Jag har inga 5-mils pass i shorts att rapportera, inte några 8-milare en vardag, inte någralöpbandsintervaller, svängiga aerobics-pass, mjölksyrespäckade spinningpass eller själs-balanserande och återhämtande yogapass.
Hur kul är det att skriva om två transportlöpningspass på dryga 7 km vardera, i spottstyver fart för att få igång cirkulationen i musklerna och ordentlig genomblödning, för att förhoppningsvis få icke-klagande ljumske snart; tån har jag slutat smöra för redan en tid tillbaka. Inga planer på varken trösklar, burpees eller långpass, ingen löparresa inbokad.
Nej, det blir faktiskt inte roligare än såhär. Inte idag i alla fall.
Har man en gång blivit ultra, är det svårt att låta bli. Löpning ger mig en massa energi, frisk luft och en livskvalite som i kombination med livets övriga komponenter bara måste bli bra.
onsdag 3 mars 2010
Springer bara 7
Idag känner jag mig som en riktig tråklöpare och tråkbloggare. Ena ljumsken är tråkig, ena lilltån är tråkig; Snorkkis är en tråk-snork.
Foto: Privat. En halv-tråkig vinkning från mig till Er.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar