liten del, märker jag tydligt att det finns ett sug. I morse när jag vaknade var jag också väldigt hungrig, och var tvungen att sleva i mig några skedar keso innan jag joggade till jobbet; i vanliga fall brukar jag inte känna mig så hungrig. Dock kändes det inte när jag sprang att jag skulle ha varit svagare. Intressant är det att observera kroppens reaktioner.

I morgon och på fredag kommer jag då att försöka äta lite mer än vanligt, typ ta igen med en extra macka, lite extra potatis eller pasta, och kanske en laddning Vitargo också.

Träningsmässigt blir torsdag och fredag lugna. Dagens morgonjogg på 7.5 km med två korta koordinationslopp kändes bra, och nu på kvällen småjoggade/ promenerade (med större vikt på promenerade) jag hem mina 7.5 km.

Nu ska jag fortsätta njuta av mitt födelsedags-liknande beteende!

tisdag 26 maj 2009

Nummerlapp - teama upp?

Jag tänkte hämta ut min SM nummerlapp på fredag. Tycker absolut att det är legitim orsak att gå från jobbet lite tidigare, och tänkte gå och hämta nummerlappen vid 16-17. Är det andra bloggare som har lust att haka på? Kanske vi kunde teama upp för en blogg-nummerlappshämtning?

Kan man annat än njuta när omgivningen är så grön och vacker?

Dagen inleddes med ett soligt, fint och tidigt pass till jobbet; vanliga 7.5 km och 44 min. Hemvägen var också soligt och varmt, med bra tillfälle att testa tävlingslinnet, som inte kanske inte skulle vara mitt första val om jag skulle gå in i en sportbutik, men funktionen uppfyller det, och det är svårt att inte springa fort i det. Lite längre pass med några koordinationslopp och promenerande på slutet; totalt ca. 9 km och 55 minuter. Lätta ben och löparglädje!

måndag 25 maj 2009

Kapat sekunder

Jag har samlat lite extra Sisu krafter under helgen. Idag fick jag en ytterligare boost.

Ser inte mitt nya Linneá tävlingslinnet lite snabbt ut?

Räknar i runda slängar med att Sisun kapade 5 sekunder/km och Linnea tröjorna kapade ytterligare 5 sekunder. Från vilken ursprunglig tid dessa sekunder kapas vet jag inte; jag bara vet att de har kapats.

Igår söndag var det vila, förutom lite core-övningar. Idag blev det ett eftermiddagspass, med ganska lätta ben, backarna betades av utan större bekymmer, och jag fokuserade på att hålla en bra löpteknik. Tempot drogs upp lite här och var, men de riktiga spurterna fick jag avstå från då jag i princip hade hela helgens packning i ryggsäcken. Totalt 12 soliga kilometrar, och inkluderande av Västerbron, som faktiskt inte känns så stor.

Jag får motvilligt erkänna - jag har börjat ladda.

söndag 24 maj 2009

Mot (gemen)samma mål

Jag är för tillfället på besök bland resten av Snork- och Muminfamiljen. Detta har gjort det möjligt att ta pulsen på min bror, som jag försöker jaga lite skräck i, då han också kommer att springa Stockholm marathon på lördag.

Bara några timmar efter att jag anlänt till mina föräldrar, uppenbarade han sig, iklädd en blå Vitargo t-skjorta, men gula sömmar, och tre kronor på ryggen "för att du skulle känna dig som hemma" påstod han. Marathonförberedelserna diskuterades naturligtvis, och han hade precis innan noterat på foreca.se att det utlovades +25 grader och sol till dagen D. "Inga problem" konstaterade jag - "man har väl förberett sig för att det kan bli varmt, och varit ut och sprungit i fleece-dress". Jag kunde se förvånaden i min brors ögon "Har du gjort det? Det har jag helt missat." "Såklart" konstaterade snorungen (jag) till lillasyster "Jag trodde att alla gjorde det". (Och nej, jag har inte tränat i fleecekläder, men nu tror min bror det).

Miljöombyte med löptur på grusväg - något som mina fötter är lite ovana med märkte jag


Vi stämde i alla fall löparträff till lördagen, han skulle ta ett långpass, jag skulle bara hänga med första 8 km, eftersom jag sprungit 2 timmar på torsdag och 1h 45 min på fredag. Innan vi gav oss iväg var det läge att jämföra förutsättningarna. Med hjälp av min brors fru, kunde vi konstatera att vi har lika långa ben, men han är 4 cm längre än mig. Han trodde att detta visade fördel för mig, medan jag konstaterade att han som 4 cm längre och man har betydligt bättre förutsättningar än mig.

Innan vi kom oss iväg för joggingturen diskuterade vi målen för nästa lördag. Min bror (som nog egentligen siktar på en tid omkring 3.30, dvs. minst 30 min snabbare än mig), lade fram som främsta mål att "vinna över dig". Men vad bra konstaterade jag - Då har vi ju samma mål. Jag ska också försöka "vinna över mig"; vinna över mig själv alltså. Ett bra mål tycker jag.

Löppasset blev sedan väldigt lyckat, jag lade in en önskan om ett 5.30-5.45 tempo; vi höll 5.30 och det kändes bra. Jag hade inget pulsbälte så jag vet inte hur jag låg där. Jag droppade av efter 8 km och min bror fortsatte 12 km till. Det fick m.a.o. bli något av en vilodag igår, med främsta fokus att vara social och umgås. Mycket avslappnande.

fredag 22 maj 2009

Finkläder och distans

När man tvättar kläder sorterar man ju i allmänhet tvätten enligt färg, känslighet, material osv. Så även i vårt hushåll. Vad som definieras som fintvätt är kanske ändå inte vad som de flesta anser vara fintvätt. Vi båda går i skjortor varje dag, och man tycker kanske att dessa borde definieras som fintvätt. Nja. Fintvätt här är påsen med träningskläder. Fintvätten kräver lite extra vårdnad i tvättstugan. De ska inte ha något sköljmedel; det täpper tydligen igen andningsfunktionen, de ska inte ha för varm temperatur, och de ska absolut inte torkumlas - man vill ju liksom inte att långtightsen skall bli kortbyxor. Finkläder helt enkelt. Skjortor kan man ju köpa nya ifall det händer något med, men träningskläder - visst de kan man också köpa nya, men what if favoriterna förstörs? What if favorit sport-bh:n eller mina vita Lidingöloppet spring-strumpor inte finns nytvättade och som helt par när startskottet för maran går?

Finkläder - Finskor

Träning har det också blivit senaste dagarna. Igår blev det ett 2 timmars, 20 km pass med Trollet. Benen kändes lätta, vi tog det ganska lugnt och njöt av att få träna på dagstid och avslutade passet med cola och glass.

Idag har det redan hunnits med ett löppass tillsammans med Karin. Jag hade förvånansvärt hög puls redan från starten, 8-10 slag över vad jag tyckte att jag borde ha. Vet inte vad det beror på, kanske en helg med mycket vila kan göra susen för det. Det blev i alla fall ett bra och behagligt pass, totalt 1 h 45 min, ca. 17 km, med mycket tränings- och laddar-snack. Karin kommer att träna på mängdmässigt ganska mycket ända fram till dagarna innan marathon på lördag, och det gjorde att jag kan känna mig betydligt lugnare - Får Karin träna, får jag också göra det; bara man använder huvudet och förnuftet också!

torsdag 21 maj 2009

Löpstyrka i Hyde Park

Det måste väl bara vara bra?

Inför Vällingbymaran spenderade jag dagarna innan på arbetsresa i London. Det verkade vara ett fungerande koncept, så jag tänkte mig samma uppladdning inför Stockholmsmaran, om än lite längre i förväg denna gång; har börjat jobba proaktivt. Ärligt talat så tror jag att det absolut bästa sättet att ladda upp, och enda sättet för mig att vila från löpningen är genom att åka bort. Är jag hemma med vanliga rutiner, kan jag inte leva en normal vardag utan löpning.

Ser man dethär genom fönstret när man vaknar på morgonen, vore det nästan straffbart att inte ge sig ut.

Ett morgondopp i Hyde Park?

Jag har faktiskt aldrig tidigare joggat i Hyde Park, eller London över huvudtaget, så bra att kunna inkludera det i löparupplevelserna! Central Park, och diverse parker i New York är avklarade sedan tidigare.

Tanken var att ta en tur tillsammans med mialena, men eftersom hon sprungit Varvet senaste vecka, och nu hade känningar i benen från det, och fått order om vila av kiropraktorn, fick det bli fika istället. En mysig tjej som utstrålar en massa löparglädje, och som gav en snabb guidning var London marathon målgången sker.

Ni som har dessa "must run" platser på koll; var bör man ha joggat? (Inte sprungit marathon eller lopp då.)

tisdag 19 maj 2009

Igen...

Nu har jag gjort det igen! Från att ha varit rebellisk och gjort som jag velat, har jag nu blivit rebellisk och börja följa marathon.se programmet. Kanske lite på senare sidan, eftersom det bara återstår 2 veckor av programmet. Men så tränar jag ju inte heller bara för Stockholm marathon.
Kl 5.55 hade jag på mig joggingkläder - nu eller aldrig tänkte jag. Hade redan igår kollat vad Szalkais program planerat.

T.o.m antecknat hur passet skulle se ut. Hur amitiöst är inte det?

