Laddade som jag brukar med några lugna dagar då jag bara cyklade korta bitar och lite extra mat på torsdag och fredag. På fredagen hämtade vi upp våra nummerlappar, och på vägen till Östermalms IP hade jag väldigt svårt att behärska mig. Jag hoppade runt som en liten boll vid tanken på att jag trots allt i alla fall skulle kunna starta.
Innan starten på lördagen hann jag träffa några bloggare, träffa brorsan, Linnéa-gänget, och samla energi inför det som komma skulle. Ytterligare lust att springa fick jag när Finlands utrikesminister Stubb öppnade loppet. Stämningen när tusentals löpare står och trampar, och slutligen släpps iväg, och man hör smattrandet av stegen är speciell. Jag fick dela startögonblicket med maken och för andra året i rad Mia.
Första kilometrarna flöt på mycket bättre med den nya bansträckningen tyckte jag, det var inte alls så trångt som jag tyckte att det var förra året. Jag kände mig också riktigt springsugen, och öppningstempot i omkring 5.15 tempo kändes riktigt behagligt. 5 km passerades på dryga 26 minuter. Ofta brukar jag ha svårt att komma mig igång, och få flyt i löpningen, men igår hade jag rullet i benen redan från början, och kunde bara hoppas att benen skulle hålla. Första turen över Västerbron kom väldigt snabbt på; rätt skönt att få den över snabbt. På vägen nerför bron var det någon som trampade mig på hälen vilket gjorde att skon (den med chippet dessutom) flög av. Fick snabbt på den igen, och kunde fortsätta.
Från 10 km till 20 har jag inte så mycket att kommentera. Svängen ut mot Gärdet och Djurgården var lite sugande eftersom det var rätt tomt med publik, lite dammigt, och ganska stor del av loppet kvar. Här fick jag en klunk vatten langad av Daniel, och den supporten gjorde faktiskt den slingan 100 gånger lättare. Tack!
Halvmara-distansen passerade jag på 1.54, och tyckte kanske att det hade gått lite väl fort, men konditionsmässigt kände jag mig inte särskilt berörd (relativt sett alltså), och här fiskade jag upp en energi-bar från bakfickan. Någon km senare började dock benen kännas slitna, inte så konstigt med tanke på att jag inte sprungit några långpass på många månader.
Sträckan till från Djurgårdsbron till Söder Mälarstrand kändes sedan ganska bra, käkade några bitar av energi-bars på Strandvägen och såg fram emot Linnéa-hejjarklacken vid Munchenbryggeriet (Maria, Fredrika & co. - ni är bäst!), och här hade jag också träffat på Karin från klubben, och vi pushade varandra. På Västerbron såg jag ryggen på Kalle, och kom jämsides med honom, och fick uppmuntrande kommentarer om att jag hade sub-4 i sikte, även om jag var skeptisk själv. På Norr Mälarstrand drogs jag fram av att Kalle och Karin var i närheten, och det kändes väldigt motiverande att ha dessa omkring, trots att vi inte pratade desto mer med varann, men det kändes ändå bra. RWs station passerades också, och innan vi lämnade Kungsholmen drog jag i mig en mugg cola (drack i övrigt bara vatten under loppet, för sportdrycken som serveras gillar jag inte riktigt; däremot tycker jag att det är bra att få i sig någon slags energi-bar så att magen inte blir tom).
Odengatan var som vanligt förfasligt lång; eller så lång som den alltid är på marathon, och här började många redan göra seger-gesten. Med ca. 1 km kvar träffade jag igen på Karin som sa "nu fixar vi fyra timmar" - "och med god marginal". Det var nog först då jag förstod att jag skulle klara det, och att jag faktiskt skulle ta mig i mål.
Varvet in på Stadion, och ögonblicket då man korsar mållinjen kan inte vara annat än fantastiskt. Konditionsmässigt kan jag inte säga att jag var precis slutkörd, men benen fixar inte mycket mer. Men det behöver de inte heller. Jag kom i mål, och jag kunde springa - det absolut bästa, tiden fick jag som bonus.
Jag sprang med ett konstant leende, åtminstone inom mig, men oftast tror jag att leendet också klistrade sig på läpparna. Tänkte flera gånger på publiken, och om de faktiskt förstår hur mycket de faktiskt är värda för de som springer. Ovärderligt.
Det är något speciellt med Stockholm marathon. Festen, publiken, stämningen, spänningen, och hela stan som stannar till förmån för löparna. Löparglädje!
