Lappat med snö

I morse när jag vaknade kände jag mig verkligt ur form springmässigt. Ursprungligen var det meningen att jag skulle springa långpass med Karin, men eftersom hon råkat dra på sig en förkylning hade jag istället preliminärt bokat in mig på ett pass tillsammans med Mia, Ingmarie och Staffan, men avbokade detta.

Istället dealade jag till mig Trollsällskap, och jag förberedde honom på att jag var osäker på både tempo och distans, men vi tog sikte på 20 km och omkr. 6 minuters tempo. Vi lyckades passa in passet exakt mellan snöbyarna; 10 minuter innan vi gav oss ut var det fluffiga snöflingor som kom ner, för att bli uppehåll, och sista biten innan vi kom hem började fluffigheterna komma flygande igen.

En liten vilopaus efter snöpasset

Jag hade hjärnan inställd på att det skulle kännas segt, men fick mig en positiv överraskning. Lite tung i kroppen, men ändå njutbart att springa. Hela rundan som vi sprang var det enormt slirigt och mycket snö, och slirigt. Vader och benen i övrigt får verkligen slita, och det var näst intill omöjligt att hålla det tänkta tempot. Vi kände oss nöjda efter 15 km, och det känns som om benen faktiskt fick sig en omgång som är jämförbart med ett betydligt längre pass.

Vi funderade en del kring pulsen, farten och ansträngningsnivån när man springer i snö. Enligt Trollets beräkning var tempot omkring 40 sek/ km långsammare vid konstant puls under första delen av dagens pass, och mot slutet misstänker jag att det diffade ännu mer. Jämför man att springa i skog och asfalt eller på flackt eller backigt är det ju också väldigt stor skillnad.

Mitt pannben var kanske inte helt krossat ändå; kanske var det bara en liten bula som Sofia föreslog. Ett ganska tungt men bra pass med bästaste sällskapet i ett härligt vinterlandskap, sånt lappar ihop eventuella sprickor i pannbenet.