Började med 10 minuters uppvärmning, och sprang tre koordinationslopp. Sedan dags för intervallerna. Hade en sträcka som jag uppskattade skulle ta ca. 80 sek och som jag kunde korta av eller förlänga om det behövdes. Första intervallen, drog upp tempot ordentligt, inte max, men så att jag bra skulle orka några intervaller till. Vilade 60-75 sekunder mellan, stå/ gå-vila. Vilopauserna gjorde verkigen gott för att orka nästa intervall. Efter 4 intervaller var jag ordentligt trött i benen, men tänkte att jag i alla fall skulle köra två till - allt över det skulle jag se som bonus. Körde intervall 5 och 6, och då var det ju bara tå kvar, bara slutspurten liksom.
Småjoggade hem, lite för kort nedjoggning, men hann inte med längre, då jag skulle iväg på jobbresa. Klappat och klart med intervaller kl 6.30. Vill man så kan man - även om man är en Snork.

måndag 18 maj 2009

Vill ju va som duu...

Som jag tidigare beklagat mig över, anser jag mig ha ett pannben som borde förstärkas. Många bloggar ger sådan inspiration för detta, men jag har också en alldeles egen, privat support. Nu som då rör ju diskussionerna hemma jobb och träning från olika synvinklar, och med olika grader av inspiration. Igår diskuterade vi varför vi sökt oss till de typer av träning och sport vi gjort, och varför man håller på som man gör. Vi kunde också konstatera att många i vår (jobb) omgivning också håller på med typ marathonlöpning, triathlon osv. Varför - frågade vi oss själva. Varför vill vi hålla på med dessa lite mer extrema grejerna och inte bara motionera lite som vanligt? Vi konstaterade att det har att göra med att man vill göra det man gör extremt. Man måste ha en motvikt till jobbet, som inte kräver särledes mycket av kroppen, men av knoppen. Man måste få ta ut sig, springa långpass på 2-3 timmar varje lördag morgon för att få hjärnan att skippa jobb-tänk. Trollet har ett tuffare pannben än mig, och kan ta ut sig till max om det behövs, och konstaterade:

Jag måste faktiskt få köra på med mina lördags cykel-/spinningpass, och köra till den grad att det enda som cirkulerar i hjärnan är:
1) Mat - hur får jag energi.
2) Hur kommer jag mig hem.
Allt annat är oväsentligt.

Jag vill också vara så, lite i alla fall.

Triathleterna som jag här inspekterade lite närmare måste ju ha pannben - jag försöker ta efter.

Träningen idag utfördes i fräsh vårluft, lätt regn på hemvägen, vilket faktiskt var rätt så skönt. Efter gårdagens vila, bara core-träning, var benen ganska pigga, och det flöt på bra både på morgonpasset (7.5 km), och kvällspasset (10 km).

lördag 16 maj 2009

Kommunismlöpning

Jag snackade om löpardemokrati. Jomentjena! För första gången följde jag slaviskt Diktator Szalkai's program. Ironiskt - och jag njöt varje steg, såg fram emot tempohöjningen och kände hur kroppen gillade att sträcka på sig, dra upp farten. Kan man konservera denhär känslan måntro?

Det var alltså meningen att jag "bara" skulle ge mig ut, skutta omkring lite, förhoppningsvis ha lite piggare ben än jag hade på fredagen, då både kroppen och knoppen var lite trött. Gick ändå in för att kolla på marathon.se, att det enligt Szalkai var ok att köra långpass ännu denhär veckan. Veckans långpass såg ut som följer:

"Aktivitet: Långpass med fartökning, 135-150 min, 26km Stretching 5 min Sista långpasset innan Stockholm Marathon kör du mestadels i lugn fart, men om allt känns bra lägger du in en ganska distinkt fartökning efter ca 90 minuter. Kör klart snabbare än din tänkta marathonfart, och håll farten i ca 15 minuter, därefter "fyller du på" med lugn långpassfart igen. Passa på att testa dryck, och var noga efter passet och fylla på med energi och ta på dig torra kläder. (inte läge att bli sjuk nu!!). Lätt Stretch."

Jag gjorde precis så, behöver egentligen inte förklara mer, planen ger hela beskrivningen. Jag tänker ändå sätta lite färg på passet.

Bra musik i öronen, bra ladd med mängder pannkakor med socker och glass igår kväll, ordentligt med sömn och frukost, och inställningen att bara njuta av ett långpass. Benen kändes bra redan från början, Kayanosen kändes sköna, pulsen låg omkring 150, något högre än vanliga långpass, men farten var också bättre än vanligt. Tanken började snurra att jag kanske ändå skulle testa en tempoökning efter 90 min, och det gjorde på något sätt att passet kändes uppdelat, och jag såg fram emot omväxlingen som jag hade framför mig. Jag njöt till fullo av rundan jag sprang. Så otroligt vackert i naturen, luften frisk, vajande "Stockholm Marathon" flaggor, jag fullkomligt älskar att springa i Stockholm!

