Ger man sig ut för ett löppass i Stockholm en sommarlördagsmorgon kan man vara rätt säker på att man inte är ensam. Det var jag inte idag på min favoritrunda som jag inte sprungit på lääänge. Många löpare i farten; många som delar med sig ett leende, men också mer fokuserade löpare. Och så tanter. De är inte att leka med. Idag blev jag mot min vilja indragen i en tantfight; detta utspelades mellan ca. km 7 och 11.
Jag kom från ett håll, en blond dam från ett annat håll och en brunett från ett tredje håll. Våra vägar sammanstrålade och det råkade bli så att vi sprang på rad. Blondinen först, sedan brunetten och sist jag själv. Jag höll mitt ganska lugna 6-minuters tempo som jag hållit under rundan, och hade inte några avsikter att ändra på det. Tyckte dock att tanterna framför sprang lite för långsamt för min smak, så jag tog mig förbi brunetten, och efter en stund även blondinen då jag tyckte att det var lite larvigt att ligga i rygg på tanten. Ganska snabbt märkte jag hur brunetten var i rygg på mig, men brydde mig inte desto mer om det (ännu). Plötsligt var blondinen också i fatt, och vi sprang i en rätt tight grupp. Snart var tanterna jämsides med mig, och sprang förbi.
På avstånd fick jag se tanterna växeldra, än rätt farlig fight tyckte jag att det såg ut som. Blondinen svängde av och brunetten verkade kunna pusta ut där hon fortsatte samma väg som mig. Jag fortsatte i mitt 6-minuters tempo och var tvungen att springa om igen. 15 sekunder senare kom hon omspringande igen, och detta upprepades ytterligare en gång. Nu hade smeknamnet brunetten ändrats till kärringen, och jag kom att tänka på ett inlägg jag skrev tidigare när jag retat upp en snubbe på Västerbron. Sarakommenterade det inlägget med "Vad om man inte vill bli tävlad mot?" och jag kunde nu inte annat än hålla med. Jag ville verkligen inte bli tävlad mot. Jag ville bara springa mitt tempo, utan att någon använde mig som intervallstolpe. Funderade på hur jag skulle kunna ta en avstickare för att få springa själv, men kom inte på någon bra väg, så jag ökade farten för att slippa spektaklet.
Några km längre fram blev jag stoppad av en snubbe i badrock och badmössa, som frågade om jag vill stanna och stretcha lite; ett svensexe-uppdrag. Javisst svarade jag, lite stretching blir väl bra såhär mitt i passet. En halv minut senare kom tanten springandes. Hon vände inte ens på huvudet när badrock-snubben frågade om hon också ville vara med.
Efter stretchingen kunde jag fortsätta sista biten hem i min egen takt utan några tanter. Bara övriga löpare som ger energi.
Förutom dedär förargerliga fyra kilometrarna med fighten var passet alldeles förträffligt. Hälen känns mycket bra nu, knäet inte riktigt intakt, men löpning ska tydligen inte belasta den sena som varit inflammerad, men jag är ändå väldigt försiktig så att knäet kan läka på riktigt.
En medelpuls på 137 och medeltempo på 6.05 under mina dryga 17 km skvallrar om att detta är en riktigt feelgood takt för mig just nu. Hoppas på fler feelgood pass framöver, och jag hoppas också på att kunna få lördags-långpass som tradition igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar