Anemi

För snart tre veckor sedan mätte jag, helt av en slump, mitt hb-värde. Hoppsan, dethär bör du nog kolla upp vidare omgående sa damen som tog provet. Värdet var under hundra, och jag som hade gått till mätningen med tankarna på de fina broccolibuketter jag äter, och på allvar trodde jag att jag liksom tidigare då jag mätt, skulle vara i närheten av ett blodvärde där jag nästan skulle klassas som dopad.

Något skakad tog jag mig vidare till akutmottagningen, träffade läkaren enligt löpandeband principen, och efter ett blodprov där det verkade som om alla värden var åt skogen, kom jag ut, fullständigt chockad, snyftandes med en remiss till grundligare anemiutredning snarast, och hb-värde på 87; så pass lågt att det inte var lönt att lägga in behandling med järntabletter, utan utredningen var prio 1. Och jag som inte ens tänkt tanken att jag varit trött eller svag.

Senaste veckorna har det då blivit en rad besök till provtagningar, läkare, inte precis det roligaste som finns, men jag vill ju gärna veta vad det är som är fel. Status nu är att det antagligen "bara" är en allvarlig järnbrist, som kan behandlas med järntabletter, men det är också någon annan skit i kroppen, troligen inflammationen i höften/ ljumsken, samt förkylningen som jag dragits med, som behöver utredas, och tills vidare ska jag ta det betydligt lugnare med träningen, inte några 10 mils veckor.

Jag sticker inte under stolen med att det känns trist. Det känns förbannat skit. Att ha en skada så att man inte kan springa är en sak, och redan det känns dåligt, men när det gäller ens allmäntillstånd går man liksom över till en annan dimension. Man vill ju vara frisk.

När jag då för två veckor sen haltade omkring, hade fått reda på att jag hade anemi, och dessutom fick en rejäl förkylning, kunde jag inte annat än skratta över min eländighet. Livet kan göra ganska hastiga vändningar. Från att ha ansett mig själv vara noggrann med att känna efter i kroppen, och ha en stark tro på att jag kan det, kändes det som om jag fick en ordentlig törn, och det känns lite som om kroppen lurar mig, trots att jag försöker att inte lura kroppen.

Det är aldrig roligt att skriva om krämpor, speciellt inte i en blog som jag försöker använda som instrument för att motivera andra och motivera mig själv. Ändå vill jag berätta, eftersom jag tycker att detta är viktigt och ett problem som är otroligt vanligt bland löpare, främst tjejer. Jag kommer inom någon dag att skriva lite mer om ämnet; varför jag, som äter både mina biffar och mina grönsaker drabbats, hur det kan komma sig att jag inte märkt av signalerna och vad som händer nu.

Nu får jag helt enkelt utgå från de förutsättningar som finns gällande träningen (även om det sucks!). Jag kommer den närmsta tiden inte att komma med några stordåd gällande träningen, inte några häftiga evighets-löparpass. Ni är ändå, om ni vill, välkomna att följa med min träning med de nya förutsättningarna; och snart är jag förhoppningsvis tillbaka 110%.