Malde på med omkring 150 i puls, och skön fart och bra känsla tills klockan visade 1.30 sharp. Då drog jag upp tempot, och låg med en puls på ca. 165, benen kändes bra, flåset kändes bra, livet kändes bra. Höll tempot (ca. 5 min tempo) 20 min, och joggade till den "korvgubbe" jag visste skulle finnas på ett visst ställe. Diktatorn skrev ju att det var läge att testa energiintag under passet också. Jag köpte en ljummen cola, som jag promenerade och drack. Trots att jag inte tyckte att jag hade behov av energi, utan mer av vätska, märkte jag hur sockret kickade in, och gav energi. Joggade på en halv timme till, och promenerade sista 10 min hem. Totalt 26.5 km och ca. 2 h 30 min.

Szalkai skrev att man skulle stretcha på det. Jag stretchade.

Stretching i gräset, mysigt värre!

Man ska också se till att inte dra på sig någon förkylning. Jag plockade nässlor och ska fixa något med dem för att få en extra vitaminboost.


Kan man följa upplägget mer exemplariskt? Demokrati - vem fasen behöver demokrati när vi har Szalkai?

Löpardemokrati

Idag har jag lovat mig själv att jag får springa (nästan) hur långt jag vill. Är det inte bra dethär med demokrati?

torsdag 14 maj 2009

Förväntningar på löparkänsla

Oftast har man ju en förväntan på hur det ska kännas när man ger sig iväg ut för att springa. Man kanske känner sig lite seg i kroppen, känner sig lite sömnig och svårväckt, eller har speciellt spring i benen. Senaste dagarna har jag blivit förvånad, speciellt på kvällspassen då jag gett mig ut. På något sätt har jag inte haft några förväntningar eller funderingar om hur det skall kännas, utan hjärnan har jobbat med jobbsaker på jobbet, och inte hunnit ställa om sig före jag tagit mina första löpsteg. Både igår och idag blev jag alltså förvånad när jag började springa. Förvånansvärt lätta ben - trevlig överraskning med andra ord.

Vad har ni för förväntningar på kroppen, benen, känslan när ni ger er ut? Spelar dagsformen en stor roll? Är den förväntade känslan ofta lika med den upplevda?

Snorkkis kollar om gräset är grönare...

Har skrivit ett gästinlägg hos River. Kolla gärna in det här.

tisdag 12 maj 2009

Nej, jag vill inte heller vara min tränare

Min bror är även han långdistansidrottare; löpare och längdskidåkare. Han ska också springa Stockholm Marathon, och det har liksom varit självklart att han är den bättre av oss båda. Han har nog inte räknat med mig riktigt. Fram till det att jag skickade textmeddelande med min tid efter att jag gick i mål på Vällingby marathon i mars. Min tid var några minuter sämre än hans snabbaste marathon. Sedan det har han kännt sig lite hotad tror jag.

För mig är det ju absolut ingen förlust om han vinner; det är ju väntat. Om jag däremot klår honom. Då kan det bli problem. Om 8 år yngre lillasyster kommer och mopsar upp sig...

Nu som då när vi snackar diskuterar vi träning, eller de facto blir det ganska ofta träning. För det mesta är det utbyte av goda råd som gäller, eller, han kanske inte tar lillasysters råd på allvar. Dessa goda råd är ju väl menade.

Efter att jag lagt märke till hotet som han känner, har jag förstås känt ett behov av att strö salt i såren. Chat kommentarer av typen "ja, så har man avverkat 130 km denhär veckan... om man skulle ta ett långpass ikväll"; eller "jaha, då var det torsdag; kom precis hem från veckans åttonde träningspass" brukar fungera fint.

Igår uttryckte jag mitt missnöje över helgens halv-mara resultat, och för att hjälpa gav min bror mig förslag på intervallupplägg han tyckte jag skulle testa. Jag tyckte det lät tråkigt, och skrev väl nåt i stil "låter skittråkigt, jag fortätter att vara en sur-snigel". "Tur att jag inte är din tränare" fick jag tillbaka. Efter ett tag fick jag ett nytt intervall upplägg. Min respons var "Låter ap-trist, hellre springer jag ett marathon baklänges; det skulle kanske t.o.m. vara lite kul". Min hjälpsamma brors kommentar "Ja, jag säger det igen - Tur att jag inte är din tränare". Och han var väldigt rätt. Jag skulle inte heller vilja vara min tränare.

Lite intervallinspiration fick jag trots allt. På hemvägen idag körde jag några spurter, eller fartlek. Bättre än inget!

Ingenting med inlägget ovan att göra: Oftast kompletteras min frukost av en banan, men idag fanns dessa spännande päron i fruktkorgen. Smakade väl som vanliga päron, lite annan färg bara.

måndag 11 maj 2009

Motiverande söndagspass och måndag igen

Enough is not enough.

Om man inte tycker att ett halv-marathon, 7 km ilsken-joggande, eller 15 km till-o-från-cyklande till picnicen var tillräckligt för lördagen, utan man vill ha mer - ja, men då är det väl bara att roffa åt sig mer!

Igår, söndag, hade jag bestämt träff med Triathlon-Karin för ett löppass. Hon hade siktet inställt på ett 2 timmars långpass, och jag hade siktet på att hänga på så länge benen kändes bra. Skulle ta t-banan till Hornstull, men när jag skulle åka iväg, och noterade att det skulle ta mig typ 30 min att åka t-bana, bestämde jag mig för att istället jogga de 35 minuterna till träff-punkten. Benen kändes väldigt fräscha, men jag kände mig nöjd att jogga uppvärmningen i ganska lugn fart, med inslag av lite promenerande.

Efter lite hälsande, funderingar på rutt, joggade vi iväg, och oj så fort tiden går då man har trevligt sällskap! Och med nya bekantskaper är man också mer koncentrerad på snacket än på löpningen. Karin berättade en del om sitt upplägg inför Göteborgsvarvet och hur hennes coach lagt upp programmet. Fastän det bara är en vecka kvar till varvet, är det alltså tuff träning som gäller ännu, och kroppen återhämtar sig bra med några dagars vila inför helgen. Otroligt ambitiöst träningsupplägg och fokus Karin har! Där finns det inte någon vacklande motivation. Jag gillar Karins inställning (och många andra bloggares inställning), att tävla med sig själv, och visa sig själv att man kan. Den inställningen försöker jag också ha, och tror mig ha, men ibland tar prestations-fokusen över.

Vi sprang på bra trots regn och vind, och höll ca. 6 min. tempo. Riktigt passligt långpass tempo för mig. Jag nöjde mig ändå med att avsluta passet lite tidigare, och joggade hemåt från Eriksdalsbadet varifrån mitt sällskap sedan fortsatte. Väderpiskad, men med nyfunnen inspiration, om än något trötta ben avslutade jag passet som blev ca. 17.5 km, och 1 h. 45 min.

Nöjd med dagens träning - trodde jag. Ha!

Trollet som varit på arbetsresa kom hem igen, och jag fick senaste amerikanska Runners numret. Snorkkis glad! När han senare under kvällen ville ha sällskap på en löprunda för att få ihop veckans planerade träningstimmar, följde jag med. Det blev en väldigt lugn 10 km:s runda, varav de sista ca. 2 km promenerande, 67 min totalt.

Så, hur kan man bättre sammanfatta helgen än att skriva: löpning - äta - umgås - sova - blogga; i blandad ordning.

Måndagen har i sig inte erbjudit några större överraskningar. Joggade till jobbet med något stela ben, noterade att tårna inte gillar högklackat till 100% (kanske man får marathon-anpassa jobb-skorna och ta fram sandaler?) På hemvägen hade jag tänkt mig någon typ av fartlek, men gjorde i stället lite löpskolning, och några serier då jag ökade på farten. Det var mest i syfte att sträcka ut benen ordentligt, och samtidigt få återhämtning.

Tack alla snälla för uppmuntrande kommentarer på bloggen! Ni är för härliga!

söndag 10 maj 2009

Slutsurat

Kolla in detta: http://www.youtube.com/watch?v=45mMioJ5szc

Det är sol, trollet kommer hem idag, benen är fräscha, och jag var på mysig Linneá picnic igår. Varför sura då man kan träna, umgås och vara glad?

lördag 9 maj 2009

Njae, jag är nog inte snabbare än såhär

Det blev inte något PB på halvmaran idag. Långt ifrån. Det blev inte ens under 1.50.

Förutsättningarna var det inte några fel på. Jag kan inte skylla på att jag hade en dålig dag, det hade jag inte. Blåsten var inte heller problemet. Jag har vilat lite extra senaste veckan. Det är bara såhär jag är. Face it.

Efter att ha sur-joggat hem från Kungsholmen och ätit burgare har jag lite + och - som måste få komma ut. Kommer eventuellt med en mera utförlig berättelse senare, då har jag förhoppningsvis också sett slutresultatet.

+ och -

+ Kroppen var med mig. Hade inte ont någon stans.
+ Jag fick träffa en massa härliga Linneá löpare, och fick inspirerande heja rop vid varvning och målgång. Stort tack!
+ Jag träffade MarathonMia IRL (det tycker jag absolut är ett eget +).
+ Jag höll jämt tempo, som jag kunde ha fortsatt i ett bra tag till.
+ Fastän jag inte kan ge mer fartmässigt, kan jag ge mer distansmässigt.
+ Trots att löpningen inte var rolig idag, kände jag mig hemma i löparkretsen.
+ Utrustningen fungerade bra.
+ Hamburgaren jag käkade halvvägs under min hem-sur-jogging var god.
+ Jag vet att Trollet tycker att jag är duktig i alla fall.

