Oftast har man ju en förväntan på hur det ska kännas när man ger sig iväg ut för att springa. Man kanske känner sig lite seg i kroppen, känner sig lite sömnig och svårväckt, eller har speciellt spring i benen. Senaste dagarna har jag blivit förvånad, speciellt på kvällspassen då jag gett mig ut. På något sätt har jag inte haft några förväntningar eller funderingar om hur det skall kännas, utan hjärnan har jobbat med jobbsaker på jobbet, och inte hunnit ställa om sig före jag tagit mina första löpsteg. Både igår och idag blev jag alltså förvånad när jag började springa. Förvånansvärt lätta ben - trevlig överraskning med andra ord.
Vad har ni för förväntningar på kroppen, benen, känslan när ni ger er ut? Spelar dagsformen en stor roll? Är den förväntade känslan ofta lika med den upplevda?
Jag hoppas alltid på att man ska känna sig lätt i benen o kroppen så man bara glider fram på sin runda. När man känner att man kan springa hur långt som helst då är det perfekt!
SvaraRaderaDagsformen kan absolut spela in och spela spratt. Men jag har jobbat mycket med att inte låta mig påverkas utan bara köra igång utan att känna efter för mycket (gör det ont någonstans lyssnar jag dock). När jag startar ett pass försöker jag göra det utan förväntningar och krav. Ibland är det svårt, har alltid färdigskrivna pass där det ex kan finnas med tidsmål. Ibland springer jag helt nya pass där jag inte vet på förhand om jag kommer klara tiderna som är uppsatta:) Det är både spännande och lite läskigt.
SvaraRaderaMen den förväntade känslan behöver inte motvara den som sen upplevs under passet. Startar jag med tunga ben kan det lätta. Och tunga ben kan visa sig vara riktigt snabba när man väl får upp tiderna på datorn.
Jag njuter oerhört mycket av mina löppass, kan inte klämma in så många pga TransAlp, och efter varvet blir de ännu färre än under vintern, så jag ska verkligen njuta av varje steg!!
Min dagsform brukar nästan aldrig vara den förväntade. Om jag haft en slitig dag på jobbet och känner mig helt trött och hängig, förväntar mig ett tungt och jobbigt pass - ja då smäller kroppen till med ett kanonpass på lätta ben! Och när jag verkligen har längtat hela dagen på att ge mig ut och känner mig stark - ja då tusan är benen som bly. Nej, min kropp kan man definitivt inte lita på! Fast jag brukar anpassa mig (i alla fall till viss del) till kroppen - är det segt så är det kanske bättre att ta ett lätt distanspass än att plåga sig själv med intervaller. Fast det är nog bara för att jag är lat.....
SvaraRaderaPersonligen tycker jag att det går som allra bäst de dagar när jag har oerhört lågt ställda förväntningar. Om jag t.ex. känner mig lite ledsen eller trött och bara vill ut och "lufsa" lite så kan det visa sig när Forerunnern stängs av att jag gjort ett rekordpass.
SvaraRaderaDet är konstigt, men jag känner också att det är när jag förväntar mig att det ska gå tungt... Då går det lätt!
SvaraRaderaOch självklart också tvärtom, vilket egentligen inträffar oftare... :(
Tycker att det borde stå i kalendern när dagsformen är bra... Och ännu bättre om man kunde planera om den lite ;)
Jag brukar liksom du ha förväntningar för olika pass, men när det är 2-3 veckor kvar till marathon så ligger fokus lite längre fram. Jag är nog totalfokuserad men känner mig helt kaotisk på insidan, springer med en Jasså-känsla, bryr mig inte över huvud taget och är allmänt disträ. Weird.
SvaraRaderaJag brukar alltid vara lite seg i starten, så jag brukar inte fundera så mycket innan. Ibland är benen stumma men vaknar till liv efter några kilometer andra dagar är de pigga redan från början. Det är sällan de "sviker" mig ordentligt! :) Och med det i bakhuvudet så brukar det gå ganska bra...
SvaraRaderaJag har en konstig tvårtom-känsla. Känns det segt så brukar det bli piggelin-träning och vice versa. Känns det piggt i kroppen brukar jag ta slut.
SvaraRaderaTräningsfreaket - ja den känslan vill man åt!
SvaraRaderaCykelmygga - är så härligt att läsa när människor (som du) verkligen njuter av träningen. Man önskar att alla kunde få njuta av det!
Marre - ett pussel till kropp minsann. Hoppas att det känns oerhört tungt inför varvet och maran då!
Janne - ja om man kunde planera in hur dagsformen ska se ut. Typ en sms prenumerationstjänst. Kl 6.30 får man text meddelande om hur dagsformen kommer att vara :)
Mia - tror din tok-fokusering är bra! Jag bara lallar omkring i mina vanliga banor än så länge.
Malin - härligt att kunna känna sin kropp så bra!
Andrej - ja det låtetr lite märkligt. Men de gånger du överraskar dig själv blir det ju extra kul då!
Vilken intressant fråga. Jag vet faktiskt inte, lustigt nog. Får nog spåna på den. Långpass kan jag nog se fram emot och längta efter, och då har jag förstås någon form av förväntning på att det skall bli ett härligt pass. Ibland har det blivit jävligt på något sätt, t.ex. tunga ben, men då har det ändå varit "härligt" fast på ett annat sätt.
SvaraRadera