Poletten har trillat ner

Den glädje som jag idag ser i löpningen, är en känsla som växt fram de senaste åren. Min syn på vad träning är för mig har förändrats ganska radikalt. Från att ha haft en väldigt prestationsinriktad syn, har jag övergått till att se löpning som en väldigt positiv komponent i mitt liv, och en komponent som ger mig energi, och inte är en martyr-sysselsättning. Men detta har också inneburit att jag ibland tränat oförnuftigt.

Min "nya" inställning petar nog den ena och den andra i ögat. Jag förstår att en del andra inte förstår; liksom jag inte alltid förstår andra. Det handlar inte om att ha rätt eller fel inställning. Verkligen inte. Skulle alla ha min inställning skulle det inte finnas någon elit-idrott, och var skulle min idrott vara om inte eliten fanns? Vissa ser maxprestationer som maxglädje, och jag beundrar sådana idrottare.

Bland dem som inte alltid förstått min nya syn finns mina släktingar. Min pappa har många gånger, lite på skämt dock, påstått att jag borde söka hjälp eftersom jag njuter för mycket när jag tränar och om jag tävlar. Rätt har han antagligen - i det fallet att lyckan av en prestation är större än den lycka jag får av den vardagliga träningen. Brorsan har nog inte heller förstått hur jag prioriterar att träna 500+ timmar i året, bara för att det är roligt.

När jag började blogga för ca 1.5 år sedan, gjorde jag detta ganska anonymt, och ingen av mina släktingar eller icke-träningstokiga vänner visste om att jag bloggade. Maken försökte få mig att avslöja mig eftersom han tyckte att de också borde få läsa och inspireras, men jag ville ha det lite för mig själv. Efter att jag sprungit min 12h ultra i somras, och berättade om loppet för släktingarna, tyckte de förstås att det jag sysslade med var ganska sjukt; en förståelig reaktion av såna som aldrig hört talas om begreppet ultra tidigare. Dom förstod inte att jag kunde se lycka i löpningen på det sätt jag gjorde. Då valde jag att avslöja adressen till min blogg - kanske skulle de då förstå vilken glädje jag såg i det. Och det gick fram.

Olika åsikter och olika syn får man ju alltid ha, och då det gäller min bror har jag trott att vår inställning alltid skulle vara olika. Han fokuserar mer på prestation, jag fokuserar på upplevelse.

Just nu sliter han i Vasaloppsspåret. När vi konverserade i veckan började han svamla något om att njuta, softa, uppleva stämningen, och det är första gången jag hört något liknande från honom. Men jag tror inte att han bara kommer att softa och uppleva stämningen; det gör man inte så lätt om man har planer på att komma i mål på under 5 timmar. I alla fall förstår vi varann, och respekterar varandras inställning. Det känns som om poletten trillat ner. Se nu för tusan till att fixa sub-5!