Trött?

Har man järnbrist/ anemi borde trötthet vara ett tydligt tecken. De flesta upptäcker bristen på detta sätt, genom att vardagen blir tung. Så har det inte varit för mig. Jag har inte tyckt att jag varit speciellt trött, i alla fall inte så att det slagit mig att något inte skulle stå rätt till. När jag anstränger mig för att tänka efter, hittar jag dock några tecken. Att träningspassen ibland varit tunga kanske inte enbart varit moddens och isens fel, utan också det att jag varit trött. Också det att jag ibland satt mig ner en stund för att pusta i omklädningsrummet på jobbet innan jag börjat byta om och springa hem känns såhär i efterhand som ett tecken på trötthet, och inte, som jag tänkt, att jobbet vissa dagar dragit musten ur mig.

Anemin har ju utvecklats under en längre tid, vilket gjort att jag vant mig vid sämre blodvärden, och vant mig vid tröttheten och därför inte observerat att den kommit smygande. Läskigt värre.

En sak som förvånar mig något är laktattesten som jag gjorde i februari. Jag hade garanterat redan då järnbrist, och presterade ändå förvånansvärt bra; med järnbrist följer ju att musklerna inte får syre transporterat till sig, vilket borde ha gett mjölksyra i blodet lättare.

Om man nu vill se något vackert i denna kråksång, så har de flesta som haft anemi av löparna i min närhet fått en känsla av att vara bloddopad när värdena åter är på en bra nivå, och att få upp nivåerna går relativt snabbt (med förutsättningen att det bara är fråga om järnbrist). Jag går helt enkelt och hoppas på att det att jag senaste veckorna tränat betydligt mindre, och kommer att fortsätta så några veckor till, kan kompenseras med att jag får en boost av de stigande blodvärdena.

Men, jag har fortfarande svårt att acceptera att jag inte märkt att jag hade så taskiga värden.