Försenad bubbla

Det brukar talas om en marathonbubbla. Man går in i den, fokuserar, laddar, lever. Jag hoppade in i bubblan lite på senare sidan, men väl i tid för starten i lördags. Att jag hoppade in i den sent betyder också att jag stannat kvar i den längre än vad man vanligtvis gör; ungefär som efter det att jag förra sommaren sprang 12h natt-ultra. Just nu kan jag bara fortsätta rulla i bubblan, tänker tillbaka på lördagen som om banan var en lång, härlig nedförsbacke, och jag vill springa Stockholm marathon varje dag.

I övrigt ligger jag fortfarande lågt. Eller ja, jag har joggat några km idag, cyklat ett par timmar, och gymmat tre gånger denna vecka. Från bubblan kan konstateras att jag i lördags låg på samma plats vid 5 km som i mål. Vissa undrar kanske varför det då är nödvändigt att springa ytterligare 37 km. Jag undrar varför någon över huvudtaget vill stanna vid 5 om man kan springa 42. Denhär dagen för två år sedan var jag också inne i en bubbla; en lite annan typ av nervositetsbubbla som jag också tänker tillbaka på med ett ilande lycko-rysande. Alltså, fortfarande lågt. I bubblan.