Stockholm marathon 2009

Äntligen, efter uppladdning och väntan var det dags att åka iväg till starten. Mötte upp bror utanför stadion, och vi gick in mot Östermalms IP. Gjorde ett försök att stå i kö till toaletterna, men gav upp efter 15 minuter i kö. Hade sällskap av Mia och Sebastian i starten, och tänkte att jag skulle försöka dra nytta av deras snabbare öppningstempo, då jag vet att jag har lite svårt att våga benen dra på i början. Starten gick, och vi var i väg. Det ögonblicket har man väntat på så länge. Bäst att njuta i fulla drag, dra in marathon stämningen ända in i ryggmärgen.

Startklar. Fast var tvungen att byta skor - chippet var svårt att fästa på tofflorna.

Vi tog högra sidan på Valhallavägen, eftersom jag läst att det kunde löna sig med den omvägen då det var bättre flyt där. Starten rullade egentligen på ganska bra, hade förväntat mig lite mer armbågar, stopplande i benen osv. När man kom ut på Djurgården var det dock lite svårare att få utrymme, blev lite sick-sackande, men med tungan rätt i mun, gick det bra. Upp till ca. 5 km höll jag rygg på Mia och Sebastian, men där tappade jag dem. Redan här började jag känna att det gick lite tungt, hade inte riktigt fått in flytet, och fram till 10 gick det ganska segt. Söder Mälarstrand, Västerbron och Norr Mälarstrand gick sen bättre, jag fick in ett bättre flyt både med själva löpningen och vätskekontrollerna och hörde en massa hejja rop och support (tack Trollet!). Satsade på att dricka en mugg med sportdryck vid varje 5 km och hade också en liten flaska vatten i bakfickan. Lite druvsocker fick jag också i mig, men det var ingen större hit, då jag tyckte det fastnade i munnen. Halv-maran passerade jag precis på två timmar, och jag märkte att jag skulle få kämpa på bra för att klara fyra timmar, men primära målet var ju att hålla hela vägen och komma i mål.

Ute på andra varvet fick jag syn på blogg-gänget som hejjade glatt, och Djurgården gick här förvånansvärt lätt. På väg mot Strandvägen fick jag syn på Janne som hade det lite tufft (men som kämpade på bra in i mål). På Strandvägen tog jag en powerbar, som jag inte hade tänkt att jag skulle ta (kommer ihåg från Vällingby-maran att det var så jobbigt att tugga barsen), men nu ville munnen och magen ha tuggmotstånd. Mot Kungsträdgården gick det ganska lätt, och visste att Trollet skulle stå där, och det gjorde att motivationen hölls uppe.

Nu började benen kännas ordentligt slitna, men Söder Mälarstrand och Västerbron gick relativt bra, fick sänka löpsteget något för att benen skulle gilla läget lite bättre. Jag förvånades över hur många som verkligen promenerade uppför bron, och nerför var det svårt att rulla, eftersom det var folk i vägen. Kungsholmen sidan mot stadshuset gick ganska tungt, men jag malde på. Magen började göra ont av hunger, så jag tog en gel som jag hade i bakfickan, och det kändes genast bättre, benen var fortfarande medtagna dock. Vid 35 km gjorde jag policy beslutet att koppla bort hjärnan och bara nöta, för att sen koppla på igen när det var 2 km kvar. Odengatan kändes oerhört lång, men när jag väl fick lämna den, var det bara den absoluta finalen kvar. Att äntligen få svänga in på Stadion kändes så skönt! Tårarna var inte långt borta när jag passerade mållinjen, och fick medaljen.

Mötte brorsan och en del Linneá löpare vid IP:n, och passade på att gratta brorsans kompis som kom på 10.nde plats! Imponerande. Brorsan gjorde också ett bra lopp, och kom i mål på 3.43. Tidsmässigt slog han mig (vilket förstås var väntat), men om man tar i beaktande "de fysikaliska förutsättningarna", drog jag det längre strået. Hehe, jag är alltså bättre tränad!

Jag putsade min tidigare marathon tid med 3 minuter (4.04 vs. 4.07), och är oerhört nöjd med det. Detta var en långsammare bana, och värmen tog sitt. Förberedelserna var lyckade, energiuppladdningen var bra, eftersom jag inte kände att energin tog slut. Inte heller konditionen eller huvudet satte stop. Benen är kanske akilleshälen om det ska finnas en sådan. Jag vågade verkligen ge allt!

Det som satte pricken på i:et för dagen var alla bloggare jag träffade (både före/ under loppet, och på efterfesten. Tänk att en och samma dag träffa: Fredrika, Mia, Sebastian, Karin, KarinTri, Janne, Benet, Dunceor, Nix&Masse, Pernilla, Söderbruttan, Catti, Linda, N´batha, och bli påhejad av Sara, Sofy, Ruth och Nilla + flera jag antagligen glömt.

Nu ser jag fram emot att få träna som vanligt igen, och visst ser jag redan fram emot Stockholm marathon 2010.