Ett långpass med taskig inställning.

Jag hade nog för höga förväntningar inför dagens långpass. Igår kändes det så himla lätt att springa, och jag skulle ha kunnat fortsätta hur länge som helst kändes det som. Idag stämde det inte lika bra. Först hade jag svårt att över huvudtaget komma mig iväg. Det var disigt, små-regnigt, och inte allt för lockande. Kom mig efter lite om och men iväg. Första halvtimmen var det nåt fel på allt:

- Pulsklockan bråkade, fick starta om den tre gånger.
- Vägarna jag hade tänkt springa på var isiga.
- IPoden passade inte någon stans, sladden slog på nåt konstigt sätt och orsakade ljudstörningar.
- Lurarna trillade ur öronen.
- Jag sprang i vattenpölar och blev våt om fötterna.
- Hade en sten i skon.
- Var för mätt och hade stickningar.

Ändrade rutten så att jag skulle få springa på isfria vägar, vilket betyder större, mer traffikerade vägar. Sorry alla cyklister som jag var i vägen för idag. Jag vet, jag höll till på cykelbanan, men där var det i alla fall inte is. Fysiskt kände jag mig ändå helt enligt förväntan. Det var mera psyket som var spöket idag. Det goda i hela kråksången var att jag hade tankarna på, och var sur över första halvtimmens motgångar största delen av passet, och jag kom inte att tänka på någon trötthet före jag passerat 2 timmars löpning. Alltid nåt!

Det blev totalt ca. 21 km och 2h 10 min. Godkänt, men inte fullständigt njutbart. Hade siktat in mig på 25 km för långpasset denna vecka, men med tanke på att jag ändå har avverkat 38 km senaste 1,5 dygnet, ser jag inte någon förlust i att passet blev 4 km kortare.