Funktionsmaterials-junkie - Eller mes?

Efter att jag skrivit inlägget om att vara endorfin-junkie, kom jag på en ytterligare last som jag har. Jag är fullständigt fast i användning av kläder i funktionsmaterial.

Ursäkta vädersnacket, men denna vargavinter är ju verkligen vintrig. Som utomhusidrottare ställer detta vissa krav, men även på en vanlig frusen människa har vintern sin påverkan. Jag är just en sån frusen människa, inte första gången jag skriver det här. Ändå envisas jag med att springa ute även i -15; för nej, är jag rätt klädd, fryser jag inte när jag springer.

Jag skulle inte ge mig ut och springa i kylan med något annat än funktionskläder av hög kvalitet. Detta konstaterande gjorde att jag började fundera - Har vi blivit rikitga mesar?

Det får inte finnas en söm som skaver, det måste vara den speciella modellen på jackan (i mitt fall t.ex.: ganska slimmad så att den känns smidig, tillräckligt lång så att jag inte får mellanskarv, lämplig krage, tillräckligt långa ärmar, bra ventilation, men inte för bra så att det blir dragit). Jag springer aldrig i vanliga strumpor, nej, jag kan ju få skavsår av dem, och är de för tunna, glider foten runt i skon. Tightsen som jag använder på vintern måste ha vind-stopper på framsidan, annars får jag kallt om benen och rumpan.

Men förr då, innan jag prioriterade att köpa dyra funktionskläder, och innan det fanns sådant utbud som det fanns idag. Frös man inte ihjäl då? För ute-sportare var i alla fall jag då också. Man använde understället som inte längre klassades som fint, collegetröjan där bilden på framsidan hade nötts bort i tvätten, jackan som åkte upp i midjan och gjorde så att man fick mellanskarv. Och hade man för mycket kläder på, välkomnades man ut ur en super-grip påse när man klädde av sig. Men man ville ju vara lite snygg också; och det gick ju såklart före funktion. Tightsen drog jag ner lite på häng för att trolla bort att benen var oproportionellt långa; man kunde ju alltid puffa upp bomulls t-skjortan ovanpå.

Man var helt enkelt tuffare då. Tålde mer.

Idag vill jag ha det mjuka, fukt-borttransporterande materialet närmast kroppen, kompressionsstrumporna som placebo-mässigt har en effekt på mina ben, jackan som jag kan dra av ärmarna på om det blir för varmt, och tightsen som sitter just rätt och till och med är tillräckligt långa ibland. Det ska vara funktion och dessutom ska det ska var snyggt.

Jag känner absolut inget tvång att gå ifrån denna mesighet. Jag tycker att det ska vara njutbart att springa, och varför frysa, eller över-svettas i o-funktionella kläder när det finns en lösning på problemet? Säkert kan man ha lika bra upplevelser även i icke-specialanpassade löparkläder, men jag har visst blivit en fullständig funktionsmaterials-junkie.

Har vi blivit mesigare? Eller är vi bara rationella som följer med utvecklingen?