Jag vet inte om det är bara jag, eller om det är så att det blivit en betydligt ”lugnare” stämning i löparbloggvärlden; RW-bloggarna inte speciellt representativa här, utan jag tänker mer på alla ”egna” bloggare, som jag ju själv främst identifierar mig med. Jag tycker att det är rätt skönt, för det kändes lite aggressivt ett tag. En slags jakt på vem som tränade tuffast, vem som gjorde distansrekord, vem som kunde dra ihop flest bloggare/ läsare till gemensamt pass, vem som kom på de bästa inläggen och vem som kunde dra till sig flest prylar att kränga på läsarna.
När det uppstår en sådan typ av jämförelse, tenderar jag att bli väldigt avtrubbad samtidigt som jag beundrar de som har drivet. Jag tog kostnaden för att lägga mig lågt när jag tyckte att det blev för mycket förra vintern med resultatet att jag antagligen lockat färre läsare, gjort mindre galenskapspass och knappt lockat till mig några prylar.
För att lägga fram det viktigaste: hysterin kring träningen som jag tycker känns betydligt lugnare bland löparbloggarna idag jämfört med ett år sedan, som jag upplever det. Vid samma tid förra året var det många som lade fram mål för nästa säsong, många mål för maraton och tider på den distansen, ultra-satsningar osv. Idag tycker jag mig se ganska lite av sådana uttalade mål. Själv vet jag bara att jag tänkte springa Stockholm maraton om jag är hel, och att jag ska lägga in något halv-marathon, men där slutar alla tankar kring tävlingar och prestationer. Tider och träningsupplägg känns totalt avlägset. Inte heller många som stressar över långpass på helgerna – så tillvida det inte bara är jag.
Har vi måntro blivit ett gäng slackers? Eller ligger vi bara lite lågt ett tag? Eller är denna lite mer relaxade stämningen det nya svarta?
Må så vara att jag blivit en slacker, men söndagen fick en guldkant i form av löpning. Nu ska jag ut och sätta guldkant på Chicago.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar