Här följer den långa:
På fredag kväll slocknade jag redan strax efter åtta, sov som en stock och vaknade (tydligen utvilad) tio timmar senare. Äntligen Stockholm marathon. Uppspelt men metodiskt i ordning och iväg. Flera koppar kaffe inhävda.
Framme vid Östermalms IP träffade jag Jonna (som hade en tuff dag och fick kämpa varje steg, men som genomförde loppet med personbästa), Staffan & son (som i år inte stod på startlnjen, däremot hejade han glatt vid centralen, och som hade köpt nya skor; säkert till nästa års mara), Janne (som modemedvetet matchat skor och linne),Josefine (som sprang sitt första marathon på fin tid), Anneli (saknar ord när jag ska beskriva hennes prestation; makalöst är allt för vagt), Sirpa (som ersatte solen med sin strålande energi), Therese (som också premiärsprang maran med bravur), Madde (som var klok och stark nog att kliva av när ett knä klagade), härliga Petra (som trots skadebekymmer under våren fixade en fin tid), min bror (som sprang i mål på 3.19), en massa Linnéa löpare, och ja, många många härliga löpare och supportrar.
De facto skulle jag kunna skriva hela inlägget om alla fina jag träffade på under loppet, men måste väl fokusera på själva springandet...
Starten gick och jag ville mest bara hoppa för att det var så kul. Hade sällskap av Janne, vilket kändes som en ära; vet ingen som tycker så mycket om Stockholm marathon som Janne, men vi tappade varann på direkten i starten. Tyckte det flöt på riktigt bra, och såg inte heller till några incidenter. Första 5 flöt bra, andra och tredje femman likaså. Träffade nu som då någon som jag kände och bytte några ord - trevligt! Vid 20 kändes det verkligen som en walk in the park. Var lite nervös för att det nog gått lite väl fort första halvan, men tänkte att jag ändå skulle fortsätta köra på så länge det bara höll. Att komma under 3.40 kändes genomförbart.
Halvmaran på 1.44. Sen skulle man kunna säga att det gick utför. I alla fall tyngre. Hade glömt hur lång slingan på Gärdet var, tur var väl det. Smålog för mig själv när jag såg de som spelade nån slags segway-krocket, tänkte att dethär med marathon nog var mer min typ av sport, skrattade när en åskådare ropade "Ni vet väl att det är tre varv i år - kom igen nu", och så sjöng jag med till Enrique Iglesias för full halls.
Brukar se till att få i mig en halv eller hel energybar ungefär vid halvmara distansen när jag springer marathon, men här kom jag mig bara inte för att fiska upp baren från bakfickan. Hade inte tid tyckte jag (är ju väldigt tidskrävande... not), utan bestämde att jag skulle klara mig till Strandvägen där det bjuds på bars. Innan Strandvägen bytte jag några ord med Paula, Miranda, och letade efter min brors fru & co. som jag visste skulle stå där. Fick extra energi när jag såg dem och blev påhejad.
Några bitar av energy baren, en halv mugg vatten, och snart sista milen att tugga på. På Söder Mälarstrand stod Linnéa hejarklacken och det höll ångan uppe en bit, men sen blev det riktigt segt. För snubben i kycklingdräkt också, för här passerade jag honom. När det var 7-8 km kvar började benen bli trötta. Hade lite ont i magen, och tänkte för mig själv att jag minsann krymt de där centimetrarna man sägs krympa när man springer ett marathon. Försökte få mig själv att tänka på annat, men kunde inte komma på något att tänka på. Möjligen hjälpte det att tänka på att jag var öm under fötterna - något jag inte varit tidigare.
Foto: Lånat av Ousa - Tack! Börjar se lite sliten ut här...
Foto: Lånat av Ousa - Tack! Börjar se lite sliten ut här...
Lotta och Nilla hejade villt på Norr Mälarstrand - en bra kick där med! En mugg äcklig cola vid stadshuset och nu var målet nära. Odengatan lika lång som den brukar vara på Stockholm marathon och duscharna (alltså de man ska springa genom om man kokar) som vanligt ett riktigt otyg.
Med ca. 1 km kvar får jag en klapp på ryggen av Lina, och blir så glad för att hennes fot som hon stukat tidigare i veckan hållit hela vägen. Förstår att jag kommer att komma i mål under 3.40 med marginal, och njuter och springer allt jag förmår in på stadion och i mål. Tänker att dethär med marathon faktiskt är en av de bästa sakerna jag vet. Går vidare mot Östermalms IP, träffar på Benet som förbättrade sitt PB stort. I trappan, som vi tar oss ner för rätt obehindrat förklarar Benet att såna som har så smala vader som vi då har, tenderar att klara distans bättre och således klara "efter-långlopps-trappor" bättre. Jag lovar att aldrig igen gnälla över att jag inte hittar vinterstövlar som passar mina spagettivader.
Fick den blåa t-shirten (yep - så klart har den varit på hela dagen idag), träffade på Miranda och Mia som båda gjort superfina tider, hämtade ut kläderna, fikade, fixade anmälan till nästa års lopp, käkade ännu mer, minglade, och hade det allmänt najs tills jag blev frusen. Träffade Kalle som inte var riktigt nöjd med loppet, och en lycklig Carinasom förbättrade förra årets tid med hästlängder.
Ca. 3 minuter in i sändningen kommer jag glidande förbi (för gårdagens Sportnytt på svtplay - klicka här).
Och det tåls att upprepas: Tack till alla som hejar! Det är ni som gör det!
Status idag: Mycket bra. Inget ont, men träningsvärk i benen (fast det kanske kommer från att jag traffikerade frekvent mellan kylskåpet och soffan under kvällen - finns det ingen botten?). Har nog sträckts ut de där centimetrarna jag krymte på längden skulle jag tro, och säkert också töjts ut det jag krymte på bredden.
Hur ska man ha tålamod att vänta ett helt år till nästa Stockholm marathon? Gotta love it!
Hur ska man ha tålamod att vänta ett helt år till nästa Stockholm marathon? Gotta love it!