Upp(spelt) ur jorden

I går kväll packade jag väskan för att igen kunna springa till jobbet. När jag vaknade kändes det ändå inte som att jag var i så pass bra form, så jag bestämde mig i stället för att cykla. Gårdagens tunnelbana resande hade jag inte någon lust att upprepa. Inte för det att det är sliskigt på tunnelbanan, utan mer för att man går miste om så mycket. Jag vill ju inspektera julbelysningen och få lite frisk luft. Sitta gör jag så mycket annars, och se på folk behöver jag inte åka tunnelbana för att göra. Upp ur jorden alltså.

Efter lunch började jag få en liten hoppande känsla i mig. Jag märkte att jag äntligen kunnat skruva upp farten jag rör mig med i korridoren, och igen smått förargat mig på folk som är i vägen då de går för långsamt; ja, jag började helt enkelt känna igen mig själv.

Som av en händelse hade jag cyklat med kläder som också passade att springa i, och jag tänkte - varför inte? Cykeln mår lika bra i garaget på jobbet, och pallar jag inte att springa, hoppar jag på tunnelbanan. Till och med jag prioriterar att bli frisk fram om att vara envis i detta läge.

Sista timmen jag jobbade försökte jag vara så snabb som möjligt så att jag skulle få ge mig iväg hem, samtidigt som jag var lite nervös. Hur kan man vara så uppspelt för ett löppass? Kalla mig en larvig om ni vill. Men det kändes trots att jag sprungit så gott som varje dag under semestern ändå som jättelänge sen jag sprang "vanligt".

Redan de första stegen kändes konstigt lätta, och jag konstaterade att det antagligen var för att jag senaste veckorna sprungit på sant, och nu var tillbaka på den kära asfalten; jag är ju liksom Mia en asfaltballerina.

Tog det överlag ganska lugnt, och njöt och kände efter noggrant i kroppen hur det kändes. I morgon får jag nog snöra på mig skorna på morgonen också; en riktig vardag alltså med transport ovanpå jorden. En vardag som jag gillar!