Marathon-anpassad kropp?

Jag följer som många andra Sofys väg mot marathon. I hennes inlägg från igår ges en lite mera utförlig beskrivning om varför hon tränar som hon gör, vad som är målet, och hur kämpigt det kan vara. Problemet som Sofy fightas med är att gå från att vara explosiv med korta snabba muskelfibrer, till att få mera uthålliga muskelfibrer, och samtidigt lära kroppen att använda fett som energi, för att klara av längre distanser utan att få energibrist. Väldigt ambitiöst tränande.

Jag började fundera lite djupare över detta under en 11 km.s runda i solskenet alldeles nyss. Hur är min kropp anpassad, och när fungerar jag bäst? Jag har det motsatta problemet om jag jämför mig med Sofy. Jag har alltid varit och är seg, men otroligt långsam och saknar explosivitet. Mina muskelfibrer måste alltså vara av det långa slaget.

Igen en bild från en av veckans löprundor - Blue Sky - no shit Sherlock. Dagens löprunda bjöd nästan på lika blå himmel, och tid för funderingar.

Tar det från början: Jag har ju som jag tidigare gett beskrivning på, tävlat i längdskidor och orientering. Träningsmängden var under den tiden ganska hög, och det var väldigt stor del lågintensivt. Under hela min tid som aktiv, hade jag dock stora problem med explosiviteten; jag var alltid väldigt långsam, var sällan riktigt slutkörd efter ett lopp på 3km, och sprintlopp var verkligen inget för mig. Såhär i efterhand vet jag att jag tränade allt för "mellanintensivt", aldrig snabbhet i den utsträckning jag borde ha gjort. Jag hade väl den inställningen redan då - att jag skulle tycka att träningen var rolig, och eftersom sprint-träning inte var roligt, hoppade jag över det. Jag fick sota för det då - och får förhoppningsvis kompensation när jag tränar idag.

Intervallträning känns ännu lite tungt för mig, men de effekter som man märker att den explosiva träningen ger, ger en viss motivation till att ändå utföra den, trots att jag ibland känner att det är mycket bekvämare att bara köra sitt vanliga standard tempo.

Att vänja kroppen vid att ta energi från energireserver i kroppen kan också vara svårt. Jag har under många år tränat på morgonen, ganska ofta utan att äta frukost innan, eller bara en liten frukost. Ingen mer avancerad träning än löpning, och inte direkt kvalite-pass, och inga långpass, men ändå. Jag vet inte hur kroppen kommer att frigöra energi för ett så långt lopp som marathon, men när jag för tre år sedag skidade två lopp på 55km och 60km, räckte energin i kroppen till ganska bra. Jag hoppas att den energi-lagrings kapaciteten fortfarande fungerar för mig.

Bara lite söndagstankar från min löpar-runda. Nu börjar det närma sig målgång i Vasaloppet. Min bror kämpar på bra för en placering bland förhoppningsvis de 600 främsta.