- Huvudet var inte med mig. Jag har ingen vinnarskalle.
- Jag var (tror jag) den enda av Linneá löparna som inte gjorde PB.
- Jag kände mig pressad och kunde inte njuta av löpningen. (Detta släppte lite på andra varvet när jag märkt att jag inte hade någon chans att komma i närheten av den tid jag ville).
- Trots en massa mil i benen, har jag inte blivit bättre.
- Det ska vara roligt - det var inte speciellt roligt idag.
- Jag har sur-joggat-promenerat hem (och benen var allt för pigga; det är inte meningen att man ska orka ta sig 8 km efter ett halvmarathon)
- Jag är inte alls nöjd med mig själv och min prestation.

fredag 8 maj 2009

En märklig dag

Det var med en viss oro i kroppen som jag gick och la mig igår kväll. Ensam, allt för sent, allt för mycket tid framför skärmen bakom mig, och allt för mycket sockrig, varm choklad i magen. Jag visste redan då att fredagen inte skulle vara sig lik. Min varm-choklad-magkänsla visade sig vara rätt.

Främsta orsaken till oron var att jag inte skulle springa till jobbet. Skulle jag komma ihåg att så var fallet, eller skulle jag i misstag stiga upp, klä på mig, och springa iväg? Ett knasigt strategi beslut vid klockan 05.15 när jag vaknade innebar att jag redan då gick i duschen, för att försäkra mig om att inte dra på mig springkläder av bara farten. Efter duschen försökte jag somna om. Fat chance! Jag har aldrig klarat av att sova på beställning; varför skulle jag sova nu när jag ändå var klar vaken? Drack lite kaffe, käkade frukost, både mackor och joghurt - något som var lite knäppt drag, eftersom vi alltid har frukostmöte på jobbet på fredagar, med jätte goda mackor. Men jag kunde ju inte vara utan käk så länge. Några nyhetssänningar senare, information om hur dålig sportdryck är (bättre att ligga i soffan tydligen - man får väl bättre kondition och blir både uthållig och snabb av det också), var det dags att pallra sig iväg till jobbet. Men hur gör man när alla ens jobbkläder finns på jobbet? Märkligt. Bestämde mig för att ha en casual Friday, och ta på mig nåt från min vanliga garderob. Var t.o.m. så rebellisk att jag körde med vita Lacoste skor.

Det börjar bli stökigt vid ytterdörren. Det blir så när jag är ensam hemma :)

Cyklade iväg till jobbet och gick via omklädningsrummet för att hämta grejerna jag lämnat där igår då jag sprang hem. Där mötte jag en märklig man som kom gående med en minimal handduk kring midjan.

Frukostmötet var ganska normalt - förutom att jag tog en mozzarella-tomat macka i stället för en ost-skink macka. Jag brukar alltid ta den senare varianten. Dagen fortsatte bra, förutom att jag kände mig lite märklig, var inte hungrig då det var lunchtid, inte så konstigt med de två stora frukostar jag käkat, och inte sprungit. Jag åt ändå en väldigt ordentlig och stor lunch. Fortsatte jobba som en gnu i mina vita Lacoste skor tills det började verka tomt i rummen och korridoren omkring. Kanske dags att tumla hemåt? Inga speciella fredagsplaner, inte ens en joggingtur. Lite trist, men ändå lite upprymd - märklig känsla.

Efter lite mat-shopping (ja, vad shoppar man om det inte är mat eller träningskläder?), kom jag hem. Fortfarande inga planer, förutom att dejta några damm-tussar och fixa middag, kolla tv, surfa, blogga. Men vad bloggar man om när man inte tränar? Märkligt inlägg.

Det är såhär det känns att vila, bara sådär på en vardag. Det är såhär det känns att ladda. Jag gillar inte att ladda, tycker det stör min träning. Gillar inte att anpassa min aktivitet för att spara krafter. Men idag har jag offrat mig. Jag har levt en märklig dag. I morgon är det halv-marathon som gäller. Det är bara att gilla läget. Nu har jag i alla fall laddat med lite extra energi och vila från träning. Det var nummerlappen som gömde sig i Runners Store påsen.

torsdag 7 maj 2009

Tidig fartlek, RS och mysko vader

Vi tar det i ordning:

Vaknade väldigt tidigt då Trollet skulle åka iväg till flyget vid 5, kände mig pigg, och tyckte att ett lite bättre morgonpass kunde sitta fint, i kombination med en tidig jobbstart. Jag hade tid att ladda med ordentlig frukost, och låta den smälta lite innan jag gav mig iväg. För att jag skall kunna träna kvalitet på morgonen är ordentlig frukost en förutsättning; annars vill jag inte utsätta kroppen för något tuffare. Joggade iväg, i ganska bra takt, vintertightsen och buffen fick t.o.m. göra comeback - det var ju vara +2 grader. Tyckte att lite fartlek skulle smaka bra, så efter ett tag körde jag lite spurter av varierande längd, med varierande sluttning. Några riktigt snabba, och några lite segare i uppförsbackar, och några rullande nerför. Benen och vaderna kändes betydligt lättare än de gjort tidigare i veckan, så den lugnare träningen i början av denna vecka har gjort dem väl, speciellt vänstra vaden.

