Mjölksyra - oh yeah!

Jag springer oftast i ett sådant tempo att jag aldrig drar på mig mjölksyra. Ur utvecklings- och prestations - synvinkel har jag förstått att detta inte är optimalt. Genom att dra på sig mjölksyra förbättras musklernas kapacitet, kommer inte ihåg exakt hur det låg till nu, men jag har för mig att marathonlöpare på elitnivå ofta drar typ koordinationslopp innan starten på ett marathon för att få någon slags syra funktion igång; under loppet undviks dock mjölksyran.

Att jag inte pressar på så bra att jag får mjölksyra är ju förstås bra i sammanhanget ultra eller marathon, då man gärna inte drar på sig stumma, mjölksyriga muskler, men under träning eller typ ett millopp (vilket jag iofs inte springer) skulle lite syra få sippra fram.

I morse kände jag dock av mjölksyra i benen på något konstigt sätt. Jag kom iväg lite senare än jag tänkt mig, varvid jag fick dra upp tempot lite. Redan vid första trafikljuset jag stannade vid, efter ca. 2.5 km, kände jag att det fanns nåt i benen som var väldigt likt mjölksyra. Vid nästa stop, ca. 1 km senare hade jag samma känsla igen. Benen tog inte slut eller så, men det kändes som om de skulle ha blivit stumma om jag fortsatt springa i ett högt tempo. Skumt.

Jag tyckte att mjölksyre upplevelsen var lite intressant, och min forskarbakgrund gjorde att jag ville veta mer. Inte om hur mjölksyra fungerar generellt, utan hur mjölksyran i mina ben kom fram idag, och om det var tillfälligt eller var resultat av farten. Forskarhjärnan sa alltså inte att jag borde testa detta vetenskapligt, utan helt och hållet ett biased sample med mig själv som testperson.

Jag såg till att få ett ordentligt mellanmål på eftermiddagen för att inte vara låg på energi när jag slutade jobba, och skulle springa hem. Uppvärmning - vad är det? Jag hade hjärnan programmerad att längta efter mjölksyra, och drog upp farten. Första kilometrarna flöt det på ganska bra, fick in ett ok löpsteg trots att jag ökade farten, klämde på lite extra i uppförsbackar, men det var ändå mest att jag flåsade ordentligt och märkte att pulsen gick upp ordentligt. Ingen mjölksyra ännu. Tänkte backar. Det måste springas i backar. Lade det stora hoppet på Västerbron. Där om inte tidigare skulle jag få känna på mjölksyran.

När jag sprang upp för trapporna från Rålis till bron fick jag de första känningarna. Sprang på bra över bron, men tappade koncentrationen något då det var blåsigt som tusan på bron. Lite plan löpning på det, och så tog jag en extra omväg för att få springa uppför äckelbackens systerbacke. Inte ofta som man blir sur när man kommer till toppen på en backe och ska börja springa nerför, och inte alltid som jag tar omvägar för att få springa backe. Men jag fick min lilla dos mjölksyra.

Lite skum kanske man är om man drar ut på löptur med inställningen "ge mig mjölksyra"; vill inte de flesta springa så fort som möjligt UTAN att dra på sig syra. Någon ska ju vara tvärtom, och vill jag en gång få mjölksyra, får jag väl göra det som krävs - springa fort, springa uppför. Något som jag ju gör allt för sällan. Men - idag hade jag lust.

Det var nu musklerna skulle vara redo för en marathonstart? Eh, kanske nästa gång.