Perspektiv

Jag undrar varför jag inte vill vara 100 meters löpare, utan 100 kilometers löpare. Idag har jag nämligen sprungit 100 meter, utan att det tog tag i tårkanalerna och utan att jag tog mig fram som en anka. Det kom några bra vibbar genom luften och jag bestämde att jag skulle lufta både tightsen och löparskorna. På med full löparmundering och ut i snöyran. Ett "pass" på 12 minuter där jag mest promenerade men även joggade, och kände på asfalt under skorna. Får man bli lycklig av att kunna springa 100 meter? Ljumsken/ höften är ett kapitel för sig, och behöver nog ännu vila från löpning, men löpningen gav en bra känsla i kroppen. Det är dethär jag ska göra.

12 minuters passet avslutades såklart enligt rutin. Kläderna upphängda på tork, Snorkkisen i duschen, sen plats i soffan men en stor kopp varm choklad. Det gäller att inte förlora löparhoppet. Om ben och kropp uppför sig de kommande dagarna, har jag lovat belöning i form av joggingtur i en förhoppningsvis, vårig Hyde Park i slutet av veckan.

Och ja, varför inte 100 meters löpare om jag ändå inte bryr mig speciellt mycket om tävlingsprestationer. Valet av 100 km måste helt enkelt vara för att man inte får stanna och äta chips om man springer 100 meter; det får man om man väljer det andra alternativet.