Fartleken var faktiskt riktigt rolig, och jag tog lite extra svängar, och fick ihop ca. 9 km på 53 min.


På vägen hem idag fick jag med mig denna platta påse med suspekt innehåll. De som har fått likadana påsar vet vad det är fråga om. Men borde inte Runners Store se över sina öppet tider? Jag fick ju värsta intervallpasset då jag skulle ta mig dit innan kl 6.

Ända sedan helgen, då jag cyklade ca. 3 mil har min vänstra vad varit gnällig. Samma sak hände mig tidigare under våren efter att jag hade cyklat. Likadant som då, gjorde vaden ont i några dagar, för att sen heala och vara bra igen sådär hux flux. Märkligt men bra att den återhämtat sig. Jag vet inte om det har med min cykelteknik att göra, inställningar gällande sadelhöjd, eller om det är någon muskel i vaden som borde tränas upp bättre, eller om det är något som belastas fel när jag trampar. Igår började vaden kännas bättre, och i morse var den som "ny". Hoppas den håller sig så!

tisdag 5 maj 2009

Sömnigt värre

Jag brukar så gott som alltid vara pigg och relativt utvilad när jag vaknar på mornarna. Jag behöver inte så lång tid på mig att vakna till, utan är på allerten genast jag slår upp de blåa. Idag var detta inte fallet. Jag vaknade innan kl 6, kände mig ganska pigg, klädde på mig springkläder, läste lite nyheter på nätet, för att krypa ner under täcket och mysa en stund. När klockan ringde 20 minuter senare, skulle jag helst ha stannat kvar i sov-mode, men jobbet kallar ju som vanligt.

Trollet var också ganska sömnig av sig, och vi stod båda och suckade lätt innan vi böjde oss ner för att knyta på oss skorna, och iväg springandes mot city. Jag hade en suddig hinna framför mina ögon, som om jag halvsov. Trollet gäspade och konstaterade att han nog var mer i sleeping-mode än vad han var vaken. När vi stannade vid ett trafikljus var det inte speciellt långt ifrån att vi båda skulle ha lutat oss efter stolpen och tagit en tupplur. Efter en studs löpning sa Trollet till på skarpen "Men nu får det vara nog, nu har vi faktiskt sprungit 2 km, nu är det dags att vakna". Ja, man tycker ju att man borde vara vaken vid det laget.

Ibland får man väl helt enkelt ta en tupplur på vägen. Om man är riktigt sömnig.

Mina ögon valde fortsättningsvis att sova. De fortsatte att sova ännu efter en dusch, en stunds stretchande i bastun, en frukostmacka, banan och kaffe. Jag var t.o.m. tvungen att förstora dokumenten och excel arken på datorskärmarna till typ 130% för att jag skulle se dem.

Märkligt att vara sådär sömnig... inte trött, inte o-utvilad, utan inne i någon slags sudd-värld.

Hade egentligen tänkt köra korta intervaller nu i början av veckan, men får hålla dem på is ännu, då vaden inte känns riktigt bra. Bättre att bara utföra lugn löpning + lite extra vila känner jag.

måndag 4 maj 2009

Mystery solved och regn

Jag har ett tag gått och funderat vart alla mina svarta strumpor försvunnit. Det är inte så att en av sock-paret försvunnit, vilket man tycker borde vara fallet. Nej, det är hela par som gått upp i rök. Det samma gäller underkläder. De har också försvunnit. Jag kan inte skylla det på den i hushållet som tar hand om tvätten heller, eftersom jag vet att denna är ytterst noggrann, och inte kan beskyllas för att försnilla kläder. Jag har alltså förberett mig på att handla en riktig omgång med underkläder och strumpor.

Idag fick jag en lösning på mysteriet. Från diverse påsar och väskor där jag förvarar kläder på jobbet fick jag ihop till 9 par nytvättade svarta strumpor (och två par smutsiga). Inte konstigt att jag inte fick ihop till mer än tre par nytvättade par igår kväll när jag packade väskan, och funderade hur jag skulle klara kommande arbetsveckan. Nu behöver jag i alla fall inte transportera strumpor till jobbet på typ två veckor, däremot ska jag försöka få med mig hem lite smutsiga par.

Dramatisk sky på hemvägen.

