Marathon berättelse

Jag har haft Vällingby marathon i tankarna ett tag, men velade fram och tillbaka ända fram till igår morgon, om jag skulle åka till start eller inte. Jag hade inte heller berättat för någon annan än Trollet att jag tänkte köra mara-debuten nu. För säkerhets skull hade jag laddat med extra energi på fredag, men när snön nästan vräkte ner på fredag eftermiddag, kändes det inte allt för lockande att göra marathon debut.

Sista stegen in i mål.

Uppladdning:
Som jag skrev energiladdade jag jag lite extra på fredagen och eftersom jag dessutom var på arbetsresa under veckan, blev det automatiskt lite mer vila tisdag-fredag. På lördag morgon gjorde jag sen det slutliga beslutet att jag visst skulle testa maran, trots att det regnade lätt, var grått och slaskigt. Käkade ordentligt med frukost, och gav mig iväg mot Vällingby. Mådde lite illa av att ha ätit för mycket frukost, hade nästan lite huvudvärk, och ville ångra mig och köra ett vanligt långpass i stället. När sen några övriga löpare visade sig i samma t-bane vagn, började jag ändå känna mig lite mer laddad. Kanske det skulle bli bra i alla fall. Jag hade tänkt springa med vätskebälte, då jag hört att servicen brukar vara ganska dålig under loppet, men lade bara en energi-kaka i fickan, då jag fått reda på att det serverades Maxim-sportdryck var 5:e km. Bra att få testa energidrycken, då det är samma som serveras på Stockholms maran.

Loppet:
Loppet sprangs 4 varv runt en 10.5 km:s slinga. Ganska tråkig slinga, men på nåt sätt kändes det ändå bra att ha varv att räkna, och inte bara km.

Varv 1
Pain. Starten gick, och omkring 130 löpare stack iväg. Om det var lite trångt här - hur är det då på Stockholms maran? Första biten var det vattenpölar, slask, och man försökte hoppa, korsa och tvärsa för att inte bli genomblöt om fötterna genast. Gick väl sådär. Första varvet var det jobbigaste. En ren pina. Jag fick inte in något flyt, utan tyckte att jag fick kämpa hela tiden. Jag mådde lite illa, och kände frukosten i halsen. Jag lovade mig själv att aldrig vara med i ett lopp igen, göra mig av med Stockholm Marathon start-biljetten, och lovade att jag fick avbryta detta lopp. Jag ville dock få till ett ordentligt långpass, så att bryta efter första varvet skulle jag inte få göra, jag skulle pina mig två.

Varv 2
Flyt. I början av andra varvet fick jag in rullet i benen. Jag kom in i ett feel-good tempo, och kunde börja njuta att att springa. Ren njutning. Dethär kunde kanske bli nåt i alla fall. Mot slutet av andra varvet träffade jag på en Linnea-löpare, diskuterade lite löparklubb, fick lite extra inspiration, både för loppet och för kommande lopp. När jag närmade mig varvning fick jag förhoppningar om att min kära skulle ha hunnit från sin klubbträning för att heja på mig. Han syntes inte till, och det kändes nästan bra - då hade jag i alla fall varit ganska snabb. Höll jämn fart båda första varven (och de två sista också).

Varv 3
Njutbart. Så tänker jag nu i alla fall. Men det kändes faktiskt som att flytet fortsatte, jag njöt av att knarka kilometrar, samtidigt som jag var noggran med att känna efter i kroppen att det inte gjorde ont någonstans. Jag drack en kopp sportdryck vid varje vätskestation under hela loppet, och det var ganska optimalt för gårdagens väderförhållanden. Energinivån kändes också bra. I slutet av varvet drog jag fram min energi kaka ur fickan, och tog ett par tuggor. Och jag var tydligen så pass snabb, att trollet ännu inte hunnit till Vällingby.

Varv 4
Endorfinhög och korta steg. Det var en skön känsla att ge sig ut på sista varvet. För det sista varvet skulle man väl klara, gående om inte annat. I början av varvet hade jag fortfarande kilometer-knarkar känslan, även om det började märkas att stegen inte liksom tog lika mycket som tidigare. Kändes som att trampa luft i bland. En annan lite rolig grej jag märkte var att det var skönt med lite motvind - då var det ju lättare att hålla sig rak i ryggen! Märkte att jag började sjunka i hop i hållningen lite, och försökte räta på mig, och rullade på armar, tog några simtag i luften i farten. I början av varvet tuggade jag i mig andra halvan av energi-kakan, trots att jag inte kände att jag hade någon energibrist. Ingen kom förbi mig på de två sista varven, men i synnerhet under det sista varvet passerade jag ett antal löpare, och jag kände mig 100 gånger fräshare än vad de verkade vara. Vid 35 km började benen kännas "använda". Låren började kännas klumpiga, men jag kände mig inte trött i kroppen annars. Jag visste att jag inte skulle missa 4 timmars gränsen med mycket, men visste också att dessa några minuter inte var möjliga att plocka in. Säg liksom till en som sprungit 37 km på 5.45/ km att spurta de sista 5 på under 5 min/km. Trots att benen började vara ordentligt sega, och steget började bli lägre och lägre, kortare och kortare, höll jag samma tempo, som jag i princip höll från start ända in i mål. De sista fyra km kändes ganska långa och här fick jag sota för att jag vid 4 avklarade km tänkte: nåja, nu är i alla fall 10% avklarade. Nu var ju 10% kvar. Verkar ju jätte mycket! Ungefär 1 km innan mål fick jag heja rop av älsklingen, som sprang med kanske 100 m, och försäkrade mig om att jag bara skulle runt hörnet, och så var jag i mål. Kostade på mig en spurt på målrakan, eller jag vet inte om det såg ut som en spurt, eller om det bara kändes så.

En medelpuls på 164, och sluttid på 4.06 (har inte sett officiella resultaten), och en andra plats i dam-senior klassen. Jag som aldrig brukar få pris i tävlingar fick t.o.m. ett presentkort på 500 kr på InWear, inte illa. Kan vara nöjd med min insats, och med undantag från första varvet var det riktigt roligt. Absolut något att göra om. Konditionsmässigt finns det mer i kroppen, men vete katten hur mycket mer benen pallar. Fartmässigt höll jag jämt tempo loppet igenom, och jag var trots omständigheterna "fräsh" när jag kom i mål; om man nu kan vara det efter ett marathon.

Gladast är jag i alla fall över att benen, och i synnerhet baklåret kändes bra loppet igenom, och benen känns bra idag också. Fick inte heller några skavsår, eller annars ont någon stans. Stretchade ordentligt igår kväll, endera var det lyckat, eller så har träningsvärken inte riktigt hunnit ifatt ännu (mycket möjligt).

Det var min marathon debut. Nu vill jag börja träna normalt igen (efter lite vila), det är ändå det som är mest njutbart!