Idag var träningstimingen inte den bästa. Vid halv 7 i morse var det ganska regnigt när vi gav oss iväg mot jobben. På dagen var det ganska klart tror jag, t.o.m. ganska soligt, och igen vid halv 6 kom det lite regnskurar, passligt till hemfärden, för att nu vid 7 vara soligt igen. Men det är inte precis ofta som man har utsatts för regn när man tränat/ varit ute på senaste tiden, så det var nästan bara skönt med lite regn. Det som kändes mindre bra var min vänstra vad, som tagit lite stryk då jag cyklat i helgen. Måste vara någon muskel i vaden som inte är van vid att jobba. Hoppas den återhämtar sig snart.

söndag 3 maj 2009

Träningspannben - jakten på en kotlett

Jag har inte ett speciellt hårt pannben då det gäller träningen, och att ge allt på träning. Mitt rostbiffs-pannben klarar utan problem att springa 25 km i 6 min. mystempo. Det är liksom inga problem, och ingen större ansträngning krävs (alltså, visst är det ansträngande att springa, men det är ändå ingen större grej). När det gäller att speeda upp farten ligger jag dock risigare till, jag har svårt att gå utanför feel-good zonen. Eftersom mitt fokus i maj skulle vara att få lite fart i benen, krävs också att det pannbenet går från rostbiff mot kotlett.

Ja, men ni ser ju själva - pannbenet måste stärkas!

Dagens långpass hade jag egentligen tänkt köra just i detta behaglighets-tempo, och en 2.5 milare. När jag gav mig iväg vid åtta-tiden reviderade jag planerna. Jag skulle korta av passet lite, och dra upp farten. Benen och kroppen kändes med på det hela så varför inte? Bra musik i öronen, perfekt temperatur, lite känningar i vaden efter gårdagens cyklande, men annars bra. Första 30 min låg jag nästan konstant över 160 i puls (ett vanligt långpass brukar medelpulsen vara ca. 145). Tempot kändes bra, och var sådant som jag borde kunna hålla på halv-marathon, så jag körde vidare på ungefär samma nivå.

Efter 1h 15 min började jag känna mig ordentligt trött, och bestämde att försöka hålla tempot ännu en bit. Efter 1,5 timme passade det bra att slinka in och köpa en flaska Ramlösa (vet inte varför jag inte tog vätskebältet på idag - det brukar jag ju alltid ha på långpassen; men min nöd-100kr sedel fick komma till användning). Joggade sedan i lugnare takt sista biten. Blev alltså ett pass på ca. 20 km och 1h 50 min. De första 90 minuterna med en medelpuls på 158, och de sista 20 minutrarna 140.

Kanske jag genom att köra utanför feel-good tempot idag i alla fall samlade ihop ett fiskben till kotletten? Många bäckar små...

fredag 1 maj 2009

Snabb i Maj?

Från att ha sprungit mycket distans under mars och april, ska jag försöka, om jag har lust, att träna lite mera snabbhet under maj. Jag är ganska uthållig och seg, men väldigt långsam. Här ska det alltså intervallas - eller, så är tanken.

April månads träning blev tydligen i samma anda som i mars. I april blev det totalt 431 km löpning, och 47 timmars träning. Det borde väl räcka?

Nu gäller det bara att bli lite snabb också, och eftersom det ju är första maj idag, var det väl bara att börja tugga på de där intervallerna. När de flesta fortfarande sov, eller i alla fall kände av gårdagens händelser, gav jag mig ut för att köra lite intervaller. Jag planerade att köra 5 * 800-900 meter, jogga/ promenera ca. 150 meter emellan, + lite ståvila. Uppvärmningen blev 5 km lugn och behaglig löpning, i mitt verkliga mys-tempo. Sen blev det intervaller. Hade en passlig runda, med ordentlig stigning som jag attackerade. Vilojoggen blev sen i en ganska kort, men brantare backe. Första intervallen tog ca. 4 min, är osäker på riktiga distansen, men det bryr jag mig mindre om. Körde tre likadana intervaller till, och pulsen låg på omkring 170. Inför femte och sista intervallen kändes det som att motivationen sviktade lite, så jag delade upp den på två, med kort gåvila emellan.

Konstigt nog var det den sista sessionen som kändes mest, och var roligast. Jag kunde verkligen spurta på, och försöka få ett snabbt sprinter-löpsteg; hur bra det då går när man är uppväxt med längdskidor på fötterna och fortfarande skidar fram.

Lite lugn jogg på det, och maj är i gång!

Och så var det tightsen då. Jo, de motsvarade förväntan. Jag har gillat passformen på mina Nike vintertights så mycket att jag köpte 3/4 tightsen utan att pröva dem. Snörningen är inte fullt lika bra som på vinter modellen, men helt ok. Skönt också att få vädra benen, och jag får väl hoppas på att Tröskelkungen har rätt - att de är snabba. Det kan behövas för en seg Snorkkis.

Ett par stackars tights

Jag hade kanske satt förväntningarna på påsens innehåll på en aningen för hög nivå av kommentarerna att döma. Påsen innehöll bara ett par stackars tights. Det är väl inte mitt fel att SL har subventionerade priser?


Tightsen har varit ut på premiärtur. Det får bli en rapport senare på det (alltså passet, inte tightsen - fast de kanske också kräver rapportering). Nu lockar glass-promenad i solskenet!